tisdag 27 juni 2017

Att pendla mellan sin egen lilla bubbla och en tripp i den känslomässiga berg-och-dal-banan

Snart har hela juni gått. Halva sommaren. Iallafall med gamla Sverige-mått mätt. Här har den knappt börjat. Vadå börjat undrar kanske en del? I San Diego har ni väl sommar året om?! Och jo det kan man ju tycka. Iallafall jämfört med det svenska klimatet. Och även det New Yorkska.

Fast med San Diegiska mått står vi bara på tröskeln till den varma torra soliga årstiden. För jo, det finns skillnader. Den senaste vintern var dessutom kyligare och blötare än på många år. Vilket var fantastiskt! Vi är nu officiellt ute ur torkan som rått här i södra Kalifornien så länge. En kylig vinter med mycket snö i norr och regn i söder. Dessutom en kylig vår som gjorde att snösmältningen skedde långsamt och under en längre tid har gjort under för vårt grundvatten.

Så ja, skillnader finns det och efter att ha bott här i två och ett halvt år känner vi helt klart att sommartemperaturerna inte kommit förrän nu. Maj kallas ofta "May Gray" och juni "June Gloom". För att det under de här månaderna ofta är mulna dagar med dimma på morgnar och ibland hela förmiddagar. Men från slutet av juni brukar sommarvädret komma. Med besked. Och som varmast är det ofta här runt sen-augusti, september och oktober. Ibland med temperaturer runt 30 grader ända in i november.

En typisk mulen förmiddag i maj eller juni här

Vad har hänt sedan senaste bloggposten då? Jo det snurrar på som vanligt här. Vardagslivet. Med den stora skillnaden att vi inte längre har en tredjeklassare hemma. För efter skolavslutningen som var för ungefär två veckor sedan, räknas Storasyster inte längre som en "Third Grader". Nu har hon endast två år kvar i Elementary School. Läskigt tycker den här mamman. Middle School verkar otroligt annorlunda. Men inte tänka för långt fram nu. Njut av de två resterande åren i Elementary. Tyvärr fick vi veta att vår fantastiska rektor inte kommer fortsätta till hösten. Han har fått jobb på en annan skola i skoldistriktet intill. En chock för både lärare och familjer på skolan. Nu hoppas vi att vice rektorn ska kunna ta över. Men som alltid är det ju en hel del politik vad gäller tillsättandet av tjänster också, så vi har i nuläget ingen aning om hur det ska gå. Men vi gör vad vi kan. Skriver brev, signerar listor och annat för att rekommendera och göra våra röster hörda, och hoppas att beslutet ska bli ett bra sådant. I början av juni hade vi även skolavslutning i Svenska Skolan. Med fika och sång. Nu är det uppehåll tills i höst.

Fika på Skolavslutningen i Svenska Skolan

På tal om att göra sina röster hörda så händer det så mycket här i politiken att jag varje dag känner mig som om jag åker på en känslomässig berg-och-dal-bana. Upp och Ner. Mest ner faktiskt. Om nu en berg-och-dal-bana kan ha fler nedförsbackar än uppför...? Nu är det sjukvården igen. BRCA. "Better Care Reconciliation Act" eller TrumpCare. Eller snarare Trump-NOT-Care. Republikanerna fick ju tyvärr igenom den nya administrationens förslag i kongressen tidigare och nu vill man skynda på röstningen snabbt som bara den i senaten också. För att få igenom detta innan folk hinner samla sig och protestera. Eller ens fatta vad den kommer att innebära. För detta handlar verkligen om en enorm försämring av sjukförsäkringen här. Inte enbart för alla miljoner som har ACA eller vad som kallas ObamaCare, utan för ALLA. Det kommer troligen även att drabba många som har försäkring via sin arbetsgivare. Premierna kommer gå upp enormt. Dessutom är detta åldersbaserat så är man i 50-årsåldern kan man komma att se en ökning på runt 200(!) %!!!!!! Och trots den skyhöga ökningen av kostnaden så kommer man få SÄMRE vård. Sjukförsäkringen kommer inte längre att omfatta lika mycket som tidigare. Samt om man har s.k "pre-existing conditions" så kommer försäkringsbolagen kunna vägra att teckna en försäkring åt en. Dvs, har du (haft) en sjukdom (t ex cancer) kommer du att riskera att stå utanför sjukvårdssystemet och därmed behöva betala all vård ur egen ficka.

