onsdag 29 juli 2015

Birch Aquarium

Igår besökte vi Birch Aquarium i La Jolla. Detta är ett av Storasysters absoluta favoritställen här. Akvariet är ganska litet och inte alls "mäktigt" som vissa akvarier kan vara, men jag tycker det är väldigt lagom när man har lite mindre barn. Det påminner lite i storlek om NY Aquarium som ligger ute vid Coney Island i Brooklyn. Jag gillar dessutom extra mycket att det faktiskt är kopplat till UCSD (universitetet) vilket gör att man verkligen har riktig marin forskning i ryggen. Bland annat föder man upp och studerar sjöhästar som man sedan släpper ut i havet. Utsikten från deras "Tide Pool Area" är dessutom helt fantastisk! Storasyster tycker verkligen mycket om just de här tidvattensbassängerna och numera vill även Lillebror gärna vara med och plaska i dem också.  Inne finns många små akvarium med olika fiskar och vattendjur från olika delar av Stilla Havet. Allt från väldigt små krabbor, till maneter, sjöhästar, bläckfiskar, korallrev och hajar och sköldpaddor. Och i en del kan man även se just "The Sea Horse Nursery" där de små sjöhästarna simmar runt. Allt från väldigt små "bebisar" till nästan vuxna.  Det finns dessutom en hel del mer interaktiva aktiviteter både inomhus och utomhus. Ute finns även ett lite större akvarietank med leopardhajar och stingrockor. En av mina favoriter är den stora "Kelptanken" där man kan se fiskstimm, muränor, hajar och andra fiskar simma runt bland "jättetången" (kelp).

Som sagt utsikten vid tidvattenspoolerna är helt makalös!


Storasyster och Lillebror spanar in utsikten


Lillebror är just nu väldigt fascinerad av flygplan och helikoptrar vilket man kan se många flygande över kusten här så han spanade nog mest efter flygfarkoster han


Det finns tre Tide Pools där man kan se och även känna på bl a sjöstjärnor, sjöborrar och sjögurkor


Inget filter eller förstärkt färgpillande med denna bilden alls, utan den här sjöstjärnan var precis såhär röd och vacker


Inomhus har de en massa olika akvarier med olika fiskar och vattenlevande djur. En av de saker jag gillar allra bäst är deras "Kelp Tank" som i stort sett går från golv till tak. Jag älskar Kelp vilket är den här enorma "tången" som ute på havsbottnen kan bilda riktiga skogar. Tänk om man kunde dyka och fick simma runt i en sådan skog!


Fast jag skulle helst slippa träffa på muränor. Ska erkänna att jag har lite "muränskräck"... Jag tycker de ser genuint elaka ut även om jag såklart vet rent logiskt att det inte är så.


På Birch Aquarium tar man även upp detta med människans påverkan på naturen. Det finns flera aktiviteter där man kan demonstrera kraft på olika vis. Här kan man pumpa och på så vis skapa vågor vilka genererar elektricitet. På en display kan man se hur många kW man lyckas åstadkomma.


Flera av bänkarna är gjorda av återvinningsmaterial


Det här stod på den lilla skylten på bänken ovan


En annan aktivitet både Storasyster och Lillebror provade på denna gång var att köra båtrace. Med hjälp av de gula plastskivorna kan man skapa banor och på så vis styra båtarna på väg mot mål.


lördag 25 juli 2015

Att tänka lite större

När man går hemma med barn är det alldeles för lätt att halka in i det där som brukar kallas vardagstrallen. Eller vardagslunken. Egentligen kan de orden kännas lite konstiga när man tänker efter. Tycker jag. För själv upplever jag inte riktigt mina dagar som vare sig väldigt "tralliga" eller "lunkiga". Snarare skulle jag kanske vilja beskriva dem som superintensiva och smått kaotiska med stänk av längtan däremellan. Men inte intensivt på det viset som när jag arbetade och hade planerade men också oplanerade och plötsliga deadlines. Folk som ville ha svar på frågor, ville att jag skulle färdigställa något åt dem. Möten i tid och otid, telefonkonferenser. Med folk i huset men också med Frankrike, Tyskland, Japan...

