Fem dagar efter Inauguration

Just nu behöver jag se denna bilden igen. Och minnas. Kraften. Energin. Den kollektiva ilskan. Men också den gemensamma glädjen. Känslan av att faktiskt göra något. Att vara del av något större. Att inse att man inte är ensam. Jag måste minnas det nu. För just nu känns det mörkt mörkt mörkt. Jag känner mig lite som en fisk som kastats upp på land och ligger och kippar efter andan. Allt är sig likt, världen är densamma. Men ändå inte. För allt har vänts upp och ner. Ut och in. En fisk på torra land. Gälar som slår panikartat men ändå får jag ingen luft. Syret finns där. Men i helt fel form. Iallafall för mig. Världen densamma men ändå helt helt helt FEL. Galet Fel!

Så att se på denna bild och försöka att mota undan paniken. Det är en av de saker jag ägnat mig åt den här veckan. Den första veckan med vår nya president. Eller snarare de första fem dagarna. Fem ynka dagar. Men det känns som en hel evighet. Hur ska vi klara av fyra ÅR?!?! Häromdagen skrev jag även ett kort email till en senator här i Kalifornien. Efter en förfrågan från en kompis som startat en grupp för oss som vill men inte vet vad vi kan göra. Och jag tror det är den enda vägen att gå nu. Att försöka göra det lilla. Trots att det inte är några stordåd så är det ändå något. Sedan hoppas jag att om vi är många som gör just det lilla, så kanske kanske kanske kan det räcka en liten bit på vägen.

För nu måste vi fortsätta marschera. Framåt. Även om det blåser motvind. Jag bara hoppas att vi ska orka. Att vi alla ska hitta kraften. För det är alldeles för lätt att känna sig dränerad. Hitta energi. Det har blivit som ett mantra. Hitta energi. I det man kan. I det JAG kan. I en rosa stickad mössa. I en blöt puss från Lillebror. I bilen på vägen hem från jobbet med Stilla Havet glittrande utanför rutan och bra musik i högtalarna. I en skrattstund med Storasyster. I en lätt smekning över handen. I glädjen över att kvällarna blivit märkbart ljusare. I lyckan över mitt jobb som jag tycker mer och mer om desto längre jag är där. I det lilla och i det stora. I vardagen och i dess guldkant. Hitta Energi.

Energi. Till. Att. Gå. Framåt.

Nya tider

Den 20 januari 2017 kommer jag för alltid att minnas. Ett av de största regnovädren här i Södra Kalifornien vräker just nu ner utanför fönstren. Dimman ligger tung. Men vädret speglar egentligen bara det jag känner just nu. Även i mitt hjärta blåser det gråa skyar och hela mitt jag känner mig regntung.

Fast egentligen är det orättvist. Egentligen är jag glad över regnet. Jag tycker om det. Vill helst inte alls beskylla det för sin gråhet. Regn behövs här. Det är välkommet. Bye Bye torkan! Så kanske borde jag ta tillbaka orden ovan?

20 januari. Trump har just svurit Presidenteden i Washinton DC. USA's 45:e president. Hatet flödar värre än vanligt på sociala medier. Åt alla håll. Jag känner mig trött. Och genomledsen. Orkeslös. Kraftlös. Grå. Visst, min hemska förkylning från virushelvetet bidrar såklart också. Mitt huvud spränger. Min hals bultar. Och hostan som retas och sedan bryter ut kaskadvis tills man nästan kräks. Så ja, min kropp är invaderad av ett ont virus. Men ända in till hjärtat har den ju inte nått. Så tyngden där kan jag inte skylla viruset för.

Jag försöker tänka att idag, idag har jag rätt att vara ledsen. Känna mig liten, orolig, orkeslös och bara sådär otroligt ledsen som man kunde göra ibland som barn. Då när världen var målad i svart-vitt. Men imorgon. Imorgon. Då. Är. En. Ny. Dag.

Tack för de här 8 åren!

