Happy Thanksgiving!

Vår 10:e Thanksgiving här i USA. För vi missade en då vi var hemma i Sverige. 2013. Då var jag gravid med Lillebror och vi reste hemtvå veckor i november. Så mysigt minns jag att det var. I Sverige såhär års är det ju märkt mörkt mörkt, men det blev en del tidigt adventsmys då. Minns jag.

Men nu är det alltså vår tionde Thanksgiving. Vår andra här i San Diego. Vi har tittat lite på Macy'sThanksgiving Parade från New York och det känns fortfarande konstigt att vi inte längre bor där. Man ser alla byggnader. Central Park. Flygbilder över staden och Parken. Känner igen sig. Känner att de visar "min" stad. Även om det inte är så längre.

Bilden är lånad från huffingtonpost.com/greg-young/thanksgiving-history_b_2167414.html (Flickr: Martin Cathrae)

Idag ska vi till vänner och fira. Det känns fint. Att vi nu har vänner här att fira Thanksgiving med. Och alla är friska. Förra året var ju både M och Storasyster sjuka men i år verkar vi kunna få äta kalkon tillsammans. Jag tror det kommer bli en bra och rolig och mysig Thanksgiving.

Imorgon är det Black Friday. Jag jobbar. Men de flesta är lediga då. Som tur är kan jag jobba hemifrån så det känns inte alltför betungande. Det blir nog bra. Nu önskar jag er alla som firar Thanksgiving en riktigt fin helg! Och för alla svenskar så är det ju 1:a Advent nu på söndag så jag gissar att ni också ligger i startgroparna inför att påbörja allt mysigt som den här årstiden kan bjuda. Jag hoppas kunna baka lite på lördag och adventspynta lite med barnen då. Fixa lite egengjord glögg och njuta av att vi är på väg mot en av de mysigaste tiderna på året.

Gräsänka

Sedan i torsdags är jag gräsänka. M är på andra sidan kontinenten. Närmare bestämt i vår gamla hemstad NYC. Avis? Jo visst är jag det. Önskar vi kunnat följa med. Men detta var en jobbresa för hans del. Sedan stannade han över helgen eftersom han ändå var där. Kände av staden igen. Träffade en del vänner. Vi har hörts lite via FaceTime men det har varit förvånansvärt svårt att tima det ändå. Med tre timmars tidsskillnad. Jag ensam med båda barnen och han på språng en hel del. Det roligaste var iallafall att jag fick prata med en av våra bästa vänner via FaceTime i fredagskväll. Så kul! Då var M där och hälsade på. Idag försökte vi med Familjen Brooklyn som han hälsade på ikväll, men det blev mest kaotiskt. Alla barnen tog över så det blev inte så mycket sagt för oss vuxna. Men det var ändå roligt att se dem där på skärmen en stund.

Här har jag försökt hålla igång. Barnen. Framförallt barnen. I torsdags minns jag faktiskt inte vad vi gjorde. Men i fredags var vi på stranden med en annan familj vi umgås med en del här.  Torrey Pines State Beach. Jättehärlig dag! Igår blev det lite lugnare med ett besök på Barnes and Noble och lite parklek. Idag, söndag fick vi en larv-chock på morgonen som tog andan ur oss ett bra tag. Hittade små bleka larver krälandes på köksgolvet i morse. Meal Worms trodde jag. Gick igenom skafferiet. Utan att hitta fler. Slängde flera öppna påsar med mjöl och andra torrvaror. Trots att jag inte såg ett endaste spår i dem av några djur. Men man blir ju paranoid. Eftersom jag vid två tillfällen såg larver krypa upp ur vår soptunna i köket misstänkte jag att de kunde komma från soporna. Slängde soppåsen ute. Men hittade ända ett par stycken på golvet efter det så jag fick lite småpanik. Kunde inte för mitt liv komma på var källan var! Funderade på om det kunde vara under spisen eller kylskåpet men de var båda för tunga och svåra för mig att dra ut själv. Hade uppsikt över köksgolvet mer eller mindre hela dagen men såg sedan inte fler larver. Så troligen var det ändå soporna som var boven. Och de små krypen jag såg efter att jag kastat ut soppåsen var nog larver som redan hunnit krypa ut ur soptunnan men gömt sig i hörnorna så jag inte såg dem förrän lite senare. Fick höra att det kanske eventuellt var maggots alltså fluglarver som kläckts i soporna.  Troligen i något av det köttavfall som låg där. SÅ ÄCKLIGT!! Fattar inte riktigt att det kan gå så fort bara. Minns inte exakt hur många dagar soppåsen suttit där men det kan inte vara mer än kanske två - tre dagar tops. KAN fluglarver verkligen kläckas så snabbt? Nu är det riktigt varmt här så jo jag inser att det är rötmånadsperiod här med allt vad det innebär, men fluglarver?!? Det har vi aldrig råkat ut för tidigare. Hädanefter kommer jag slänga soporna varje dag. Hu! Jaja, nu verkar de iallafall vara borta.

