Fem dagar efter Inauguration

Just nu behöver jag se denna bilden igen. Och minnas. Kraften. Energin. Den kollektiva ilskan. Men också den gemensamma glädjen. Känslan av att faktiskt göra något. Att vara del av något större. Att inse att man inte är ensam. Jag måste minnas det nu. För just nu känns det mörkt mörkt mörkt. Jag känner mig lite som en fisk som kastats upp på land och ligger och kippar efter andan. Allt är sig likt, världen är densamma. Men ändå inte. För allt har vänts upp och ner. Ut och in. En fisk på torra land. Gälar som slår panikartat men ändå får jag ingen luft. Syret finns där. Men i helt fel form. Iallafall för mig. Världen densamma men ändå helt helt helt FEL. Galet Fel!

Så att se på denna bild och försöka att mota undan paniken. Det är en av de saker jag ägnat mig åt den här veckan. Den första veckan med vår nya president. Eller snarare de första fem dagarna. Fem ynka dagar. Men det känns som en hel evighet. Hur ska vi klara av fyra ÅR?!?! Häromdagen skrev jag även ett kort email till en senator här i Kalifornien. Efter en förfrågan från en kompis som startat en grupp för oss som vill men inte vet vad vi kan göra. Och jag tror det är den enda vägen att gå nu. Att försöka göra det lilla. Trots att det inte är några stordåd så är det ändå något. Sedan hoppas jag att om vi är många som gör just det lilla, så kanske kanske kanske kan det räcka en liten bit på vägen.

För nu måste vi fortsätta marschera. Framåt. Även om det blåser motvind. Jag bara hoppas att vi ska orka. Att vi alla ska hitta kraften. För det är alldeles för lätt att känna sig dränerad. Hitta energi. Det har blivit som ett mantra. Hitta energi. I det man kan. I det JAG kan. I en rosa stickad mössa. I en blöt puss från Lillebror. I bilen på vägen hem från jobbet med Stilla Havet glittrande utanför rutan och bra musik i högtalarna. I en skrattstund med Storasyster. I en lätt smekning över handen. I glädjen över att kvällarna blivit märkbart ljusare. I lyckan över mitt jobb som jag tycker mer och mer om desto längre jag är där. I det lilla och i det stora. I vardagen och i dess guldkant. Hitta Energi.

Energi. Till. Att. Gå. Framåt.

12 år

Idag är det 12 år sedan min svärfar lämnade sin familj. Mycket hastigt. Högst oväntat. En sorg som tiden slipat ner de allra vassaste kanterna av. Men saknaden lever sitt ständiga bakgrundsliv. Så som den alltid gör när man förlorat något man aldrig kan få igen. Någon man aldrig kan få igen.

Natten mellan den 13:e och 14:e januari 2005 är en av de längsta nätterna i mitt liv. Telefonen ringde  strax innan middagsdags den kvällen. Jag förstod direkt att något hänt. Något fruktansvärt. Vidden av det ofattbara tog det dock månader att förstå. Men kvällen. Den där kvällen. Och natten. Jag minns. Overklighetskänslan. Ångesten. Sorgen. Ilskan. Vanmakten. Och så overklighetskänslan igen. Gånger tusen. Man kan inte ta in sådana saker så snabbt. Hjärnan är inte skapt så. Jag minns att jag mitt i allt kaos ändå kände mig glad över att M inte behövde vara ensam. Så som jag själv var den natten jag fick veta att min pappa inte längre fanns kvar. Det var den allra längsta natten i mitt liv.

Det var så mycket annat kring detta också. M skulle ha spikat sin avhandling morgonen därpå. Nu bokade vi flygbiljetter istället. Men han ville ändå spika. För att ha det gjort. Så vi ringde en professor och kollega som kunde hjälpa med detta på mycket kort varsel. Tidigt tidigt på morgonen. Något som skulle varit en fest, ett firande av åratal av hårt arbete blev till en mycket hastig handling. En kort mellanlandning på väg till Arlanda. Senare fick han ta ställning till om han ville gå vidare och genomföra sin disputation eller om han skulle skjuta upp den. Stora beslut mitt i all kaos och de känslostormar och även det känslovakuum som uppstår när något sådant här händer.

