fredag 20 januari 2017

Nya tider

Den 20 januari 2017 kommer jag för alltid att minnas. Ett av de största regnovädren här i Södra Kalifornien vräker just nu ner utanför fönstren. Dimman ligger tung. Men vädret speglar egentligen bara det jag känner just nu. Även i mitt hjärta blåser det gråa skyar och hela mitt jag känner mig regntung.

Fast egentligen är det orättvist. Egentligen är jag glad över regnet. Jag tycker om det. Vill helst inte alls beskylla det för sin gråhet. Regn behövs här. Det är välkommet. Bye Bye torkan! Så kanske borde jag ta tillbaka orden ovan?

20 januari. Trump har just svurit Presidenteden i Washinton DC. USA's 45:e president. Hatet flödar värre än vanligt på sociala medier. Åt alla håll. Jag känner mig trött. Och genomledsen. Orkeslös. Kraftlös. Grå. Visst, min hemska förkylning från virushelvetet bidrar såklart också. Mitt huvud spränger. Min hals bultar. Och hostan som retas och sedan bryter ut kaskadvis tills man nästan kräks. Så ja, min kropp är invaderad av ett ont virus. Men ända in till hjärtat har den ju inte nått. Så tyngden där kan jag inte skylla viruset för.

Jag försöker tänka att idag, idag har jag rätt att vara ledsen. Känna mig liten, orolig, orkeslös och bara sådär otroligt ledsen som man kunde göra ibland som barn. Då när världen var målad i svart-vitt. Men imorgon. Imorgon. Då. Är. En. Ny. Dag.

Tack för de här 8 åren!

Imorgon. Då ska det marscheras. Banne mig. Women's March. Runt tvåhundra tusen beräknas komma och delta i Washington DC. TVÅHUNDRATUSEN!!! Själv ska jag och Storasyster tillsammans med några vänner ta oss ner till San Diego och gå i Women's March in San Diego. En av de oerhört många "systermarcherna" som arrangeras över hela landet. Ja, hela världen faktiskt. Så imorgon. DÅ. Som jag sa tidigare är mitt "oneworld" för i år Tillsammans. Together. Och ja, inför morgondagen känns det mer rätt än någonsin. Här i San Diego blir vi inte i närheten av de mängder som i DC marschen. Men jag är ändå imponerad. Och Glad. Över 20000 har man beräknat kommer. Tjugotusen! Jag tycker det är fantastiskt. Särskilt med tanke på att San Diegans (eller folk här i Södra Kalifornien överhuvudtaget) inte är kända för att trotsa vädrens makter. Ofta vill folk här inte ens gå ut och äta lunch vid utomhusserveringarna när det är lite under 20 grader, även om solen skiner. MEN, man kommer trotsa regnet imorgon. Och det gläder mig.

Jag har aldrig tidigare demonstrerat eller på något vis varit en del av en rörelse. Men jag känner att just nu behöver jag detta. Och jag tror världen behöver all kraft den kan få. Sidor har redan försvunnit från Vita Husets hemsida. Det tog inte lång stund efter att Trump svor eden innan de var puts väck. För er som inte vill eller kan klicka och läsa artikeln så kan den summeras kortfattat såhär:

" WhiteHouse.gov immediately wiped pages on LGBT rights, civil rights, climate change, and health care from its “issues” section after Donald Trump took the oath of office."

Så ja, just nu behöver vi "Tillsammansskap" och Kärlek och Energi. Kraft. Stöd. Idag ska jag tillåta mig att sörja. Men. Imorgon. Det är det börjar. För min del utan Pussyhat eller plakat, men det känns ändå bra. Det får bli nässpray och stövlar. Och så min Älskade Dotter. Att hon vill och kan följa med mig känns stort. Mitt hjärta sväller över. Min Finaste. Så klok. Redan. Och så full av Kärlek. Jag känner mig både glad, överväldigad och rörd över att hon vill gå med oss. Att hon vill och kan och får vara en del av den positiva kraft jag hoppas att detta kommer att vara. Vi måste visa henne att man inte kastar in handduken även fast Voldemort intagit tronen. Man kämpar. Vi kämpar. För hennes framtid! För allas vår framtid. Women's Rights are Human rights! 

