Två födelsedagar

Igår skulle min pappa blivit 81 år om han levt. Det känns helt surrealistiskt att tänka på. Eftersom han dog relativt ung så är det ju så jag minns honom. Kan inte föreställa mig hur han skulle varit eller sett ut i sina 80. Det går bara inte. Om ni undrar så gjorde jag inget särskilt alls till minne av honom igår. Mer än att jag tänkte lite extra mycket på honom. Han lever på många vis kvar inom mig, och det räcker gott. Jag behöver inte särskilt många andra ceremonier eller så. Iallafall inte längre. Det var mer sådant de första åren efter hans död. Men nu finns han mest bara där. I mina tankar. Ibland pratar jag lite med honom, ibland är det bara ett minne som glimtar förbi. Vissa perioder tänker jag mer på honom och andra nästan inte alls. I höst blir det 25 år sedan han försvann. Den tanken är också overklig. Liksom lite svindlande. Så många år. Jag har levt fler år utan honom än vad jag levde med honom. Hans frånvaro är sedan länge en naturlig del av mitt liv. Konstigt. Men så är det.

Och idag är det min mammas födelsedag. Jo, de fyllde år dagarna efter varandra, mina föräldrar. Lite lustigt. Jag minns än hur man först gick ut och plockade blommor i trädgården, tidigt den morgonen då pappa fyllde år. Och sedan dagen efter plockade man nya igen. Fast till mamma. Majmorgnar. I mitt minne är det alltid daggvått gräs och sol som ännu inte börjat värma luften. Träskor på fötterna. Som klapprade lite sådär mjukt när man gick över trätrallen från altandörren på väg mot gräsmattan. Björkar i ljusgrön slöja och koltrastar som sjunger sådär som bara koltrastar kan. Sedan in igen. Kaffedoften som spred sig i köket. Blommorna satte man nästan alltid i en blå- och vitrandig liten knubbig vas. Egengjorda presenter inslagna i prassligt papper.

Eftersom vi inte kan fira mamma på plats i Sverige har jag skickat blommor. Från oss alla. Jag hoppas de kommer fram som de ska. Om du läser detta mamma så önskar jag dig en riktigt fin födelsedag!

På San Diego vis så grattar jag med en blommande kaktus här på bloggen. Fast blommorna jag skickade via blomsterhandeln hemma i Sverige var orkidéer.

12 år

Idag är det 12 år sedan min svärfar lämnade sin familj. Mycket hastigt. Högst oväntat. En sorg som tiden slipat ner de allra vassaste kanterna av. Men saknaden lever sitt ständiga bakgrundsliv. Så som den alltid gör när man förlorat något man aldrig kan få igen. Någon man aldrig kan få igen.

Natten mellan den 13:e och 14:e januari 2005 är en av de längsta nätterna i mitt liv. Telefonen ringde  strax innan middagsdags den kvällen. Jag förstod direkt att något hänt. Något fruktansvärt. Vidden av det ofattbara tog det dock månader att förstå. Men kvällen. Den där kvällen. Och natten. Jag minns. Overklighetskänslan. Ångesten. Sorgen. Ilskan. Vanmakten. Och så overklighetskänslan igen. Gånger tusen. Man kan inte ta in sådana saker så snabbt. Hjärnan är inte skapt så. Jag minns att jag mitt i allt kaos ändå kände mig glad över att M inte behövde vara ensam. Så som jag själv var den natten jag fick veta att min pappa inte längre fanns kvar. Det var den allra längsta natten i mitt liv.

Det var så mycket annat kring detta också. M skulle ha spikat sin avhandling morgonen därpå. Nu bokade vi flygbiljetter istället. Men han ville ändå spika. För att ha det gjort. Så vi ringde en professor och kollega som kunde hjälpa med detta på mycket kort varsel. Tidigt tidigt på morgonen. Något som skulle varit en fest, ett firande av åratal av hårt arbete blev till en mycket hastig handling. En kort mellanlandning på väg till Arlanda. Senare fick han ta ställning till om han ville gå vidare och genomföra sin disputation eller om han skulle skjuta upp den. Stora beslut mitt i all kaos och de känslostormar och även det känslovakuum som uppstår när något sådant här händer.

Sorg är en process. Den är inte linjär. Den går liksom i vågor. Eller cirklar. Runt runt. Upp. Ner. I höst kommer det att vara 25 år sedan min egen pappa försvann. Tjugofem. År. Jag kan knappt förstå det när jag tänker på tiden som gått sedan dess. Hur ung jag var då. Hur jag levt hela mitt vuxna liv utan honom. Jag undrar ibland över hur han hade sett på mina livsval om han fått finnas kvar. 