Sorg är en process. Den är inte linjär. Den går liksom i vågor. Eller cirklar. Runt runt. Upp. Ner. I höst kommer det att vara 25 år sedan min egen pappa försvann. Tjugofem. År. Jag kan knappt förstå det när jag tänker på tiden som gått sedan dess. Hur ung jag var då. Hur jag levt hela mitt vuxna liv utan honom. Jag undrar ibland över hur han hade sett på mina livsval om han fått finnas kvar. 

Idag lever vi våra liv. Utan våra pappor. Och ja, sorgen har krympt. I vår vardag har de i sort sett ingen plats. De har aldrig funnits här som en naturlig del av våra liv efter att vi flyttade till USA. Ändå finns de med oss. Jag tänker nog på min egen pappa nästan varje dag. Oftast kort och flyktigt. Ibland lite mer. Sorgens vassa kanter är borta. Kvar är saknaden. Om än i en mjukare form än de första åren efter att han inte längre fanns kvar.

Även deras namn lever kvar. I Lillebrors mellannamn. Det var det enda namn vi visste från början att han skulle få. Namnet från både sin farfar och sin morfar. Det namn de båda hade. Ett namn Lillebror även delar med sin farmors far. Vars röda hår han även verkat ha ärvt. Om än i någon mildare ton.

Idag är jag ändå glad över att jag hann träffa och lära känna min svärfar. Att vi hann få en fin relation de år jag var tillsammans med M fram till min svärfars bortgång. Detta är något jag sörjer vad gäller min egen pappa. Att han och M aldrig fick möjlighet att lära känna varandra. Och såklart att ingen av våra fäder fick möjligheten att träffa och lära känna sina barnbarn. Att Storasyster och Lillebror inte har vare sig morfar eller farfar kvar i livet. Att de aldrig fick lära känna varandra och skapa en egen relation. Det känns sorgligt. Men jag hoppas att vi ändå kan förmedla en liten del av våra fäder till våra barn. I små berättelser och anekdoter. Minnen. Av händelser. Ordbyten. Upptåg. Gräl. Kärlek. Roliga såväl som svårare minnen. Helt enkelt berätta för dem om våra relationer med våra pappor. Och på så vis skapa någon slags av bild av deras farfar och morfar.

Inför 2017

Nytt år. 2017. Det känns som alltid lite speciellt när man vänder blad. Går från ett "gammalt" och ovant år till ett nytt. Lite högtidligt på något vis. Spännande. Samtidigt känns det lite nervöst också. Vad kommer att hända under det nya året?

Rent personligen känns det otroligt roligt och spännande att få susa in i det här nya året. Det är första gången på ett tag som jag har känt den här glada förväntningen inför det nya året. Våra år sedan flytten hit har ju varit ganska tuffa emellanåt och jag måste säga att det de senaste nyårsaftnarna kanske inte känts sådär överdrivet glatt och positivt. Men nu tycker jag det ska bli enormt spännande. Det är såklart mitt nya jobb som gör skillnaden. Att äntligen få möjligheten till den personliga utveckling och stimulans jag längtat efter. I en yrkesroll. Att få fundera över vilka mål jag ska sätta och sedan planera hur jag ska kunna jobba med mitt uppdrag för att uppnå dem och nå bästa möjliga resultat. Både för företaget och mig själv. Att få utvecklas på ett proffesionellt plan. DET har jag längtat så efter.

