Att pendla mellan sin egen lilla bubbla och en tripp i den känslomässiga berg-och-dal-banan

Snart har hela juni gått. Halva sommaren. Iallafall med gamla Sverige-mått mätt. Här har den knappt börjat. Vadå börjat undrar kanske en del? I San Diego har ni väl sommar året om?! Och jo det kan man ju tycka. Iallafall jämfört med det svenska klimatet. Och även det New Yorkska.

Fast med San Diegiska mått står vi bara på tröskeln till den varma torra soliga årstiden. För jo, det finns skillnader. Den senaste vintern var dessutom kyligare och blötare än på många år. Vilket var fantastiskt! Vi är nu officiellt ute ur torkan som rått här i södra Kalifornien så länge. En kylig vinter med mycket snö i norr och regn i söder. Dessutom en kylig vår som gjorde att snösmältningen skedde långsamt och under en längre tid har gjort under för vårt grundvatten.

Så ja, skillnader finns det och efter att ha bott här i två och ett halvt år känner vi helt klart att sommartemperaturerna inte kommit förrän nu. Maj kallas ofta "May Gray" och juni "June Gloom". För att det under de här månaderna ofta är mulna dagar med dimma på morgnar och ibland hela förmiddagar. Men från slutet av juni brukar sommarvädret komma. Med besked. Och som varmast är det ofta här runt sen-augusti, september och oktober. Ibland med temperaturer runt 30 grader ända in i november.

En typisk mulen förmiddag i maj eller juni här

Vad har hänt sedan senaste bloggposten då? Jo det snurrar på som vanligt här. Vardagslivet. Med den stora skillnaden att vi inte längre har en tredjeklassare hemma. För efter skolavslutningen som var för ungefär två veckor sedan, räknas Storasyster inte längre som en "Third Grader". Nu har hon endast två år kvar i Elementary School. Läskigt tycker den här mamman. Middle School verkar otroligt annorlunda. Men inte tänka för långt fram nu. Njut av de två resterande åren i Elementary. Tyvärr fick vi veta att vår fantastiska rektor inte kommer fortsätta till hösten. Han har fått jobb på en annan skola i skoldistriktet intill. En chock för både lärare och familjer på skolan. Nu hoppas vi att vice rektorn ska kunna ta över. Men som alltid är det ju en hel del politik vad gäller tillsättandet av tjänster också, så vi har i nuläget ingen aning om hur det ska gå. Men vi gör vad vi kan. Skriver brev, signerar listor och annat för att rekommendera och göra våra röster hörda, och hoppas att beslutet ska bli ett bra sådant. I början av juni hade vi även skolavslutning i Svenska Skolan. Med fika och sång. Nu är det uppehåll tills i höst.

Fika på Skolavslutningen i Svenska Skolan

På tal om att göra sina röster hörda så händer det så mycket här i politiken att jag varje dag känner mig som om jag åker på en känslomässig berg-och-dal-bana. Upp och Ner. Mest ner faktiskt. Om nu en berg-och-dal-bana kan ha fler nedförsbackar än uppför...? Nu är det sjukvården igen. BRCA. "Better Care Reconciliation Act" eller TrumpCare. Eller snarare Trump-NOT-Care. Republikanerna fick ju tyvärr igenom den nya administrationens förslag i kongressen tidigare och nu vill man skynda på röstningen snabbt som bara den i senaten också. För att få igenom detta innan folk hinner samla sig och protestera. Eller ens fatta vad den kommer att innebära. För detta handlar verkligen om en enorm försämring av sjukförsäkringen här. Inte enbart för alla miljoner som har ACA eller vad som kallas ObamaCare, utan för ALLA. Det kommer troligen även att drabba många som har försäkring via sin arbetsgivare. Premierna kommer gå upp enormt. Dessutom är detta åldersbaserat så är man i 50-årsåldern kan man komma att se en ökning på runt 200(!) %!!!!!! Och trots den skyhöga ökningen av kostnaden så kommer man få SÄMRE vård. Sjukförsäkringen kommer inte längre att omfatta lika mycket som tidigare. Samt om man har s.k "pre-existing conditions" så kommer försäkringsbolagen kunna vägra att teckna en försäkring åt en. Dvs, har du (haft) en sjukdom (t ex cancer) kommer du att riskera att stå utanför sjukvårdssystemet och därmed behöva betala all vård ur egen ficka.