USA är ju ett land där man kan gå i personlig bankrutt och bli hemlös enbart på grund av att man varit tvungen att söka vård, antingen själv eller för någon i familjen. Om man blir sjuk utan försäkring och sedan inte kan betala tillbaka de hundratusentals dollar som sjukvården kostar då kan man få gå från hus och hem. Jag fick veta av en kompis här att de kände en familj som fortfarande betalar tillbaka pengar för sin förlossning. De hade ingen försäkring och tog lån på sin bostad för att bekosta förlossningen. Ofattbart!

Obamacare eller ACA är inte hundra procent bra det heller utan har många brister. MEN, en stor viktig förändring som kom med den försäkringen var att inga försäkringsbolag kunde säga nej till folk som redan var sjuka. Man fick teckna försäkring även om man tidigare hade behandlats för cancer, hade en autoimmun sjukdom, hade fått vård för psykiska problem, eller på annat vis inte varit 100% frisk i sitt liv. Därmed kunde man få vård. Och medicin. Oavsett sin sjukdomshistorik. Men i den nya sjukförsäkringen från vår nuvarande president är de s.k "pre-existing conditions" återigen tillbaka. Nu ska det vara fritt fram för försäkringsbolagen att neka en person sjukförsäkring om den behandlats tidigare eller har en sjukdom som behöver behandlas när man söker. I stort har man beräknat att ca 22 miljoner personer kommer att förlora sin sjukförsäkring (och därmed rätt att söka sjukvård utan att betala den helt själv) om ca tio år (2026).

Vad gäller "pre-existing conditions" så har jag även läst om förslag till att dessa skulle kunna omfatta kvinnor som fått kejsarsnitt, eller annan vård i samband med graviditet och förlossning. Samt att den nya sjukförsäkringen helst inte ska täcka prenatal vård, dvs mödravård för gravida eller vård i samband med förlossning. Sådant vill man att kvinnorna ska bekosta själva. För varför ska män, eller kvinnor som inte vill ha barn, eller som inte vill ha fler barn behöva betala för detta? Det måste man ju förstå att man inte kan påtvinga dem.... Jag läste t ex ett uttalade av en kongressman (eller om det var en senator jag minns inte nu), republikan såklart, som sa att "han inte stödde mödravård eftersom han och hans fru inte tänkte skaffa fler barn så varför skulle han och hans familj vilja betala för detta?"Alltså jag formligen kokar. I Trumps värld ska man helt enkelt inte vara kvinna. Inte ha en livmoder. Och man ska heller inte bry sig om andra utan endast sig själv. Och framförallt sina pengar.  Alltså, jag blir GALEN! Hur kan folk ens rösta på något sådant. Det övergår mitt förstånd!!!!! Om inget händer som fördröjer det hela så kommer senaten rösta nu på torsdag. I övermorgon. Och jag bävar för hur det ska gå om republikanerna får igenom det hela.

According to estimates by the Kaiser Foundation, health insurance premiums for higher income enrollees will increase 57% under the GOP anti-healthcare bill. For low income enrollees, premiums will go up 177%. And it's worse if you're older. From this report: http://www.kff.org/health-reform/issue-brief/premiums-under-the-senate-better-care-reconciliation-act/

Och ja, sedan den senaste skandalen här då en polis nyligen blev frikänd trots att han skjutit en svart man till döds i sin bil. En man som verkar ha följt regelboken för hur man ska bete sig då man blir stoppad av en polis. Ändå blev han skjuten. Mitt framför ögonen på sin flickvän och hennes 4-åriga dotter. En uppenbarligen "vanlig" man som arbetade i en skola. Philando CastileDenna händelse har diskuterats mycket i medier och det har även cirkulerat en del filmer från själva händelsen. Bland annat en där man ser mannens flickvän och dottern. I baksätet på en polisbil. Alldeles efter dödsskjutningen. Mamman i handbojor, som försöker att lugna en hysterisk liten flicka som gråter och ber mamman att inte göra så att hon också "blir skjuten". Fruktansvärt. Jag tappade andan och hjärtat knöt sig. Kramp. Hjärtkramp.

