TRE

I lördags fyllde Lillebror Tre. Kan knappt fatta att det redan gått tre år sedan den där mörka marsnatten i NYC. Då jag vaknade vid midnatt av att vattnet gått i sängen. M hade just kommit hem från att ha firat en stor händelse med sitt jobb. När jag vaknade var jag inte ens säker på att han kommit hem, men han satt i soffan när jag kom ut ur sovrummet. Minns så väl han min när jag sa att vattnet gått. För återigen var det ju aaaaalldeles för tidigt. Lillebror var beräknad till Valborgsmässoafton, den sista april. Nu var det början av mars och jag hade samma dag varit på ett av mina frekventa gynkontroller för att mäta livmodertappen och kolla att allt såg ok ut. Och hade fått tummen upp av min gynekolog. Minns sedan hur M sedan lite i panik sprang ner till våra vänner på våningen nedanför och knackade på för att fråga ifall en av dem kunde komma och sova på vår soffa. Detta ifall Storasyster skulle vakna under natten och vi inte var där, eller om M inte skulle hinna tillbaka hem på morgonen innan hon skulle till skolan.

Efter mycket dramatik hit och dit med sprutor, "distress", "syrenedgång" och annat jag knappt minns så kom han till slut då Vår lilla Drakunge. Fast jag fick inte se honom alls innan jag kördes till uppvaket. Han var mycket "sämre" än Storasyster varit när hon kom och togs direkt till NICU. M följde med vilket kändes bra men fy f-n vad det var ensamt på uppvaket. Även om jag var lite "borta" den första tiden. På kvällen fick jag iallafall hälsa på. Fast se honom kunde vi ju inte riktigt. Ansiktet var täckt av cpap och slangar. Och ögonen var täckta av skydd mot UV-ljuset som han behandlades med i kuvösen mot sin gulsot. Så jag såg mest en liten näsa mittemellan mask och ögonskydd. Och såklart hans lilla tunna kropp täckt av kablar av alla de slag.

I en månad blev han kvar. Låg på tillväxt. Sedan fick han komma hem. Vilken lycka! Och av den där sköra, tunna lilla drakungen med de små små händerna har det blivit en rätt stor och mycket livlig 3-åring, med stark vilja, mycket envishet, och ett humör som skiftar i regnbågens färger. Just nu är det helt klart en utmaning att vara förälder till honom. Det trotsas mycket och ofta. Däremellan blir han arg över saker han vill klara men inte gör. Än. Och mellan allt detta är han den mest fantastiska lilla solstråle. Han kan säga de mest hjärteknipande saker och får oss ofta att skratta när han uttrycker både sin glädje, sina funderingar och sin ilska.

Vi firade inte med något stort kalas i år, utan bjöd hem de två familjer vi umgås mest med. Det blev himla lyckat. Det känns så fint att ha vänner där man umgås såpass mycket med barnen att man känner både dem och föräldrarna väl.

Lillebror gjorde precis som Storasyster gjort på sin 3-årsdag. Han väcktes av oss och var otroligt sur. Hahaha! Det dröjde en stund innan han tinade upp och kunde öppna presenterna. Storasyster hjälpte.

En av presenterna var en Hot Wheels Bilbana som man kan fästa i bord eller annat på lite högre höjd för at få en lutande ramp. Den hade vi mycket kul med sedan.

En Lego-monster truck som Storasyster fick bygga ihop fick han också

Den stora presenten var dock gömd under en filt...

...en CYKEL! Med pedaler! Jo, han har sådan koll nu på sin balanscykel att vi tyckte det kändes som om det var dags med en riktig cykel nu. Efter en hel del koll fastnade M för en Cleary. Detta var en av de absolut minsta "riktiga" cyklarna vi kunde hitta. Den är 12 tum och bara något större än Lillebrors balanscykel. 

Pedaler pedaler pedaler

Storasyster var också helt fantastisk under Lillebrors födelsedag. Hon hjälpte mig baka, och sedan dekorerade hon brownies, fixade egengjorda påsar av presentpapper till de små "party favors" jag handlat till barnen, hon roade Lillebror och hon fixade och donade.