USA är ju ett land där man kan gå i personlig bankrutt och bli hemlös enbart på grund av att man varit tvungen att söka vård, antingen själv eller för någon i familjen. Om man blir sjuk utan försäkring och sedan inte kan betala tillbaka de hundratusentals dollar som sjukvården kostar då kan man få gå från hus och hem. Jag fick veta av en kompis här att de kände en familj som fortfarande betalar tillbaka pengar för sin förlossning. De hade ingen försäkring och tog lån på sin bostad för att bekosta förlossningen. Ofattbart!

Obamacare eller ACA är inte hundra procent bra det heller utan har många brister. MEN, en stor viktig förändring som kom med den försäkringen var att inga försäkringsbolag kunde säga nej till folk som redan var sjuka. Man fick teckna försäkring även om man tidigare hade behandlats för cancer, hade en autoimmun sjukdom, hade fått vård för psykiska problem, eller på annat vis inte varit 100% frisk i sitt liv. Därmed kunde man få vård. Och medicin. Oavsett sin sjukdomshistorik. Men i den nya sjukförsäkringen från vår nuvarande president är de s.k "pre-existing conditions" återigen tillbaka. Nu ska det vara fritt fram för försäkringsbolagen att neka en person sjukförsäkring om den behandlats tidigare eller har en sjukdom som behöver behandlas när man söker. I stort har man beräknat att ca 22 miljoner personer kommer att förlora sin sjukförsäkring (och därmed rätt att söka sjukvård utan att betala den helt själv) om ca tio år (2026).

Vad gäller "pre-existing conditions" så har jag även läst om förslag till att dessa skulle kunna omfatta kvinnor som fått kejsarsnitt, eller annan vård i samband med graviditet och förlossning. Samt att den nya sjukförsäkringen helst inte ska täcka prenatal vård, dvs mödravård för gravida eller vård i samband med förlossning. Sådant vill man att kvinnorna ska bekosta själva. För varför ska män, eller kvinnor som inte vill ha barn, eller som inte vill ha fler barn behöva betala för detta? Det måste man ju förstå att man inte kan påtvinga dem.... Jag läste t ex ett uttalade av en kongressman (eller om det var en senator jag minns inte nu), republikan såklart, som sa att "han inte stödde mödravård eftersom han och hans fru inte tänkte skaffa fler barn så varför skulle han och hans familj vilja betala för detta?"Alltså jag formligen kokar. I Trumps värld ska man helt enkelt inte vara kvinna. Inte ha en livmoder. Och man ska heller inte bry sig om andra utan endast sig själv. Och framförallt sina pengar.  Alltså, jag blir GALEN! Hur kan folk ens rösta på något sådant. Det övergår mitt förstånd!!!!! Om inget händer som fördröjer det hela så kommer senaten rösta nu på torsdag. I övermorgon. Och jag bävar för hur det ska gå om republikanerna får igenom det hela.

According to estimates by the Kaiser Foundation, health insurance premiums for higher income enrollees will increase 57% under the GOP anti-healthcare bill. For low income enrollees, premiums will go up 177%. And it's worse if you're older. From this report: http://www.kff.org/health-reform/issue-brief/premiums-under-the-senate-better-care-reconciliation-act/

Och ja, sedan den senaste skandalen här då en polis nyligen blev frikänd trots att han skjutit en svart man till döds i sin bil. En man som verkar ha följt regelboken för hur man ska bete sig då man blir stoppad av en polis. Ändå blev han skjuten. Mitt framför ögonen på sin flickvän och hennes 4-åriga dotter. En uppenbarligen "vanlig" man som arbetade i en skola. Philando Castile. Denna händelse har diskuterats mycket i medier och det har även cirkulerat en del filmer från själva händelsen. Bland annat en där man ser mannens flickvän och dottern. I baksätet på en polisbil. Alldeles efter dödsskjutningen. Mamman i handbojor, som försöker att lugna en hysterisk liten flicka som gråter och ber mamman att inte göra så att hon också "blir skjuten". Fruktansvärt. Jag tappade andan och hjärtat knöt sig. Kramp. Hjärtkramp.