Nej, mina dagar just nu färgas av en helt annan slags intensitet. Det är den där när man inte har mer än någon minut då och då för sig själv. När man ofta äter stående vid köksbänken. Liksom tuggar i omgångar mellan allt som hela tiden kräver ens uppmärksamhet eller ens aktiva deltagande. När man bokstavligen går på toaletten tillsammans med sitt barn eftersom det a) kommer inkallandes själv och ropar på en med en bok i högsta hugg eller b) för att man inte vågar ha det för länge utan uppsikt då det skulle kunna kasta sig huvudstupa ner på golvet från soffans ryggstöd eller kanske rasa ner ett bord, eller oftast både a) och b).

När man försöker få det ena barnet att sova och så snart det somnat försöker hinna med allt det där man inte kan göra då det är vaket. Som att ge lite kvalitetstid åt det andra barnet. Läsa. Spela spel. Prata. Eller kanske försöka förbereda något inför eftermiddagen eller kvällen. Eller inför den utflykt man planerat att göra så snart det sovande barnet vaknat. Och sedan när barnet är vaket igen försöker man återigen jonglera. Sin uppmärksamhet. Praktiska saker. Tid. Man planerar och organiserar. Verkställer. Allt liksom flytande. På något vis. För det är aldrig någon riktig paus. Och ofta blir det heller aldrig några riktiga avslut. En massa påbörjade saker som hela tiden avbryts av er akuta saker som kräver ens uppmärksamhet. Och däremellan längtar man som sagt. Efter lite egentid. Om så bara att för att få gå på toaletten ifred. Efter lite vuxentid. Både med maken och med andra. Att kunna föra ett samtal. Utan att bli avbruten var tredje minut.

Så går dagarna runt runt runt. Inga stora bragder. Inga hjälteinsatser. Bara vanligt vardagsjonglerande helt enkelt. Så därför är det liksom lite sådär extra roligt när man  nås av sådana där kittlande nyheter. Sådana som kan få ens något vardagsjonglerande hjärna att faktiskt drömma sig iväg lite igen. Inte länge, men ändå en liten stund. Se sig själv utifrån. Ge nya perspektiv. På både det ena och det andra. Man blir nästan lite som barn på nytt. Den där gamla ringrostiga fantasin börjar gå igång igen. Tankar och frågor. Som Finns det kanske Andra Där Ute som också vardagsjonglerar? Sådana tankar gör mig glad.

Det finns så mycket där ute. Fortfarande. Spännande. Outforskat. Och plötsligt får jag lust att se både Gravity och Interstellar igen. Så heja Kepler 452b! Heja rymdforskningen! Heja Heja! Jag vet att många kritiserat NASA för att både äta och kasta bort pengar som kunde gått till "bättre och vettigare saker". Men själv är jag ändå så glad över att människan faktiskt fortsätter att undersöka, drömma och vara just människa. Inte enbart för att det gör att jag fått ett fönster från min vardagsjonglerande tillvaro ut mot rymden. Utan även för att jag tror det är en nödvändighet. Det är vår natur. En del av att vara just människa. Vi kommer alltid att söka. Kunskap. Förståelse. Och vi kommer alltid alltid alltid att fortsätta drömma.

onsdag 22 juli 2015

Nio år sedan



Idag den 22 juli var det hela nio år sedan jag och M vigdes i ett solvarmt sommar-Stockholm. Alldeles intill Västerbron med solen i ryggen och Stadshuset i horisonten sa vi ja till varandra. För oss var detta verkligen helt rätt plats. Ett par steg från vattnet där kajaker tyst gled förbi i sommarsolen och påminde oss om alla våra paddlingsturer vi gjort runtom i Stockholms och Trosa Skärgård. Och ja, Västerbron ja. En av mina favoritplatser i Stockholm. Den bro jag alltid cyklade över när jag bodde och arbetade i Stockholm. Varje morgon och varje kväll. Lika förundrad varenda gång när jag nådde toppen och blickade ut över en av de vackraste städer jag känner till. Så trots att vi vid vårt bröllop bott nästan ett år i New York City kändes Stockholm fortfarande som vårt "hemma". Och att ha vigsel och bröllopsfest på Kafé Kajak på Kungsholmen var verkligen som hittat för oss.

