De grå hårens tid

Just nu är det SÅ mycket som händer och snurrar kring oss att jag inte hinner med. Vare sig i ren praktisk mening eller känslomässig. Allt ska ske Nu. Eller igår. Och det handlar om stora beslut. Beslut. Som. Ska. Fattas. Mycket att tänka på. Jag tror att jag har fått en hel drös grå hårstrån under de senaste tio dagarna. Samtidigt är det de sista skälvande veckorna av sommarlovet. Eller ja, snart bara veckAN, i singularis.

Jag hämtade hem en otroligt lycklig men trött Storasyster idag från Camp Oliver. "Detta har varit den roligaste veckan i mitt liv!" utbrast hon när vi kom hem. Så nu lär det bli lite känslomässig jet-lag för henne gissar jag. Mitt älskade Hjärta. Jag vet exakt hur hon känner. Det har jag upplevt själv flera gånger under tiden som barn och tonåring. Detta att vara med om något fantastiskt utan föräldrarna. Bortrest. Som i en annan värld. En bubbla. Av allt som är kul, spännande och annorlunda. Men ändå tryggt. Att sedan komma hem till vardagen är ofta ganska jobbigt. Tills man återanpassat sig till tråk-föräldrarna och jobbiga lillbrorsan igen. Vi får se hur lång tid det tar. Men jag är så fantastiskt GLAD över att det är SÅ BRA hon haft det denna veckan. Att prova sina vingar. För förta gången. Och fixa det. Minnen för livet.

Själv är jag trött och tycker det känns extra skönt med helg. Även om tankarna inte "tar helg" så är det ändå skönt att inte behöva jobba samtidigt som man har tusen funderingar och känslor på gång.

Plötsligt är hon så stor

I början av sommarlovet fick vi veta att Storasysters After-School-Program skulle organisera, inte enbart ett vanligt "Summer Camp" där barnen kan gå på dagarna, utan dessutom en veckas övernattningsläger en bra bit från där vi bor. Hon och hennes två av hennes bästa kompisar bestämde sig tidigt för att de vill testa detta. Storasyster som vanligtvis inte alls har velat vara hemifrån mycket, och heller inte är van att sova borta, förutom en natts sleep-over hos någon kompis ibland, har under hela sommarlovet sett fram emot den här veckan med skräckblandad förtjusning. Och nu under senaste veckan har hon varit otroligt exalterad över att det snart var dags. Taggad var bara förnamnet.

Så i söndags var det dags att köra henne till Camp Oliver. Vi körde även en av Storasysters bästa kompisar J, eftersom hennes familj flyttade just denna helgen och därför var upptagna med hyrbilar, flyttkartonger och annat. Det var två mycket glada och uppspelta tjejer i baksätet. Och Lillebror hängde med i deras sång och skratt och prat.

På väg!

Väl framme gick vi runt och tittade lite. Vi var tidiga så ingen var där när vi kom, så vi hade gott om tid att kolla in området. Själva lägerområdet ligger ca 45-60 minuter sydost om där vi bor. Det ligger otroligt fint intill Cuyamaca Rancho State park. Här är kommer man in i ett helt annat klimat och en annan natur än vid kusten i San Diego. Detta trots att det inte ligger så långt bort. Men här är det berg, skogar och nu på sommaren, torr hetta. Efter en stund kom ledarna och även fler av deltagarna. Vi hade redan tidiga fått veta att endast 7 tjejer hade anmält sig (inga killar knotigt nog) så det kommer att bli en ganska liten men redan sammansvetsad grupp som ska vistas här ute i "vildmarken" under denna veckan.

Det var hett så vi uppsökte skugga så mycket vi kunde

Stora stenblock är alltid kul att klättra på

Camp Oliver! De här tre fina komisarna lär få en oförglömlig vecka tillsammans. 

Storasyster, J och C.

Självklart ville Lillebror också vara med...

Som tur var finns det pool och om vädret och temperaturen fortsätter såhär hela veckan lär det bli en hel del badande skulle jag tro.

Det fanns flera "cabins" (stugor/baracker) med sovplatser och tjejerna skulle sova i "Ettan" eftersom den var störst och hade bad och dusch inomhus.

Inne var 6 våningssängar utplacerade och alla fick varsin plats. Här är Storasyster med sin kompis C

Ett rum fullt med våningssängar.

Bäddat och klart!

Provligger sängen

Jag undrar just om de här tjejerna (och deras 4 andra kompisar) kommer sova något alls under nätterna, eller om det blir mest prat och fniss...?!

Runtomkring är det berg och skog. Men det var väldigt torrt nu.

När vi lämnade tjejerna och lägret kändes det lite konstigt. Inga tårar. Så stor tjej nu. Men kramas gjorde vi. Än är hon inte för stor för det. Men visst känns det lite underligt. Lillebror var inte helt glad över att vi skulle åka ifrån Storasyster, men framförallt var han nog lite butter över att inte han fick stanna kvar. Camp Oliver hade ju varit jätteroligt tyckte han. Fast när vi förklarade att man var tvungen att sova där utan mamma och pappa i flera nätter kom han på att det nog var rätt bra att åka med oss i bilen trots allt.

I morse fick vi föräldrar ett email från en av ledarna som berättade att allt gått jättebra första kvällen och natten. De hade avslutat kvällen vid en lägereld och gjort s'mores. Om jag känner Storasyster rätt älskade hon det. Särskilt som stjärnhimlen därute måste vara helt fantastisk. Och nu pågår ju meteroitregnet som bäst också, så jag tror det kan vara helt magiskt. Ska sanningen fram så kan jag erkänna att jag nog är lite avundsjuk. Tänk att få vara nio igen och uppleva något så spännande och roligt. Jag är så glad över att min älskade stora tjej just nu skapar minnen för livet.