Och i The Daily Show delar Trevor Noah med sig av sina åsikter och tankar kring detta. Han visar även en film som släppts från själva skjutningen. Där polisen ber att få se Philando Castile's körkort och registreringshandlingar. Han berättar då att han även har ett vapen i bilen (ett legalt vapen eftersom han har vapenlicens). Något man enligt regelboken ska informera polis om. Sedan sträcker han sig efter sina ID-handlingar, men polisen verkar tro att han ska ta fram vapnet och skjuter Philando. Inte en gång. Inte två eller tre. Utan sju skott. En man som sitter i framsätet, troligen med säkerhetsbältet på sig, tillsammans med sin familj. En man som gjort exakt det man ska om man blir stoppad av polisen. Ändå slutar det med att han blir skjuten till döds framför ögonen på sin flickvän och hennes dotter. Tragedi. På så många plan. Mer från Trevor Noah om detta kan ni läsa och se här.

Senare såg jag även denna video (nedan) delad i sociala medier. Och Hjärtkrampen tog vid igen.

Jag vet att detta tyvärr inte är något nytt. Men att det fortfarande sker 2017 känns så tröstlöst. Ilska, sorg. Känslor som svämmar över alla breddar. Som jag sa är det en känslomässig berg-och-dal-bana att leva här nu. Och jag går mellan att känna. Alltför mycket. Till att stänga av. För jag orkar inte ta in allt hela tiden. Det går bara inte. Så mitt i allt detta mörka runtomkring oss lever vi vårt vardagsliv. Jag gråter över mycket, men jag är också enormt tacksam över mycket. I vår lilla bubbla är det bra. Vardagslycka. Vi mår bra. Mina barn växer så det knakar. Både fysiskt och mentalt. Och jag njuter sååå av dem. Även om de kan driva mig halvt tillvansinne också ibland. Precis så som det ska vara. Storasyster går på Summer Camp. "Fitness Camp". Så det är fotboll, basket, brottning, dans, "american football" (flagfootball), simning.... Dessutom tränar hon ju numera Kung Fu fyra gånger i veckan. På kvällarna. Efter Camp. Så ja, efter denna sommar lär hon vara enormt vältränad. Men framförallt så har hon roligt. Och trivs. Vardagslycka. I vår bubbla. Jag jobbar och trivs fortfarande otroligt bra med jobbet. Och mina fina kollegor. Vardagsliv. Och så lite helg. Vi blandar svenska och amerikanska högtider. Vi firade midsommar i helgen. Och nästa vecka är det 4th of July. Då har vi semester. M hela veckan, medan jag tar två dagar. En före och en efter 4th of July som ju är en helgdag här. De dagarna ska vi spendera i Seattle. Vi flyger på lördag och kommer tillbaka på onsdag. Och jag ser verkligen fram emot det. Ett avbrott. En resa. Träffa vänner. Se en ny stad. Familjetid. Semester. I vår lilla bubbla.

Var finns tiden nuförtiden?

Okej, det är helt enkelt så att jag inte hinner med att blogga längre. Tiden bara FINNS INTE. Eller ibland finns den men inte orken. Eller lusten. Vet inte riktigt men just nu känns det som om allt flyger runt i 200 knyck minst. Det är jobb, skolevent, nattningar, matlagning, Svenska Skolan, dagisaktiviteter (som vi knappt hinner med eller tar oss tid till vilket är ett ständigt dåligt samvete.... kanske typiskt "andra-barnet-syndrom"???), mer jobb, vardagssysslor som måste göras, så var det ju lägenhetsförsäljningen i Stockholm vilken som tur var är över nu. Nästan i varje fall... En del praktikaliteter kvar såklart men vår gamla lya är iallafall såld. Sedan försökte jag få igång någon slags rutin på att börja springa igen, men det haltar mest. Kom igång ett tag, men nu är det återigen två veckor sedan sist... Alltid så mycket som kommer emellan! Jag veeeet det är ingen ursäkt. Hoppas koma ut imorgon igen.