Imorgon. Då ska det marscheras. Banne mig. Women's March. Runt tvåhundra tusen beräknas komma och delta i Washington DC. TVÅHUNDRATUSEN!!! Själv ska jag och Storasyster tillsammans med några vänner ta oss ner till San Diego och gå i Women's March in San Diego. En av de oerhört många "systermarcherna" som arrangeras över hela landet. Ja, hela världen faktiskt. Så imorgon. DÅ. Som jag sa tidigare är mitt "oneworld" för i år Tillsammans. Together. Och ja, inför morgondagen känns det mer rätt än någonsin. Här i San Diego blir vi inte i närheten av de mängder som i DC marschen. Men jag är ändå imponerad. Och Glad. Över 20000 har man beräknat kommer. Tjugotusen! Jag tycker det är fantastiskt. Särskilt med tanke på att San Diegans (eller folk här i Södra Kalifornien överhuvudtaget) inte är kända för att trotsa vädrens makter. Ofta vill folk här inte ens gå ut och äta lunch vid utomhusserveringarna när det är lite under 20 grader, även om solen skiner. MEN, man kommer trotsa regnet imorgon. Och det gläder mig.

Jag har aldrig tidigare demonstrerat eller på något vis varit en del av en rörelse. Men jag känner att just nu behöver jag detta. Och jag tror världen behöver all kraft den kan få. Sidor har redan försvunnit från Vita Husets hemsida. Det tog inte lång stund efter att Trump svor eden innan de var puts väck. För er som inte vill eller kan klicka och läsa artikeln så kan den summeras kortfattat såhär:

" WhiteHouse.gov immediately wiped pages on LGBT rights, civil rights, climate change, and health care from its “issues” section after Donald Trump took the oath of office."

Så ja, just nu behöver vi "Tillsammansskap" och Kärlek och Energi. Kraft. Stöd. Idag ska jag tillåta mig att sörja. Men. Imorgon. Det är då det börjar. För min del utan Pussyhat eller plakat, men det känns ändå bra. Det får bli nässpray och stövlar. Och så min Älskade Dotter. Att hon vill och kan följa med mig känns stort. Mitt hjärta sväller över. Min Finaste. Så klok. Redan. Och så full av Kärlek. Jag känner mig både glad, överväldigad och rörd över att hon vill gå med oss. Att hon vill och kan och får vara en del av den positiva kraft jag hoppas att detta kommer att vara. Vi måste visa henne att man inte kastar in handduken även fast Voldemort intagit tronen. Man kämpar. Vi kämpar. För hennes framtid! För allas vår framtid. Women's Rights are Human rights! 

"We, San Diego Women’s March, are peacefully marching in San Diego in solidarity with the Women’s March in DC.  We are dedicated to a free and open society. Together we stand united in our respect for all people and we resist the marginalization of anyone. As a diverse, inclusive community of compassionate people, we seek to strengthen and continue our commitment to work for the protection of women’s rights. 

We stand firm in agreement that women’s  rights are human rights."




Så, Voldemort se upp... 
EXPELLIARMUS!

Kärlek till er Alla!

Hjärtana är lånade från: http://plusquotes.com/images-love-img-photos-loves.php
Bilderna på Obama med familj samt Biden är också lånade från nätet.

12 år

Idag är det 12 år sedan min svärfar lämnade sin familj. Mycket hastigt. Högst oväntat. En sorg som tiden slipat ner de allra vassaste kanterna av. Men saknaden lever sitt ständiga bakgrundsliv. Så som den alltid gör när man förlorat något man aldrig kan få igen. Någon man aldrig kan få igen.

Natten mellan den 13:e och 14:e januari 2005 är en av de längsta nätterna i mitt liv. Telefonen ringde  strax innan middagsdags den kvällen. Jag förstod direkt att något hänt. Något fruktansvärt. Vidden av det ofattbara tog det dock månader att förstå. Men kvällen. Den där kvällen. Och natten. Jag minns. Overklighetskänslan. Ångesten. Sorgen. Ilskan. Vanmakten. Och så overklighetskänslan igen. Gånger tusen. Man kan inte ta in sådana saker så snabbt. Hjärnan är inte skapt så. Jag minns att jag mitt i allt kaos ändå kände mig glad över att M inte behövde vara ensam. Så som jag själv var den natten jag fick veta att min pappa inte längre fanns kvar. Det var den allra längsta natten i mitt liv.