"We, San Diego Women’s March, are peacefully marching in San Diego in solidarity with the Women’s March in DC.  We are dedicated to a free and open society. Together we stand united in our respect for all people and we resist the marginalization of anyone. As a diverse, inclusive community of compassionate people, we seek to strengthen and continue our commitment to work for the protection of women’s rights. 

We stand firm in agreement that women’s  rights are human rights."




Så, Voldemort se upp... 
EXPELLIARMUS!

Kärlek till er Alla!



Hjärtana är lånade från: http://plusquotes.com/images-love-img-photos-loves.php
Bilderna på Obama med familj samt Biden är också lånade från nätet.

fredag 13 januari 2017

12 år


Idag är det 12 år sedan min svärfar lämnade sin familj. Mycket hastigt. Högst oväntat. En sorg som tiden slipat ner de allra vassaste kanterna av. Men saknaden lever sitt ständiga bakgrundsliv. Så som den alltid gör när man förlorat något man aldrig kan få igen. Någon man aldrig kan få igen.

Natten mellan den 13:e och 14:e januari 2005 är en av de längsta nätterna i mitt liv. Telefonen ringde  strax innan middagsdags den kvällen. Jag förstod direkt att något hänt. Något fruktansvärt. Vidden av det ofattbara tog det dock månader att förstå. Men kvällen. Den där kvällen. Och natten. Jag minns. Overklighetskänslan. Ångesten. Sorgen. Ilskan. Vanmakten. Och så overklighetskänslan igen. Gånger tusen. Man kan inte ta in sådana saker så snabbt. Hjärnan är inte skapt så. Jag minns att jag mitt i allt kaos ändå kände mig glad över att M inte behövde vara ensam. Så som jag själv var den natten jag fick veta att min pappa inte längre fanns kvar. Det var den allra längsta natten i mitt liv.

Det var så mycket annat kring detta också. M skulle ha spikat sin avhandling morgonen därpå. Nu bokade vi flygbiljetter istället. Men han ville ändå spika. För att ha det gjort. Så vi ringde en professor och kollega som kunde hjälpa med detta på mycket kort varsel. Tidigt tidigt på morgonen. Något som skulle varit en fest, ett firande av åratal av hårt arbete blev till en mycket hastig handling. En kort mellanlandning på väg till Arlanda. Senare fick han ta ställning till om han ville gå vidare och genomföra sin disputation eller om han skulle skjuta upp den. Stora beslut mitt i all kaos och de känslostormar och även det känslovakuum som uppstår när något sådant här händer.

Sorg är en process. Den är inte linjär. Den går liksom i vågor. Eller cirklar. Runt runt. Upp. Ner. I höst kommer det att vara 25 år sedan min egen pappa försvann. Tjugofem. År. Jag kan knappt förstå det när jag tänker på tiden som gått sedan dess. Hur ung jag var då. Hur jag levt hela mitt vuxna liv utan honom. Jag undrar ibland över hur han hade sett på mina livsval om han fått finnas kvar. 

Idag lever vi våra liv. Utan våra pappor. Och ja, sorgen har krympt. I vår vardag har de i sort sett ingen plats. De har aldrig funnits här som en naturlig del av våra liv efter att vi flyttade till USA. Ändå finns de med oss. Jag tänker nog på min egen pappa nästan varje dag. Oftast kort och flyktigt. Ibland lite mer. Sorgens vassa kanter är borta. Kvar är saknaden. Om än i en mjukare form än de första åren efter att han inte längre fanns kvar.

Även deras namn lever kvar. I Lillebrors mellannamn. Det var det enda namn vi visste från början att han skulle få. Namnet från både sin farfar och sin morfar. Det namn de båda hade. Ett namn Lillebror även delar med sin farmors far. Vars röda hår han även verkat ha ärvt. Om än i någon mildare ton.