Här är Storasysters fint dekorerade brownies

Sedan kom våra vänner

Lillebrors bästa kompis M

Härligt när ens vänner delar ens intressen

De stora barnen såg vi knappt till. De häll sig inne på Storasysters rum mest hela eftermiddagen

Tårtdags! Fast jag och Storasyster hade inte bakat någon "riktig" tårta utan valt att göra en Semmelkladdkaka. Galet GOD!!!! Och superenkel!

 

Ena familjen stannade kvar på kvällen så vi beslöt oss för att ta hem middag. Mex.

Men när alla gått hem var vi rätt slutkörda hela familjen. Storasyster ville gärna läsa godnattbok för Lillebror så det gjorde hon innan han skulle sova. Finingarna!! 

Idag är hans första dag i sitt nya rum på dagis. Preschool. Troligen kommer det inte bli sås tor skillnad rent praktiskt för han har tillbringat mycket tid de senaste 3 veckorna i det rummet. Som en övergångstid. Och han har älskat det. Så det känns bra. Vår stora lilla kille. Vår Drakunge. Vårt Fyrverkeri. Med Stort Hjärta och Stort Humör. Vi älskar dig!

Ny familjemedlem

Jamen jag måste ju också berätta att vi i dagarna fått en alldeles ny liten familjemedlem. En liten Februarikille.
DETTA är ju såklart det absolut allra STÖRSTA, mest FANTASTISKA och UNDERBARA som hänt på länge!!! En ny liten kusin har sett dagens ljus. På förmiddagen (svensk tid) den första februari kom han ut i världen. Vi har väntat de sedvanliga månaderna. Plus lite till. Så han var efterlängtad.

Jag har inte hunnit prata med familjen än. Tidsskillnader, jobb och annat krånglar till det. Men M pratade med sin syster samma dag som Lill-Kusinen kom och allt hade gått bra och de mådde efter omständigheterna fint. Det är ju ingen räkmackeflygning direkt det där med att föda barn, men jag är så glad över att de slapp några komplikationer. Nu har de fått komma hem och jag hoppas få prata med dem imorgon.

Här är han det lilla miraklet. Bilden är från Svägerskan.

Tänk vad fort man ändå glömmer hur otroligt SMÅ de är när de är såhär nykläckta. Och då är ju Lill-Kusinen ändå nästan 1.5 kg tyngre än vad både Storasyster och Lillebror var när de kom ut. Ryktet säger att han är en liten rödtott. Så gulligt. Nu längtar vi alla till att få träffa underverket. Sådana här gånger känns det jobbigare än vanligt att bo så långt bort.

Pippi i Julian

Det är så mycket som händer just nu att jag känner mig känslomässigt slut redan på morgonen då jag vaknar. Som om jag går runt i en ständig "fight-or-fligt-mode". Skitjobbigt på ren svenska. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Hur jag ska ta mig ur? Men ibland försöker jag att ignorera omvärlden (då framförallt den amerikanska....) och fokusera på allt som ju är både bra, bättre, bäst och fantastiskt i mitt liv. Så här kommer nu ett par inlägg i positiv anda.

Underbara, fantastiska och roliga saker som hänt den senaste tiden. Jag tänker ta dem i kronologisk ordning och börjar här med något vi gjorde i mitten av januari.

För ca tre veckor sedan åkte vi till Julian för att den Pippipjäs som Storasyster varit med och spelat i (utanför House of Sweden i Balboa Park i höstas) även skulle sättas upp där. Man hade frågat arrangörerna om vi kunde komma till biblioteket i Julian för att spela pjäsen där som ett Pippi- och Astrid Lindgren-event som de ville anordna. Jätteroligt tyckte vi. Och det hela gick superbra. Trots att barnen inte spelat eller övat pjäsen sedan i oktober förra året mindes de nästan alla sina repliker. Jag blir så imponerad! Vi kom på förmiddagen för att de skulle hinna öva och sedan spelades pjäsen klockan 14 på eftermiddagen.

Biblioteket i Julian

Pippiböcker och även en bok om Astrid

Hela gänget innan repetitionerna började

Vi bjöds alla på lunch innan föreställningen

Lillebror kom med M lite senare - lagom till lunchen

Hela gänget (utom "fröken") på skolbänkarna i skolscenen

"Tommy" och "Pippi"

Precis innan de skulle gå på scenen

Så började det...