I helgen var vi iallafall och såg U2 när de hade sin Joshua Tree 2017 konsert i Pasadena. Rose Bowl Arena. SÅ mycket känsla. Historia. Mäktigt. Fantastiskt. Ja, GALET BRA! Ska försöka hinna och orka skriva lite om denna magiska upplevelse senare. Min födelsedagspresent.

Jag tog nästan inga bilder under konserten, men här är iallafall en.

Nu i eftermiddag är det ny konsert. Inte lika kända 2-manna bandet Longkalsong kommer att spela för oss i Svenska Skolan. Sedan ska de faktiskt bo hos oss. Deras vanliga "sovfamilj" fanns inte tillgängliga denna gång, så ja, vi erbjöd dem en sängplats och en luftmadrassplats. De får slåss om sängen sedan. När jag berättade det för barnen igår trodde jag de skulle tycka det var både kul och spännande. Men nej då. Storasyster var inte alls så säker på att det var någon bra idé för "vi känner ju inte dem. De är ju främmande." Men hallå! Är detta min dotter?!? Jag försökte förklara att helt främmande är de ju inte, plus att om någon behöver hjälp så ställer man upp. Så enkelt är det. Tror jag behöver jobba lite mer på det här med att förklara (både i ord och handling) att det är viktigt med generositet. Och att ta vara på ögonblick, besök, upplevelser här i livet. Självklart med säkerhetstänk i ryggen, men man får inte låta "stranger danger" styra ens liv. Då kommer man sluta som en sipp gammal skrutt som bittert ångrar en massa som aldrig blev vare sig gjort eller sagt.

Vi får se hur det blir ikväll. Förhoppningsvis riktigt trevligt.

Bilden ovan är från förra gången Longkaslong var här i San Diego och spelade. Två år sedan. Och himmel så liten Lillebror var då!!! (på bilden längst ner till höger står han med sin kompis)

Nu kallar "gruvan" igen...
Ska försöka vara lite bättre på att skriva inge så det inte behöver dröja ytterligare två månader till nästa inlägg.
Ha en fin vecka!

Lokal-TV, namnsdagar, cykling och misstaget på Oscarsgalan

Ett tag sedan jag fick tid att blogga sist. Men vi lever. Och mår bra. Förutom att jag dagligen har skyhöga stressnivåer på grund av vår nuvarande "ledare" som dagligen gör uttalanden, nya regler, nya förordningar eller annat som känns totalt världsfrämmande. Och nu senast hans intresse för Sverige. Men det orkar jag inte skriva om nu. Det får bli ett annat inlägg. Nuförtiden känner jag att jag har två "tillstånd". Ett där jag läser en massa om dagsläget i vår politiska upp-och-ner-vända-värld och blir ömsom arg, ömsom förtvivlad, ömsom oroad, ömsom förbannad... dels ett tillstånd där jag stänger av. Inte. Orkar. Ta. Till. Mig. All. Skit. Det blir bara för mycket.

Här kommer därför en liten uppdatering om vårt vardagliga liv de senaste två veckorna. I bildform.

Sedan Lill-Kusinen kom har vi försökt få till Facetiming hyfsat regelundet för att höra hur alla i familjen mår. Nu längtar vi nästan ihjäl oss efter att få träffa dem allihop.

Förra helgen (den 18 februari) var Storasyster även med i lokal-TV här i San Diego. Good Morning San Diego på KUSI-TV. Anledningen var att hon och ett par av hennes kompisar från Svenska Skolan skulle göra reklam för ett event på San Diego Children's Discovery Museum, där man samma dag anordnade ett svenskt event. De har en hel serie där man fokuserar på olika länder, och först ut var alltså Sverige.

Tjejerna skulle sjunga Pippisången i direktsändning. Här kommer just programledaren ut.

Om ni vill se TV-klippet kan ni klicka här.

På eftermiddagen var vi på själva eventet på San Diego Children's Discovery Museum.  Där framförde de flera sånger som "allsång". Frivilliga barn ur publiken fick komma upp och hålla skyltar med svenska ord så att publiken skulle kunna sjunga med.