Här nedan är en del bilder från i fredags. Fluglarverna besparar jag er...

Kvällen spenderade vi iallafall i poolen. Det blev ett rätt långt besök där eftersom Storasyster hittade ett par kompisar där så vi var inte tillbaka hemma förrän närmare halv nio på kvällen. Lillebror var då rätt slut men Storasyster kunde inte somna.

I morgonkväll kommer M tillbaka hem och det ska bli så otroligt skönt att ha honom här igen.

Andra juni

Andra juni. Idag är det 8 år sedan vattnet gick på en tunnelbana i Bronx. The 5-train. Jag var på väg till jobbet. Måndagsmorgon. Det känns så länge sedan och samtidigt så nära. Jag kan minnas vad jag hade på mig. Och att jag helgen innan köpt mina första mammakläder. Jo, för jag var inte så jättestor än så jag hade kunnat ha mina vanliga kläder. Gummisnodd i byxknappen. Lite vida tunikor. Det fungerade. Men jag tänkte att jag behövde nya kläder snart. Att växa i. Det var ju ändå två månader kvar till due date. Vattnet skulle inte alls gå då. var det tänkt. Och inte på tunnelbanan mitt i rusningstid. Men det hela gick ju bra till slut. En vän och kollega hämtade mig i sin bil. Körde mig ner till Manhattan. Där jag blev inlagd på vårt sjukhus. Fem kvarter från vår lägenhet. Och sedan var det oviss väntan. Den skulle inte bli så lång men det visste jag ju inte då. Man ville helst hålla barnet inne en vecka till minst. Eftersom vecka 34 är mycket bättre för små ofödda barn att födas än vecka 33. Så blev det ju inte. Men som sagt, det visste jag inte då. Men bra blev det ju till slut. Och 5-tåget kommer för alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Liksom de här första dagarna i juni.

Jonas på intågande i öst men här i väst har vi varmt

På amerikanska östkusten förbereder man sig för en av de värsta snöstormarna på länge länge. Det är stormen Jonas som är på ingång. Tydligen ska han dra in under morgondagen, fredag. Jag saknar INTE de här ovädren alls. Minns så otroligt många snöstormar under våra år i NYC. Vissa utspelade sig mest i TV-kanalernas nyhets- och väder program medan andra faktiskt levererade en hel del snö. Ibland lamslogs hela staden. Och vi som bodde på 18:e våningen kunde ofta känna av de starka vindarna i huset. De liksom tog tag i väggarna och fönstren vibrerade. Fast visst är det otroligt vackert och mysigt med ett snöklätt New York City, det är det. Efter att stormarna bedarrat och man kan njuta av vit snö och blå himmel. Att då gå till Central Park och njuta av snön. Åka pulka. Göra snöänglar. Kasta snöboll eller rulla en snögubbe. Det är fantastiskt. Det kan jag sakna.

Central Park är magiskt när snön pudrat den vit

Under de åren jag jobbade i New Jersey och pendlade med bil var det åtskilliga dagar jag fick jobba hemifrån istället för att köra dit. Flera gånger stängde hela arbetsplatsen på grund av att de inte tyckte det var säkert för folk att köra dit. När det blir riktiga snöoväder i USA kommer det ofta enorma mängder under kort tid vilket kan skapa kaos både i städer och på motorvägar. Dessutom kör man inte med vinterdäck vilket självklart också bidrar till att just trafiken drabbas. Sådana här dagar stängs också ofta skolorna. Så kallade "Snow Days". Något som alltid var knepigt när båda föräldrarna arbetade men plötsligt skulle barnen stanna hemma. I NYC hade vi tur för vi hade ett så bra nätverk. Vi hjälptes ofta åt flera föräldrar. Plus att både M och jag hade relativt flexibla arbetstider där vilket gjorde det möjligt att pussla runt med tiderna under dagen.

En av våra s.k "Snow Days" i NYC för ett antal år sedan (tror 2012)

Detta är normalt en trappa, men snön gjorde den till en lagom pulkabacke.