Att jag dessutom fick otroligt fina vitsord under mitt utvecklingssamtal med min chef nu innan jul gör att jag verkligen känner att jag är rätt person på rätt plats just nu. Jag stortrivs och det känns såklart extra bra att mina kollegor och min chef verkar trivas med mig också. Vi är ett team och det känns verkligen när jag arbetar med dem att vi jobbar mot ett gemensamt mål. Alla är vi olika pusselbitar i pusslet. Var och en behövs för att bilden ska bli så bra och detaljerad som möjligt. En härlig känsla!

Det kommer dessutom att ske en del positiva förändringar på familjeplanet detta året. Vi väntar på att en ny familjemedlem ska komma förena sig med oss. En liten kusin kommer att se dagens ljus nu i början av 2017. Och även om det kommer att dröja en stund innan vi kan hälsa den nya medlemmen välkommen så har vi en Sverigeresa inplanerad inte alltför lång tid efter den förväntade ankomsten.

På det världsliga planet känns det mörkare. Det är mindre än tre veckor kvar innan vår President Elect tar över rodret här och det både skrämmer mig och får mig att känna ilska, nedstämdhet, frustration och besvikelse. Men kanske mest maktlöshet. Just nu känner jag mig så liten. Som ett torrt löv i en höststorm. Man kan försöka segla på vindarna men inser att det är nästintill omöjligt att styra emot orkanstyrkorna som driver åt helt jävla fel håll! Jag pendlar mellan att sticka huvudet i sanden och att försöka tänka så positivt jag kan. Än vet jag inte riktigt hur jag ska kanalisera alla känslor som bubblar runt, men jag hoppas att jag ska kunna omvandla dem till något bra. Något konstruktivt. Annars kommer de nog att gnaga upp mig inifrån. Iallafall känns det så just nu.

Jag hoppas iallafall att 2017 ska bli ett bra år. På alla plan. Mitt mål är att försöka jobba på att det ska bli så bra som möjligt. Något som verkar vara väldigt poppis i år (säkert redan tidigare år, men jag är nog lite efter som vanligt) är ett s.k oneword. Alltså att man ska ha ETT ord som sin målsättning, sitt fokus sin "bild" av det nya året. Något som kan leda och guida en genom året. Något att jobba för. Något att inspireras och lyftas av. För min del tror jag att ordet i år får bli Tillsammans. Together. Just nu känns det som om både jag och världen behöver lite mer "Tillsammans".

Har någon av er något Oneword för 2017? Om ni har, dela gärna här och skriv varför ni valt just det.

Gott Slut och Gott Nytt!

Nu är vi här igen då. I slutet av ännu ett år som gått. Varje december är det samma sak. Jag förstår inte vart tiden tagit vägen. Året har rusat fram. Men på samma gång tycker jag det hänt en massa under de 365 dagarna som passerat. Likadant i år. Detta år har dessutom präglats av att vara ett riktigt sorgligt och mörkt år vad gäller många händelser "ute i världen". Men på det personliga planet var det ett sådant där år då allt vände. Från jobbigt och mörkt till ljus och hoppfullt. Från en situation som kändes mer och mer ohållbar. På så många plan. Till att plötsligt bli full av framtidshopp och planer. Så ja, 2016 kommer jag att minnas som de stora kontrasternas år tror jag.

Mellandagarna har annars präglats av vänner och vänskap. Vi har ju våra Sverigevänner på besök. Igår var även några av våra allra bästa NYC vänner i San Diego över dagen också så vi passade på att träffa dem i en park. Vädret då var strålande med 26 grader och sol vilket gjorde det hela till en väldigt lyckad träff. Så underbart kul att se dem. Det var nästan exakt på dagen två år sedan vi sist såg dem. Jag hoppas att vi kanske ska få tid och råd att åka en sväng till New York City under 2017. Det hade varit fantastiskt roligt. Men vi får se.