Idag lever vi våra liv. Utan våra pappor. Och ja, sorgen har krympt. I vår vardag har de i sort sett ingen plats. De har aldrig funnits här som en naturlig del av våra liv efter att vi flyttade till USA. Ändå finns de med oss. Jag tänker nog på min egen pappa nästan varje dag. Oftast kort och flyktigt. Ibland lite mer. Sorgens vassa kanter är borta. Kvar är saknaden. Om än i en mjukare form än de första åren efter att han inte längre fanns kvar.

Även deras namn lever kvar. I Lillebrors mellannamn. Det var det enda namn vi visste från början att han skulle få. Namnet från både sin farfar och sin morfar. Det namn de båda hade. Ett namn Lillebror även delar med sin farmors far. Vars röda hår han även verkat ha ärvt. Om än i någon mildare ton.

Idag är jag ändå glad över att jag hann träffa och lära känna min svärfar. Att vi hann få en fin relation de år jag var tillsammans med M fram till min svärfars bortgång. Detta är något jag sörjer vad gäller min egen pappa. Att han och M aldrig fick möjlighet att lära känna varandra. Och såklart att ingen av våra fäder fick möjligheten att träffa och lära känna sina barnbarn. Att Storasyster och Lillebror inte har vare sig morfar eller farfar kvar i livet. Att de aldrig fick lära känna varandra och skapa en egen relation. Det känns sorgligt. Men jag hoppas att vi ändå kan förmedla en liten del av våra fäder till våra barn. I små berättelser och anekdoter. Minnen. Av händelser. Ordbyten. Upptåg. Gräl. Kärlek. Roliga såväl som svårare minnen. Helt enkelt berätta för dem om våra relationer med våra pappor. Och på så vis skapa någon slags av bild av deras farfar och morfar.

Liten blir större

Från att ha varit en liten böna på dryga 2 kg med de tanigaste fjuniga fågelbenen och tunna ludna små persikoaxlar har hon nu vuxit till en stor 8-åring med glimten i ögat, polynesisk dans i de numera inte så taniga benen och ett hjärta av guld. Vår fina fina Dotter. Vår E. Vår Lill-Skrutta som blivit en Stor-Skrutta. Lång för sin ålder. Med tweenie-tendenser. Och så många tankar. Vissa delar hon generöst med sig av, andra behåller hon för sig själv. Integritet. Det är nog ett av nyckelorden som beskriver henne. Hon har stark integritet. Ett annat är Omtanke. Stor empatisk förmåga. Som sagt. Ett hjärta av finaste glimrande regnbågsguld.

Mitt eget hjärta är definitivt inte gjort av guld. Inte ens en enda liten klaff. Men det sväller av Kärlek och Stolthet. Gränslös är den verkligen. Kärleken till sitt barn. Oändlig. Makalös. Uttöjbar. Fantastisk. Magisk. Och kanske lite lite rå. Om nu Kärlek kan ha någon rå helt oförädlad form så är det nog just den formen av kärlek jag har till mina barn. Rå, enkel, utan krusiduller. Stark, naturlig. Den liksom bara ÄR. Likt en urkraft. Åtta år sedan nu. Åtta år sedan jag fick börja denna fantastiska resa. Åtta år sedan jag blev mamma. Det finns helt klart ett före och ett efter. Väldigt tydligt delar sig tiden i två delar.

Grattis min Finaste Fina! Och Grattis till oss. Som fick bli dina föräldrar. 

Från min förra blogg Saltistjejen läser jag mitt inlägg från 5 juni 2008. Då när det just skett. När tiden alldeles nyss delat sig. I ett före och ett efter. Jag läser. Och jag minns. Så tydligt trots de åtta åren som sträcker ut sig mellan nu och då. Känslorna. Tankarna. Lukten av Purell. Ljudet av pip i olika frekvenser. Från kuvösens apparater. Både hennes och de andra i salen. Jag minns.

TORSDAG, JUNI 05, 2008

Ella est là!

Så här är hon då äntligen - vår Lill-Skrutta!

Lilla Ella.
Fjunig, gosig och bara alldeles alldeles underbar!