Förra helgen var jag ut med några kompisar och firade att en av dem fyllde 40. Detblev jättegod Brunchbuffet på Karl Strauss

Lillebror älskar verkligen att cykla. Och han har blivit såpass bra på sin balanscykel nu att vi bestämt att han ska få en riktig cykel (med pedaler) på sin 2-årsdag. Som faktiskt infaller redan nu på lördag...!

Förra helgen hade Storasyster namnsdag. Det firade vi med hembakade cupcakes

Storasyster gjorde också sitt skolprojekt färdigt. Alla i hennes klass har skrivit en biografi om en känd person. De fick själva välja vem de ville skriva om. Sedan skulle de även "göra" personen och ta med till skolan och visa och berätta inför klassen. Kanske kan ni gissa vem Storasyster valt? Jag kan ge en ledtråd om att det är en mycket modig och stark kvinna. Hon var faktiskt den första kvinnliga pilot som flög över Atlanten.

I onsdags hade jag ett telefonmöte med min närmsta chef samt "Storchefen". Jag skulle presentera ett projekt jag jobbat för och som jag tycker är väldigt viktigt att få igång. Till detta krävs det dock pengar, så min presentation handlade mycket om att försöka få fram varför jag anser att det var såpass viktigt att de skulle godkänna en stor summa från budgeten till mig och projektet. Jag var lite nervös innan. Men det hela gick vägen och ja, de godkände det hela! Hurra!! Nu är det bara att jobba vidare med detta så att vi kan initiera det hela. Det var nog sådana här saker jag verkligen saknade när jag var hemma med Lillebror. Att få utmana sig själv. Att jobba hårt mot ett mål, och sedan genomföra det såpass bra att man når åtminstone delmålet. En härlig känsla! 

För ett par dagar sedan hörde våra kära vänner i DC av sig. Deras son R ville prata med Storasyster. Så de Facetimade på kvällen. De pratade ganska länge. Först i vardagsrummet, men sedan gick hon in till sig och fortsatte där. Privacy.... Det är sådana här ögonblick man inser hur stor hon faktiskt blivit. 

I fredags hade M namnsdag och då köpte jag och Storasyster de här vackra solrosorna. Jag älskar verkligen solrosor. De gör mig glad.

I helgen har vi tagit det rätt lugn. Det blev en del hemmafix. En sväng till IKEA också. Lillebror håller oss annars rätt aktiva om man säger som så. Så när jag säger lugn helg är det ändå rätt mycket snurr hahaha!. Men korta stunder kan han ändå sitta still och läsa och då pratar han ofta högt för sig själv. Så gulligt!

I lördags tog jag och Storasyster en tur med våra cyklar också. Runt Lake Miramar som ligger ca 10 minuter bort med bil. Det är så himla kul att kunna göra sådant här med henne nu. Rundan är inte superlång. 5 miles vilket motsvarar ungefär 8 km. Men med henne känns den lagom.

Här har vi cyklat färdigt.

På tal om cykla så har vi som sagt en här hemma som inget hellre vill än att få en cykel. "Jag vill cykla!" är en av de saker han säger mest nuförtiden. Och så tittar han gärna på de filmer jag spelar in då han "cyklar". TUR att han ska få en riktig cykel om mindre än en vecka!

På min födelsedag fick jag ju ett Next Generation Gentest av M. Där man ska kunna få veta mer om hur ens förfäder har vandrat. Nu i helgen skickade jag iväg det och hoppas få svar om ca 6-8 veckor. Jättekul och spännande!

Avslutar med denna bilden. För igårkväll var det ju Oscarsgalan. Vilken slutade med en riktig miss. Den tyngsta Oscarsstatyetten går ju till Bästa Film. Vilket alltid presenteras allra sist. Denna gången lyckades man (Price Waterhouse Cooper????) att fippla med kuverten så att Warren Beatty och Faye Dunaway som läste upp vinnaren fick fel kuvert. De trodde därför att förhandstippade "La La Land" vunnit. Hela deras team kom upp på scen, hann säga sina tacktal innan en av revisorerna kom ut på scenen med rätt kuvert. Då tog en av La La Land's producenter till orda och lyckades på ett väldigt stilfullt vis måste jag säga, upplysa om att de inte alls vunnit och sedan lämna över priset till "Moonlight". Ja, det lär talas en del om detta i Hollywood tror jag. Och jag är glad att jag inte är den person som lyckades schabbla med kuverten....