Imorgon är det Nyårsafton och vi har mest lösa planer. Här ska regnet falla mest hela dagen så jag  gissar att vi får hitta på lite inomhusaktiviteter. Våra Sverigevänner flyttar in till oss ikväll (de har hyrt ett annat boende fram till idag) så det lär bli väldigt socialt under helgen. Dessutom kommer ytterligare några vänner från Sverige och tittar förbi på Nyårsdagen. Så ja, vänskap är helt klart temat för 2016 års sista och 2017 års första dagar. Jag hoppas på mycket spel, prat och annat kul.

Om jag inte hinner in innan Nyårsaftonen blir till Nyårsdag vill jag önska er alla ett riktigt fint 2017!

Annorlunda Midsommar

Igår var det Midsommarafton. Men här märkte vi knappt av det mer än i flödet på Facebook och Instagram. Där radade jordgubbstårtorna, midsommarstängerna och skärgårdsbilderna upp sig som smultron på ett strå. 

För min egen del dränktes dock avsaknaden av Midsommar nästan helt av den chockartade känslan jag fick när jag under gårdagsnatten insåg att Brexit skulle vinna i Storbritannien. Att UK ska gå ur EU känns fortfarande helt overkligt och jag kan bara inte få mig själv att förstå detta. Att det verkligen hänt! Att ett av de största och mest inflytelserika länderna i Europa både historiskt och finansiellt sätt bestämt sig för att gå ur det europeiska samarbetet. Det känns ofattbart rent ut sagt. Och det sorgligaste med detta känner jag, är att majoriteten av de som röstade för ett utträde ur EU verkar har gjort det mer på någon form av känsla än med genomtänkt strategi och ja ska jag kalla det förnuft. Känslor är fantastiskt och jag tycker att man i stort sett alltid följa både sitt hjärta och sin magkänsla. MEN i vissa situationer spelar ändå kunskap och eftertanke en jädrans stor roll. Eller borde i vilket fall göra det. Och i detta fallet känns det som om många spelat på folks känslor så som rädsla och kanske även stolthet. Återigen verkar känslor och tankar över ett "vi och de" styra mycket. För det är ju inte direkt hemligt att starka nationalistiska krafter härjat och härjar även i Storbritannien. Men en demokrati är en demokrati och folk ska givetvis få ha sina åsikter och få rösta på vad eller vem de vill. Det sorgliga i den här historien är nog ändå att det verkar som om många som röstade "leave" nu såhär efteråt verkar ångra sig. De verkar inte alls ha funderat över vare sig vad EU egentligen är, vilken roll deras eget land har spelat i unionen eller vilken roll unionen har spelat för det egna landet. Enligt media ser det istället ut som om många britter IDAG har googlat både EU och vad som ska hända med Storbritannien om man lämnar EU. IDAG! Efter att de röstat. Borde man kanske inte ha intresserat sig för de frågorna INNAN man röstade? Att rösta för eller mot något baserat på sin övertygelse om att det man röstar på är det bästa för landet och/eller för sig själv det kan jag förstå. Att proteströsta utan att inse att resultatet om det man röstat på vinner faktiskt får konsekvenser är något jag däremot inte kan förstå. Men idag verkar det som om flera som röstade för ett utträde ur EU har ångrat sig. Ångrat sig! Plötsligt dyker ord som Regrexit och #WhatHaveWeDone upp. Ett exempel som dykt upp är en man som röstade "Leave" enbart som protest men som var säker på att "Remain" skulle vinna. Annars hade han aldrig röstat för "Leave":

"One man has drawn fierce criticism and ridicule for his comments on the BBC programme Victoria Live, when he told of how he had voted to Leave simply because he didn't think it would happen.

"I didn't think my vote was going to matter too much because I thought we were just going to remain," he explained.

"I think the period of uncertainty that we're going to have for the next couple of months -- that's just been magnified now. So yeah, I'm quite worried."