Och ja, jag ser en massa oerhört vackra, stämningsfulla bilder nu från Sverige från den vinter som kommit dit. Nu är det väl vitt i stort sett i hela landet. När vi reste därifrån precis efter nyår hade ju snön ännu inte kommit till Skåne, men vintern hittade dit bara lite efter att vi var tillbaka här. Och ja, när jag ser de här bilderna rycker det lite i min vinterlängtan. Men när jag sedan tänker på hur jobbigt jag tyckte det var att dra på Lillebror alla vinterkläder när vi var där i julas så lägger sig min vinterlängtan rätt fort ändå. Det är ljuvligt med vinter, men vintervardag med småbarn är rätt jobbigt och jag ska erkänna att jag är mest glad att jag slipper. 

Sista gången vi åkte pulka i "Parken" (Central Park). Det var januari 2014, alltså ca 2 månader innan Lillebror tittade ut.

Som sagt, stormar som Jonas är inget jag saknar alls. Och jag tänker mycket på alla våra vänner på östkusten. Och jag hoppas att de ska fixa detta bra. Att inga ska skadas eller råka ut för stora skador på hus och hem. Att de ska klara sig från bilolyckor och halkolyckor med brutna ben. Och strömavbrott. För det är vanligt det med då stora snömängder dimper ner i förorten. I vissa fall kan man bli av med strömmen länge vilket verkligen inte är kul när temperaturen kryper ner långt under nollan.

Nej, här borta på Västkusten är vi väldigt förskonade från vädrets makter. Iallafall den här sortens makter. Och vinter känns just nu väldigt avlägset. Det har visserligen varit ovanligt kyligt här för årstiden, just på grund av El Nino. Men idag var det nästan sommarvärme igen. Med temperaturer strax över 20. Nu tänker jag på er där borta i öst och jag följer vädret. Håll er varma och ge er inte ut om ni inte nödvändigtvis måste!

Bild från i måndags då vi var ute på eftermiddagen och de här galna barnen enbart hade t-shirts samt var barfota! DET tyckte jag verkade lite väl kallt för min egen del. Idag hade jag dock flip-flops igen. Och svettades lite i min långärmade tröja.

Såhär har jag ofta klätt Lillebror senaste tiden. Bomullsbyxor och långärmad t-shirt men med en stickad tröja över. Det har känts ganska lagom.

Så blev det Lucia i år också

I söndags var det ju Lucia. Men vi firade inte så mycket då eftersom vi hade Svenska Skolans Julfest. Jag tittade på Luciamorgon på SVTPlay förstås. Som alltid. Och njöt. Men sedan blev det annat att tänka på. Fast visst, barnen sjöng en del julsånger iklädda Luciakläder under Julfesten så lite Luciakänsla fick man ändå. Men igår var det dagen efter Lucia och då fick vi ändå njuta av ett Luciatåg. Det var nämligen skolavslutning i Svenska Skolan här i San Diego och då var gick alla de större barnen i ett Luciatåg.

Som utlandssvensk känns det lite extra att få se sitt barn i just ett Luciatåg. Jag har personligen ett väldigt nostalgiskt förlåtande till just Lucia. Så många minnen runt denna svenska högtid. Mörka, kalla morgnar (på gränsen till natt). Rökur munnen. Kyla. Nystrukna lite stela lucialinnen som lyser vitt i mörkret. Högtidligheten. Doften av stearinljus. Ja, jag älskade verkligen Lucia. Och det känns som sagt lite extra fint att Storasyster verkat ta till sig just Lucia också. Även om det självklart inte kan bli för henne så som det var för mig, med lussefirande på dagis, i skolor, på universitet samt alla Luciakonserter och Luciatåg man sett men inte deltagit i.

I New York var hon med i Luciatåget för första gången då hon var 4 år. Då i Svenska Kyrkan. Deras Luciakonsert är vida känd och helt fantastisk. Fast inte särskilt barnanpassad. Så på det viset var det roligt att hon i år fick en mer "vanlig" Luciaupplevelse med andra barn som sjunger sånger som är lite enklare och kanske roligare för just barn.

Min nu stora tärna

Första Luciatågsupplevelsen var för 3 år sedan. I Svenska Kyrkans Luciafirande i New York. Hon minns den fortfarande och framförallt att hon fick stå bredvid självaste Lucian! Stort när man bara är 4 år.

Efteråt var hon så glad och så stolt. Här tillsammans med sin kompis Kvicksilver-M

Imorgon är det onsdag och Storasyster ska ha ett Julsångframträdande i skolan. Hennes klass ska sjunga två julsånger och hon ska få spela "bjällror" till den ena sången. Lite pirrig var hon när hon somnade ikväll. Tyvärr kommer M inte kunna komma från jobbet imorgon för att se och höra, men jag kommer såklart att vara där. Jag får filma lite så att han kan få ta del av det på kvällen istället.

