tisdag 27 juni 2017

Att pendla mellan sin egen lilla bubbla och en tripp i den känslomässiga berg-och-dal-banan

Snart har hela juni gått. Halva sommaren. Iallafall med gamla Sverige-mått mätt. Här har den knappt börjat. Vadå börjat undrar kanske en del? I San Diego har ni väl sommar året om?! Och jo det kan man ju tycka. Iallafall jämfört med det svenska klimatet. Och även det New Yorkska.

Fast med San Diegiska mått står vi bara på tröskeln till den varma torra soliga årstiden. För jo, det finns skillnader. Den senaste vintern var dessutom kyligare och blötare än på många år. Vilket var fantastiskt! Vi är nu officiellt ute ur torkan som rått här i södra Kalifornien så länge. En kylig vinter med mycket snö i norr och regn i söder. Dessutom en kylig vår som gjorde att snösmältningen skedde långsamt och under en längre tid har gjort under för vårt grundvatten.

Så ja, skillnader finns det och efter att ha bott här i två och ett halvt år känner vi helt klart att sommartemperaturerna inte kommit förrän nu. Maj kallas ofta "May Gray" och juni "June Gloom". För att det under de här månaderna ofta är mulna dagar med dimma på morgnar och ibland hela förmiddagar. Men från slutet av juni brukar sommarvädret komma. Med besked. Och som varmast är det ofta här runt sen-augusti, september och oktober. Ibland med temperaturer runt 30 grader ända in i november.

En typisk mulen förmiddag i maj eller juni här

Vad har hänt sedan senaste bloggposten då? Jo det snurrar på som vanligt här. Vardagslivet. Med den stora skillnaden att vi inte längre har en tredjeklassare hemma. För efter skolavslutningen som var för ungefär två veckor sedan, räknas Storasyster inte längre som en "Third Grader". Nu har hon endast två år kvar i Elementary School. Läskigt tycker den här mamman. Middle School verkar otroligt annorlunda. Men inte tänka för långt fram nu. Njut av de två resterande åren i Elementary. Tyvärr fick vi veta att vår fantastiska rektor inte kommer fortsätta till hösten. Han har fått jobb på en annan skola i skoldistriktet intill. En chock för både lärare och familjer på skolan. Nu hoppas vi att vice rektorn ska kunna ta över. Men som alltid är det ju en hel del politik vad gäller tillsättandet av tjänster också, så vi har i nuläget ingen aning om hur det ska gå. Men vi gör vad vi kan. Skriver brev, signerar listor och annat för att rekommendera och göra våra röster hörda, och hoppas att beslutet ska bli ett bra sådant. I början av juni hade vi även skolavslutning i Svenska Skolan. Med fika och sång. Nu är det uppehåll tills i höst.

Fika på Skolavslutningen i Svenska Skolan

På tal om att göra sina röster hörda så händer det så mycket här i politiken att jag varje dag känner mig som om jag åker på en känslomässig berg-och-dal-bana. Upp och Ner. Mest ner faktiskt. Om nu en berg-och-dal-bana kan ha fler nedförsbackar än uppför...? Nu är det sjukvården igen. BRCA. "Better Care Reconciliation Act" eller TrumpCare. Eller snarare Trump-NOT-Care. Republikanerna fick ju tyvärr igenom den nya administrationens förslag i kongressen tidigare och nu vill man skynda på röstningen snabbt som bara den i senaten också. För att få igenom detta innan folk hinner samla sig och protestera. Eller ens fatta vad den kommer att innebära. För detta handlar verkligen om en enorm försämring av sjukförsäkringen här. Inte enbart för alla miljoner som har ACA eller vad som kallas ObamaCare, utan för ALLA. Det kommer troligen även att drabba många som har försäkring via sin arbetsgivare. Premierna kommer gå upp enormt. Dessutom är detta åldersbaserat så är man i 50-årsåldern kan man komma att se en ökning på runt 200(!) %!!!!!! Och trots den skyhöga ökningen av kostnaden så kommer man få SÄMRE vård. Sjukförsäkringen kommer inte längre att omfatta lika mycket som tidigare. Samt om man har s.k "pre-existing conditions" så kommer försäkringsbolagen kunna vägra att teckna en försäkring åt en. Dvs, har du (haft) en sjukdom (t ex cancer) kommer du att riskera att stå utanför sjukvårdssystemet och därmed behöva betala all vård ur egen ficka.

