11 år sedan

För 11 år sedan sa vi ja till varandra inför familj och vänner en mycket varm julidag i Stockholm. Det är en dag jag aldrig kommer att glömma. Så mycket känslor. Så mycket kärlek. Till varandra. Men också till alla våra helt fantastiska vänner och våra familjer som var där för att fira tillsammans med oss. Trots att sådana här högtider brukar innebära höga förväntningar så kan jag inte säga annat än att alla mina förväntningar uppfylldes med råge. Det blev en helt fantastisk dag. Det är inte ofta man känner att en dag verkligen blev perfekt, men denna blev verkligen Perfekt. Med stort P. 

Att vi dessutom flyttat till New York året innan, och såg detta som ett underbart tillfälle att samla våra närmaste gjorde ju inte saken sämre. Från eftermiddagen då vigseln hölls utomhus, alldeles intill Västerbron med förbipaddlande kajaker och Stadshuset i bakgrunden (förgrunden?), genom middag med helt underbara tal och roliga lekar, till dans och häng och "korv-med-bröd-vickning" i den sena men ljusnande svenska sommarnatten tillsammans med de vänner och festdeltagare som orkade hänga kvar så länge. Skorna hade för länge sedan åkt av och jag dansade barfota minns jag. Sedan när det ljusnade än mer, stängde och låste vi och tog en taxi genom ett sömnigt Stockholm sådär vid fyra halv fem tiden på morgonen. Trötta men helt fantastiskt lyckliga.

Vår dag

Nu 11 år senare har vi varit med om så mycket. Man tittar i backspegeln och inser hur mycket som faktiskt skett i ens liv och det känns på många vis nästan overkligt. Hur mycket man själv förändrats. Och hur mycket ens relation förändrats. För det gör den ju. 11 år smyger ju inte förbi helt obemärkt. Det har varit upp och det har varit ned. Hit och dit. Så som det ju är i livet. 

När man kollar upp 11-årig bröllopsdag är det visst Stålbröllop som firas. Jag vet inte, men stålbröllop låter kanske inte särskilt romantiskt, men å andra sidan känns det som om stål symboliserar styrka. Och förhoppningsvis innebär ett år in på det andra decenniet av ens liv tillsammans att man hittat en balans och en styrka tillsammans. Rent symboliskt gillar jag även tanken på stål eftersom det ju är en legering. En blandning av flera metaller, främst järn samt kol. Något som man sedan kan forma till nya saker. Hitta nya funktioner för. Men trots detta finns styrkan kvar. Så som ett bra förhållande ska vara. Man blandar. Man formar nytt. Och styrkan finns hela tiden där. Med tanke på att vi numera bor i San Diego där Comic-Con pågår för fullt just nu avslutar jag med att lägga upp en bild på Superman och Superwoman. Stålmannen och Stålkvinnan. 

Bilden ovan är hämtad från: http://www.giantfreakinrobot.com/scifi/difference-supergirl-superman-powers.html

Och om någon funderar på om och hur vi ska fira så lär det bli en biokväll utan barn. Enbart för att vi har sådana fantastiska vänner som kan ställa upp som barnvakter på kort varsel. Kanske bör även sådant läggas till i den här stållegeringen. Inblandning av externt stöd. För att lyckas få till en stark relation krävs ofta ett bra nätverk runtomkring också. Och jag är glad att vi har funnit det här trots att vi flyttat nästan ett halvt klot bort från familj och vänner i Sverige och även en kontinent mellan oss och vårt fd nätverk i New York.

Ny familjemedlem

Jamen jag måste ju också berätta att vi i dagarna fått en alldeles ny liten familjemedlem. En liten Februarikille.
DETTA är ju såklart det absolut allra STÖRSTA, mest FANTASTISKA och UNDERBARA som hänt på länge!!! En ny liten kusin har sett dagens ljus. På förmiddagen (svensk tid) den första februari kom han ut i världen. Vi har väntat de sedvanliga månaderna. Plus lite till. Så han var efterlängtad.

Jag har inte hunnit prata med familjen än. Tidsskillnader, jobb och annat krånglar till det. Men M pratade med sin syster samma dag som Lill-Kusinen kom och allt hade gått bra och de mådde efter omständigheterna fint. Det är ju ingen räkmackeflygning direkt det där med att föda barn, men jag är så glad över att de slapp några komplikationer. Nu har de fått komma hem och jag hoppas få prata med dem imorgon.

