fredag 13 januari 2017

12 år


Idag är det 12 år sedan min svärfar lämnade sin familj. Mycket hastigt. Högst oväntat. En sorg som tiden slipat ner de allra vassaste kanterna av. Men saknaden lever sitt ständiga bakgrundsliv. Så som den alltid gör när man förlorat något man aldrig kan få igen. Någon man aldrig kan få igen.

Natten mellan den 13:e och 14:e januari 2005 är en av de längsta nätterna i mitt liv. Telefonen ringde  strax innan middagsdags den kvällen. Jag förstod direkt att något hänt. Något fruktansvärt. Vidden av det ofattbara tog det dock månader att förstå. Men kvällen. Den där kvällen. Och natten. Jag minns. Overklighetskänslan. Ångesten. Sorgen. Ilskan. Vanmakten. Och så overklighetskänslan igen. Gånger tusen. Man kan inte ta in sådana saker så snabbt. Hjärnan är inte skapt så. Jag minns att jag mitt i allt kaos ändå kände mig glad över att M inte behövde vara ensam. Så som jag själv var den natten jag fick veta att min pappa inte längre fanns kvar. Det var den allra längsta natten i mitt liv.

Det var så mycket annat kring detta också. M skulle ha spikat sin avhandling morgonen därpå. Nu bokade vi flygbiljetter istället. Men han ville ändå spika. För att ha det gjort. Så vi ringde en professor och kollega som kunde hjälpa med detta på mycket kort varsel. Tidigt tidigt på morgonen. Något som skulle varit en fest, ett firande av åratal av hårt arbete blev till en mycket hastig handling. En kort mellanlandning på väg till Arlanda. Senare fick han ta ställning till om han ville gå vidare och genomföra sin disputation eller om han skulle skjuta upp den. Stora beslut mitt i all kaos och de känslostormar och även det känslovakuum som uppstår när något sådant här händer.

Sorg är en process. Den är inte linjär. Den går liksom i vågor. Eller cirklar. Runt runt. Upp. Ner. I höst kommer det att vara 25 år sedan min egen pappa försvann. Tjugofem. År. Jag kan knappt förstå det när jag tänker på tiden som gått sedan dess. Hur ung jag var då. Hur jag levt hela mitt vuxna liv utan honom. Jag undrar ibland över hur han hade sett på mina livsval om han fått finnas kvar. 

Idag lever vi våra liv. Utan våra pappor. Och ja, sorgen har krympt. I vår vardag har de i sort sett ingen plats. De har aldrig funnits här som en naturlig del av våra liv efter att vi flyttade till USA. Ändå finns de med oss. Jag tänker nog på min egen pappa nästan varje dag. Oftast kort och flyktigt. Ibland lite mer. Sorgens vassa kanter är borta. Kvar är saknaden. Om än i en mjukare form än de första åren efter att han inte längre fanns kvar.

Även deras namn lever kvar. I Lillebrors mellannamn. Det var det enda namn vi visste från början att han skulle få. Namnet från både sin farfar och sin morfar. Det namn de båda hade. Ett namn Lillebror även delar med sin farmors far. Vars röda hår han även verkat ha ärvt. Om än i någon mildare ton.

Idag är jag ändå glad över att jag hann träffa och lära känna min svärfar. Att vi hann få en fin relation de år jag var tillsammans med M fram till min svärfars bortgång. Detta är något jag sörjer vad gäller min egen pappa. Att han och M aldrig fick möjlighet att lära känna varandra. Och såklart att ingen av våra fäder fick möjligheten att träffa och lära känna sina barnbarn. Att Storasyster och Lillebror inte har vare sig morfar eller farfar kvar i livet. Att de aldrig fick lära känna varandra och skapa en egen relation. Det känns sorgligt. Men jag hoppas att vi ändå kan förmedla en liten del av våra fäder till våra barn. I små berättelser och anekdoter. Minnen. Av händelser. Ordbyten. Upptåg. Gräl. Kärlek. Roliga såväl som svårare minnen. Helt enkelt berätta för dem om våra relationer med våra pappor. Och på så vis skapa någon slags av bild av deras farfar och morfar.


10 kommentarer:

  1. Det var en förfärlig dag! Och det som följde med allt som skulle ordnas var inte lätt alls men visade vilka resurser man kan mobilisera när det krävs.
    M gjorde en lysande disputation och kamraterna fixade det mesta med festen som bara SKULLE bli av.
    Och, jo, även jag tänker på min far, M's morfar (som han fö är upp i dagen!) praktiskt taget varje dag fastän det är 40 år sen han dog.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja du Olgakatt det är sådana dagar man önskar man slapp uppleva. Ändå, som du säger blir man stark när man måste. Och en av de fina saker det här hemska ändå förde med sig var att jag kände att jag utvecklade väldigt starka band med hela familjen. Sådär som stora omvälvande saker kan göra.
      Och ja, vi var båda två mycket glada över att M faktiskt genomförde sin disputation trots allt. En tung dag. Samtidigt fint att ha så många av familjen och vännerna och kollegorna samlade.
      Såklart vi tänker på våra föräldrar även efter att vi inte längre har de hos oss. Och ja, jag kan verkligen se likheterna i familjen också :-)

      Radera
  2. Beklagar, verkligen. Min pappa gick bort för snart 11 år sen. Jag klarar fortfarande inte av att tänka på honom för det gör så ont, han var ändå nästan 75 år. Saknar honom otroligt mycket. Kramar!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack vännen! Ja, det är tungt. Svårt. Man vill ju att de ska få fortsätta vara en del av ens liv. Att man själv ska få vara en del av deras. Men jag tänker på att det allra viktigaste var ändå att man kände sig älskad av dem när de levde. DET är något man bär med sig för resten av sitt liv. Kärleken. Och styrkan man fick p g a den.
      Kramar!

      Radera
  3. Väldigt tungt! Speciellt om saker händer som inte "skulle" hända. Mina föräldrar är bägge kvar i livet men S. förlorade sin pappa ung och jag träffade honom aldrig. Och jag vet att sorgen aldrig försvinner, bara gör sig osynlig för att då och då att bita till igen.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Annika! Ja det är så. Sorgen gömmer sig men blixtrar till då och då.
      Kram!

      Radera
  4. Du skriver alltid så fint och tänkvärt om sådana här saker <3 Det låter inte som att det var väntat, alltså sjukdom, utan helt oväntat, chockartat, usch. Döden är ju aldrig trevlig men när någon har varit sjuk ett tag kanske man ändå är lite förberedd, och om det är en obotbar sjukdom så kanske man ändå känner att de äntligen får frid.
    Kram till er alla!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anna, vad glad jag blir för dina fina ord.
      I båda våra fäders fall var det inte fråga om lång svår sjukdom utan om mycket plötsliga och oväntade händelser. Och självklart är det ofta svårare att förstå och det blir en annan typ av sorg tror jag. Eller iallafall så bearbetar man sorgen olika när det sker oväntat än om man vetat om det ett tag. Inte för att sorgen och saknaden på något vis blir mindre för att man känt till att någon man älskar ska försvinna, men det blir ändå något mer tid att förbereda sig på som jag tror kan hjälpa och underlätta lite i sorgearbetet.
      Kram!

      Radera