Throwback Thursday

Nästan exakt ett år sedan. Storasyster och Lillebror en eftermiddag i mitten av oktober. Vi hämtade Lillebror på dagis och både Storasyster och Lillskrutten passade på att åka lite rutchkana. När jag nu, ett år senare, ser på denna bilden inser jag ett par saker. 1) det verkar ha varit en mild oktoberdag i NYC då med tanke på Storasysters klädsel. Ingen höstkyla direkt. Bara armar och bara ben. Och solen som skiner. Jag minns faktiskt att hela oktober förra året var mer eller mindre mild i New York. 2) Lillebror har strumpor på sig. Ett klädesplagg han knappt har använt sedan vi flyttade hit. Och jag inser att vi måste skaffa nya nu under hösten eftersom alla par han har är från innan han fyllde ett år och därmed alldeles för små. 3) Båda barnen har växt något enormt. Inte enbart Lillebror som ju självfallet är den man ser störst förändring hos, men även Storasyster har förändrats mycket. På bara ett år. Tiden går så fort och det händer verkligen massor med ens barn under 12 månader. 4) Jag är så oerhört och innerligt glad och tacksam över att de här två är så fästa vid varandra. Kärlek är bara förnamnet. Storasyster har sedan dag ett varit i stort sett endast full av kärlek och omtanke när det gäller Lillebror. Och han ser upp till henne och älskar när hon leker och busar med honom. Han vill mer än gärna ge blöta pussar och ingen kan få honom att kikna så av skratt som Storasyster när hon vill.

Den sista insikten är den som jag vaknar med varje morgon och somnar med varje kväll. Jag saknar New York City. Jag saknar Manhattan. Jag saknar Upper East Side. Jag saknar att strosa runt i våra gamla kvarter. Dra in doften av höstlöv genom näsan. Klaga på bullret av alla vägarbeten. Se solens sneda strålar sila ner mellan grenar och tegelfasader. Se alla vara på väg någonstans. Till något. Från något. Snabba steg med en riktning. Höra prasslet av löv som såhär års börjar singla ner och samlas i högar runt trädstammarna på trottoarerna. Känna doften av pretzels från alla de små vagnarna i gathörnen. Se fem gula taxibilar i rad samt två ambulanser susa förbi. Möta någon på gatan och hälsa. Sådär lite glatt men ändå liksom i farten. Någon vi känner som bor i våra kvarter. Kanske i vårt hus. Eller i huset bredvid. Eller kanske bara någon vi känner från skolan eller dagiset. Jo jag saknar. Men det är okej. Jag är okej. Hösten verkar inte komma hit till San Diego. Och det är väl något man helt enkelt bara får lära sig att acceptera. Här pyntar vi med pumpor och skelett i 30-gradig värme. Vi går till poolen i mitten av oktober. Och jag suktar över alla färgsprakande bilder på Instagram och Facebook. Men. Jag. Är. Okej. I morse var jag och hjälpte till som volontär i Storasysters skola. Art Corps. Roligt. Och efter det en kaffe med min bästa vän här. Ihop med våra yngsta. Mysigt. Vi drack till och med varmt kaffe. Inte iskaffe. Hurra! Och imorgon är det fredag. Skönt!

Jag är okej. Jag mår faktiskt riktigt bra. Höst i San Diego är annorlunda än höst i New York. Men just nu är det precis som det ska. Jag lever här och nu. Inte där och då. Kanske är just detta den viktigaste insikten av dem alla...?

Ett decennium

Fanfar.... Tattattattadatdaaaaaa!

Idag är det exakt på dagen 10 år sedan jag klev av flyget på Newarks flygplats i New Jersey med mina två resväskor och mitt handbagage. Tog flygbussen in till New York City där jag möttes av M utanför den skyskrapa som skulle bli vårt hem de kommande drygt 9 åren. Inte kunde jag ha anat då ATT våra planerade 2-3 år skulle bli dryga 9 i den Stora Staden. Och jag hade heller inte i min vildaste fantasi kunnat drömma om att vi tio år senare skulle ha flyttat ännu längre västerut och bosatt oss i Kalifornien. Med två barn och två katter.

Men så är det. Tio år i USA. Idag. Och ja, det känns på vissa vis fantastiskt och på andra sätt skitjobbigt detta med att vara utlandssvensk. Alla som någonsin bott och levt utanför sitt gamla hemland en längre tid vet vad jag pratar om. Avskeden. De där jävla avskeden. De blir tyvärr jobbigare för var gång. Att inte kunna vara närmare. Inte kunna ta del av vardagen "där hemma". Det känns i magen. Och i hjärtat. Det går inte att vänja sig. Men det går. Och allt vi fått vara med om sedan den där dagen i oktober då vi båda började våra första stapplande steg i ett nytt hemland. Det skulle jag för allt i världen inte vilja ha ogjort. Jag kan säga att jag inte ångrar att vi tog våra två resväskor var och testade på detta äventyr då en gång för tio år sedan. Det har varit en fantastisk resa och är det än idag, även om den såklart omvandlats till vardag med allt vad det innebär. Men mina år här är något jag absolut inte skulle vilja vara utan.