Här är han det lilla miraklet. Bilden är från Svägerskan.

Tänk vad fort man ändå glömmer hur otroligt SMÅ de är när de är såhär nykläckta. Och då är ju Lill-Kusinen ändå nästan 1.5 kg tyngre än vad både Storasyster och Lillebror var när de kom ut. Ryktet säger att han är en liten rödtott. Så gulligt. Nu längtar vi alla till att få träffa underverket. Sådana här gånger känns det jobbigare än vanligt att bo så långt bort.

Ett foto som väcker minnen

Två år i stort sett på dagen. Det är tiden som gått mellan de här bilderna. Min lilla fjuniga drakunge med ben lika tunna som M´s tumme. Har han verkligen varit SÅ liten?! I en tröja som en av mina bästa vänner sytt. En tröja som ser mer eller mindre ut som gjord för en docka. Som både Storasyster och Lillebror burit som små. Eftersom mina barn är sådana som anländer tidigt till festen. Vilket medför en något mindre storlek än de som kommer på utsatt datum. Då, 21 mars 2014. Då vägde Lillebror 2 kg. Idag, en stor två-åring på nästan 96 cm och dryga 14 kg. Min Älskling. Min solstråle. Min huvudvärk. Min stora glädje. Min utmaning. Mitt mirakel. 

Två år. 

Jag älskar dig!

Två år

Fjärde mars. Eller March 4th. 2014. Idag för två år sedan kom han till världen.  Mitt i natten. Vattnet gick strax efter midnatt. Ute var han ca tre timmar senare. Kejsarsnitt. På gränsen till akut sådant. Så snabb var han Lillebror. Liksom Storasyster var han lite väl snabb. Ytterligare nio veckor skulle han ha stannat i min mage. Men inte det nej. Det var väl antagligen alldeles för lång tid tyckte han. Att vänta. På att få se världen. Och ja, den där otåligheten den har han kvar. Att vänta finns liksom inte. Mer än i hans vokabulär. För jo, han kan säga vänta. Oftast gör han det upprepade gånger efter att jag  själv just utbrustit "vänta!". Då kommer det. "Vänta vänta vänta vänta..." Samtidigt som han tittar uppfordrande på mig. Men sällan omvandlas ordet till praktik. Helst ska allt ske NU. Och ja, det är inte förvånande att ordet "nu" är ett av de han säger oftast. Tillsammans med "Där". Då i betydelsen att DÄR är ju det som han letat efter. Eller ville ha. Eller just frågade om. Alltså faktiskt mer i betydelsen av "Jag ser det nu så ge mig det nu" än det mer iakttagande "Titta, där är det". 

Två år idag. Det känns nästan overkligt att tänka på att vi för exakt två år sedan ännu inte träffat vår lilla Solstråle. Att vi inte visste vem han var. Underligt. För nu är han ju den där fjärdedelen av familjen som gör familjen hel. Utan honom skulle familjen inte vara komplett. Vår Älskade Lillebror. Vår lilla Drakunge. Vår lilla Semla. Tänk att du gått från att vara en liten tanig fågelunge på strax över 2 kg vars hand inte kunde omsluta mitt pekfinger. Till att vara vår underbara, fantastiska, omöjliga, trotsiga, envisa, härliga, roliga, fantasifulla, mysiga, tröttsamma, kärleksfulla, fina unge! 

Från det här lilla lilla knytet...

Första mötet

Din hand i min

Så liten i min famn

Med Storasyster och hennes egenhändigt gjorda björn som vakade över dig

...Till den här 2-åringen med solsken i blick och studs i benen

Solskensunge

Lille Bus

Spring i benen

Tittut!

