Liten blir större

Från att ha varit en liten böna på dryga 2 kg med de tanigaste fjuniga fågelbenen och tunna ludna små persikoaxlar har hon nu vuxit till en stor 8-åring med glimten i ögat, polynesisk dans i de numera inte så taniga benen och ett hjärta av guld. Vår fina fina Dotter. Vår E. Vår Lill-Skrutta som blivit en Stor-Skrutta. Lång för sin ålder. Med tweenie-tendenser. Och så många tankar. Vissa delar hon generöst med sig av, andra behåller hon för sig själv. Integritet. Det är nog ett av nyckelorden som beskriver henne. Hon har stark integritet. Ett annat är Omtanke. Stor empatisk förmåga. Som sagt. Ett hjärta av finaste glimrande regnbågsguld.

Mitt eget hjärta är definitivt inte gjort av guld. Inte ens en enda liten klaff. Men det sväller av Kärlek och Stolthet. Gränslös är den verkligen. Kärleken till sitt barn. Oändlig. Makalös. Uttöjbar. Fantastisk. Magisk. Och kanske lite lite rå. Om nu Kärlek kan ha någon rå helt oförädlad form så är det nog just den formen av kärlek jag har till mina barn. Rå, enkel, utan krusiduller. Stark, naturlig. Den liksom bara ÄR. Likt en urkraft. Åtta år sedan nu. Åtta år sedan jag fick börja denna fantastiska resa. Åtta år sedan jag blev mamma. Det finns helt klart ett före och ett efter. Väldigt tydligt delar sig tiden i två delar.

Grattis min Finaste Fina! Och Grattis till oss. Som fick bli dina föräldrar. 

Från min förra blogg Saltistjejen läser jag mitt inlägg från 5 juni 2008. Då när det just skett. När tiden alldeles nyss delat sig. I ett före och ett efter. Jag läser. Och jag minns. Så tydligt trots de åtta åren som sträcker ut sig mellan nu och då. Känslorna. Tankarna. Lukten av Purell. Ljudet av pip i olika frekvenser. Från kuvösens apparater. Både hennes och de andra i salen. Jag minns.

TORSDAG, JUNI 05, 2008

Ella est là!

Så här är hon då äntligen - vår Lill-Skrutta!

Lilla Ella.
Fjunig, gosig och bara alldeles alldeles underbar!

Vi var nere hos henne idag.
Fick byta blöja på henne. Inne i kuvösen.
Sedan hålla henne. I min famn. Utanför kuvösen. Hon var självklart fortfarande ihopkopplad med alla apparater, men det gick ändå fint. Inlindad i filt för att hålla värmen. Även pappa M fick hålla. För första gången. Och ja, jag vet att han inte är någon barnfantast. Aldrig har varit. Men hans blick när han håller vår alldeles superfina goa lilla dotter är en sådan blick man bara smälter av... En sådan där blick man blir lycklig av ända in i hjärtat när man ser. En sådan blick man kommer minnas och bära med sig hela livet.

Hon har fortfarande inte fått äta. Hon får enbart dropp med näringslösning än. Hon ligger i kuvös för att hålla kroppstemperaturen. Hon måste ha mössa på sig om hon är ute lite längre stund från den varma kuvösen.
Men hon är stark. Hon rör sig ganska mycket. Hon andas helt själv utan hjälp.
Idag när vi var där nere så hann hon både gråta och le en stund med oss.
Så självklart. Så enkelt. En ny liten person. Känns som om hon tar livet som det kommer. Ingen idé att komplicera tillvaron.
Men vi förundras.
Över hennes mörka ögon som ibland tittar upp mot en och hon ser då ut som om hon förstår hela världen. Över hennes små fingrar och tår. Över hennes fjuniga kinder. Över hennes små snirkliga öron. Över att hon är hon. Och att hon är här. Hos oss.

Älskade lilla Ella.
Välkommen till världen!

Då och Nu. Åtta år. Men min förundran är fortfarande lika stor nu som då.