Ja vad säger man....? Nu väntar en kaotiskt tid och jag tror att oavsett hur det hela kommer att skötas så lär det bli fortsatt pajkastning och folk kommer att ifrågasätta allt samt även kasta skuld på varandra. Jag bara hoppas att den kris EU nu går igenom så småningom ska kunna utvecklas till något positivt. 

Vi här borta på andra sidan Atlanten har trots allt inte ångrat något vi gjort under dagen. Det har varit en innehållsrik dag med många olika aktiviteter, även om ingen av dem påminde det minsta om Midsommarafton. Men Midsommar får vi fira imorgon då SWEA och House of Sweden anordnar midsommarfirande nere i Balboa Park.

Först på agendan idag stod att besöka ett "Open Gym" ihop med en kompis och hennes son.

Både Lillebror och Storasyster tyckte det var roligt så hit lär vi åka igen så småningom.

Man fick testa allt man ville inne i gymnastiksalen och även jag klättrade, hoppade och hängde upp och ner över barrar och annat.

Efteråt åkte vi hem och åt lunch. Jag hann även med att njuta av lite lugn och ro samt en kopp kaffe på uteplatsen. Där satt jag och njöt av svalkan i skuggan samt följde hur "vår" kolibri flög fram och tillbaka till vår kolibrimatare och åt.

På eftermiddagen var det sedan Fullt Hus. Jag var barnvakt till våra bästa vänners barn.

De här två är så roliga tillsammans. Idag lekte de riktigt fint ihop och här lekte de att de sov.

På kvällen efter middagen tog jag med Storasyster och en av hennes bästa vänner till vår lokala bokaffär (Barnes & Noble) där man hade en "Harry Potter Night"

3D pussel av Hogwarts

Snapefie 

(barnen ville inte fota sig med Snape eftersom "de haaaaatar Snape!!")

Efter att Trivia, Pyssel och Bingo samt dragning i Potter-lotteriet var slut tog vi en fika i caféet. Barnen fick varsin Harry Potter-Chokladgroda som även innehåller samlarkort.

Vi var inte hemma igen förrän närmare 22-tiden men alla var nöjda och glada så det känns som en riktigt bra fredag. Nu känns det skönt med helg ändå och jag ser fram emot Midsommarfirandet imorgon, söndag. Det blir vårt första här i San Diego eftersom vi inte firade förra året när vi hade besök och istället besökte Coronado Beach.

Happy Thanksgiving!

I would like to wish all of my Thanksgiving-Celebrating-Friends a wonderful Thanksgiving!

This is my first year celebrating Thanksgiving in a place where there are palm trees moving with the wind instead of rustling leaves in all colors from bright gold to dark purple. It feels strange, I must admit. But surprisingly good. And I was not really prepared for that feeling. Even though I miss fall and most that comes with that season, I've come to understand that I do appreciate the San Diegan Fall. Like strolling on the beach, facing the sun and watching some brave surfers hit the waves. Just breathing in the salt from the Pacific. Listen to the seagulls and the waves. Dressed only in jeans, sneakers and a long sleeved t-shirt. And still not feeling cold.

What I will miss most of all this Thanksgiving is our Brooklyn Family. Our dear dear dear friends with whom we have spent almost all our Thanksgivings since we moved to the US. But we will at least FaceTime. Not the same I know, but I feel truly thankful for having them in our lives, even though we have a whole continent between us. The distance in miles is far to long, but in my heart there is no distance at all.

And for all of you who couldn't care less about Thanksgiving. I just want to say, in the light of all the craziness that goes on in our world right now, try to just stop your busy lives for "a pinch of time". Close your eyes, breath in and out, feel your heart beat and think of what is precious to You. We all have so much to be thankful for, no matter what obstacles we must deal with in our lives. 