USA är ju ett land där man kan gå i personlig bankrutt och bli hemlös enbart på grund av att man varit tvungen att söka vård, antingen själv eller för någon i familjen. Om man blir sjuk utan försäkring och sedan inte kan betala tillbaka de hundratusentals dollar som sjukvården kostar då kan man få gå från hus och hem. Jag fick veta av en kompis här att de kände en familj som fortfarande betalar tillbaka pengar för sin förlossning. De hade ingen försäkring och tog lån på sin bostad för att bekosta förlossningen. Ofattbart!

Obamacare eller ACA är inte hundra procent bra det heller utan har många brister. MEN, en stor viktig förändring som kom med den försäkringen var att inga försäkringsbolag kunde säga nej till folk som redan var sjuka. Man fick teckna försäkring även om man tidigare hade behandlats för cancer, hade en autoimmun sjukdom, hade fått vård för psykiska problem, eller på annat vis inte varit 100% frisk i sitt liv. Därmed kunde man få vård. Och medicin. Oavsett sin sjukdomshistorik. Men i den nya sjukförsäkringen från vår nuvarande president är de s.k "pre-existing conditions" återigen tillbaka. Nu ska det vara fritt fram för försäkringsbolagen att neka en person sjukförsäkring om den behandlats tidigare eller har en sjukdom som behöver behandlas när man söker. I stort har man beräknat att ca 22 miljoner personer kommer att förlora sin sjukförsäkring (och därmed rätt att söka sjukvård utan att betala den helt själv) om ca tio år (2026).

Vad gäller "pre-existing conditions" så har jag även läst om förslag till att dessa skulle kunna omfatta kvinnor som fått kejsarsnitt, eller annan vård i samband med graviditet och förlossning. Samt att den nya sjukförsäkringen helst inte ska täcka prenatal vård, dvs mödravård för gravida eller vård i samband med förlossning. Sådant vill man att kvinnorna ska bekosta själva. För varför ska män, eller kvinnor som inte vill ha barn, eller som inte vill ha fler barn behöva betala för detta? Det måste man ju förstå att man inte kan påtvinga dem.... Jag läste t ex ett uttalade av en kongressman (eller om det var en senator jag minns inte nu), republikan såklart, som sa att "han inte stödde mödravård eftersom han och hans fru inte tänkte skaffa fler barn så varför skulle han och hans familj vilja betala för detta?"Alltså jag formligen kokar. I Trumps värld ska man helt enkelt inte vara kvinna. Inte ha en livmoder. Och man ska heller inte bry sig om andra utan endast sig själv. Och framförallt sina pengar.  Alltså, jag blir GALEN! Hur kan folk ens rösta på något sådant. Det övergår mitt förstånd!!!!! Om inget händer som fördröjer det hela så kommer senaten rösta nu på torsdag. I övermorgon. Och jag bävar för hur det ska gå om republikanerna får igenom det hela.