Idag är jag ändå glad över att jag hann träffa och lära känna min svärfar. Att vi hann få en fin relation de år jag var tillsammans med M fram till min svärfars bortgång. Detta är något jag sörjer vad gäller min egen pappa. Att han och M aldrig fick möjlighet att lära känna varandra. Och såklart att ingen av våra fäder fick möjligheten att träffa och lära känna sina barnbarn. Att Storasyster och Lillebror inte har vare sig morfar eller farfar kvar i livet. Att de aldrig fick lära känna varandra och skapa en egen relation. Det känns sorgligt. Men jag hoppas att vi ändå kan förmedla en liten del av våra fäder till våra barn. I små berättelser och anekdoter. Minnen. Av händelser. Ordbyten. Upptåg. Gräl. Kärlek. Roliga såväl som svårare minnen. Helt enkelt berätta för dem om våra relationer med våra pappor. Och på så vis skapa någon slags av bild av deras farfar och morfar.


tisdag 3 januari 2017

Inför 2017

Nytt år. 2017. Det känns som alltid lite speciellt när man vänder blad. Går från ett "gammalt" och ovant år till ett nytt. Lite högtidligt på något vis. Spännande. Samtidigt känns det lite nervöst också. Vad kommer att hända under det nya året?

Rent personligen känns det otroligt roligt och spännande att få susa in i det här nya året. Det är första gången på ett tag som jag har känt den här glada förväntningen inför det nya året. Våra år sedan flytten hit har ju varit ganska tuffa emellanåt och jag måste säga att det de senaste nyårsaftnarna kanske inte känts sådär överdrivet glatt och positivt. Men nu tycker jag det ska bli enormt spännande. Det är såklart mitt nya jobb som gör skillnaden. Att äntligen få möjligheten till den personliga utveckling och stimulans jag längtat efter. I en yrkesroll. Att få fundera över vilka mål jag ska sätta och sedan planera hur jag ska kunna jobba med mitt uppdrag för att uppnå dem och nå bästa möjliga resultat. Både för företaget och mig själv. Att få utvecklas på ett proffesionellt plan. DET har jag längtat så efter.

Att jag dessutom fick otroligt fina vitsord under mitt utvecklingssamtal med min chef nu innan jul gör att jag verkligen känner att jag är rätt person på rätt plats just nu. Jag stortrivs och det känns såklart extra bra att mina kollegor och min chef verkar trivas med mig också. Vi är ett team och det känns verkligen när jag arbetar med dem att vi jobbar mot ett gemensamt mål. Alla är vi olika pusselbitar i pusslet. Var och en behövs för att bilden ska bli så bra och detaljerad som möjligt. En härlig känsla!

Det kommer dessutom att ske en del positiva förändringar på familjeplanet detta året. Vi väntar på att en ny familjemedlem ska komma förena sig med oss. En liten kusin kommer att se dagens ljus nu i början av 2017. Och även om det kommer att dröja en stund innan vi kan hälsa den nya medlemmen välkommen så har vi en Sverigeresa inplanerad inte alltför lång tid efter den förväntade ankomsten.

På det världsliga planet känns det mörkare. Det är mindre än tre veckor kvar innan vår President Elect tar över rodret här och det både skrämmer mig och får mig att känna ilska, nedstämdhet, frustration och besvikelse. Men kanske mest maktlöshet. Just nu känner jag mig så liten. Som ett torrt löv i en höststorm. Man kan försöka segla på vindarna men inser att det är nästintill omöjligt att styra emot orkanstyrkorna som driver åt helt jävla fel håll! Jag pendlar mellan att sticka huvudet i sanden och att försöka tänka så positivt jag kan. Än vet jag inte riktigt hur jag ska kanalisera alla känslor som bubblar runt, men jag hoppas att jag ska kunna omvandla dem till något bra. Något konstruktivt. Annars kommer de nog att gnaga upp mig inifrån. Iallafall känns det så just nu.