I do complain a lot in my everyday life. I know. I am sadly aware. But I am trying to cut down on that. Because I do not really like whining. At all. However, in spite of my complaining I am fully aware of what I do have and what I am truly thankful for in my life. And that is a lot. It is just that it is sometimes hard to see it. It often hides beneath all the less-important things. The every-day worries and challenges. Like treasures buried under dust. For me though, I think Thanksgiving is one of those occasions when you can actually bring out the duster. Wipe all those small gray fragments off. Or fill your lungs with fresh air and blow away all the covering dust. Open the windows and let the sun shine in on all your treasures. Yes, I think this is what the this Holiday of Thanksgiving have become to me. A little moment in time where the busy wheels are spinning a little less, creating a place and a space where I am allowed to bring my treasures out into the light. To see, to feel, to touch, to hold. And each and every time it surprises me that what I am holding is actually warm and beating. Sparkling with life. Only because these treasures are Life. My Life. 

*) and for all of you who may wonder why this blog post is not in Swedish I can only say that I did not realize until I had written almost all of it that I had done so in English. Strange! But it just felt natural that way I guess. Hope you do not mind.

**) The photo was taken today (with my iPhone) at Del mar Beach here in San Diego

Mitten av november

Så börjar vardagen åter ta över efter det fruktansvärda som skedde i Paris i fredags. Men jag kan ändå inte skaka av mig den känsla av olust, sorg, vrede och maktlöshet som sköljde över mig då. Världen är inte som den borde vara. Det känns mörkt just nu. Ändå försöker jag att se ljuset i mörkret också. Jag tror vi måste det. Annars går vi under.

Det har ju även varit en hel del diskussioner kring detta med vilka nyheter som får genomslagskraft i media. Detta efter terrordåden i Paris. Att IS dagen innan utförde terrorattacker i Beirut skrevs det nästan ingenting om vare sig i vanlig nyhetsmedia eller i sociala medier. Detta har stötts och blötts. Och visst, håller jag med om att ALLA sådana här vansinnesdåd är lika hemska. Lika fruktansvärda. Vi är alla människor och vi lider lika mycket var vi än bor. Och självklart ska vi inte blunda för eller ignorera när det händer tragedier runt om i världen. Samtidigt känner jag på ett personligt plan att vi som sagt inte är mer än människor. Och som människor reagerar vi alltid starkast på de händelser som kommer nära oss. Som kryper in under vår hud. Eller som exploderar i ansiktet på oss. Och Paris är en stad jag själv har en relation till. Jag har varit där ett antal gånger. Både för nöjes skull och för jobbet. Dessutom känner jag personer som bor och lever där. Så självfallet kommer en sådan här tragedi närmare mig när den sker i Paris än i Beirut. Och jag tror detta gäller många av oss européer och även bland många amerikaner.

Men jag håller helt med i sak om att nyhetsvärdet och därmed även bevakningen och rapporteringen skiljer sig enormt åt beroende på var och vem som drabbas. Och jag tycker det är viktigt att vi ändå har det i bakhuvudet. Att vi är medvetna om detta. Perspektiv. Är. Alltid. Bra.

*) Bilden här ovan är lånad från kampanj.skiftet.org

Här på hemmaplan, i den lilla lilla världen rusar vardagen vidare som sagt. Vi är redan inne i mitten av november och jag kan inte fatta att tiden gått så fort. Nästa vecka är det Thanksgiving! Himmel! Storasyster har lov hela veckan då. Vi har dock ingenting direkt planerat utan jag hoppas vi kan vara lite spontana samt få bara ta det lite lugnt. Vara tillsammans som familj. Även om M kommer att jobba lite den veckan också så kommer vi ändå får en relativt lång ledighet ihop. Det ser jag verkligen fram emot! Och den här veckan är det halvdagar hela veckan eftersom lärarna har utvecklingsantal med föräldrarna. Och det sker inte på kvällstid som på min gamla tid i skolan i Sverige på 80-talet, utan här sker det även på eftermiddagarna.