Och dagen, kvällen och natten kunde inte blivit bättre. Helt fantastiskt var det. Lite extra laddat blev det kanske just för att vi nyligen flyttat utomlands. Att få samla familj och vänner från olika tider och platser i ens liv är något alldeles speciellt. Vi hade båda varit med om det en gång tidigare. Vardera. På våra disputationsfester. Men detta. Det var så annorlunda. Nu var det VÅR gemensamma Dag. Tillsammans. Och det kändes fantastiskt att i stort sett alla vi bjudit kom. Och att sommar-Stockholm visade sig från sin allra bästa sida. Lite oro hade vi ju känt inför en utomhusvigsel med tanke på att Sverige aldrig kan garantera fint väder på sommaren. Men vi satsade. Chansade. Och det höll.

Det var dessutom lite speciellt att ha planerat ett bröllop från andra sidan Atlanten. Vi fick en hel del hjälp från vänner som bodde i Stockholm vilket var ovärderligt. Plus att vi båda var väldigt ense om ett "enkelt" bröllop. Utan alltför högtflygande planer eller investeringar. Så musiken var det vänner och vänners vänner som stod för. Dekorationerna hade jag gjort själv. I lera. Menyer och borsdplaceringskort hade vi båda tillsammans designat, klippt och klistrat hemma i vår lilla lägenhet på Manhattan. Men det kändes helt rätt. Det kunde som sagt inte blivit bättre. Inte mer VI.

























Och när kvällen så småningom gled in i natt så fortsatte festen. Gästerna droppade av vartefter men vi hade många som stannade till långt efter vickningen (som bestod av korv med bröd, enkelt som sagt, men så rätt....). De sista gästerna och vi gick hem tillsammans frampå småtimmarna. Jag vet att traditionen bjuder att man som brudpar ska snika iväg innan festen är slut. Men inte kunde vi det. Inte ville vi gå innan vi kunnat vrida ur det allra sista ur natten. Inte ville vi missa ens några minuter som vi kunde spendera med våra fantastiska vänner, nu då vi äntligen fick se dem. För vem vet när vi skulle få träffa dem nästa gång?! Tror klockan var närmare 4 när vi tog en taxi genom staden. Då var det redan ljust igen och fåglarna sjöng för full hals. Sommar-Sveriges vita nätter. Jag saknar dem.

Och nu. Nio år senare kan jag inte låta bli att le då jag tänker tillbaka på det där dygnet. Det helt galna men makalösa magiska dygnet. Och jag tänker, att mycket har förändrats i våra liv sedan dess. Vi fick drygt nio år tillsammans i New York City. Staden som jag fortfarande räknar som "vår stad". Trots att vi inte längre bor där. Men det är den staden där vi levt längst tillsammans. Den stad som hittills format vårt gemensamma liv allra mest. Den stad vi landade i efter att vi lämnat Sverige. Den staden där vi blev föräldrar. Till båda våra fantastiska barn. Och nu har vi påbörjat en ny fas här o Kalifornien. Tillsammans. Vi är kanske inte längre samma personer som den där dagen för nio år sedan. Livet brukar göra just det med oss människor. Forma. Omforma. Men det känns ändå fantastiskt att vi fortsätter den här resan vi påbörjade då. Och att känslan fortfarande är densamma. Även om den lätt kan gömma sig i vardagens måsten. Såpass mycket att man ibland måste stanna upp för att leta fram den igen. Men den finns där. Hela tiden. Och varje gång slår mig insikten. Det finns verkligen ingen jag hellre skulle vilja dela mitt liv med än just M. 


Kärlek
som är att vakna tillsammans
och möta den blåögda morgonen 
att utbyta leenden som värmer
och värnar och den nya dagens framtid
att på resan genom dagen
vila tillsammans på klockslagens små väntstationer
och intaga gemensamma måltider
upplysta av lingonsyltens röda glädje
(Maria Wine)


måndag 20 juli 2015

Helgen som gick

FREDAG

På förmiddagen lekte de här i poolen ett par timmar...


...innan  det var dags för oss att ta oss till sista simskolelektionen för denna gången


Avslutade med att hoppa i den djupa delen (6 feet) av den stora bassängen. Det hade hon aldrig någonsin vågat för två veckor sedan.