Pippi på golvet i klassrummet drog igång en del roade skratt från publiken

Efteråt ännu en gruppbild

Tittut! Lillebror ville vara Pippi en stund

Händelsen hamnade på framsidan på lokaltidningen i Julian

Barnen var otroligt duktiga och det hela blev väldigt uppskattat. Alla i pjäsen är ju barn från Svenska Skolan här i San Diego och det kändes roligt att skolan kunde representeras på ett så fint sätt. Även "fröken" är musiklärare i Svenska Skolan, och hon är även mamma till "Tommy".
Efteråt bjöds det på fika. Självklart var det äppelpaj (Julian är känt för sina äppelodlingar, äppelpajer och äppelmust) samt svenska pepparkakor.

Det känns även extra roligt att Storasyster tänjer sina gränser lite. Hon är ju ganska blyg och kan tycka det är jobbigt att stå upp och prata inför folk, men detta tyckte hon var "både läskigt och roligt". Jag tror verkligen att det är bra om man ibland kliver ut ur sin s.k. comfort zone och provar lite nya saker. Känslan efteråt när man känner att man klarat av det och det gått bra är enorm, och man växer på så många sätt. Och jag kan säga att det var en trött, men glad och STOLT tjej jag körde hem med efter framträdandet i Julian.

12 år

Idag är det 12 år sedan min svärfar lämnade sin familj. Mycket hastigt. Högst oväntat. En sorg som tiden slipat ner de allra vassaste kanterna av. Men saknaden lever sitt ständiga bakgrundsliv. Så som den alltid gör när man förlorat något man aldrig kan få igen. Någon man aldrig kan få igen.

Natten mellan den 13:e och 14:e januari 2005 är en av de längsta nätterna i mitt liv. Telefonen ringde  strax innan middagsdags den kvällen. Jag förstod direkt att något hänt. Något fruktansvärt. Vidden av det ofattbara tog det dock månader att förstå. Men kvällen. Den där kvällen. Och natten. Jag minns. Overklighetskänslan. Ångesten. Sorgen. Ilskan. Vanmakten. Och så overklighetskänslan igen. Gånger tusen. Man kan inte ta in sådana saker så snabbt. Hjärnan är inte skapt så. Jag minns att jag mitt i allt kaos ändå kände mig glad över att M inte behövde vara ensam. Så som jag själv var den natten jag fick veta att min pappa inte längre fanns kvar. Det var den allra längsta natten i mitt liv.

Det var så mycket annat kring detta också. M skulle ha spikat sin avhandling morgonen därpå. Nu bokade vi flygbiljetter istället. Men han ville ändå spika. För att ha det gjort. Så vi ringde en professor och kollega som kunde hjälpa med detta på mycket kort varsel. Tidigt tidigt på morgonen. Något som skulle varit en fest, ett firande av åratal av hårt arbete blev till en mycket hastig handling. En kort mellanlandning på väg till Arlanda. Senare fick han ta ställning till om han ville gå vidare och genomföra sin disputation eller om han skulle skjuta upp den. Stora beslut mitt i all kaos och de känslostormar och även det känslovakuum som uppstår när något sådant här händer.

Sorg är en process. Den är inte linjär. Den går liksom i vågor. Eller cirklar. Runt runt. Upp. Ner. I höst kommer det att vara 25 år sedan min egen pappa försvann. Tjugofem. År. Jag kan knappt förstå det när jag tänker på tiden som gått sedan dess. Hur ung jag var då. Hur jag levt hela mitt vuxna liv utan honom. Jag undrar ibland över hur han hade sett på mina livsval om han fått finnas kvar. 

Idag lever vi våra liv. Utan våra pappor. Och ja, sorgen har krympt. I vår vardag har de i sort sett ingen plats. De har aldrig funnits här som en naturlig del av våra liv efter att vi flyttade till USA. Ändå finns de med oss. Jag tänker nog på min egen pappa nästan varje dag. Oftast kort och flyktigt. Ibland lite mer. Sorgens vassa kanter är borta. Kvar är saknaden. Om än i en mjukare form än de första åren efter att han inte längre fanns kvar.