Att släppa taget om allt invant. Att till stor del behöva börja om. Kasta sig ut. Se om vingarna bär. Det är en alldeles speciell erfarenhet och jag kan säga att jag växt enormt. Jag ser saker ur ett annat perspektiv nu än innan. Jag har mer skinn på näsan. Samtidigt är jag mycket mer ödmjuk. Känner större respekt och acceptans. Inför alla de vägskäl och händelser som är Livet. Inför andras liv och livsval. Liksom inför mina egna val.

Hur känns det annars då? Tio år är ju en ganska lång tid ändå. Vad är hemma? Känner jag mig fortfarande svensk? eller känner jag mig amerikansk? Längtar jag hem?

Jo, jag kan ärligt säga att jag idag den 5 oktober 2015 efter tio år i USA, varav drygt nio år i NYC och ungefär nio månader i San Diego fortfarande känner mig svensk. På många vis. Men jag känner mig mycket mindre svensk än då jag reste. Vilket såklart inte är konstigt alls. Jag känner mig inte särskilt amerikansk, även om många av mina åsikter och funderingar förändrats under de här åren och jag inser att landet färgat av sig mer än jag kanske tror. Däremot känner jag mig väldigt "New Yorks". Fortfarande. Just nu i skrivande stund skulle man nog kunna säga att jag känner mig ungefär 70% som en New Yorker, 25% svensk och resterande 5% som en San Diegan. Eller något ditåt.

Det är främst New York jag saknar. Inte Sverige så mycket. Och jag tänker fortfarande på NYC som "hemma". Mer än vad jag tänker på Stockholm som hemma. Det kan låta konstigt och vissa svenskar kan nog bli lite provocerade av att jag inte i första hand längtar tillbaka till just Sverige. Men större delen av mitt vuxna liv har jag ju levt i NYC. Det är staden där jag började mitt yrkesliv. Det är staden där båda mina barn är födda. Nästan tio år är en rätt lång tid. Och det sätter sina spår.

Våra gamla "hoods" plus lite höst från New Jersey... 

(Storasyster lärde sig cykla nedanför vårt hus vid East River. Kvällsutsikten från vårt vardagsrum. Linbanan mellan Manhattan och Roosevelt Island och i bakgrunden sjukhuset där både Storasyster och Lillebror är födda)

Vår utsikt från lägenheten på 18:e våningen, Upper East Side 

Central Park som blev vår "bakgård och trädgård"

Höst i "Parken" som vi kallade Central Park till vardags

På väg hem från våra vänner i Brooklyn 

Men nu bor vi som sagt i San Diego. En helt annorlunda stad. Ett helt annorlunda liv. Både jämfört med Stockholm och New York City. Allt nytt. Igen. Och även om jag ännu inte har kommit till den där riktiga "hemmakänslan" här så har mitt nya hem ändå blivit mitt "vardagshem". Jag trivs jättebra i vår nya bostad här och jag älskar naturen som södra Kalifornien kan erbjuda. Det är sagolikt fantastiskt. Från hav till öken. Fantastiska berg och enorma skogar. Så jo, min nya hemstad växer och jag tror att jag så småningom kommer att älska den också. Lika mycket som jag känner för NYC men på ett annat vis. Det går inte att jämföra äpplen och päron var det någon som sade, men man kan ju tycka om dem lika mycket bara på olika sätt. Men detta får tiden utvisa. Nio månader jämfört med nio år är ju inte riktigt rättvist. Och redan har jag tagit mycket av vår nya hemvist till mitt hjärta. Om vi en dag flyttar härifrån kommer att kännas det också. På något vis tror jag att man när man levt en längre tid på flera ställen alltid kommer att lämna kvar en bit av sig själv då man flyttar därifrån. På samma vis tror jag att man alltid får med sig en bit av varje ställe där man varit och skapat sig ett liv. Man får fler "hemma". På gott och ont. Det jag fortfarande funderar mycket över är hur sådana här flyttar påverkar ens barn. Jag vet att Storasyster är amerikan på ett helt annat vis än vad jag och M någonsin kommer att bli. Samtidigt har hon en stark svensk identitet, både språkligt och kulturellt, vilket vi också tyckt varit viktigt. Hon är dessutom helt klart en City Girl. En New Yorker. Fortfarande. Även om hon numera också älskar body boarding. Havet och poolen. Men hon, precis som vi, längtar regelbundet efter "vår stad" och jag tror att den för alltid satt sina spår även hos henne. Hon fick med sig en bit av NYC när vi lämnade staden, samtidigt som en bit av hennes hjärta blev kvar där. Lillebror däremot kommer ju att känna helt annorlunda. För honom kommer ju Kalifornien att bli hemma. Jag hoppas att vi ska kunna förmedla det svenska språket och kulturen även till honom. Så att han, liksom Storasyster, ska kunna känna att Sverige är en viktig del av hans kulturarv. Men så länge vi stannar här kommer han till skillnad från resten av familjen, att ha endast ett Hemma.