Det var så mycket annat kring detta också. M skulle ha spikat sin avhandling morgonen därpå. Nu bokade vi flygbiljetter istället. Men han ville ändå spika. För att ha det gjort. Så vi ringde en professor och kollega som kunde hjälpa med detta på mycket kort varsel. Tidigt tidigt på morgonen. Något som skulle varit en fest, ett firande av åratal av hårt arbete blev till en mycket hastig handling. En kort mellanlandning på väg till Arlanda. Senare fick han ta ställning till om han ville gå vidare och genomföra sin disputation eller om han skulle skjuta upp den. Stora beslut mitt i all kaos och de känslostormar och även det känslovakuum som uppstår när något sådant här händer.

Sorg är en process. Den är inte linjär. Den går liksom i vågor. Eller cirklar. Runt runt. Upp. Ner. I höst kommer det att vara 25 år sedan min egen pappa försvann. Tjugofem. År. Jag kan knappt förstå det när jag tänker på tiden som gått sedan dess. Hur ung jag var då. Hur jag levt hela mitt vuxna liv utan honom. Jag undrar ibland över hur han hade sett på mina livsval om han fått finnas kvar. 

Idag lever vi våra liv. Utan våra pappor. Och ja, sorgen har krympt. I vår vardag har de i sort sett ingen plats. De har aldrig funnits här som en naturlig del av våra liv efter att vi flyttade till USA. Ändå finns de med oss. Jag tänker nog på min egen pappa nästan varje dag. Oftast kort och flyktigt. Ibland lite mer. Sorgens vassa kanter är borta. Kvar är saknaden. Om än i en mjukare form än de första åren efter att han inte längre fanns kvar.

Även deras namn lever kvar. I Lillebrors mellannamn. Det var det enda namn vi visste från början att han skulle få. Namnet från både sin farfar och sin morfar. Det namn de båda hade. Ett namn Lillebror även delar med sin farmors far. Vars röda hår han även verkat ha ärvt. Om än i någon mildare ton.

Idag är jag ändå glad över att jag hann träffa och lära känna min svärfar. Att vi hann få en fin relation de år jag var tillsammans med M fram till min svärfars bortgång. Detta är något jag sörjer vad gäller min egen pappa. Att han och M aldrig fick möjlighet att lära känna varandra. Och såklart att ingen av våra fäder fick möjligheten att träffa och lära känna sina barnbarn. Att Storasyster och Lillebror inte har vare sig morfar eller farfar kvar i livet. Att de aldrig fick lära känna varandra och skapa en egen relation. Det känns sorgligt. Men jag hoppas att vi ändå kan förmedla en liten del av våra fäder till våra barn. I små berättelser och anekdoter. Minnen. Av händelser. Ordbyten. Upptåg. Gräl. Kärlek. Roliga såväl som svårare minnen. Helt enkelt berätta för dem om våra relationer med våra pappor. Och på så vis skapa någon slags av bild av deras farfar och morfar.

Efter valet

En vecka efter valet här i USA är stora delar av landet fortfarande i chock. Sociala medier kokar. Av ilska. Av oro. Av frustration. Och såklart, vissa jublar. Själv har jag verkligen tagit det här valet otroligt emotionellt. De första dagarna efter tisdagen 8 november har mitt humör varit väldigt färgat av valresultatet. Jag ska ärligt säga att jag har sörjt. Det har verkligen känts som ett sorgearbete. Först att försöka förstå att det verkligen skett. Vad som skett. Hur det skett. Och sedan att försöka ta in det oerhörda. Bearbeta. Tungt har det känts. Framförallt detta att så många i detta landet faktiskt stöttar en person jag känner noll respekt för. En person som uttryckligen förklarat att han ser ner på kvinnor, andra kulturer och religioner, alla som inte följer den heterosexuella normen. En person som lutat sig bakåt och tittat bort med en axelryckning då hans supportrar tagit till både psykiskt och fysiskt våld under valkampanjen. Att alla dessa miljoner människor kunnat lägga sin röst på en sådan person. Det är för mig ofattbart. Och oerhört sorgligt.

Än mer frustrerad blir man ju av att Hillary faktiskt VANN MAJORITETEN av folkets röster. Men på grund av det här otroligt odemokratiska systemet så räknas inte varje persons röst lika. Istället beror ens röst på var man bor i detta landet. Vilken delstat. Så ofattbart odemokratiskt!

