Jag lever. Men just nu är det så mycket omkring oss att det inte finns vare sig energi eller tid för bloggen. Våra vänner reste hem för exakt en vecka sedan. Och det blev tomt tomt tomt. Under den resterande delen av veckan försökte vi återhämta oss. Både rent bokstavligt (det hade ju varit roliga men väldigt intensiva dagar tillsammans) men också känslomässigt. Det kändes så sorgligt att säga hejdå. Avsked är alltid svårt.
Men ganska snart drog en hel del annat igång här. Som tagit både tid och energi det också. Därav tystnaden på bloggen alltså. Jag lovar att uppdatera lite mer senare. När tid och ork finns. Tills dess. Ha en fortsatt fin sommar alla!
Efter drygt nio år i NYC flyttade jag med hela familjen till San Diego alldeles i slutet av 2014. Ett äventyr slutar och ett nytt tar vid. Storstadsmetropolen är utbytt mot ett mer "riktigt amerikanskt" liv. Här i min nya blogg kommer jag skriva om vår vardag och om olika tankar och funderingar jag har. Gamla bloggen för er som vill läsa hittar ni på saltistjejen.blogspot.com Och vill ni kontakta mig via email kan ni göra det på saltistjejen@hotmail.com
Visar inlägg med etikett avsked. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett avsked. Visa alla inlägg
lördag 27 juni 2015
Ensamma igen
Våra kära vänner har rest hem igen. Till DC. Där stormar och åska väntade på dem. Här har vädret också slagit om lite nu. Idag hade vi mulet och till och med en lätt regnskur på eftermiddagen. Temperaturen låg runt 23 grader. Ingen känning av den värmebölja som en del av Kalifornien känner av just nu.
Det blev tomt när de reste. Väldigt tomt. Rummen ekar nästan. Vi har tvättat lakan, handdukar och städat. Det känns som alltid när man har haft huset fullt, tudelat. Man saknar. Särskilt som man inte vet när vi kommer att ses nästa gång. Samtidigt är det rätt skönt att återta sitt hem igen. Lite mindre kaos. Lite fler och längre pauser mellan alla aktiviteter, diskussioner, händelser. Lite mer tid att andas. Men i andetagen ligger såklart saknaden och skaver. Lite sådär som ett sandkorn i skon. Man dör inte. Men det känns.
Nu är det åter tillbaks till Sommarvardagen. Den utan skola. Men ändå vardag i form av någon slags rutin under dagarna ändå. M jobbar ju som vanligt och jag är med barnen. Och det är bara ett par dagar kvar till juli månad. Otroligt vad juni sprungit iväg. Jag hoppas att det kommer att bli en fin juli också. Gärna med en del strand- och poolhäng men utan att vara alltför stekheta. Och förhoppningsvis kan M ta lite ledigt ibland så vi kan planera ett par långhelger tillsammans under de kommande två månaderna. Det hoppas vi iallafall på.
Det blev tomt när de reste. Väldigt tomt. Rummen ekar nästan. Vi har tvättat lakan, handdukar och städat. Det känns som alltid när man har haft huset fullt, tudelat. Man saknar. Särskilt som man inte vet när vi kommer att ses nästa gång. Samtidigt är det rätt skönt att återta sitt hem igen. Lite mindre kaos. Lite fler och längre pauser mellan alla aktiviteter, diskussioner, händelser. Lite mer tid att andas. Men i andetagen ligger såklart saknaden och skaver. Lite sådär som ett sandkorn i skon. Man dör inte. Men det känns.
Morgnar med lek, bus och spel
De här två alltså...
Torrey Pines
Trion vilar
Strandhäng
Storasyster och R väntar på den perfekta vågen
Här hemmavid vårt matbord har legobyggen, frukostar och spel avlöst varandra
K och jag fick även en kväll ute tillsammans medan papporna skötte barnen
Vissa kvällar lästes godnattsaga medan andra så skötte de sig helt själva i Storasysters rum
Sista dagen tillsammans spenderade vi på Legoland
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)