According to estimates by the Kaiser Foundation, health insurance premiums for higher income enrollees will increase 57% under the GOP anti-healthcare bill. For low income enrollees, premiums will go up 177%. And it's worse if you're older. From this report: http://www.kff.org/health-reform/issue-brief/premiums-under-the-senate-better-care-reconciliation-act/

Och ja, sedan den senaste skandalen här då en polis nyligen blev frikänd trots att han skjutit en svart man till döds i sin bil. En man som verkar ha följt regelboken för hur man ska bete sig då man blir stoppad av en polis. Ändå blev han skjuten. Mitt framför ögonen på sin flickvän och hennes 4-åriga dotter. En uppenbarligen "vanlig" man som arbetade i en skola. Philando CastileDenna händelse har diskuterats mycket i medier och det har även cirkulerat en del filmer från själva händelsen. Bland annat en där man ser mannens flickvän och dottern. I baksätet på en polisbil. Alldeles efter dödsskjutningen. Mamman i handbojor, som försöker att lugna en hysterisk liten flicka som gråter och ber mamman att inte göra så att hon också "blir skjuten". Fruktansvärt. Jag tappade andan och hjärtat knöt sig. Kramp. Hjärtkramp.

Och i The Daily Show delar Trevor Noah med sig av sina åsikter och tankar kring detta. Han visar även en film som släppts från själva skjutningen. Där polisen ber att få se Philando Castile's körkort och registreringshandlingar. Han berättar då att han även har ett vapen i bilen (ett legalt vapen eftersom han har vapenlicens). Något man enligt regelboken ska informera polis om. Sedan sträcker han sig efter sina ID-handlingar, men polisen verkar tro att han ska ta fram vapnet och skjuter Philando. Inte en gång. Inte två eller tre. Utan sju skott. En man som sitter i framsätet, troligen med säkerhetsbältet på sig, tillsammans med sin familj. En man som gjort exakt det man ska om man blir stoppad av polisen. Ändå slutar det med att han blir skjuten till döds framför ögonen på sin flickvän och hennes dotter. Tragedi. På så många plan. Mer från Trevor Noah om detta kan ni läsa och se här.


Senare såg jag även denna video (nedan) delad i sociala medier. Och Hjärtkrampen tog vid igen.



Jag vet att detta tyvärr inte är något nytt. Men att det fortfarande sker 2017 känns så tröstlöst. Ilska, sorg. Känslor som svämmar över alla breddar. Som jag sa är det en känslomässig berg-och-dal-bana att leva här nu. Och jag går mellan att känna. Alltför mycket. Till att stänga av. För jag orkar inte ta in allt hela tiden. Det går bara inte. Så mitt i allt detta mörka runtomkring oss lever vi vårt vardagsliv. Jag gråter över mycket, men jag är också enormt tacksam över mycket. I vår lilla bubbla är det bra. Vardagslycka. Vi mår bra. Mina barn växer så det knakar. Både fysiskt och mentalt. Och jag njuter sååå av dem. Även om de kan driva mig halvt tillvansinne också ibland. Precis så som det ska vara. Storasyster går på Summer Camp. "Fitness Camp". Så det är fotboll, basket, brottning, dans, "american football" (flagfootball), simning.... Dessutom tränar hon ju numera Kung Fu fyra gånger i veckan. På kvällarna. Efter Camp. Så ja, efter denna sommar lär hon vara enormt vältränad. Men framförallt så har hon roligt. Och trivs. Vardagslycka. I vår bubbla. Jag jobbar och trivs fortfarande otroligt bra med jobbet. Och mina fina kollegor. Vardagsliv. Och så lite helg. Vi blandar svenska och amerikanska högtider. Vi firade midsommar i helgen. Och nästa vecka är det 4th of July. Då har vi semester. M hela veckan, medan jag tar två dagar. En före och en efter 4th of July som ju är en helgdag här. De dagarna ska vi spendera i Seattle. Vi flyger på lördag och kommer tillbaka på onsdag. Och jag ser verkligen fram emot det. Ett avbrott. En resa. Träffa vänner. Se en ny stad. Familjetid. Semester. I vår lilla bubbla.

söndag 18 juni 2017

Happy Father's Day!

Här i USA är det Father's Day idag. Fars Dag. Pappas. Det firas men är inte lika stort som Mother's Day är här.

Vi har inga direkta planer för dagen faktiskt. Inte mer än att en av mina bästa vänner från Sverige ska göra en blixtvisit hos oss ikväll, men det har ju inget med Father's Day att göra.