Att kunna ta bilen och vara vid havet och stranden på ca 20-30 minuter är något jag bara älskar

Öknen har jag helt förälskat mig i och jag längtar redan till tidig vår då den återigen står i blom

Från NYC till San Diego - eller hur mycket ryms egentligen i ett hjärta?

Hur går det egentligen med anpassningen från livet i New York City till livet här i San Diego, kanske någon fortfarande undrar? Eller så har ni kanske inte alls funderat över det. Vad vet jag. Det är ju ändå mer än ett halvår vi bott här nu. I vår nya hemstad. Så otroligt olik vår gamla. Så vi borde väl ha anpassat oss nu? Till vår nya livsstil. Vår nya vardag. Jo, till viss del har vi väl det. Vi har fått rutiner i vardagen. Vi har börjat lära känna lite folk. Vi fortsätter boa in oss i vårt nya hem. Så visst går det framåt. Men om ni undrar så kan jag berätta att det fortfarande är en pågående process. Jag har bra dagar och jag har sämre dagar.

Dagar när jag ÄLSKAR vårt nya hem och vår nya tillvaro. Vårt nya vardagsliv. Att ha mer utrymme. Att slippa bo i en skokartong. Att ha fint väder i stort sett varenda dag. Att ha tillgång till bil och då menar jag inte enbart att vi faktiskt har en bil, utan att vi även har garage. Med direktingång till vår lägenhet. Som ingår i vår hyra. Lyx jämfört med hur vi parkerade i NYC. Och så det här med att ha naturen alldeles inpå knuten. Och vilken natur sedan. Slående vacker! Dessutom otroligt skiftande. Kust med vidsträckt hav. Berg. Överallt dessa berg som sträcker sig mot horisonten. Och så öknen. För mig är den sistnämnda väldigt exotisk på alla vis. Något jag aldrig tidigare sett eller besökt. Vi får alltså återigen uppleva ett nytt äventyr. Nya ställen. Nya människor. Nya utmaningar. Bara detta är ju egentligen en rikedom i sig. Livet är till för att levas. Upplevas.

Men så har jag de där sämre dagarna också. När saknaden inte bara skaver lite, sådär som sand mellan tårna. Utan när jag verkligen verkligen verkligen SAKNAR. Allt. Staden. Ljuden (eller oljuden kanske man snarare borde säga). Ljuset. Pulsen. Energin. Känslan. Atmosfären. Lukterna. Allt det som är NYC. Taxibilarnas ständiga tutande. Skramlande tunnelbanetåg. Nybakade pretzels med saltkorn stora som hagel. Ginkoträden. Trafikljusen. Tegelhusen. Sopsäckarna som ligger på trottoarerna och väntar på att bli upphämtade av sopbilen. Barnvagnar. Cykelbud. Sjukhuspersonal som skyndar fram iklädda scrubs och med en lunchmacka i ena handen. Män i mörk kostym som svettas i hettan. Barn på scooters. Metropolitan Museum. Hästarna som står längs med Central Park South/59th Street. T-banebollarna intill nedgångarna till spåren. Hundar klädda i de mest udda klädslar. Shabbathissen på sjukhuset. Alla färgglada cykeltaxis spridda som färgglatt strössel runt Central Park. MoMa. Statyn av Alice i Underlandet. Alla överfulla lekparker. Röda och blå tugboats på East River. Körsbärsträdens vita blommor som lyser som moln på våren. Parader längs med 5th Avenue. Hotell och limousiner. Sirener både nära och på avstånd.

Och inte minst konversationerna som pågår överallt. Hela tiden. På så många olika språk. Tjejerna med sina hundar som pratar i gathörnet utanför delin. De två bilisterna som skäller högljutt på varandra i någon gatukorsning. Mamman som förmanar sin dotter medan de väntar i kön på Starbucks. Turisten som frågar efter vägen till närmaste tunnelbanelinje. Sällskapet som glatt hugger in på sin middag på uteserveringen i gathörnet. Studenterna som ivrigt diskuterar med varandra när de går förbi. Mannen som säljer bagels i gathörnet och som utbyter några hastiga ord med sin kund. Tjattret från den förbipasserande skolklassen.