 

Uppenbarligen fick Faye Dunaway och Warren Beatty fel kuvert när de skulle presentera Oscarsvinnaren för Bästa Film. De hade fått kuvertet där "Bästa kvinnliga Skådespelare" stod, vilket var Emma Stone för sin rollprestation i La La land. man kan klart se hur fundersam och förvirrad Warren Beatty är, men sedan visar han det för Faye och hon annonserar La La Land.

 

Om ni vill och orkar kan ni här se hur La La Lands producenter och Team först tar emot sina Oscarsstatyetter för att sedan efter att felet uppdagats, lämna över till Moonlight. Vilket för övrigt är en film jag inser att jag bara MÅSTE se.

Nu ny vecka. Igen. Tiden rusar. Och på lördag blir Lillebror som sagt 3 år. Jag kan knappt fatta det. Till er som fortfarande hänger här ibland vill jag önska en fin ny vecka och en härlig början på mars!

Pippi i Julian

Det är så mycket som händer just nu att jag känner mig känslomässigt slut redan på morgonen då jag vaknar. Som om jag går runt i en ständig "fight-or-fligt-mode". Skitjobbigt på ren svenska. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Hur jag ska ta mig ur? Men ibland försöker jag att ignorera omvärlden (då framförallt den amerikanska....) och fokusera på allt som ju är både bra, bättre, bäst och fantastiskt i mitt liv. Så här kommer nu ett par inlägg i positiv anda.

Underbara, fantastiska och roliga saker som hänt den senaste tiden. Jag tänker ta dem i kronologisk ordning och börjar här med något vi gjorde i mitten av januari.

För ca tre veckor sedan åkte vi till Julian för att den Pippipjäs som Storasyster varit med och spelat i (utanför House of Sweden i Balboa Park i höstas) även skulle sättas upp där. Man hade frågat arrangörerna om vi kunde komma till biblioteket i Julian för att spela pjäsen där som ett Pippi- och Astrid Lindgren-event som de ville anordna. Jätteroligt tyckte vi. Och det hela gick superbra. Trots att barnen inte spelat eller övat pjäsen sedan i oktober förra året mindes de nästan alla sina repliker. Jag blir så imponerad! Vi kom på förmiddagen för att de skulle hinna öva och sedan spelades pjäsen klockan 14 på eftermiddagen.

Biblioteket i Julian

Pippiböcker och även en bok om Astrid

Hela gänget innan repetitionerna började

Vi bjöds alla på lunch innan föreställningen

Lillebror kom med M lite senare - lagom till lunchen

Hela gänget (utom "fröken") på skolbänkarna i skolscenen

"Tommy" och "Pippi"

Precis innan de skulle gå på scenen

Så började det...

Pippi på golvet i klassrummet drog igång en del roade skratt från publiken

Efteråt ännu en gruppbild

Tittut! Lillebror ville vara Pippi en stund

Händelsen hamnade på framsidan på lokaltidningen i Julian

Barnen var otroligt duktiga och det hela blev väldigt uppskattat. Alla i pjäsen är ju barn från Svenska Skolan här i San Diego och det kändes roligt att skolan kunde representeras på ett så fint sätt. Även "fröken" är musiklärare i Svenska Skolan, och hon är även mamma till "Tommy".
Efteråt bjöds det på fika. Självklart var det äppelpaj (Julian är känt för sina äppelodlingar, äppelpajer och äppelmust) samt svenska pepparkakor.

Det känns även extra roligt att Storasyster tänjer sina gränser lite. Hon är ju ganska blyg och kan tycka det är jobbigt att stå upp och prata inför folk, men detta tyckte hon var "både läskigt och roligt". Jag tror verkligen att det är bra om man ibland kliver ut ur sin s.k. comfort zone och provar lite nya saker. Känslan efteråt när man känner att man klarat av det och det gått bra är enorm, och man växer på så många sätt. Och jag kan säga att det var en trött, men glad och STOLT tjej jag körde hem med efter framträdandet i Julian.