Fredagkvällen var sådär ljuvligt skön. Det blev middag på vår uteplats som vanligt nu under sommaren


Lite senare på kvällen visades "Despicable Me" i parken intill oss så jag och Storasyster gick dit. Innan filmen började fick barnen göra sin egen minion av Twinkies och frosting.


Skymningen sänker sig och filmen börjar. Det blev en riktigt mysig kväll.



LÖRDAG

I lördags drog resterna av ett oväder in över oss vilket resulterade i mycket efterlängtat regn. Som ni säkert redan känner till så lider vi ju av allvarlig torka här i södra Kalifornien så regn är alltid välkommet. Tyvärr var det dålig timing för min del som hade en optikertid inbokad men p g a ett häftigt åskväder blev det strömavbrott så jag fick åka hem utan att ha kunnat göra min synundersökning. Ny tid är nu bokad men tidigaste tiden de hade var om tre ca veckor.


På eftermiddagen körde vi till M's chef som hade ordnat en avskedsfest för en av de anställda som ska flytta. 

Trädgården har en helt fantastisk utsikt och för att kunna njuta av den är det inte staket eller murar som avgränsar utan glas. Regnet upphörde så småningom och vi kunde då vara i trädgården till barnens glädje.



SÖNDAG

Igår hade Storasyster en play date med en kompis och trots att det regnade på eftermiddagen ville tjejerna till poolen. Eftersom det var både varmt och fuktigt ute så vi hoppade alla i och tyckte det var skönt att få svalka av oss.


Nu idag, måndag var solen åter tillbaka. Men luftfuktigheten är fortfarande högre än vanligt. Fast när folk runtomkring klagar tänker jag i mitt stilla sinne att detta är inget inget inget mot en helt vanligt sommardag i New York. Fast våra grannar kör sin AC så det brusar om det. Något jag kanske kommer att återkomma till i ett senare inlägg. Imorgon är det tisdag och vi har inga stora planer direkt. Vi får se helt enkelt. Ta dagen som den kommer. Vilket kan vara lika underbart som frustrerande. Allt beroende på humör och energinivåer hos alla inblandade.

torsdag 16 juli 2015

Som förbytt

Ja, det är nog det minsta man kan säga om Storasyster. Som förbytt är hon. Den tjej som fram till för ungefär en månad sedan var mer eller mindre livrädd för vatten. Som absolut inte kunde tänka sig att ha ansiktet i vattnet när hon badade. Som absolut absolut absoluuuut INTE ens kunde tänka tanken på att DOPPA huvudet UNDER vattnet, vill nu inget annat än att simma, hoppa, "dyka" och plaska. Helt otroligt!

Förändringen började redan för ett par veckor sedan då jag var med henne i poolen ett par gånger. Första gången höll hon i mig och hade både armflytisar och noodles. Någon vecka senare kunde hon vara i poolen utan flythjälp. Men ville ändå att jag skulle vara nära och hålla i henne. Sedan kom Familjen K och barnen var i poolen i stort sett varenda kväll innan läggdags. Då fick hon verkligen upp farten. Eller modet kanske man borde säga. Men ansiktet och huvudet var fortfarande alltid över vattenytan.

Förra veckan började hon sina simlektioner. Redan första dagen doppade hon huvudet. Andra dagen hoppade hon i från kanten. Efter de fem lektionerna var hennes rädsla och hennes motstånd helt borta. Och i helgen när vi badade var hon såhär orädd:





Nu vill hon som sagt inget hellre än att vara i poolen. Lika mycket under som ovan vattnet. Det är svårt att tro att hon för endast tio dagar sedan inte vågade doppa huvudet under vattnet. Inte ens ha ansiktet i vattnet. Även denna vecka har hon simlektioner. I måndags när de skulle kolla vad alla barn kunde för att placera dem i "rätt" grupp så såg jag henne plötsligt bara simma iväg. Efteråt berättade hon för mig "att de frågat om någon kunde simma frisim och det kunde ju jag så då gjorde jag det". Härliga unge! Den här veckans lektioner har hon börjat öva på andningen. Något som det brukar ta lite tid att få kontroll över. Vi ska försöka öva mer på det här hemma också. Men framförallt så gläds jag åt hennes nyvunna kärlek till vattnet, henne fantastiska framsteg, hennes glädje och hennes oräddhet.

onsdag 15 juli 2015

Besök hos läkaren

Igår var det dags för besök hos barnläkaren. Inte på grund av någon sjukdom utan helt enkelt för barnens regelbundna kontroller. 15-månaderskollen för Lillebror och 7 års-kollen för Storasyster.