Jag hoppas iallafall att 2017 ska bli ett bra år. På alla plan. Mitt mål är att försöka jobba på att det ska bli så bra som möjligt. Något som verkar vara väldigt poppis i år (säkert redan tidigare år, men jag är nog lite efter som vanligt) är ett s.k oneword. Alltså att man ska ha ETT ord som sin målsättning, sitt fokus sin "bild" av det nya året. Något som kan leda och guida en genom året. Något att jobba för. Något att inspireras och lyftas av. För min del tror jag att ordet i år får bli Tillsammans. Together. Just nu känns det som om både jag och världen behöver lite mer "Tillsammans".

Har någon av er något Oneword för 2017? Om ni har, dela gärna här och skriv varför ni valt just det.

fredag 30 december 2016

Gott Slut och Gott Nytt!

Nu är vi här igen då. I slutet av ännu ett år som gått. Varje december är det samma sak. Jag förstår inte vart tiden tagit vägen. Året har rusat fram. Men på samma gång tycker jag det hänt en massa under de 365 dagarna som passerat. Likadant i år. Detta år har dessutom präglats av att vara ett riktigt sorgligt och mörkt år vad gäller många händelser "ute i världen". Men på det personliga planet var det ett sådant där år då allt vände. Från jobbigt och mörkt till ljus och hoppfullt. Från en situation som kändes mer och mer ohållbar. På så många plan. Till att plötsligt bli full av framtidshopp och planer. Så ja, 2016 kommer jag att minnas som de stora kontrasternas år tror jag.

Mellandagarna har annars präglats av vänner och vänskap. Vi har ju våra Sverigevänner på besök. Igår var även några av våra allra bästa NYC vänner i San Diego över dagen också så vi passade på att träffa dem i en park. Vädret då var strålande med 26 grader och sol vilket gjorde det hela till en väldigt lyckad träff. Så underbart kul att se dem. Det var nästan exakt på dagen två år sedan vi sist såg dem. Jag hoppas att vi kanske ska få tid och råd att åka en sväng till New York City under 2017. Det hade varit fantastiskt roligt. Men vi får se.

Imorgon är det Nyårsafton och vi har mest lösa planer. Här ska regnet falla mest hela dagen så jag  gissar att vi får hitta på lite inomhusaktiviteter. Våra Sverigevänner flyttar in till oss ikväll (de har hyrt ett annat boende fram till idag) så det lär bli väldigt socialt under helgen. Dessutom kommer ytterligare några vänner från Sverige och tittar förbi på Nyårsdagen. Så ja, vänskap är helt klart temat för 2016 års sista och 2017 års första dagar. Jag hoppas på mycket spel, prat och annat kul.

Om jag inte hinner in innan Nyårsaftonen blir till Nyårsdag vill jag önska er alla ett riktigt fint 2017!

måndag 26 december 2016

Julhelgen

Det var ett tag sedan jag bloggade. Det har varit mycket nu i slutet av december. Som alltid. Projekt som skulle avslutas på jobbet. Och annat fix. Ni vet, det där till jul. Ändå drog jag ner på mycket i år. Sänkte kraven. Det blev lussebullsbak men köpta pepparkakor. Ikeas köttbullar fick duga eftersom det inte fanns tid eller ork att trilla egna. Och pepparkakshuset bakades inte från grunden utan köptes färdigt för dekoration. Men det gick ju bra det med. Dagarna innan Julafton fick vi Finbesök. En av mina allra bästa och äldsta vänner kom till San Diego med sin familj. Så otroligt roligt att ses! Vi har firat julhelgen tillsammans och det har varit en annorlunda men väldigt rolig jul. Vi konstaterade båda två att just jul är en helg man inte firar tillsammans med vänner. Den brukar ju mest firas med familj. Vi har visserligen firat juldagen med amerikanska vänner tidigare eftersom vi flera jular int varit i Sverige. Men visst, det vanligaste är ju att man firar med just familjen.

Nedan en bildkavalkad från våra dagar tillsammans.