Lucia

Idag är det den 13 december. Lucia. Den svenska tradition jag saknar allra mest som utlandssvensk. Troligen för att den är så unik. Det finns liksom ingen annan tradition som är ens "nästan likadan" som Lucia. Vi har ändå haft turen att bo på sådana ställen här i USA där man faktiskt firat Lucia. I New York har ju Svenska Kyrkan ett fantastiskt vackert Luciafirande. Otroligt proffsigt med alla mina favoritsånger plus en del till. Storasyster var ju med även där och gick i "eftermiddagståget" som var lite mer barninriktat. Första gången hon var med var hon bara tre och ett halvt år och det var oerhört stort för henne. Och för oss. Sedan har det blivit flera lussetåg. Här i San Diego är det ju Svenska Skolan som stått för lussandet. I år blir det faktiskt hela tre gånger. Igår var det lite Luciasånger på Julfesten. Idag var det Luciatåg i kyrkan under skolavslutningen. Och imorgon ska de som vill och kan sjunga för IKEAs personal på deras julfest nere i Mission Bay. Nedan är lite foton från kvällen.

Lite spända men glada tjejer inför Luciatåget

Natten går tunga fjät...

Lucia med sina tärnor, sina stjärngossar, tomtar och pepparkaksgubbar

Goder Afton

Min fina tärna

Själv tycker jag det är så roligt att Storasyster faktiskt gillar att gå med i Luciatåg än. Fast jag inser att det nog inte dröjer så länge till innan hon inte kommer att vilja gå. Men man får passa på så länge det varar. 

Det är lite mycket nu... men här är vår oktobermånad

Inser att det gått mer än en månad sedan mitt förra blogginlägg. Ja, vad kan jag säga mer än att det har varit, och är, en väldigt intensiv höst. Början av oktober då och nu har vi redan passerat både Halloween och vintertidsomställningen och sprungit rakt in i november.

Nytt jobb för mig. Snart har jag varit där i två månader och jag trivs som mer än jag någonsin vågat hoppats. Det känns så RÄTT. Både jobbmässigt och rent kollegialt. Ett otroligt bra team. Jag har fått väldigt mycket stöd, hjälp och support under den här första tiden. Att komma in i en ny organisation tar ju alltid lite tid. Att förstå strukturen. Lära sig vilka som sköter vad. Vilka man ska vända sig till med vilka frågor. Och så rent "tekniskt". Jag har ju börjat ett jobb som delvis innebär att jag kommit in på ett för mig nytt område. Och det är fortfarande mycket där att lära. Massor rent ut sagt. Men jag tycker ändå att jag har fått en bra start och känner att jag hittills lyckats hyfsat bra med att leverera där det krävts. Men det finns som sagt massvis att lära. Utrymme att utvecklas. Vilket jag tycker känns jätteroligt! Utvecklingspotential var en av de saker jag verkligen hoppades kunna få med i jobbsäcken när jag tidigare drömde om att någonsin få komma tillbaka ut i arbetslivet igen.

Så i och med nytt jobb är det såklart en helt ny rutin hemma. Jag har ganska lång pendling så jag börjar dagen tidigt. Ungefär en timme i bilen enkel resa är det. Men tyck inte synd om mig för det. Jag njuter faktiskt oftast av den tiden. kvalitetstid. Me-time. Egentid. Kalla det vad ni vill men det är skönt att ha den där tiden för sig själv. Utan barn i baksätet. Bara jag och trafiken. Att lyssna på vad jag själv vill. Eller bara köra i tystnad. Kunna tänka. Ibland på jobbrelaterade saker, ibland på helt annat. Dessutom får jag jobba hemifrån minst två dagar i veckan vilket gör under för vår vardag. Att köra in ett par dagar per vecka men ha några hemma är fantastiskt.

I slutet av förra veckan var jag dessutom på jobbresa till San Francisco. Konferens i Scientific Communication. Två givande dagar. Sedan stannade jag över helgen och hälsade på vänner. Mitt första besök i San Francisco vilket gav mersmak. En Fantastisk stad!