Just nu är det absolut bästa du vet att leka tittut, hoppa, snurra, springa runt med en filt över huvudet och leka spöke, kolla in pickup trucks och bussar, sparka eller kasta bollar och så att leka med dina leksaksbilar. Helst din gröna traktor med släp. Fast det är även otroligt kul att bygga torn av bilarna även om du blir helt vansinnigt arg när tornet rasar. Duplo är också roligt. Särskilt gubbarna och fordonen. Och att sortera olika former som kvadrater, trianglar, cirklar och hjärtan på rätt ställen. Du vill nästan alltid pussa katter och hundar du ser. Både de vi träffar på i verkligheten och de på bild. Du älskar Bamse och Alfons, men även Lightning McQueen och Sally från filmen "Cars". Allt du hör kopierar du. Utan att förstå betydelsen. Vilket ibland kan vara roligare än roligast för oss som lyssnar. När du är ledsen eller bara vill mysa är det "Goggo" och nappen som gäller. Och ja, helst vill du ju "Guppa mamma" vilket kan driva mig till vansinne bitvis. Sjunga vill du också att vi gör. Och gärna dansa. För att inte tala om att busa. Gärna med pappa. Eller Storasyster. Och Pippi har efter Sverigeresan i julas växt till en stor favorit. Särskilt sången.

Helst vill du "gå ut" och i Parken vill du allra helst gunga. Eller ta andra barns spännande leksaker. Eller sparka boll. Du älskar köttbullar, pasta, lax och avokado. Äpplen och vindruvor. Bröd och kaffe. Och yoghurt. De måste vi ransonera. Du är mycket uppmärksam på små detaljer i din omgivning. Särskilt "skäp" . Vilket du hittar både inne och ute. Och då vill plocka upp och gå och "slänga i sopan". Samtidigt känner jag knappast någon annan som skräpar ner så mycket som just du. Om man inte konstant skulle plocka upp efter dig skulle vi gro igen av smulor, goldfish, cheerios, äpple och annat smått och gått på golven här hemma. För att inte tala om att alla leksaker alltid hamnar utspridda på i stort sett alla ställen utom just i de förvaringslådor vi har för dem.

Du har nära till skratt. Och lika nära till ilska. Det går upp och det går ner. Oftast vill du klara saker själv utan hjälp, men det resulterar nästan lika ofta till att du blir arg som ett bi när saker inte blir som du vill eller förväntat dig. Jag misstänker att du alltid har en plan. En detaljerad sådan över hur du vill att saker och ting ska vara. Eller bli. Och när tyngdlagen, magnetismen, tiden eller andra värdsliga saker står i vägen för dina planer exploderar du. Envis. Enträgen. Ihärdig. Samtidigt otålig. Nämnde jag att man i din värld inte kan vänta. Du utmanar. Alltid. Dig själv. Och andra. Mest. Hela. Tiden. Det står aldrig still. 

För var dag som går får vi lära känna dig mer och mer. Nu efter 2 år tycker jag att jag har rätt bra koll på dig ändå. Även om jag vet att du kommer förändras. Hela tiden. Utvecklas. Nya kunskaper och erfarenheter kommer att växa till nya eller fördjupade sidor hos dig. Och det jag gläder mig allra mest åt redan nu är att du är en sådan fantastiskt varm person. Omtänksam. Mån om andra. Trots att du ännu är så liten.

Två år. Idag. Älskade älskade Lillebror! Som igår plötsligt också fick ett prinsnamn. Det var ju en fin för tidig födelsedagspresent från Kungahuset minsann.

GRATTIS vår alldeles egna Älskade Prins!

Från NYC till San Diego - eller hur mycket ryms egentligen i ett hjärta?

Hur går det egentligen med anpassningen från livet i New York City till livet här i San Diego, kanske någon fortfarande undrar? Eller så har ni kanske inte alls funderat över det. Vad vet jag. Det är ju ändå mer än ett halvår vi bott här nu. I vår nya hemstad. Så otroligt olik vår gamla. Så vi borde väl ha anpassat oss nu? Till vår nya livsstil. Vår nya vardag. Jo, till viss del har vi väl det. Vi har fått rutiner i vardagen. Vi har börjat lära känna lite folk. Vi fortsätter boa in oss i vårt nya hem. Så visst går det framåt. Men om ni undrar så kan jag berätta att det fortfarande är en pågående process. Jag har bra dagar och jag har sämre dagar.

