Just nu behöver jag se denna bilden igen. Och minnas. Kraften. Energin. Den kollektiva ilskan. Men också den gemensamma glädjen. Känslan av att faktiskt göra något. Att vara del av något större. Att inse att man inte är ensam. Jag måste minnas det nu. För just nu känns det mörkt mörkt mörkt. Jag känner mig lite som en fisk som kastats upp på land och ligger och kippar efter andan. Allt är sig likt, världen är densamma. Men ändå inte. För allt har vänts upp och ner. Ut och in. En fisk på torra land. Gälar som slår panikartat men ändå får jag ingen luft. Syret finns där. Men i helt fel form. Iallafall för mig. Världen densamma men ändå helt helt helt FEL. Galet Fel!Så att se på denna bild och försöka att mota undan paniken. Det är en av de saker jag ägnat mig åt den här veckan. Den första veckan med vår nya president. Eller snarare de första fem dagarna. Fem ynka dagar. Men det känns som en hel evighet. Hur ska vi klara av fyra ÅR?!?! Häromdagen skrev jag även ett kort email till en senator här i Kalifornien. Efter en förfrågan från en kompis som startat en grupp för oss som vill men inte vet vad vi kan göra. Och jag tror det är den enda vägen att gå nu. Att försöka göra det lilla. Trots att det inte är några stordåd så är det ändå något. Sedan hoppas jag att om vi är många som gör just det lilla, så kanske kanske kanske kan det räcka en liten bit på vägen.
För nu måste vi fortsätta marschera. Framåt. Även om det blåser motvind. Jag bara hoppas att vi ska orka. Att vi alla ska hitta kraften. För det är alldeles för lätt att känna sig dränerad. Hitta energi. Det har blivit som ett mantra. Hitta energi. I det man kan. I det JAG kan. I en rosa stickad mössa. I en blöt puss från Lillebror. I bilen på vägen hem från jobbet med Stilla Havet glittrande utanför rutan och bra musik i högtalarna. I en skrattstund med Storasyster. I en lätt smekning över handen. I glädjen över att kvällarna blivit märkbart ljusare. I lyckan över mitt jobb som jag tycker mer och mer om desto längre jag är där. I det lilla och i det stora. I vardagen och i dess guldkant. Hitta Energi.
Energi. Till. Att. Gå. Framåt.
Bra beskrivet! Vi visste ju att skiten skulle komma men inte hur fort och överväldigande det skulle ske. Tala om Blitzkrieg.
SvaraRaderaJag lyckas inte heller förhålla mig på något bra sätt - mycket hjälplös ilska som skvalpar omkring (och inte så konstruktivt). Gäller att försöka återfå balansen och så hoppas jag att smartare personer än jag kan sätta upp effektiva vägar att protestera och försvara de grundläggande rättigheterna för människorna och miljön. Så jag jag också försöka göra mitt.
Kram till dig. Det var en fin dag den där! Synd att vi inte lyckades hitta varandra. Och säg till om du kommer in hit snart och vi kan få till en fika.
Tack!!
RaderaOch nej det är otroligt svårt att hantera allt detta tycker jag. Rent känslomässigt är det kaos nu. Jag känner mig så stressad och orolig hela tiden. Samtidigt förbannad och förtvivlad.
En fika låter bra. Hoppas vi kan få till en snart.
Kram!
MEN vad jag håller med dig. I varje ord.
SvaraRaderaDet här överträffar min vildaste fantasi. Inte kunde jag tro att det skulle marscheras så snabbt från Vita Huset. Känns som att det blir för jävligt. OCH vi måste kämpa! KÄMPA!! Känns förfärligt när man här nyheterna, och när man läser vad som skrivs. Ska han gå in och sätta sig på pressfriheten nu också? jag får allvarliga nazi-vibbar och undrar var detta kommer att sluta???
Idag är det en stor marsch i DC igen, marschen för livet, ja du vet ju vilka det är. OCH KellyanneC ska tala. Jamen. visst. Visst. ALLTSÅ FAN vad uppgivet det känns. Jag frågade just Peter om han tror att en revolution kan födas ur detta? Vem vet.
Men en sak är SÄKER, vi måste kämpa vidare.
Jag undrar, hur fan kunde de t bli så här?
Kramar!!!!!!
Ja detta är HELT GALET!!!
RaderaVilka dagar sedan han svors in. Ändå, allt är ju sådant han sa innan att han skulle-ville göra. Så man borde inte bli förvånad. Vad som skrämmer mig är att han fortfarande har så många som stöder honom, samt att han nu börjar undergräva demokratin!
Kram!