Och i och med att Trump nu även utsett en uttalad rasist till sin högra hand i Vita Huset gör mig än mer sorgsen, arg, rädd och upprörd. Steve Bannon. En man som lett Breitbart News, en högerpopulistisk, ja rasistisk website som lever på att sprida hat och osanningar. I en artikel i New York Times beskrivs sidan i de här ordalagen:

"The website he runs, Breitbart News, recently accused President Obama of “importing more hating Muslims”; compared Planned Parenthood’s work to the Holocaust; called Bill Kristol, the conservative commentator, a “renegade Jew”; and advised female victims of online harassment to “just log off” and stop “screwing up the internet for men,” illustrating that point with a picture of a crying child."

Men det finns ljus i mörkret. Även om de är små. Just nu skrivs det i ett enda ord: Säkerhetsnål. Eller safety pin som det ju heter här. Varför kan ni läsa här. I korta drag är det en symbol som började efter Brexit i Storbritannien. Där ville man visa sin solidaritet med invandrare och flyktingar. Här i Post-Trump-eran som nu råder vill man med sin säkerhetsnål visa att man förutom invandrare och flyktingar även stöder kvinnor, LHGBT-communityn, muslimer och andra utsatta grupper som Trumpanhängare tydligt visat sig hotfulla mot. Helt enkelt en symbol för ett säkrare och varmare samhälle. Där personer som känner sig hotade ska kunna se att de har folk runtomkring sig på "sin sida". Jag tycker väldigt mycket om den symboliken. "You are safe with me". Dessutom är en säkerhetsnål något alla kan få tag på. Den är inte dyr. Den är inte stor och otymplig. Den kan fästas i stort sett var man än vill, på en krage, på en jacka, på en väska.

Jag hoppas så att förnuft och kärlek ändå ska gå segrande ur detta.


Bilden är lånad från nätet:
http://www.snopes.com/2016/11/14/safety-pin-solidarity/

Orlando

Igen. Jag finner inga ord. 

Lång vecka

Denna veckan har känts lång. Och de fruktansvärda händelserna i Bryssel i början av veckan har färgat den i mörka toner. Återigen. Det känns som om vår nutid innehåller så mycket sorg, så mycket hat och så mycket rädsla. Och alla hemskheter upprepas. Om och om igen. I Europa, terrordåd. Oskyldiga liv som släcks. Här i USA masskjutningar. Med samma resultat. Oskyldiga liv som släcks. Ilska. Sorg. Maktlöshet. Och ja, även rädsla. Tanken på att man någonting ska befinna sig på fel ställe vid felt tillfälle blixtrar förbi i huvudet. Eller kanske ännu värre om någon i familjen skulle befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Tankar som man försöker skaka av sig innan de ens tagit full form. Och mitt i allt detta hemska lunkar vardagen på. Som vanligt. Mer eller mindre. För oss som inte drabbats. Eller lunkar och lunkar förresten. Den här veckan tycker jag det varit ett betydligt snabbare tempo än vanligt. Jag har knappt ens reflekterat över att det faktiskt är påsk. Det är i och för sig ofta så här i USA tycker jag. Påsken som högtid känns inte alls särskilt stor. Man har inte ledigt. Alla arbetar som vanligt både Skärtorsdag och Långfredag samt Annandag Påsk. Likaså skolorna.

Fast nästa vecka har Storasyster Spring Break. Och det ser vi alla fram emot tror jag. M kommer vara ledig nästan hela veckan vilket känns otroligt skönt. Ett andningshål i vardagen. Det behöver vi nu. Och eftersom det ändå är Skärtorsdag idag så tänkte jag ta och önska er Alla en riktigt Fin Påsk! Jag gör det med hjälp av Storasysters alldeles egen Häxa "Knapp-O-Ella" som flög hit hela vägen från Åland och Sverige för nästan exakt ett år sedan. Stort Tack igen till finaste Pettas! Knapp-O-Ella flyger minsann inte omkring endast under påsken utan även resten av året. Men då mest i Storasysters rum. Fast just ikväll tror jag hon tagit sin höna och sammanstrålat med sina häxvänner i Blåkulla.