Dagar när jag ÄLSKAR vårt nya hem och vår nya tillvaro. Vårt nya vardagsliv. Att ha mer utrymme. Att slippa bo i en skokartong. Att ha fint väder i stort sett varenda dag. Att ha tillgång till bil och då menar jag inte enbart att vi faktiskt har en bil, utan att vi även har garage. Med direktingång till vår lägenhet. Som ingår i vår hyra. Lyx jämfört med hur vi parkerade i NYC. Och så det här med att ha naturen alldeles inpå knuten. Och vilken natur sedan. Slående vacker! Dessutom otroligt skiftande. Kust med vidsträckt hav. Berg. Överallt dessa berg som sträcker sig mot horisonten. Och så öknen. För mig är den sistnämnda väldigt exotisk på alla vis. Något jag aldrig tidigare sett eller besökt. Vi får alltså återigen uppleva ett nytt äventyr. Nya ställen. Nya människor. Nya utmaningar. Bara detta är ju egentligen en rikedom i sig. Livet är till för att levas. Upplevas.

Men så har jag de där sämre dagarna också. När saknaden inte bara skaver lite, sådär som sand mellan tårna. Utan när jag verkligen verkligen verkligen SAKNAR. Allt. Staden. Ljuden (eller oljuden kanske man snarare borde säga). Ljuset. Pulsen. Energin. Känslan. Atmosfären. Lukterna. Allt det som är NYC. Taxibilarnas ständiga tutande. Skramlande tunnelbanetåg. Nybakade pretzels med saltkorn stora som hagel. Ginkoträden. Trafikljusen. Tegelhusen. Sopsäckarna som ligger på trottoarerna och väntar på att bli upphämtade av sopbilen. Barnvagnar. Cykelbud. Sjukhuspersonal som skyndar fram iklädda scrubs och med en lunchmacka i ena handen. Män i mörk kostym som svettas i hettan. Barn på scooters. Metropolitan Museum. Hästarna som står längs med Central Park South/59th Street. T-banebollarna intill nedgångarna till spåren. Hundar klädda i de mest udda klädslar. Shabbathissen på sjukhuset. Alla färgglada cykeltaxis spridda som färgglatt strössel runt Central Park. MoMa. Statyn av Alice i Underlandet. Alla överfulla lekparker. Röda och blå tugboats på East River. Körsbärsträdens vita blommor som lyser som moln på våren. Parader längs med 5th Avenue. Hotell och limousiner. Sirener både nära och på avstånd.

Och inte minst konversationerna som pågår överallt. Hela tiden. På så många olika språk. Tjejerna med sina hundar som pratar i gathörnet utanför delin. De två bilisterna som skäller högljutt på varandra i någon gatukorsning. Mamman som förmanar sin dotter medan de väntar i kön på Starbucks. Turisten som frågar efter vägen till närmaste tunnelbanelinje. Sällskapet som glatt hugger in på sin middag på uteserveringen i gathörnet. Studenterna som ivrigt diskuterar med varandra när de går förbi. Mannen som säljer bagels i gathörnet och som utbyter några hastiga ord med sin kund. Tjattret från den förbipasserande skolklassen.

Och såklart våra vänner. Vår trygghet. Vårt nätverk. Många av dem var som vår familj. Man visste att de fanns. Att de ställde upp. I vått och torrt. Praktiska saker. Som hjälp med hämtning från dagis eller skola ifall man själv fick förhinder. Men också på andra sätt. Råd. Tröst. Ett öra när man behövde någon som lyssnade. Eller bara någon att skratta med. Åt sådant som man upplevt tillsammans. Eller åt något man bara måste berätta. Vänskap.  Att vara en självklar del av ett sammanhang. En av pusselbitarna i pusslet. Att ha en naturlig plats i tillvaron.