Och i The Daily Show delar Trevor Noah med sig av sina åsikter och tankar kring detta. Han visar även en film som släppts från själva skjutningen. Där polisen ber att få se Philando Castile's körkort och registreringshandlingar. Han berättar då att han även har ett vapen i bilen (ett legalt vapen eftersom han har vapenlicens). Något man enligt regelboken ska informera polis om. Sedan sträcker han sig efter sina ID-handlingar, men polisen verkar tro att han ska ta fram vapnet och skjuter Philando. Inte en gång. Inte två eller tre. Utan sju skott. En man som sitter i framsätet, troligen med säkerhetsbältet på sig, tillsammans med sin familj. En man som gjort exakt det man ska om man blir stoppad av polisen. Ändå slutar det med att han blir skjuten till döds framför ögonen på sin flickvän och hennes dotter. Tragedi. På så många plan. Mer från Trevor Noah om detta kan ni läsa och se här.


Senare såg jag även denna video (nedan) delad i sociala medier. Och Hjärtkrampen tog vid igen.



Jag vet att detta tyvärr inte är något nytt. Men att det fortfarande sker 2017 känns så tröstlöst. Ilska, sorg. Känslor som svämmar över alla breddar. Som jag sa är det en känslomässig berg-och-dal-bana att leva här nu. Och jag går mellan att känna. Alltför mycket. Till att stänga av. För jag orkar inte ta in allt hela tiden. Det går bara inte. Så mitt i allt detta mörka runtomkring oss lever vi vårt vardagsliv. Jag gråter över mycket, men jag är också enormt tacksam över mycket. I vår lilla bubbla är det bra. Vardagslycka. Vi mår bra. Mina barn växer så det knakar. Både fysiskt och mentalt. Och jag njuter sååå av dem. Även om de kan driva mig halvt tillvansinne också ibland. Precis så som det ska vara. Storasyster går på Summer Camp. "Fitness Camp". Så det är fotboll, basket, brottning, dans, "american football" (flagfootball), simning.... Dessutom tränar hon ju numera Kung Fu fyra gånger i veckan. På kvällarna. Efter Camp. Så ja, efter denna sommar lär hon vara enormt vältränad. Men framförallt så har hon roligt. Och trivs. Vardagslycka. I vår bubbla. Jag jobbar och trivs fortfarande otroligt bra med jobbet. Och mina fina kollegor. Vardagsliv. Och så lite helg. Vi blandar svenska och amerikanska högtider. Vi firade midsommar i helgen. Och nästa vecka är det 4th of July. Då har vi semester. M hela veckan, medan jag tar två dagar. En före och en efter 4th of July som ju är en helgdag här. De dagarna ska vi spendera i Seattle. Vi flyger på lördag och kommer tillbaka på onsdag. Och jag ser verkligen fram emot det. Ett avbrott. En resa. Träffa vänner. Se en ny stad. Familjetid. Semester. I vår lilla bubbla.

söndag 18 juni 2017

Happy Father's Day!

Här i USA är det Father's Day idag. Fars Dag. Pappas. Det firas men är inte lika stort som Mother's Day är här.

Vi har inga direkta planer för dagen faktiskt. Inte mer än att en av mina bästa vänner från Sverige ska göra en blixtvisit hos oss ikväll, men det har ju inget med Father's Day att göra.