Här är hon fina Knapp-O-Ella

På väg mot Blåkulla

Mitten av november

Så börjar vardagen åter ta över efter det fruktansvärda som skedde i Paris i fredags. Men jag kan ändå inte skaka av mig den känsla av olust, sorg, vrede och maktlöshet som sköljde över mig då. Världen är inte som den borde vara. Det känns mörkt just nu. Ändå försöker jag att se ljuset i mörkret också. Jag tror vi måste det. Annars går vi under.

Det har ju även varit en hel del diskussioner kring detta med vilka nyheter som får genomslagskraft i media. Detta efter terrordåden i Paris. Att IS dagen innan utförde terrorattacker i Beirut skrevs det nästan ingenting om vare sig i vanlig nyhetsmedia eller i sociala medier. Detta har stötts och blötts. Och visst, håller jag med om att ALLA sådana här vansinnesdåd är lika hemska. Lika fruktansvärda. Vi är alla människor och vi lider lika mycket var vi än bor. Och självklart ska vi inte blunda för eller ignorera när det händer tragedier runt om i världen. Samtidigt känner jag på ett personligt plan att vi som sagt inte är mer än människor. Och som människor reagerar vi alltid starkast på de händelser som kommer nära oss. Som kryper in under vår hud. Eller som exploderar i ansiktet på oss. Och Paris är en stad jag själv har en relation till. Jag har varit där ett antal gånger. Både för nöjes skull och för jobbet. Dessutom känner jag personer som bor och lever där. Så självfallet kommer en sådan här tragedi närmare mig när den sker i Paris än i Beirut. Och jag tror detta gäller många av oss européer och även bland många amerikaner.

Men jag håller helt med i sak om att nyhetsvärdet och därmed även bevakningen och rapporteringen skiljer sig enormt åt beroende på var och vem som drabbas. Och jag tycker det är viktigt att vi ändå har det i bakhuvudet. Att vi är medvetna om detta. Perspektiv. Är. Alltid. Bra.

*) Bilden här ovan är lånad från kampanj.skiftet.org

Här på hemmaplan, i den lilla lilla världen rusar vardagen vidare som sagt. Vi är redan inne i mitten av november och jag kan inte fatta att tiden gått så fort. Nästa vecka är det Thanksgiving! Himmel! Storasyster har lov hela veckan då. Vi har dock ingenting direkt planerat utan jag hoppas vi kan vara lite spontana samt få bara ta det lite lugnt. Vara tillsammans som familj. Även om M kommer att jobba lite den veckan också så kommer vi ändå får en relativt lång ledighet ihop. Det ser jag verkligen fram emot! Och den här veckan är det halvdagar hela veckan eftersom lärarna har utvecklingsantal med föräldrarna. Och det sker inte på kvällstid som på min gamla tid i skolan i Sverige på 80-talet, utan här sker det även på eftermiddagarna.

Temperaturen har definitivt sjunkit nu och det känns höstigt i luften. Skönt tycker jag. Jag njuter av att frysa lite på kvällar och morgnar. Men det är ändå oftast runt 20-25 grader på dagarna. Så någon riktig höstkänsla har jag ingen. I söndags tog vi en liten promenad i Rancho Penasquitos, en ravin som löper i öst-väst-riktning intill oss. Sen eftermiddag och solen flödade som guld. Lagom varmt var det. Här nedan är några bilder från den promenaden. Och ja, så är alltså november här hos oss.

Paris

Det finns inga ord. Fredagen den 13 november 2015 känns svart svart svart. Nu ett antal timmar efter att världen fått reda på det fruktansvärda som skett i Paris, är vi nog alla fortfarande i ett chocktillstånd. Jag känner sorg, vrede, oro, vanmakt. Jag förstår inte. Kan inte ta in. Allt detta hat. All denna skräck. Hur ska vi kunna leva med allt detta svarta? Mitt hjärta blöder för alla de som dött, skadats eller mist någon i detta fruktansvärda dåd. Liksom i alla de fruktansvärda dåd som skett och sker runt om i världen. Nu och Då.