Jag ska erkänna att jag saknar NYC och vårt gamla liv där varje dag. V-A-R-J-E-D-A-G. Som i varenda dag. Jo, det gör jag. Men saknaden skiftar färg och intensitet. Det finns dagar när tanken på New York City bara fladdrar förbi. Lite flyktigt. Jag läser något med anknytning till staden. Jag ser en Facebookuppdatering. Eller ett foto på Instagram. Och jag minns händelser, platser, personer. Saknar dem. Men känslan tar inte över. Jag tappar inte kontrollen. Ett sting bara. Sedan är det förbi. Som att råka trampa på något vasst. Men utan att det går hål på huden. Inget blod. Inget sår. Det ömmar en stund efteråt. Så är det förbi. Man trampar vidare. Utan några större besvär. Men så kommer de där dagarna när saknaden träffar mig som ett hårt slag rakt i solar plexus. Jag tappar andan. Vad jag än gör kommer känslan av rå saknad över mig. Längtan. Efter vad? Staden i sig? Mitt gamla liv? Jag vet inte säkert, men jag tror inte jag kan skilja på de sakerna än. De hänger liksom samman. Tids nog kommer de kanske att växa isär något, bli två enskilda saker. Men än är de två en och samma sak för mig. Samma känsla. Och ja, det händer att jag gråter. Inte mycket. Inte länge. För det går inte i den vardag jag befinner mig i just nu. Gråten kommer. För den går inte att hejda. Ofta är den dock över fortare än fort. Vardagen drar mig med sig. Men sådana dagar stannar saknaden kvar. Blåmärkslikt inom mig. Och ofta ofta kan smärtan blomma upp igen och igen och igen under sådana dagar. Flera gånger. Många gånger.

Fast det går längre och längre tid mellan de dagarna tycker jag nog ändå. Så jo, anpassningen går väl sakta framåt även om det ibland kan kännas som ett steg fram och två tillbaks. Och dagar som igår bleknar min NYC-saknad. Blir till ett tunt dis någonstans långt bort i horisonten. Medan min känsla för min nya hemstad växer sig starkare.  Breder ut sig. Tar plats. Sträcker sina rötter djupare i mig så att den få bättre fäste. Växer ännu lite mer.

Dagar som igår, när vi efter en skön och lugn hemmadag bestämde oss för att äta middagen på stranden. Bara byta om till badkläder, packa med oss våra Body Boards, lite strandleksaker och sedan köpa med oss middagsmat på vägen och köra till kusten. Torrey Pines. Veckla ut vår strandfilt i den varma sanden. Borra ner tårna. Känna de salta vindarna mot huden. Kisa mot solen som blekt bröt sig igenom de tunna molnen över vågorna. Lyssna på ljudet av vågorna som bryts när de rullar in mot oss. Taktfast. Skummet som krullar sig på toppen av varje våg. Skratt och prat far genom luften. Vi är inte ensamma men här är heller ingen trängsel. Inte såhär dags. Sedan efter maten springer vi ner i det svala men sköna vattnet och försöker fånga den ultimata vågen. SÅ Underbart ROLIGT!!!!! Himmel, en tanke föds i mitt bakhuvud att jag skulle vilja gå en surfkurs. Någon gång. För känslan av att flyga fram i det kittlande vågskummet är helt fantastisk!

Sedan bygger vi sandslott intill vågorna. Samlar runda släta stenar. Förundras över alla plan och helikoptrar som flyger över våra huvuden med jämna mellanrum. Andas i takt med vågorna. Vi bara är. Här. I. Nuet. Och när solen sjunker mot horisonten packar vi ihop, borstar den fuktiga sanden av våra fötter så gott vi kan och kör hem. Storasyster och jag hinner även med att värma upp oss i den varma bubbelpoolen innan vi trötta och nyduschade kan sätta oss och spela ytterligare en omgång av Pandemic. Vilken dag. Vilken kväll. Just LOVE IT!

Så jo, visst går det framåt med anpassningen. Det gör det faktiskt. Det där paradiset. Det kan ju ha många olika utseenden. Har jag börjat förstå. Härifrån är det långt till Central Park. Men desto närmare till Stilla Havet. Man kan inte få allt. Har jag hört. Men man kan försöka att verkligen se det man har. Och lära sig att ta del av det. Glädjas av det. Leva med det. Skapa rum i sitt hjärta till det. Allt det nya. Salta hav och blommande öknar får helt enkelt försöka samsas med den där stora stökiga staden som bor i mitt hjärta. Ihop med svensk skärgård och ljusa nordiska sommarnätter.

Konsten att få pussa en katt

Lillebror är mer än galet förtjust i våra katter. Helst vill han vara nära nära. Klappa. Gosa. Pussa

Ibland lyckas han med det. Iallafall med Tazo. Lipton är inte lika tolerant och skuttar oftast iväg fortare än kvickt så fort Lillebror närmar sig

Höjden av lycka är såklart när man kommer såpass nära (och katten ligger kvar!) att man kan pussa den

PUSS!