Frukost är dock inhandlad men föremålet för den sover fortfarande och det känns lite elakt att vecka upp honom. Så vi väntar väl lite till. I övrigt har jag ingen present. Fast jag tankade M's bil i morse (när jag handlade frukosten) så det kanske kan räknas som en bra Fars Dags present....???

fredag 9 juni 2017

En 9-åring i familjen

Så var det återigen dags för en födelsedag. Denna gång fyllde Storasyster år. Sista gången ensiffrigt. Kan inte fatta vart tiden tar vägen! Eftersom hennes födelsedag inträffade en söndag kunde vi fira henne under dagen. Inget stort kalas eftersom hon istället valt att få åka till Universal Studios med en kompis och gå på The Wizarding World of Harry Potter om en månad. Men vi firade lite ändå. Först familjemys och sedan kom våra närmaste vänner på eftermiddagen. Det blev en riktigt lyckad födelsedagen och 9-åringen var otroligt nöjd på kvällen. Nedan är bilder från födelsedagen.

Paketöppning i soffan


Födelsedagsfrukost med nybakade bagels. Är man en New Yorker Girl så är man, oavsett var i världen man bor...


Självklart grattades det även från Sverige!


På eftermiddagen dukade vi fram lite smått o gott att bjuda våra vänner på när de kom för att fira Storasyster. Ingen tårta utan mer lite blandade sötsaker och frukt.


Födeselsedagsfikat intogs på uteplatsen


Ett gäng glada vänner

De här två alltså....


Syrror


Roar! Lillebror demonstrerar hur en T-Rex kommunicerar




De biltokiga småbrorsorna. Här pratandes i telefon


Småsyskonen fick hålla till ute hos oss vuxna, medan de stora barnen stängde in sig i Storasysters rum och gjorde hemliga saker


Man kan ju alltid försöka kika lite...


Inte helt lätt att ta reda på vad som försiggår där inne


Men är man envis nog kanske kanske kanske det går....


Vad som verkligen hände inne i det hemliga rummet: en Filmproduktion!


Här planeras det


Så småningom får vi se Trailern till den kommande filmen. 


Premiärvisning!


Efteråt mottog de stolt jublet från den mycket överraskade och imponerade publiken! En av filmmakarna var lite ledsen när fotot togs eftersom det då närmade sig hemgång och filmteamet hade förstått att man inte kunde göra färdigt filmen förrän senare. Men i övrigt var det mycket glada, stolta och uppsluppna filmmakare!

Helt ärligt var jag otroligt imponerad. Att de kunde fixa denna lilla trailer helt själva, utan någon som helst hjälp från oss vuxna (som om vi skulle kunna detta...haha, men ändå...). De planerade historien, fixade sin rekvisita, klurade ut hur iMovie verkar fungera och jobbade med detta superintensivt. Allt på mindre än två timmar. Och detta utan att det blev några som helst bråk eller konflikter heller. Supersammarbete. Otroligt tycker jag! Vilken kreativitet. Vilken glädje. De här ungarna är så fantastiska och de har alltid så himla kul ihop. Nu var ju problemet att de ville jobba mer med filmen. De hann ju "bara" med trailern. Så ett nytt datum är nu inbokat i våra kalendrar där Produktionsbolaget" ska träffas och göra färdigt filmen.

Som sagt, Födelsedagsbarnet var mycket nöjt med sin födelsedag och hon har dessutom Harry Potter att se fram emot. Som en superextra bonus. Det är för övrigt självaste regissören i film teamet hon ska åka dit med. Själv har jag inte riktigt smält att det faktiskt gått 9 år sedan hon kom till oss. Nästan ett decennium. Det är vårt att greppa som förälder tycker jag. Roligt och vemodigt på samma gång det här att se sina barn växa upp och bli stora. Eller som en av mina kollegor uttryckte sig, "When my daughters became 9, I cried since nine years is a milestone because that means it is about half way until they move to college". Himmel! 