Konstrasten när jag fick veta vad som skedde i Paris i eftermiddags lokal tid. Här. Sol från en klarblå himmel. Skrattande barn som leker omkring mig. Tjugosex grader och en svag mild bris. På min mobilskärm ser jag att en av mina vänner uppdaterat sin Facebookstatus till "safe". Herregud! Vad betyder det?! Egentligen?!?
"XX marked herself safe during Paris Terror Attacks"

Jag letar genast upp en nyhetssida. Läser. Man uppdaterar ungefär varannan minut. Men jag kan ändå inte förstå. Inte ta in. Händer detta verkligen nu. NU?!? Ja. Jo. Det sker. Medan jag läser de korta uppdateringarna. Det händer verkligen. Just. Nu. Men jag kan inte förstå. Det går inte. Jag svarar min vän att jag är glad över att de är i säkerhet. Att de inte drabbats. Inte direkt. Inte av en personlig tragedi. Men samtidigt som mina fingrar rör sig över bokstäverna tänker jag att visst har de drabbats. Jag kan inte ens i min fantasi föreställa mig hur det är att befinna sig i Paris just nu. Att leva där. Bo där. Ha sitt liv där. Sin familj. Sina barn. Sina vänner. 

Drabbats har de. Drabbats har vi alla. Igen. Och jag känner sorg, vrede, oro, vanmakt. 

Kan inte förstå

Igår vaknade jag som vanligt av att alarmet på min telefon vibrerade. Jag gick upp. Kollade Facebook. Jo, ofta är det just FB och instagram jag brukar öppna på morgonen. Såg genast att något hänt. Något fruktansvärt. I Sverige. Men när jag då läste DNs och SvDs hemsidor trodde jag ändå knappt det jag såg. En ung man. Med svärd! Maskerad. Som stuckit ner barn, ungdomar och vuxna. I en skola. I Trollhättan. Nej, jag kan inte förstå. Det är så sorgligt. Så hemskt.

Bilden är från Trollhättan och är lånad från DN.se

Några timmar senare framkom det att detta var ett s.k hatbrott. Dvs den unge mannen hade avsiktligt valt ut sina offer. Det handlade om barn och personer med invandrarbakgrund. En annan hudfärg. Ett namn som inte klingade svensk sill med färskpotatis. Så det är nu det verkligen börjar tänker jag. Känner sorg och bedrövelse. Oro och ilska.

Jag förstår att det är en otroligt svår tid man möter hemma nu. I Sverige. I Europa. En flyktingvåg som vi inte sett sedan andra världskriget om ens då. Jag har inga siffror så jag ska inte uttala mig om konkreta fakta. Men jag har förstått att det är tufft. Svårt. Att hittat lösningar. Förmågan att att tänka om. Tänka nytt. Världen idag ser inte ut som den gjorde igår. Och imorgon är den definitivt annorlunda. Igen. Sådant är alltid svårt. Jag har inga svar att ge. Men jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att den uppdelning som sker nu mitt framför våra ögon. I ett Vi och ett De. Ett Svart och ett Vitt. Ett Rätt och ett Fel. Ett Gott och ett Ont. Att den uppdelningen ska sluta. Och att man ska öppna sina hjärtan. Sina sinnen. Till dem som kommer och behöver hjälp. Men även till alla de som med farhågor, oro, rädsla och ilska. Att kunna diskutera i hela färgskalan och inte enbart i svart och vitt tror jag är det viktigaste just nu. Att alla ska få känna att de får sin röst hörd och att man inte ska möta oliktänkande åt något håll med tystnad eller explosioner av hat. För att kväva debatt och diskussion tror jag är det absolut farligaste man kan göra. Sådant som inte får komma ut i luften ligger ofta och jäser, växer, ruttnar i mörkret.

Ett av de mest använda orden i svensk politik idag är "utanförskap". Att hamna utanför. Att inte "få komma in". I värmen. I gemenskapen. Ordet är såpass använt att jag personligen tycker det är rejält uttjatat. Men jag förstår meningen med det. I mitt huvud får jag en nästan smärtsamt tydlig bild av någon som inget hellre vill än att få komma in i värmen från kylan. Jag tror dock tyvärr att det existerar många olika utanförskap i dagens samhälle. Mänskligt lidande har många skepnader. Och tyvärr är gårdagens horribla dåd, samt de anlagda bränder som flammat den senaste tiden i flera påtänkta flyktingförläggningar bara några av de långa skuggor som vissa av de här utanförskåpen kastar.

Hoppet jag har är att folk ändå ska samlas efter gårdagens fruktansvärt tragiska händelse. En motkraft till alla destruktiva krafter. Lite på samma vis som Norge samlades i sorgen och chocken efter händelserna på Utöya. Men jag förstår att det är svårt. Hat föder oftast hat. Och våld. Och uppgivenhet.