Här i USA går man inte på BVC som i Sverige, utan man väljer en barnläkare redan innan barnet skrivs ut från sjukhuset efter födseln. Det är sedan till denna läkare man går för alla kontroller. Självklart kan man byta läkare ifall det visar sig att man inte tycker att läkaren passar en eller om man inte tycker att de gör ett bra jobb. Det som kan göra valet lite knepigt är framförallt försäkringen. Läkaren man väljer ska ju helst ta ens sjukförsäkring (vara vad man kallar "in-network") annars kan det bli väldigt dyrt.

I New York dagarna efter att Storasyster fötts valde vi en barnläkare som vi tyckte var jättebra. Vi valde henne grundat på den sjukförsäkring vi hade vid tiden för valet samt att vi ville ha en läkare i närheten av oss. Senare bytte vi ju sjukförsäkring ett antal gånger under våra år där. Vid ena bytet fick vi en försäkring som denna läkaren inte tog men vi valde ändå att behålla Storasysters läkare eftersom vi tyckte hon var så bra och eftersom hon följt Storasyster sedan hon var nyfödd. Under ett eller kanske två års tid betalade vi alltså mer för de besök Storasyster gjorde hos denna läkaren eftersom hon längre var "in-network". Vi tyckte ändå inte det gjorde så mycket eftersom Storasyster vid den tiden var såpass stor att hon endast besökte henne en gång per år plus influensa vaccinationen. Så det var ok att ta kostnaden. Men när Lillebror föddes bytte vi eftersom man med en bebis ska gå såpass ofta. Vår andra barnläkare var dock jättebra hon också, och fördelen var att hon jobbade på sjukhuset där Lillebror föddes och därmed hade tillgång till alla hans journaler från NICU etc. Storasyster hann besöka henne två gånger hon också. En gång för sin 6-års kontroll och en gång för att få sitt influensavaccin.


När vi flyttade hit till San Diego fick vi en barnläkare rekommenderad av en svensk familj vi lärde känna i början. Läkaren är amerikan men gift med en svensk man och har bott och studerat ett tag i Sverige. Hon pratar därmed även svenska vilket var lite roligt. Jag var där i mars med Lillebror för hans 1-årskontroll och klickade direkt med henne. Tyvärr fick vi inte träffa henne denna gången eftersom hon fick barn för ett par månader sedan så hon är mammaledig, vilket jag redan kände till sedan förra besöket.

Denna gång fick vi alltså en annan läkare. Inte alls "min typ" av barnläkare. Självklart medicinskt kunnig och korrekt på alla vis, men så otroligt annorlunda i personligheten. Istället för vår varma och goa läkare var han lite väl "klapp-på-huvudet-predikande" och tja vad ska jag säga smått oflexibel och kanske lite "svart-vit". Dessutom tilltalade han mig lite så som man pratar med en "något mindre vetande". När han tog upp ett födelsemärke Storasyster har och började förklara varför samt hur viktigt det var att ha koll på om det förändrades eller inte, så hade jag god lust att svara honom att "Jotack jag har doktorerat i onkologi så jag vet precis hur viktigt det är att ha koll på hudförändringar". Men jag sa inget ändå. För egentligen spelar det ju ingen roll. Huvudsaken är att han förmedlar det som är viktigt till alla besökande föräldrar. Men jag är glad över att vår barnläkare kommer att vara tillbaka redan nu i augusti, så i höst då det är dags för Lillebrors 18-månaderskontroll samt för influensavaccinering kommer vi återigen att få träffa henne. Så visst, rent generellt är ju den otroligt korta (ibland nästan obefintliga) föräldraledigheten här i USA något negativt, men just denna gången är jag rent personligen egoistiskt glad för att den är såpass kort.




