Två födelsedagar

Igår skulle min pappa blivit 81 år om han levt. Det känns helt surrealistiskt att tänka på. Eftersom han dog relativt ung så är det ju så jag minns honom. Kan inte föreställa mig hur han skulle varit eller sett ut i sina 80. Det går bara inte. Om ni undrar så gjorde jag inget särskilt alls till minne av honom igår. Mer än att jag tänkte lite extra mycket på honom. Han lever på många vis kvar inom mig, och det räcker gott. Jag behöver inte särskilt många andra ceremonier eller så. Iallafall inte längre. Det var mer sådant de första åren efter hans död. Men nu finns han mest bara där. I mina tankar. Ibland pratar jag lite med honom, ibland är det bara ett minne som glimtar förbi. Vissa perioder tänker jag mer på honom och andra nästan inte alls. I höst blir det 25 år sedan han försvann. Den tanken är också overklig. Liksom lite svindlande. Så många år. Jag har levt fler år utan honom än vad jag levde med honom. Hans frånvaro är sedan länge en naturlig del av mitt liv. Konstigt. Men så är det.

Och idag är det min mammas födelsedag. Jo, de fyllde år dagarna efter varandra, mina föräldrar. Lite lustigt. Jag minns än hur man först gick ut och plockade blommor i trädgården, tidigt den morgonen då pappa fyllde år. Och sedan dagen efter plockade man nya igen. Fast till mamma. Majmorgnar. I mitt minne är det alltid daggvått gräs och sol som ännu inte börjat värma luften. Träskor på fötterna. Som klapprade lite sådär mjukt när man gick över trätrallen från altandörren på väg mot gräsmattan. Björkar i ljusgrön slöja och koltrastar som sjunger sådär som bara koltrastar kan. Sedan in igen. Kaffedoften som spred sig i köket. Blommorna satte man nästan alltid i en blå- och vitrandig liten knubbig vas. Egengjorda presenter inslagna i prassligt papper.

Eftersom vi inte kan fira mamma på plats i Sverige har jag skickat blommor. Från oss alla. Jag hoppas de kommer fram som de ska. Om du läser detta mamma så önskar jag dig en riktigt fin födelsedag!

På San Diego vis så grattar jag med en blommande kaktus här på bloggen. Fast blommorna jag skickade via blomsterhandeln hemma i Sverige var orkidéer.

Var finns tiden nuförtiden?

Okej, det är helt enkelt så att jag inte hinner med att blogga längre. Tiden bara FINNS INTE. Eller ibland finns den men inte orken. Eller lusten. Vet inte riktigt men just nu känns det som om allt flyger runt i 200 knyck minst. Det är jobb, skolevent, nattningar, matlagning, Svenska Skolan, dagisaktiviteter (som vi knappt hinner med eller tar oss tid till vilket är ett ständigt dåligt samvete.... kanske typiskt "andra-barnet-syndrom"???), mer jobb, vardagssysslor som måste göras, så var det ju lägenhetsförsäljningen i Stockholm vilken som tur var är över nu. Nästan i varje fall... En del praktikaliteter kvar såklart men vår gamla lya är iallafall såld. Sedan försökte jag få igång någon slags rutin på att börja springa igen, men det haltar mest. Kom igång ett tag, men nu är det återigen två veckor sedan sist... Alltid så mycket som kommer emellan! Jag veeeet det är ingen ursäkt. Hoppas koma ut imorgon igen.

I helgen var vi iallafall och såg U2 när de hade sin Joshua Tree 2017 konsert i Pasadena. Rose Bowl Arena. SÅ mycket känsla. Historia. Mäktigt. Fantastiskt. Ja, GALET BRA! Ska försöka hinna och orka skriva lite om denna magiska upplevelse senare. Min födelsedagspresent.

Jag tog nästan inga bilder under konserten, men här är iallafall en.

Nu i eftermiddag är det ny konsert. Inte lika kända 2-manna bandet Longkalsong kommer att spela för oss i Svenska Skolan. Sedan ska de faktiskt bo hos oss. Deras vanliga "sovfamilj" fanns inte tillgängliga denna gång, så ja, vi erbjöd dem en sängplats och en luftmadrassplats. De får slåss om sängen sedan. När jag berättade det för barnen igår trodde jag de skulle tycka det var både kul och spännande. Men nej då. Storasyster var inte alls så säker på att det var någon bra idé för "vi känner ju inte dem. De är ju främmande." Men hallå! Är detta min dotter?!? Jag försökte förklara att helt främmande är de ju inte, plus att om någon behöver hjälp så ställer man upp. Så enkelt är det. Tror jag behöver jobba lite mer på det här med att förklara (både i ord och handling) att det är viktigt med generositet. Och att ta vara på ögonblick, besök, upplevelser här i livet. Självklart med säkerhetstänk i ryggen, men man får inte låta "stranger danger" styra ens liv. Då kommer man sluta som en sipp gammal skrutt som bittert ångrar en massa som aldrig blev vare sig gjort eller sagt.

Vi får se hur det blir ikväll. Förhoppningsvis riktigt trevligt.

Bilden ovan är från förra gången Longkaslong var här i San Diego och spelade. Två år sedan. Och himmel så liten Lillebror var då!!! (på bilden längst ner till höger står han med sin kompis)

Nu kallar "gruvan" igen...
Ska försöka vara lite bättre på att skriva inge så det inte behöver dröja ytterligare två månader till nästa inlägg.
Ha en fin vecka!