Da'n före da'n
Kvällen förejulafton körde vi till ett område en bit ifrån oss som är känt för sina otroligt juldekorerade hus och trädgårdar. Och ja, det var nog det mesta jag sett vad gäller ljusslingor och annat. Inte det vackraste, mysigaste eller juligaste precis. Snarare det galnaste, kitchigaste och "mesta" jag sett. More is More var verkligen detta områdes slogan...


Julhus


Storasyster framför ett av de mest galet dekorerade husen vi passerade. Star Wars möter snögubbar, möter palmer möter tennsoldater, möter fallskärmshoppare, möter disco...


De flesta ljusutsmyckningarna bytte dessutom färg i olika rytmiska cykler. Vissa helt för sig själva, andra i takt med spelande julmusik.


Julafton


Julaftonsmorgon började med Strumpjuklappsöppning och sedan mys framför sista avsnittet av årets härliga Julkalender "Selmas Saga"


Lillebror älskade sina julklappsbilar


Storasyster byggde sitt Julklappslego


Vid lunchtid kom våra vänner och då fixades jullunchen. M och jag i köket. En sådan här bild på oss två var det länge sedan vi tog.

Jullunchen. Det blev sill och rökt lax från Ikea. Julskinka, köttbullar och prinskorv samt knäckebröd från samma ställe. Ost, ägghalvor )med wasabimajonäs och räkor från Trader Joe's). 


Jag tror alla var nöjda med jullunchen


De större barnen spelade Pokemon-Uno


Lipton myste med R


Lite senare var det dags för Storasysters julklappspel: Harry Potter Clue (en version av Cluedo)


De som inte var med och löste gåtan på Hogwarts doftade med en bok i soffan istället. Precis så som det ska vara på jul.


Innan julklappsutdelningen


J var julklappsutdelare 


Klappöppning


Bamseväska


Efteråt fick Lillebror hjälp av Stora V att fixa bilbanan


Juldagen
På juldagen blev det ett besök på San Diego Zoo.


Här vid sälarna och isbjörnarna roade sig våra Sötnosar en bra stund


Alla fyra


Eftersom det var Juldagen var i det väldigt svårt att hitta något matställe som hade öppet. Vi prövade ett par stycken utan resultat, men till slut lyckades vi hitta ett öppet "Panda Express", så det blev kinesiskt till middag. 


Annandagen

Våra vänner gick en liten hike i Torrey Pines på förmiddagen och jag tog mig dit efter lunch för att vandra med M längs vattnet från Torrey Pines State Beach till La Jolla Shores.


En fantastisk dag och att få gå och prata ostört i ett par timmar tillsammans är verkligen lyx!












La Jolla Scrips Pier i solnedgången


Det var en riktigt fin promenad längs stränderna. Så vackert och vädret perfekt. Varken för varmt eller för kallt. Jag älskar verkligen vinterstränderna här. Ljuset är magiskt. Och även om det var mycket folk ute så fanns det delar av stränderna där vi var nästan ensamma, förutom de mest entusiastiska surfarna. 

Efter vår promenad bestämde vi att åka var och en hem till sig denna kvällen men imorgon ska vi såklart ses igen. Jag jobbar på dagen så det blir inte förrän fram emot kvällen, men det känns så roligt att de är här och att vi har en hel vecka kvar att hinna träffas innan de reser tillbaka hem till Sverige.

Så har alltså vår julhelg varit.
Jag hoppas ni som läser haft en riktigt fin, skön och härlig julhelg ni också.