fredag 26 maj 2017

Två födelsedagar

Igår skulle min pappa blivit 81 år om han levt. Det känns helt surrealistiskt att tänka på. Eftersom han dog relativt ung så är det ju jag minns honom. Kan inte föreställa mig hur han skulle varit eller sett ut i sina 80. Det går bara inte. Om ni undrar så gjorde jag inget särskilt alls till minne av honom igår. Mer än att jag tänkte lite extra mycket på honom. Han lever på många vis kvar inom mig, och det räcker gott. Jag behöver inte särskilt många andra ceremonier eller så. Iallafall inte längre. Det var mer sådant de första åren efter hans död. Men nu finns han mest bara där. I mina tankar. Ibland pratar jag lite med honom, ibland är det bara ett minne som glimtar förbi. Vissa perioder tänker jag mer på honom och andra nästan inte alls. I höst blir det 25 år sedan han försvann. Den tanken är också overklig. Liksom lite svindlande. Så många år. Jag har levt fler år utan honom än vad jag levde med honom. Hans frånvaro är sedan länge en naturlig del av mitt liv. Konstigt. Men så är det.

Och idag är det min mammas födelsedag. Jo, de fyllde år dagarna efter varandra, mina föräldrar. Lite lustigt. Jag minns än hur man först gick ut och plockade blommor i trädgården, tidigt den morgonen då pappa fyllde år. Och sedan dagen efter plockade man nya igen. Fast till mamma. Majmorgnar. I mitt minne är det alltid daggvått gräs och sol som ännu inte börjat värma luften. Träskor på fötterna. Som klapprade lite sådär mjukt när man gick över trätrallen från altandörren på väg mot gräsmattan. Björkar i ljusgrön slöja och koltrastar som sjunger sådär som bara koltrastar kan. Sedan in igen. Kaffedoften som spred sig i köket. Blommorna satte man nästan alltid i en blå- och vitrandig liten knubbig vas. Egengjorda presenter inslagna i prassligt papper.

Eftersom vi inte kan fira mamma på plats i Sverige har jag skickat blommor. Från oss alla. Jag hoppas de kommer fram som de ska. Om du läser detta mamma så önskar jag dig en riktigt fin födelsedag!

På San Diego vis så grattar jag med en blommande kaktus här på bloggen. Fast blommorna jag skickade via blomsterhandeln hemma i Sverige var orkidéer.


måndag 22 maj 2017

Var finns tiden nuförtiden?

Okej, det är helt enkelt så att jag inte hinner med att blogga längre. Tiden bara FINNS INTE. Eller ibland finns den men inte orken. Eller lusten. Vet inte riktigt men just nu känns det som om allt flyger runt i 200 knyck minst. Det är jobb, skolevent, nattningar, matlagning, Svenska Skolan, dagisaktiviteter (som vi knappt hinner med eller tar oss tid till vilket är ett ständigt dåligt samvete.... kanske typiskt "andra-barnet-syndrom"???), mer jobb, vardagssysslor som måste göras, så var det ju lägenhetsförsäljningen i Stockholm vilken som tur var är över nu. Nästan i varje fall... En del praktikaliteter kvar såklart men vår gamla lya är iallafall såld. Sedan försökte jag få igång någon slags rutin på att börja springa igen, men det haltar mest. Kom igång ett tag, men nu är det återigen två veckor sedan sist... Alltid så mycket som kommer emellan! Jag veeeet det är ingen ursäkt. Hoppas koma ut imorgon igen.

I helgen var vi iallafall och såg U2 när de hade sin Joshua Tree 2017 konsert i Pasadena. Rose Bowl Arena. SÅ mycket känsla. Historia. Mäktigt. Fantastiskt. Ja, GALET BRA! Ska försöka hinna och orka skriva lite om denna magiska upplevelse senare. Min födelsedagspresent.

Jag tog nästan inga bilder under konserten, men här är iallafall en.