Efter besöket körde vi till Target för att skaffa dykringar till Storasyster som numera fullkomligt älskar att dyka till botten i vår bassäng. Det var alltså med två "uppdaterade" barn i baksätet jag körde iväg. Det visar sig att de båda är stora för sin ålder. Iallafall här i USA. Kanske är det annorlunda med svenska kurvor eftersom medelsvensken är längre än medelamerikanen?

Storasyster
128,3 cm lång (4' 2.5" eller 50.5 inches) vilket är 86:e percentilen för hennes ålder
26.7 kg (59 lb) vilket är 80:e percentilen för hennes ålder

Lillebror
86,4 cm (2' 10" eller 34 inches) vilket är 99:e percentilen för hans ålder
12,8 kg (28 lb 5 oz eller 28.8 lb) vilket är 96:e percentilen för hans ålder


fredag 10 juli 2015

Simskola

Den här veckan har Storasyster tagit simlektioner. Hon fick ju även en del simlektioner i NYC. Först en gång i veckan efter skolan och sedan förra sommaren på sitt tre veckor långa Summer Camp. Men det har hela tiden varit jobbigt för henne eftersom hon varit mycket obekväm, ja till och med rädd, för att vistas i vatten på det viset. Har vägrat att doppa huvudet. Och vill allra helst inte ha ansiktet i vattnet heller. I NYC var det dessutom svårare för oss att upprätthålla någon form av frekvent bassänghäng. Men att kunna simma är en av de absolut viktigaste sakerna jag tycker att man måste lära sitt barn så efter att vi flyttade hit till södra Kalifornien ville vi verkligen få henne att 1) till att börja med känna sig bekväm och trygg med att vara i vatten, och 2) så småningom även få in just simningen.

Det första skedde faktiskt mer eller mindre automatiskt under den veckan då våra vänner Familjen K var här. Deras R är en otroligt bra simmare som älskar vatten framför allt annat. Han har tränat simning flera år redan och kan både dyka, crawla och simma ryggsim. Så ungarna avslutade i stort sett varenda dag med att bada i vår pool på kvällen. Minst någon timme. Ibland längre. Plus att vi ju besökte stränder ett par gånger också. Så Storasyster gick från att vilja ha två "nudlar" och "armflytisar" samt en vuxen som höll i henne, till att mer eller mindre plaska fram ("simma") själv utan några flytetyg alls på en vecka.

Även efter att våra vänner rest tillbaka hem har vi försökt vara i poolen flera gånger i veckan så att hon inte skulle tappa den trygghet hon fått. Det har faktiskt varit väldigt lätt att gå till poolen såpass ofta också eftersom Storasyster själv varit otroligt motiverad och hennes största önskan till aktivitet har varit att träna i vattnet. Utmaningen har såklart varit att vara ensam med både henne och Lillebror i bassängen men det har hittills gått riktigt bra.


Och nu denna veckan har hon även fått simlektioner. Här i San Diego finns hur många simskolor som helst, men jag valde San Diego Swim School eftersom våra vänner här rekommenderade den. Jag anmälde Storasyster till de "små klasserna" dvs det är max två barn per lärare här. Och hittills har det varit otroligt bra. Hon har gjort enorma framsteg, framförallt vad gäller självförtroende och att känna sig mer trygg och säker i vattnet. Det är endast 30 minuter långa lektioner, men eftersom hennes lärare kan fokusera på endast två barn så blir det intensiva halvtimmar och jag tycker det varit toppen för Storasyster.

Imorgon är veckans sista lektion, men hon kommer att gå även nästa vecka. Denna veckan har hon tränat på att flyta, att glida, att sparka benspark (frisim/crawl inte bröstsim*) och att hoppa från bassängkanten ner i vattnet (något hon aldrig tidigare vågat) samt att doppa huvudet i vattnet. Idag tränade de även lite på armtag (crawl/frisim) samt anding.


Gårdagens lektion (ursäkta den otroligt suddiga bilden men vi föräldrar fick efter första dagen endast sitta på läktaren vilken är på andra sidan poolen så jag har fotat med mobilen och sedan zoomat).Jag tror de tränade armtag här. 


Bassängen tillhör en High School som ligger i närheten av oss och jag tycker det är lite roligt att deras maskot är en "Soldjävul" - The Sundevils, vilket man kan se på väggen bakom läktaren.