tisdag 13 december 2016

Lucia

Idag är det den 13 december. Lucia. Den svenska tradition jag saknar allra mest som utlandssvensk. Troligen för att den är så unik. Det finns liksom ingen annan tradition som är ens "nästan likadan" som Lucia. Vi har ändå haft turen att bo på sådana ställen här i USA där man faktiskt firat Lucia. I New York har ju Svenska Kyrkan ett fantastiskt vackert Luciafirande. Otroligt proffsigt med alla mina favoritsånger plus en del till. Storasyster var ju med även där och gick i "eftermiddagståget" som var lite mer barninriktat. Första gången hon var med var hon bara tre och ett halvt år och det var oerhört stort för henne. Och för oss. Sedan har det blivit flera lussetåg. Här i San Diego är det ju Svenska Skolan som stått för lussandet. I år blir det faktiskt hela tre gånger. Igår var det lite Luciasånger på Julfesten. Idag var det Luciatåg i kyrkan under skolavslutningen. Och imorgon ska de som vill och kan sjunga för IKEAs personal på deras julfest nere i Mission Bay. Nedan är lite foton från kvällen.

Lite spända men glada tjejer inför Luciatåget

Natten går tunga fjät...

Lucia med sina tärnor, sina stjärngossar, tomtar och pepparkaksgubbar

Goder Afton



Min fina tärna

Själv tycker jag det är så roligt att Storasyster faktiskt gillar att gå med i Luciatåg än. Fast jag inser att det nog inte dröjer så länge till innan hon inte kommer att vilja gå. Men man får passa på så länge det varar. 

söndag 11 december 2016

Julförberedelser


Igår tog julen ett stort kliv in i vårt hem. Vi smög fram lite små juldekorationer samt adventskalendrar och annat redan i början av december, men resten har fått vänta eftersom vi haft extremt mycket de senaste veckorna. Jag har haft några större åtagandet på jobbet och M började sitt nya (!) jobb nu i början av december vilket såklart inneburit en hel del fokus på det. Men nu i helgen hade vi både tid och energi. Så det blev julgransinköp. Vårt första riktiga julgransinköp här i San Diego. Första julen köpte M gran innan vi kom hit (vi kom ju inte förrän 22 december då) så han fixade en gran innan vi kom, och förra julen reste vi hem till Sverige så då brydde vi oss inte om att köpa någon gran. I år fick vi tipset att köra till en plantskola som sålde granar. Perfekt ställe tyckte vi alla. De hade ett stort utbud av många olika sorters granar i varierande form och storlek. Storasyster ville absolut ha en typiskt amerikans tät gran, som jag och M kallar för en "Disneygran" så vi bestämde oss ganska snabbt för en Nordman


Här har de valt ut vår gran - en Nordman! I förgrunden (nere till höger i bild) kan ni se en typisk "svensk klassisk gran" vilket de kallar för en "naturlig, vild gran" här. En sådan man själv kan hugga i skogen helt enkelt. Om man har mark...


Här lastas den på en skottkärra för att köras iväg och "nätas in".


Detta var ju en plantskola så de sålde även fantastiskt fina julstjärnor, eller Poinsettas som de heter här.


Och ville man ha en gran med konstgjord snö kunde man såklart köpa det också....


Hemma kläddes granen. Ljusslingan ansvarade M och Storasyster för, och resten av dekorationerna var det Storasyster och Lillebror som hängde på plats.


De älskade det!!!


När man är liten får man ta hjälp av en stol för att nå upp


Fast de flesta dekorationerna han hängde han upp på de nedre grenarna


Jag gjorde i sort sett inget alls utom att ta fram lådorna med julgranspynt. Sedan kunde M och jag  dricka glögg och titta på medan barnen styrde och ställde med granen - så mysigt!


Nu har det mesta av julpyntet kommit på plats och det känns riktigt fint


Ute på vår uteplats har vi också dekorerat lite såklart


Släde utanför ena fönstret 

Julkulor

Julbelysning längs med muren och vårt "tak" över uteplatsen lyser upp i mörkret

Idag är det Svenska Skolans årliga Julfest så det kommer bli ytterligare lite julstämning med luciasånger, tomte och svensk julmat. Det ser vi fram emot. Sedan är det ju endast en vecka kvar innan Storasysters jullov börjar och vi får finfint besök av Supervänner från Sverige! Tänk, vart tog egentligen december vägen?
Hoppas ni alla haft en fin tredje advent och att ni kan njuta av de kommande dagarna fram till jul utan alltför mycket stress.