Nu i eftermiddag är det ny konsert. Inte lika kända 2-manna bandet Longkalsong kommer att spela för oss i Svenska Skolan. Sedan ska de faktiskt bo hos oss. Deras vanliga "sovfamilj" fanns inte tillgängliga denna gång, så ja, vi erbjöd dem en sängplats och en luftmadrassplats. De får slåss om sängen sedan. När jag berättade det för barnen igår trodde jag de skulle tycka det var både kul och spännande. Men nej då. Storasyster var inte alls så säker på att det var någon bra idé för "vi känner ju inte dem. De är ju främmande." Men hallå! Är detta min dotter?!? Jag försökte förklara att helt främmande är de ju inte, plus att om någon behöver hjälp så ställer man upp. Så enkelt är det. Tror jag behöver jobba lite mer på det här med att förklara (både i ord och handling) att det är viktigt med generositet. Och att ta vara på ögonblick, besök, upplevelser här i livet. Självklart med säkerhetstänk i ryggen, men man får inte låta "stranger danger" styra ens liv. Då kommer man sluta som en sipp gammal skrutt som bittert ångrar en massa som aldrig blev vare sig gjort eller sagt.

Vi får se hur det blir ikväll. Förhoppningsvis riktigt trevligt.

Bilden ovan är från förra gången Longkaslong var här i San Diego och spelade. Två år sedan. Och himmel så liten Lillebror var då!!! (på bilden längst ner till höger står han med sin kompis)

Nu kallar "gruvan" igen...
Ska försöka vara lite bättre på att skriva inge så det inte behöver dröja ytterligare två månader till nästa inlägg.
Ha en fin vecka!

torsdag 16 mars 2017

Lite för mycket just nu

Just nu är det så mycket omkring mig och oss att det börjar kännas övermänskligt. Min stressnivå är skyhög. Larmet blinkar hela tiden. Om en vecka åker vi till Sverige. Härligt säger alla. Men nej, för mig just nu känns det inte härligt. Eller jo, självklart känns det härligt OCKSÅ. Men första känslan just NU är ändå mest "Hur FAN ska detta gå????"

Anledningen till att vi gör denna resan just nu är framförallt att vi beslutat oss för att sälja vår lägenhet i Stockholm. Och nu var i stort sett enda tiden vi kunde ta oss till Sverige för att tömma den och förbereda för försäljningen. Så denna resan handlar om 10 ynka dagar från det att vi lyfter från Los Angeles, till dess att vi landar där igen. På dessa 10 dagar kommer vi att träffa Skånefamiljen och gosa lite med den nya kusinen. Sedan köra bil upp till Stockholm. Utan våra barn som får stanna hos Farmor och faster och kusinerna nere i Skåne. Väl i Stockholm blir det lägenhet för hela slanten. Rensa. Fixa. Träffa mäklare. Tömma lägenheten och transportera det vi vill ha kvar av möbler och tillhörigheter till ett förråd för förvaring. Vi har ca fyra dagar på oss för allt detta. Fem OM det skulle krisa. Alltså, jag smäller av. Vid blotta tanken. Sedan kör vi ner till Skåne igen. Kramar barnen och Skånefamiljen och så bär det av till Kastrup för lååååång flygresa tillbaka. Vi kommer landa på en måndag eftermiddag.

Nu är frågan om vi ska boka hotell för den kvällen o natten eftersom vår erfarenhet från förra långflyg var dåligt när det kom till att navigera hem i Los Angeles trafiken utan att ha sovit på typ ett dygn. Det var INTE bra. Så kanske ett par timmars sömn på ett flygplatshotell vore bra? Sedan köra hem extrem tidigt på tisdagmorgonen. Så tidigt att det nästan är natt fortfarande alltså. För att så dra igång med skola, dagis och jobb som vanligt ett par timmar senare... 

Den senaste tiden har mitt huvud varit rätt fullt av saker att tänka på, planera, fundera över. Ta kontakt med mäklare och andra för olika saker. Jämföra tjänster och till viss del priser. Fundera hit och dit. Detta plus den vanliga vardagssnurren. Med potträning, Fundraisers och Talent Show på Storasysters skola, Årsmöte med svenska Skolan, större projekt på jobbet och så min allmänna oro och frustration kring Mr 45.

