Women's March on San Diego

Jag har ju redan nämnt att vi var med och skapade historia förra lördagen. Dagen efter Trumps inauguration. Nu måste jag självklart visa lite mer bilder från marschen här i San Diego. Det var en helt igenom positiv upplevelse. Ungefär 20.000 personer var väntade, men efteråt har man uppskattat det till ca 30-40.000. Alltså ungefär det dubbla. Ingenting jämfört med de enorma marscher som pågick i Washington DC (där man uppskattade demonstranterna till ca en halv miljon!), New York City (uppskattningsvis ca 400.000), Los Angeles (även här uppskattas det till ca en halv miljon deltagare) och Boston men ändå. Det kändes stort. Särskilt som det marscherades runtom i hela världen! Helt fantasiskt! Vilken rörelse. I Sverige arrangerades två marscher. En på Norrmalmstorg i Stockholm, och en i Åre. Den sistnämnda på skidor! På alla ställen var det dessutom fredligt motstånd. Inget våld. Utan demokrati i en av ordets sanna bemärkelser. Stöd för våra mänskliga rättigheter. Starka men ändå icke-aggressiva protester från majoriteten. Man ville göra sin röst hörd och berätta att nedskärning av kvinnliga och mänskliga rättigheter är något man opponerar sig emot.  Den ingav tröst, styrka och glädje. Vilket sannerligen behövs just nu. Mitt humör denna veckan har varit svårmodigt minst sagt. Men om det kan ni läsa mer i föregående inlägg. Här nedan är bilder från vår Systermarsch förra helgen.

Vi tog en Uber ner till centrum där marschen skulle starta. Taxin släppte av oss en bit ifrån folkmängden och vi promenerade två block och såg då folk överallt som var på väg i samma riktning. Med eller utan plakat. Här är vi nästan framme och som ni kan se var det MYCKET folk redan då. Detta är ca 30 minuter innan det hela skulle starta. Det var svårt för folk att ens komma in till staden i tid. Tåg och bussar var så fulla av folk att vissa inte hann i tid.

Mitt i smeten

Det var roligt att se alla skyltar. Själva hade vi inga utan gick helt enkelt "bara" med.

Den första vi mötte upp med var en av mina svenska kompisar (som också är lärare i Svenska Skolan). Här tar vi en selfie på oss allihop.

Vid 10-tiden började talarna och det var flera kvinnor från olika ställningar i samhället )politiker, företagare, mammor, transgender, latinos och African Americans) som gav korta tal om varför de ville gå i marschen.

Vi väntade även på ytterligare förstärkning i form av våra vänners vänner. De hade suttit fast i en enorm kö utanför staden för att köpa tågbiljetter, men kunde slutligen förenas med oss. Med sig hade de sina egenhändigt stickade "Pussy Hats" vilka delades ut till oss. Jättefint tycker jag!

Jag och Storasyster i våra rosa mössor

Sedan började vi då äntligen gå

Vi såg flera hundar och många gick med barnvagnar eller småbarn på axlarna. Här är en av de fina fyrfota demonstranterna.

Det var roligt att se att vi var en sådan stor blandning av folk. Både vad gäller ålder, kan och etnicitet. 

Marschen avslutades nere vid vattnet och när vi närmade oss detta område såg vi filer 

Här avslutades marschen och vi promenerade sedan in i staden för att få i oss lite lunch

Älskar skylten "Fight like a girl"

En tiger såg vi också

En av cyklarna utanför vår lunchrestaurang

Sedan jag påbörjade detta inlägget har mycket hänt. Den här senaste veckan har verkligen varit en "nu-kan-det-inte-bli-värre-jo-det-kunde-det-visst-vecka". Det har även lett till än fler protester och marscher runtom i landet. Jag önskar SÅ att det inte skulle behövas. Samtidigt är jag glad över att se att så många förenas och försöker kämpa för ett bättre samhälle. Nu hoppas jag bara att det ska räcka. Om inte till allt så åtminstone en bit. Men det känns dystert. Det ska jag erkänna. Varenda dag funderar jag tusen gånger över vart världen är på väg...?!?

Fem dagar efter Inauguration

Just nu behöver jag se denna bilden igen. Och minnas. Kraften. Energin. Den kollektiva ilskan. Men också den gemensamma glädjen. Känslan av att faktiskt göra något. Att vara del av något större. Att inse att man inte är ensam. Jag måste minnas det nu. För just nu känns det mörkt mörkt mörkt. Jag känner mig lite som en fisk som kastats upp på land och ligger och kippar efter andan. Allt är sig likt, världen är densamma. Men ändå inte. För allt har vänts upp och ner. Ut och in. En fisk på torra land. Gälar som slår panikartat men ändå får jag ingen luft. Syret finns där. Men i helt fel form. Iallafall för mig. Världen densamma men ändå helt helt helt FEL. Galet Fel!

Så att se på denna bild och försöka att mota undan paniken. Det är en av de saker jag ägnat mig åt den här veckan. Den första veckan med vår nya president. Eller snarare de första fem dagarna. Fem ynka dagar. Men det känns som en hel evighet. Hur ska vi klara av fyra ÅR?!?! Häromdagen skrev jag även ett kort email till en senator här i Kalifornien. Efter en förfrågan från en kompis som startat en grupp för oss som vill men inte vet vad vi kan göra. Och jag tror det är den enda vägen att gå nu. Att försöka göra det lilla. Trots att det inte är några stordåd så är det ändå något. Sedan hoppas jag att om vi är många som gör just det lilla, så kanske kanske kanske kan det räcka en liten bit på vägen.

För nu måste vi fortsätta marschera. Framåt. Även om det blåser motvind. Jag bara hoppas att vi ska orka. Att vi alla ska hitta kraften. För det är alldeles för lätt att känna sig dränerad. Hitta energi. Det har blivit som ett mantra. Hitta energi. I det man kan. I det JAG kan. I en rosa stickad mössa. I en blöt puss från Lillebror. I bilen på vägen hem från jobbet med Stilla Havet glittrande utanför rutan och bra musik i högtalarna. I en skrattstund med Storasyster. I en lätt smekning över handen. I glädjen över att kvällarna blivit märkbart ljusare. I lyckan över mitt jobb som jag tycker mer och mer om desto längre jag är där. I det lilla och i det stora. I vardagen och i dess guldkant. Hitta Energi.

Energi. Till. Att. Gå. Framåt.