Och såklart våra vänner. Vår trygghet. Vårt nätverk. Många av dem var som vår familj. Man visste att de fanns. Att de ställde upp. I vått och torrt. Praktiska saker. Som hjälp med hämtning från dagis eller skola ifall man själv fick förhinder. Men också på andra sätt. Råd. Tröst. Ett öra när man behövde någon som lyssnade. Eller bara någon att skratta med. Åt sådant som man upplevt tillsammans. Eller åt något man bara måste berätta. Vänskap.  Att vara en självklar del av ett sammanhang. En av pusselbitarna i pusslet. Att ha en naturlig plats i tillvaron.

Jag ska erkänna att jag saknar NYC och vårt gamla liv där varje dag. V-A-R-J-E-D-A-G. Som i varenda dag. Jo, det gör jag. Men saknaden skiftar färg och intensitet. Det finns dagar när tanken på New York City bara fladdrar förbi. Lite flyktigt. Jag läser något med anknytning till staden. Jag ser en Facebookuppdatering. Eller ett foto på Instagram. Och jag minns händelser, platser, personer. Saknar dem. Men känslan tar inte över. Jag tappar inte kontrollen. Ett sting bara. Sedan är det förbi. Som att råka trampa på något vasst. Men utan att det går hål på huden. Inget blod. Inget sår. Det ömmar en stund efteråt. Så är det förbi. Man trampar vidare. Utan några större besvär. Men så kommer de där dagarna när saknaden träffar mig som ett hårt slag rakt i solar plexus. Jag tappar andan. Vad jag än gör kommer känslan av rå saknad över mig. Längtan. Efter vad? Staden i sig? Mitt gamla liv? Jag vet inte säkert, men jag tror inte jag kan skilja på de sakerna än. De hänger liksom samman. Tids nog kommer de kanske att växa isär något, bli två enskilda saker. Men än är de två en och samma sak för mig. Samma känsla. Och ja, det händer att jag gråter. Inte mycket. Inte länge. För det går inte i den vardag jag befinner mig i just nu. Gråten kommer. För den går inte att hejda. Ofta är den dock över fortare än fort. Vardagen drar mig med sig. Men sådana dagar stannar saknaden kvar. Blåmärkslikt inom mig. Och ofta ofta kan smärtan blomma upp igen och igen och igen under sådana dagar. Flera gånger. Många gånger.

Fast det går längre och längre tid mellan de dagarna tycker jag nog ändå. Så jo, anpassningen går väl sakta framåt även om det ibland kan kännas som ett steg fram och två tillbaks. Och dagar som igår bleknar min NYC-saknad. Blir till ett tunt dis någonstans långt bort i horisonten. Medan min känsla för min nya hemstad växer sig starkare.  Breder ut sig. Tar plats. Sträcker sina rötter djupare i mig så att den få bättre fäste. Växer ännu lite mer.

Dagar som igår, när vi efter en skön och lugn hemmadag bestämde oss för att äta middagen på stranden. Bara byta om till badkläder, packa med oss våra Body Boards, lite strandleksaker och sedan köpa med oss middagsmat på vägen och köra till kusten. Torrey Pines. Veckla ut vår strandfilt i den varma sanden. Borra ner tårna. Känna de salta vindarna mot huden. Kisa mot solen som blekt bröt sig igenom de tunna molnen över vågorna. Lyssna på ljudet av vågorna som bryts när de rullar in mot oss. Taktfast. Skummet som krullar sig på toppen av varje våg. Skratt och prat far genom luften. Vi är inte ensamma men här är heller ingen trängsel. Inte såhär dags. Sedan efter maten springer vi ner i det svala men sköna vattnet och försöker fånga den ultimata vågen. SÅ Underbart ROLIGT!!!!! Himmel, en tanke föds i mitt bakhuvud att jag skulle vilja gå en surfkurs. Någon gång. För känslan av att flyga fram i det kittlande vågskummet är helt fantastisk!

Sedan bygger vi sandslott intill vågorna. Samlar runda släta stenar. Förundras över alla plan och helikoptrar som flyger över våra huvuden med jämna mellanrum. Andas i takt med vågorna. Vi bara är. Här. I. Nuet. Och när solen sjunker mot horisonten packar vi ihop, borstar den fuktiga sanden av våra fötter så gott vi kan och kör hem. Storasyster och jag hinner även med att värma upp oss i den varma bubbelpoolen innan vi trötta och nyduschade kan sätta oss och spela ytterligare en omgång av Pandemic. Vilken dag. Vilken kväll. Just LOVE IT!