Ja himmel. Man känner iallafall att man lever. Sova, det är väl det där man får göra i graven, eller vad man nu brukar säga...?

fredag 10 mars 2017

Att läsa på två språk

Ögonblick som de här känns så fantastiska. På flera plan. Dels att de här två, mina Två Stora Kärlekar i livet, myser tillsammans. Det tror jag de flesta föräldrar som har fler än ett barn kan hålla med om. Just det att se sina barn komma överens och ha det roligt och mysigt ihop, det är något av det som värmer föräldrahjärtat allra mest. Dels att Storasyster som ju är född och uppvuxen här i USA inte enbart pratar utan även läser på svenska. Bamse var förövrigt den första svenska text hon läste. Hon lärde sig läsa Bamse på svenska innan hon knäckt läskoden på engelska. Svenska är ju på många vis enklare att lära sig när det kommer till läsning eftersom man inte har lika många olika bokstavskombinationer i svenska som på engelska. Alltså kombinationer av samma bokstäver men som uttalas olika beroende på orden de finns i. Så för Storasysters del tog det något längre innan hon läste på engelska efter det att hon lärt sig hur man ljudar och läser på svenska. Nu däremot är hennes läskunskaper i engelska mycket bättre än hennes svenska. Inget konstigt alls såklart. Hon älskar att läsa och gör det mycket och ofta. Den senaste tiden har det varit Harry Potter som varit den stora läsupplevelsen tror jag. Och hemma läser hon just nu den sista boken i serien. Men hon läser samtidigt böcker i skolan och jag vet att hon fastnat och tyckt mycket om serien "Wings of Fire" som handlar om drakar. Själv är jag så glad och tacksam över att hon liksom jag själv, upptäckt böckernas fantastiska värld, och numera kliver in i den varje dag. Just Harry Potter har för hela familjen varit en stor milstolpe också. Detta att hon läser böcker som jag och M också läst och älskat. Så vi kan prata och diskutera handling och personer i berättelsen. Så underbart! Självklart ser vi filmerna också. En ny film varje gång hon läst ut en bok. Vi ville att hon skulle läsa böckerna innan hon såg filmerna och det är något hon själv tycker är bra eftersom det händer så mycket mer i böckerna än i filmen så det är skönt att ha detta med sig när man ser filmen. Dessutom blir ju böckerna mörkare och mörkare och det känns bra att hon känner till sådant som är läskigt, obehagligt eller sorgligt innan hon ser det i filmversionen tycker vi. Det blir på något vis lite mindre otäckt då.



På svenska läser hon såklart lite enklare böcker. Men hon tycker om att läsa på svenska också. Det har hittills mest blivit Lassemajas Detektivbyrå, Nelly Rapp och serien om Jack som jagar övernaturliga varelser i Stockholm. Tillsammans har vi även läst klassiker som Ronja och Bröderna Lejonhjärta. Via Svenska Skolan här kan hon ju även låna svenska böcker vilket är otroligt bra! En av våra svenska favoriter var "Ishavspirater" av Frida Nilsson. Den läste vi tillsammans och både Storasyster och jag tyckte om den. Den var Augustnominerad och jag förstår det. Väldigt speciellt skriven. Jag älskade språket och även hur man ofta fick fundera lite extra själv mellan raderna. 

Oavsett hur det kommer att gå med Storasysters läsning på svenska (det är ju lite svårare att utveckla just svenska läsförmågan eftersom den kommer i andra hand efter engelskan) kommer jag ofta på mig själv att hon har det så himla bra som behärskar två språk såpass väl som hon ändå gör. Att kunna läsa vissa böcker på originalspråk redan som barn är ju inte alla förunnat. Själv läste jag Harry Potter på engelska men i vuxen ålder. Det hade jag aldrig klarat av när jag var 8 år. Men framförallt är jag otroligt glad över att hon älskar att läsa. Oavsett språk. Länge leve böckerna!