Jag vill avsluta med de här fina orden som en av mina vänner skrev på Facebook tidigare idag:

"It breaks my heart. I have like most Swedes spent the night in tears. Daring to feel the refugees walking through Europe dreaming of a better life. The work of the volunteers welcoming them. Yesterday I was reading an interview with a Swedish police officer working with refugees. The youngest refugee travelling alone that the policeman had seen was ten. I breaks my heart. Yesterday a kid at the same age was knifed down in a Swedish school side by side with other victims in Trollhättan. The perpertrator was young lonely man. It breaks my heart.  

This is the time that brings out the best and worst in us. I am crying for those who feel so small and afraid they percieve burning housing for refugees and commiting violence as a way to reach empowerment and a sense of context.

An act of terror or an act of violence towards a group of people is an attack on all and therefore in the end on oneself. We have this short moment together. Is it about numbers, or is it about seeing each other, daring to feel each other?"

Mardrömsrutin

Så har det hänt. IGEN! I-G-E-N. Det där lilla ordet. Fyra bokstäver långt. Eller kort. IGEN. Och jag känner en stor sorg, ilska, frustration. Hur kan man låta det ske? Igen? Jag kan för mitt liv inte förstå. Varför är detta land så VAPENTÖRSTANDE? Så VAPENÄLSKANDE? Varför????

Jag fick reda på de hemska nyheterna när jag var och hämtade Storasyster i skolan under gårdagen. Först vill man liksom inte tro det man hör. Att det är sant. Men det var det. Och jag tänkte att för bara ett litet tag sedan stängdes tio high schools här på grund av lockdown. För att de hotats. Som tur var realiserades inte hoten den gången. Men nu alltså. En bit norrut härifrån. Roseburg. Södra Oregon. Oregon är den delstat norrut som gränsar till Kalifornien. Som jag har förstått miste 10 personer livet. Och flera skadades. Så JÄVLA ONÖDIGT! Så hemskt! Så sorgligt! Så Fruktansvärt! Man kan inte förstå. Det går bara inte. Känner sådan ILSKA över att detta har blivit vad President Obama tidigare idag i sitt tal, kallade för "rutin". RUTIN! Vadå rutin?! Hur ända in i helvete kan masskjutningar få lov att bli rutin?!?! Hur kan så starka och inflytelserika grupper i detta landet ha sådan fanatisk kärlek till vapen att man tycker att det är okej att masskjutningar som dessa blir rutin?!? Hur fungerar man då? Hur tänker man? Hur rättfärdigar man att så många oskyldiga mister livet i sådana här vansinnesdåd. bara för sin tro på rätten och friheten att själv kunna få döda ("bara i försvar såklart, alltid bara i försvar....") någon man tycker känns hotfull?

"Somehow this has become routine," said the president. "We become numb to this."

"The reporting is routine. My response here at this podium ends up being routine," said the president, making his 15th statement on a mass shooting since taking office in 2009.

"And what's become routine, of course, is the response of those who oppose any kind of common sense gun legislation."

"This is a political choice we make," Obama said. "This is not something I can do myself. I have to have a Congress and state legislatures and governors who are willing to work with me on this."

"It cannot be this easy for somebody who wants to inflict harm on other people to get his or her hands on a gun."

Jag vet att det är många faktorer som spelar in. Inte enbart vapenlagarna. Eller snarare frånvaron av vapenlagar kanske man borde säga. En reglering av vapenlagarna här är inte allt som krävs för att samhället ska försöka kunna komma från de här fruktansvärda, tragiska händelserna. Men det är en början. Och en mycket bra sådan. Jag inser att man inte kan skydda sig helt. Det går inte. Vissa personer kan alltid få tag på vapen på kriminella vägar. Men jag tror ändå på att göra det så svårt som möjligt för personer att få tag på och att inneha vapen och ammunition. Se bara på de masskjutningar vi haft i Sverige. Om man söker på "svenska massmördare" på Wikipedia kommer det upp endast 6 namn. Vilket kan jämföras med siffrorna här i USA där man sedan den fruktansvärda tragedin i Sandy Hook, Connecticut 2012 har haft 74 (!) skolskjutningar. Sjuttiofyra!!!! På ca 3 år! 