Nu i helgen kommer vi självklart att öva i vår pool. Och så är det som sagt fem lektioner till nästa vecka. Sedan blir det mer hemmaövning och så kommer jag eventuellt att anmäla henne till en eller två veckor simskola igen i slutet av sommaren. Vår förhoppning är att vi i och med att vi bor i ett klimat som är såpass badvänligt ska kunna upprätthålla hennes nyfunna vattenglädje och att hon ska kunna fortsätta utvecklas och känna sig säkrare och säkrare i vattnet. 


*) Här i USA är det vanligast att det första simsättet man lär barnen är crawl/frisim (freestyle). Inte bröstsim som i Sverige. Anledningen är att man anser att just frisim är lättare att lära sig först eftersom rörelserna kommer mer naturligt (det liknar mer hur man går) medan bröstsim är svårare eftersom det handlar om att koordinera först armrörelserna för sig, sedan benen för sig och sist allt tillsammans. I frisim rör man ju armarna samma vis som då man går (höger först sedan vänster) och bensparkarna är även de varannan vänster varannan höger. Jämfört med bröstsim då man ska röra båda armarna/benen samtidigt. 


måndag 6 juli 2015

Vad gör vi annars då?

Ja vad gör vi egentligen om dagarna? Det är ju sommarlov nu för Storasyster och det är inte alltid lätt att fylla dagarna med aktiviteter som både hon och Lillebror tycker är roligt, spännande, intressant. Men jag försöker. Just nu är Storasyster inne i en fas då hon fullkomligt ÄLSKAR poolen och vi övar simning nästan varje dag. Nu denna veckan ska hon även börja simskola här. Första gången är nu i eftermiddag och hon sa igår att hon är "Nervouscited" (nervous och excited på samma gång). Ett fantastiskt bra ord tycker jag!

Nu de senaste dagarna har vi ju haft lite extra lyxigt eftersom M varit ledig både i fredags samt idag måndag på grund av att det varit 4th of July. När den helgdagen infinner sig på en helg får anställa ledigt en av vardagarna runt helgen istället. Som kompensation. Och M´s företag gav tydligen både fredag och måndag ledigt. Inte fel alls!

Nedan är en drös bilder från våra senaste sommarlovsdagar.


Finbesök fick vi för ett par dagar sedan då N kom och åt middag med oss. Han var här i San Diego på grund av jobbet och kom förbi på kvällen innan hans flyg skulle ta honom tillbaks till San Fransisco igen. Jätteroligt att ses även om det endast blev en snabbvisit.


Utflykt med vännerna till Santee Lakes tidigare i veckan

Här finns även en vattenlekplats kallad "The Sprayground". Jättebra när det är varmt, men som gammal New Yorkbo måste jag säga att den kändes lite liten. På Manhattan är ju i stort sett varenda lekpark försedd med en del som har sprinklers och vatten i någon form, och då oftast på en större yta.  Men det var ändå härligt att barnen kunde svalka sig och ha kul med vattnet. Lillebror var väldigt misstänksam och avvaktande i början men sedan insåg han hur roligt det var och då kunde man knappt stoppa honom.


Som sagt, mycket pooltid har vi haft denna sommaren. Både "simträning" och lek men även tid för att "poolaxa" lite....


Så himla skönt att vi har pool på området. Bara ett par minuters promenad från vår lägenhet


I torsdagskväll bestämde vi att ses vid stranden efter M slutat jobbet. Torrey Pines.


Trots att det var rätt mulet blev det en fantastiskt skön kväll. 


Sand och vågor


Fredagen var M ledig som sagt och ja det blev självklart en del poolhäng då




Igår tog vi en tur ner till Balboa Park


Först besök på Science Center


Sedan lunchpaus



Den här killen älskar halsband


Fontänen där väldigt många ofta badar fötterna


Högst upp på The Nikigator, konstverket av Niki de Saint Phalles som ju också fungerar som kläder- och lekplats. Alldeles intill finns dessutom ett bra ställe att köpa gott kaffe från vilket vi vuxna gjorde.


För första gången besökte vi även The Japanese Friendship Garden som finns i Balboa Park


Vatten


Ett av flera otroligt fina Bonsaiträd


Jag älskar den här typen av trädgårdar.