Även deras namn lever kvar. I Lillebrors mellannamn. Det var det enda namn vi visste från början att han skulle få. Namnet från både sin farfar och sin morfar. Det namn de båda hade. Ett namn Lillebror även delar med sin farmors far. Vars röda hår han även verkat ha ärvt. Om än i någon mildare ton.

Idag är jag ändå glad över att jag hann träffa och lära känna min svärfar. Att vi hann få en fin relation de år jag var tillsammans med M fram till min svärfars bortgång. Detta är något jag sörjer vad gäller min egen pappa. Att han och M aldrig fick möjlighet att lära känna varandra. Och såklart att ingen av våra fäder fick möjligheten att träffa och lära känna sina barnbarn. Att Storasyster och Lillebror inte har vare sig morfar eller farfar kvar i livet. Att de aldrig fick lära känna varandra och skapa en egen relation. Det känns sorgligt. Men jag hoppas att vi ändå kan förmedla en liten del av våra fäder till våra barn. I små berättelser och anekdoter. Minnen. Av händelser. Ordbyten. Upptåg. Gräl. Kärlek. Roliga såväl som svårare minnen. Helt enkelt berätta för dem om våra relationer med våra pappor. Och på så vis skapa någon slags av bild av deras farfar och morfar.

Julförberedelser

Igår tog julen ett stort kliv in i vårt hem. Vi smög fram lite små juldekorationer samt adventskalendrar och annat redan i början av december, men resten har fått vänta eftersom vi haft extremt mycket de senaste veckorna. Jag har haft några större åtagandet på jobbet och M började sitt nya (!) jobb nu i början av december vilket såklart inneburit en hel del fokus på det. Men nu i helgen hade vi både tid och energi. Så det blev julgransinköp. Vårt första riktiga julgransinköp här i San Diego. Första julen köpte M gran innan vi kom hit (vi kom ju inte förrän 22 december då) så han fixade en gran innan vi kom, och förra julen reste vi hem till Sverige så då brydde vi oss inte om att köpa någon gran. I år fick vi tipset att köra till en plantskola som sålde granar. Perfekt ställe tyckte vi alla. De hade ett stort utbud av många olika sorters granar i varierande form och storlek. Storasyster ville absolut ha en typiskt amerikans tät gran, som jag och M kallar för en "Disneygran" så vi bestämde oss ganska snabbt för en Nordman. 

Här har de valt ut vår gran - en Nordman! I förgrunden (nere till höger i bild) kan ni se en typisk "svensk klassisk gran" vilket de kallar för en "naturlig, vild gran" här. En sådan man själv kan hugga i skogen helt enkelt. Om man har mark...

Här lastas den på en skottkärra för att köras iväg och "nätas in".

Detta var ju en plantskola så de sålde även fantastiskt fina julstjärnor, eller Poinsettas som de heter här.

Och ville man ha en gran med konstgjord snö kunde man såklart köpa det också....

Hemma kläddes granen. Ljusslingan ansvarade M och Storasyster för, och resten av dekorationerna var det Storasyster och Lillebror som hängde på plats.

De älskade det!!!

När man är liten får man ta hjälp av en stol för att nå upp

Fast de flesta dekorationerna han hängde han upp på de nedre grenarna

Jag gjorde i sort sett inget alls utom att ta fram lådorna med julgranspynt. Sedan kunde M och jag  dricka glögg och titta på medan barnen styrde och ställde med granen - så mysigt!

Nu har det mesta av julpyntet kommit på plats och det känns riktigt fint

Ute på vår uteplats har vi också dekorerat lite såklart

Släde utanför ena fönstret 

Julkulor

Julbelysning längs med muren och vårt "tak" över uteplatsen lyser upp i mörkret

Idag är det Svenska Skolans årliga Julfest så det kommer bli ytterligare lite julstämning med luciasånger, tomte och svensk julmat. Det ser vi fram emot. Sedan är det ju endast en vecka kvar innan Storasysters jullov börjar och vi får finfint besök av Supervänner från Sverige! Tänk, vart tog egentligen december vägen?
Hoppas ni alla haft en fin tredje advent och att ni kan njuta av de kommande dagarna fram till jul utan alltför mycket stress.