I Sverige alltså 6 massmord. Inte en enda skolskjutning. Sedan slutet av 1800-talet. Två av de svenska massmördarna utförde sina gärningar 1886 (morden i Glimminge) respektive 1900 (massmordet på ångaren Prins Carl), ytterligare två utförde sina brott 1932 (von Sydowska morden) respektive 1952 (Hurvamorden). De i "modern tid" (vilka också är de massmord jag själv minns) är då Mattias Flink sköt 7 personer i Dalarna i juni 1994 och senare samma år när Tommy Zethraeus skött 4 personer på Sturecompagniet i Stockholm, de s.k. Stureplansmorden. Ytterligare ett massmord jag minns var då finländaren Juha Valjakkala avrättade alla utom ena sonen i en familj i Åmsele 1988 (de s.k Åmselemorden). Och självklart minns vi alla också då Breivik utförde sitt fruktansvärda terrordåd på Utöja (samt i Oslo) i Norge sommaren 2011, då 77 personer dödades. 33 av dem var under 18 år. Siffror som man bara inte klarar av att förstå. Alls.

Dessa är alla fruktansvärda dåd, men jag tror att vi skulle ha sett ännu fler liknande tragedier om vi inte haft så kontrollerade vapenlagar som vi ändå har i Skandinavien. Att ha begränsad tillgång till vapen tror jag är en av de viktigaste faktorerna i ett samhälle för att försöka skydda sig så gott man kan mot sådana här tragedier.

Så nej nej nej! Jag vill inte att massmord ska vara något som händer rutinmässigt. Vill INTE! Ändå är det så. Här. Och ja, jag känner en sådan maktlöshet. Inför folks obotliga dumhet! Över folks tilltro till vapen. Som något gott. Fast det egentligen är ont. Jag håller med Obama. "It cannot be this easy for somebody who wants to inflict harm on other people to get his or her hands on a gun." Frågan är bara hur man ska den vapenälskande massan att förstå. Och ge dem både insikten och modet att släppa avtryckaren.

Avsked

Idag var begravdes "Gammelmormor". Jag hann prata lite kort med M i morse (San Diegotid) och det hela hade gått väldigt bra. En liten men fin ceremoni. Lillebror hade varit lugn hela tiden. Efteråt samlades de alla hos Farmor G och åt middag tillsammans. Det känns lite underligt att inte kunnat vara med och säga hejdå till I, men jag är väldigt glad över att M kunde vara där så att han fick möjlighet till ett eget avsked och att sedan få vara tillsammans med familjen.

Kanske ses vi igen i Nangijala... Då får vi ta en omgång scrabble.

Bilden fick jag från Olgakatt. Jag kan nästan känna doften av liljekonvaljerna...

Sorgliga nyheter

För ett par dagar sedan fick vi ett mycket sorgligt besked. M´s mormor somnade då in. Hon fick äntligen vila. Det kom inte som någon chock för oss. Sedan ett tag tillbaka har hon varit mycket dålig så vi var mer eller mindre beredda på att hon kanske inte skulle orka komma tillbaka från sitt försvagade tillstånd. Hennes kropp var gammal. Den orkade inte mer. Om hon stannat kvar i livet i ungefär en månad till hade hon hunnit fylla 95 år. Nittiofem. Det svindlar lite när man tänker på hur många år det egentligen är, och hur mycket hon hunnit med att uppleva under sin tid här på jorden! Tänk det skilde ungefär 94 år mellan henne och Lillebror.

Trots att beskedet var mer eller mindre väntat känns det ändå väldigt sorgligt. M stod sin mormor nära. Även om de sågs väldigt sällan sedan han flyttade från Skåne så vet jag att han hade ett särskilt band till henne. Mormor I. Jag är glad över att vi hann ses förra sommaren då vi var i Sverige. Att hon fick se Lillebror. Och jag är glad över att Storasyster kommer att minnas sin Gammelmormor. Att hon är stor nog och hann träffa henne flera gånger, så att hon har egna minnen. Hon bär dessutom sin Gammelmormors namn. Bilden här ovan togs i somras. Ett år sedan. Fyra generationer. Tre olika efternamn. En familj.

Sov Gott Kära I!