Och denna helgen var det M's och Storasysters tur att resa. I fredagskväll vinkade jag och Lillebror av dem vid flygplatsen. De skulle till DC. M för att köra vidare till ett bröllop i Virginia och Storasyster skulle då få bo hos våra kära vänner Familjen K som bor i Bethesda. Storasyster hade sett fram emot att få träffa sin vän R hur länge som helst och var överlycklig över att få hälsa på. De verkar alla haft en underbar helg och ikväll ska vi hämta dem vid flygplatsen igen.

I och med min jobbstart har Lillebror dessutom haft en väldigt omtumlande tid. Han började först på ett dagis där han gick ett par månader förra hösten. Det är ett "Stay-in-Home-Daycare" (liknande en dagmamma i Sverige) och vi var otroligt tacksamma över att han fick komma tillbaka dit utan någon som helst väntetid. Här är det ju oftast snabba ryck när man får ett jobb. Ofta vill de man ska börja mer eller mindre direkt. Vi visste ändå hela tiden att vi skulle byta dagis till Lillebror senare. Framförallt eftersom detta dagiset stängde redan klockan 17, vilket gjorde det trixigt för oss att hinna hämta i tid. Det blev rätt stressigt och jag hade redan kollat upp ett annat ("vanligt") dagis som kändes bra. Men för att få plats där var det såklart väntetid. Kö.  Men för två veckor sedan kunde han börja på sitt nya dagis. Och det har gått jättebra. Han verkar trivas fint och jag tycker som sagt att det känns som ett väldigt bra dagis.

Nu ska jag sluta babbelskriva och istället kommer här lite bilder från den senaste månaden. En bild säger ju mer än tusen ord heter det väl....

Här har det varit väldigt varmt i oktober så en helg badades det i timtal i poolen. September och oktober är ofta den varmaste tiden här eftersom det blåser heta ökenvindar (S:t Ana) ner till oss i San Diego. Temperaturen ligger då ofta en bit över 30 grader Celsius.

Jag kom äntligen igång med min löpning igen. Fast nu har den legat nere sedan San Franciscoresan... Måste komma igång igen innan jag tappar allt flåset helt och måste börja om från början igen. Jag är iallafall galet nöjd med mina nya springskor. Särskilt innersulan som är "formgjuten" efter mina egna fötter.

Vi har hunnit med det vanliga höstbesöket på en "Pumpkin Patch"

Det gjorde vi ihop med våra bästa vänner här, Familjen S.

Lillebror med sin bästa kompis M

Svenska Skolan i San Diego var i år med i SUF-OS vilket är "OS-grenar" för svenska skolor utomlands. Jätteroligt evenemang!

Storasyster blev "Student of the Month" i oktober

Lillebror på sitt nya dagis

Hans nya dagiskompisar hade gjort en "Välkomstbok" till honom. Så gulligt!

Inflygning mot San Francisco

Mitt enda "måste" efter konferensen var att jag ville se Golden Gate Bridge. 

Jag passade på att träffa min gamla NYC-kompis M som ganska nyligen flyttat till San Francisco-området. Jag bodde hos henne under fredag och lördag och vi fick en riktigt härlig lördag tillsammans i staden.

På kvällen var jag och min kompis M inbjudna till Halloweenfest hos goaste Minnie Mouse. En otroligt rolig, trevlig och god kväll i gamla vänners lag. TACK Familjen H-S för att vi fick komma!

Värdparet

Halloween

Skolparaden i Storasysters skola är himla rolig att se tycker jag. I år var det många Hogwartsstudenter där....

Rektorn Mr T i Chargerströja och panterdräkt (En svart panter är Storasysters skolmaskot) och vice rektorn (heter det så på svenska???) som Pikachu. En av lärarna hade ett moln på huvudet, och Minnie Mouse (Mimmi Pigg) till höger är hjälplärare i Storasysters klass.

Harry Potter och Hermione Granger

Och här ännu en Harry, men samma Hermione

På kvällen samlades vi hos Familjen S och de stora barnen gick ut i grannskapet för "Trick-or-Treat" medan de mindre stannade kvar inne för att dela ut godis till alla som kom och ringde på dörren.