Så jo, visst går det framåt med anpassningen. Det gör det faktiskt. Det där paradiset. Det kan ju ha många olika utseenden. Har jag börjat förstå. Härifrån är det långt till Central Park. Men desto närmare till Stilla Havet. Man kan inte få allt. Har jag hört. Men man kan försöka att verkligen se det man har. Och lära sig att ta del av det. Glädjas av det. Leva med det. Skapa rum i sitt hjärta till det. Allt det nya. Salta hav och blommande öknar får helt enkelt försöka samsas med den där stora stökiga staden som bor i mitt hjärta. Ihop med svensk skärgård och ljusa nordiska sommarnätter.

Middagsbesök

Ikväll kom en av mina äldsta vänner från NYC över på middag. Haha, det låter bra. Att hon "kom över". Sådär som man gör om man slänger i fötterna i sina skor och sedan springer över gatan. Eller på sin höjd tar en lokal buss eller tunnelbana. I detta fallet var det faktiskt så att hon "kom över" från sitt hotell nere i San Diego Downtown. Med en taxi. Fast först hade hon såklart flygit hit hela vägen från JFK i mitt hjärtas stad. En nätt liten resa på sisådär en 6 timmar ungefär.

Hon är här på jobbuppdrag ett par dagar. Och passade på att höra av sig. Jätteroligt tycker jag! Vi har inte setts på länge och det var så himla härligt att få snattra lite om saker och ting. Om gammalt och nytt. Händelser. Personer. Och så en del om småbarn såklart. Som det alltid blir när man träffar andra som har barn. Och så en liten fläkt från NYC. Och som alltid får jag lite "hemlängtan". Bara att prata om tunnelbanan ger mig lite gåshud. Den bullriga, skramlande tunnelbanan. Knas jag vet. Men så är det.

Roligt var det iallafall att ses. Nu lär det säkert dröja ett tag innan vi träffas igen, men som alltid med goda vänner så spelar inte tiden eller avståndet alltför stor roll. Man ses när man kan och det känns ofta som om det var igår man sågs. Just så som det ska kännas.

Maj

Första maj. Idag. Vart tog april vägen egentligen? Som alltid går tiden så fort. Fast vi har ändå gjort mycket i april. När jag tänker efter. Särskilt då Farmor var här på besök. Så även om det känns som om det nyligen var mars så inser jag att april varit en väldigt innehållsrik månad för oss.

Men. Nu. Maj. Tänk. Jag tittade lite bakåt på foton från sista april och 1 maj förra året. Och det slår mig hur mycket mina båda barn har vuxit sedan dess. Otroligt egentligen.

För ett år sedan var Lillebror så liten att vi badade honom i en balja i diskhon. 

Och han låg stilla när han sov

För exakt ett år sedan var min kompis K på besök i NYC och vi hade vår första picknick ute i Central Park. Minns det som en blåsig och lite småkylig vårdag men ändå härlig

Även Storasyster har blivit mycket större på ett år...

Nu är Lillebror såhär stor...

...och han springer helst iväg själv på äventyr

Eller hittar på en massa bus medan jag försöker laga middag (eller göra något annat "måste" här hemma)

Igår var jag och alla andra föräldrar som frivilligarbetat på skolan, inbjuna dit på lunch. Temat var Willy Wonka (Kalle och Chokladfabriken). Det var både gott och trevligt. 

Valborgsmässoaftonen var mest en vanlig torsdag för oss. Men självklart följde vi NY Rangers som spelade sin första match mot Washington Capitals i Playoffs, Tyvärr förlorade den denna precis i slutsekunden. Verkligen. The Caps gjorde sitt 2-1 mål då det var 1 sekund kvar av matchen! Snöpligt...

Nu får vi se vad maj kommer att visa oss. Värme har vi iallafall fått denna veckan. Med temperaturer runt 30 grader (ofta lite över) i stort sett varje dag. Personligen hoppas jag på lite mer regn i maj. Och gärna lite overcast de andra dagarna. Ni vet, sådär lite dis. Men vädret rår vi inte på så vi får helt enkelt se. En annan önskan jag har är att Lillebror inte ska slå sig sönder och samman. Han är en riktig liten Vilding. Klättrar på allt han kan komma åt. Och kastar sig sedan ut. Eller balanserar helt utan vare sig rädsla eller förstånd. Jag lever just nu med hjärtat konstant i halsgropen. Så om ni ser mig och undrar varför jag blivit så tjock strax under hakan så vet ni nu varför. Så kära maj, kan du snälla snälla se till att Lillebror får fortsätta vara hel även under ditt beskydd?

Önskar er alla en fin Vår såhär i vårmånadernas vårmånad!