Vi var nere hos henne idag.
Fick byta blöja på henne. Inne i kuvösen.
Sedan hålla henne. I min famn. Utanför kuvösen. Hon var självklart fortfarande ihopkopplad med alla apparater, men det gick ändå fint. Inlindad i filt för att hålla värmen. Även pappa M fick hålla. För första gången. Och ja, jag vet att han inte är någon barnfantast. Aldrig har varit. Men hans blick när han håller vår alldeles superfina goa lilla dotter är en sådan blick man bara smälter av... En sådan där blick man blir lycklig av ända in i hjärtat när man ser. En sådan blick man kommer minnas och bära med sig hela livet.

Hon har fortfarande inte fått äta. Hon får enbart dropp med näringslösning än. Hon ligger i kuvös för att hålla kroppstemperaturen. Hon måste ha mössa på sig om hon är ute lite längre stund från den varma kuvösen.
Men hon är stark. Hon rör sig ganska mycket. Hon andas helt själv utan hjälp.
Idag när vi var där nere så hann hon både gråta och le en stund med oss.
Så självklart. Så enkelt. En ny liten person. Känns som om hon tar livet som det kommer. Ingen idé att komplicera tillvaron.
Men vi förundras.
Över hennes mörka ögon som ibland tittar upp mot en och hon ser då ut som om hon förstår hela världen. Över hennes små fingrar och tår. Över hennes fjuniga kinder. Över hennes små snirkliga öron. Över att hon är hon. Och att hon är här. Hos oss.

Älskade lilla Ella.
Välkommen till världen!

Då och Nu. Åtta år. Men min förundran är fortfarande lika stor nu som då. 

Andra juni

Andra juni. Idag är det 8 år sedan vattnet gick på en tunnelbana i Bronx. The 5-train. Jag var på väg till jobbet. Måndagsmorgon. Det känns så länge sedan och samtidigt så nära. Jag kan minnas vad jag hade på mig. Och att jag helgen innan köpt mina första mammakläder. Jo, för jag var inte så jättestor än så jag hade kunnat ha mina vanliga kläder. Gummisnodd i byxknappen. Lite vida tunikor. Det fungerade. Men jag tänkte att jag behövde nya kläder snart. Att växa i. Det var ju ändå två månader kvar till due date. Vattnet skulle inte alls gå då. var det tänkt. Och inte på tunnelbanan mitt i rusningstid. Men det hela gick ju bra till slut. En vän och kollega hämtade mig i sin bil. Körde mig ner till Manhattan. Där jag blev inlagd på vårt sjukhus. Fem kvarter från vår lägenhet. Och sedan var det oviss väntan. Den skulle inte bli så lång men det visste jag ju inte då. Man ville helst hålla barnet inne en vecka till minst. Eftersom vecka 34 är mycket bättre för små ofödda barn att födas än vecka 33. Så blev det ju inte. Men som sagt, det visste jag inte då. Men bra blev det ju till slut. Och 5-tåget kommer för alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Liksom de här första dagarna i juni.

80 år

Idag skulle min pappa fyllt 80 år om han levt. Det känns konstigt. Jag har svårt att tänka mig hur han skulle varit som 80-åring. I mitt minne är han för alltid i 50-års åldern. Alltid i färd med att göra något. Aldrig stilla. Det var Båten. Bilen. Huset. Gräsmattan. Eller spela badminton. Eller åka långfärdsskridskor. Det senare långt långt långt innan det blev hippt och populärt. Jag minns faktiskt hans första som var gjorda av trä och som han använde många år. Tror han köpte nya i metall någonting i mitten av 80-talet. Då fick även jag mina så jag kunde åka med honom och gubbarna. Jo, för på den tiden var det bara "gubbar" som åkte. Eller så pratade han i telefon. Det gjorde han ofta. Alltid jobbet. Och det var nästan alltid någon kris. Byggbranschen då och nu är nog rätt lika. Förutom att det väl är ännu mindre marginaler nu och därmed mer stress. Jag tror han var en av de första som fick "mobiltelefon". Vilket på den tiden var en stor tung låda med lur och lös antenn som man bar runt på. Kunde montera i bilen och även i båten.

Allra bäst trivdes han ändå i båten. Splitsa tampar. Laga läckor. Putsa och dona. Och så segla såklart. Jag tror att om min pappa finns någonstans så är det i skärgården. För där mådde han bäst. Lilla Pappa. 80 år sedan du föddes idag. Och nästan 24 år sedan jag såg dig för sista gången.

Ibland undrar jag vad du tänkt om du vetat att jag hamnat ända borta i Kalifornien. Via New York.