Frukost är dock inhandlad men föremålet för den sover fortfarande och det känns lite elakt att vecka upp honom. Så vi väntar väl lite till. I övrigt har jag ingen present. Fast jag tankade M's bil i morse (när jag handlade frukosten) så det kanske kan räknas som en bra Fars Dags present....???

fredag 9 juni 2017

En 9-åring i familjen

Så var det återigen dags för en födelsedag. Denna gång fyllde Storasyster år. Sista gången ensiffrigt. Kan inte fatta vart tiden tar vägen! Eftersom hennes födelsedag inträffade en söndag kunde vi fira henne under dagen. Inget stort kalas eftersom hon istället valt att få åka till Universal Studios med en kompis och gå på The Wizarding World of Harry Potter om en månad. Men vi firade lite ändå. Först familjemys och sedan kom våra närmaste vänner på eftermiddagen. Det blev en riktigt lyckad födelsedagen och 9-åringen var otroligt nöjd på kvällen. Nedan är bilder från födelsedagen.

Paketöppning i soffan


Födelsedagsfrukost med nybakade bagels. Är man en New Yorker Girl så är man, oavsett var i världen man bor...


Självklart grattades det även från Sverige!


På eftermiddagen dukade vi fram lite smått o gott att bjuda våra vänner på när de kom för att fira Storasyster. Ingen tårta utan mer lite blandade sötsaker och frukt.


Födeselsedagsfikat intogs på uteplatsen


Ett gäng glada vänner

De här två alltså....


Syrror


Roar! Lillebror demonstrerar hur en T-Rex kommunicerar




De biltokiga småbrorsorna. Här pratandes i telefon


Småsyskonen fick hålla till ute hos oss vuxna, medan de stora barnen stängde in sig i Storasysters rum och gjorde hemliga saker


Man kan ju alltid försöka kika lite...


Inte helt lätt att ta reda på vad som försiggår där inne


Men är man envis nog kanske kanske kanske det går....


Vad som verkligen hände inne i det hemliga rummet: en Filmproduktion!


Här planeras det


Så småningom får vi se Trailern till den kommande filmen. 


Premiärvisning!


Efteråt mottog de stolt jublet från den mycket överraskade och imponerade publiken! En av filmmakarna var lite ledsen när fotot togs eftersom det då närmade sig hemgång och filmteamet hade förstått att man inte kunde göra färdigt filmen förrän senare. Men i övrigt var det mycket glada, stolta och uppsluppna filmmakare!

Helt ärligt var jag otroligt imponerad. Att de kunde fixa denna lilla trailer helt själva, utan någon som helst hjälp från oss vuxna (som om vi skulle kunna detta...haha, men ändå...). De planerade historien, fixade sin rekvisita, klurade ut hur iMovie verkar fungera och jobbade med detta superintensivt. Allt på mindre än två timmar. Och detta utan att det blev några som helst bråk eller konflikter heller. Supersammarbete. Otroligt tycker jag! Vilken kreativitet. Vilken glädje. De här ungarna är så fantastiska och de har alltid så himla kul ihop. Nu var ju problemet att de ville jobba mer med filmen. De hann ju "bara" med trailern. Så ett nytt datum är nu inbokat i våra kalendrar där Produktionsbolaget" ska träffas och göra färdigt filmen.

Som sagt, Födelsedagsbarnet var mycket nöjt med sin födelsedag och hon har dessutom Harry Potter att se fram emot. Som en superextra bonus. Det är för övrigt självaste regissören i film teamet hon ska åka dit med. Själv har jag inte riktigt smält att det faktiskt gått 9 år sedan hon kom till oss. Nästan ett decennium. Det är vårt att greppa som förälder tycker jag. Roligt och vemodigt på samma gång det här att se sina barn växa upp och bli stora. Eller som en av mina kollegor uttryckte sig, "When my daughters became 9, I cried since nine years is a milestone because that means it is about half way until they move to college". Himmel!