Temperaturen har definitivt sjunkit nu och det känns höstigt i luften. Skönt tycker jag. Jag njuter av att frysa lite på kvällar och morgnar. Men det är ändå oftast runt 20-25 grader på dagarna. Så någon riktig höstkänsla har jag ingen. I söndags tog vi en liten promenad i Rancho Penasquitos, en ravin som löper i öst-väst-riktning intill oss. Sen eftermiddag och solen flödade som guld. Lagom varmt var det. Här nedan är några bilder från den promenaden. Och ja, så är alltså november här hos oss.

Ett decennium

Fanfar.... Tattattattadatdaaaaaa!

Idag är det exakt på dagen 10 år sedan jag klev av flyget på Newarks flygplats i New Jersey med mina två resväskor och mitt handbagage. Tog flygbussen in till New York City där jag möttes av M utanför den skyskrapa som skulle bli vårt hem de kommande drygt 9 åren. Inte kunde jag ha anat då ATT våra planerade 2-3 år skulle bli dryga 9 i den Stora Staden. Och jag hade heller inte i min vildaste fantasi kunnat drömma om att vi tio år senare skulle ha flyttat ännu längre västerut och bosatt oss i Kalifornien. Med två barn och två katter.

Men så är det. Tio år i USA. Idag. Och ja, det känns på vissa vis fantastiskt och på andra sätt skitjobbigt detta med att vara utlandssvensk. Alla som någonsin bott och levt utanför sitt gamla hemland en längre tid vet vad jag pratar om. Avskeden. De där jävla avskeden. De blir tyvärr jobbigare för var gång. Att inte kunna vara närmare. Inte kunna ta del av vardagen "där hemma". Det känns i magen. Och i hjärtat. Det går inte att vänja sig. Men det går. Och allt vi fått vara med om sedan den där dagen i oktober då vi båda började våra första stapplande steg i ett nytt hemland. Det skulle jag för allt i världen inte vilja ha ogjort. Jag kan säga att jag inte ångrar att vi tog våra två resväskor var och testade på detta äventyr då en gång för tio år sedan. Det har varit en fantastisk resa och är det än idag, även om den såklart omvandlats till vardag med allt vad det innebär. Men mina år här är något jag absolut inte skulle vilja vara utan.

Att släppa taget om allt invant. Att till stor del behöva börja om. Kasta sig ut. Se om vingarna bär. Det är en alldeles speciell erfarenhet och jag kan säga att jag växt enormt. Jag ser saker ur ett annat perspektiv nu än innan. Jag har mer skinn på näsan. Samtidigt är jag mycket mer ödmjuk. Känner större respekt och acceptans. Inför alla de vägskäl och händelser som är Livet. Inför andras liv och livsval. Liksom inför mina egna val.

Hur känns det annars då? Tio år är ju en ganska lång tid ändå. Vad är hemma? Känner jag mig fortfarande svensk? eller känner jag mig amerikansk? Längtar jag hem?

Jo, jag kan ärligt säga att jag idag den 5 oktober 2015 efter tio år i USA, varav drygt nio år i NYC och ungefär nio månader i San Diego fortfarande känner mig svensk. På många vis. Men jag känner mig mycket mindre svensk än då jag reste. Vilket såklart inte är konstigt alls. Jag känner mig inte särskilt amerikansk, även om många av mina åsikter och funderingar förändrats under de här åren och jag inser att landet färgat av sig mer än jag kanske tror. Däremot känner jag mig väldigt "New Yorks". Fortfarande. Just nu i skrivande stund skulle man nog kunna säga att jag känner mig ungefär 70% som en New Yorker, 25% svensk och resterande 5% som en San Diegan. Eller något ditåt.

Det är främst New York jag saknar. Inte Sverige så mycket. Och jag tänker fortfarande på NYC som "hemma". Mer än vad jag tänker på Stockholm som hemma. Det kan låta konstigt och vissa svenskar kan nog bli lite provocerade av att jag inte i första hand längtar tillbaka till just Sverige. Men större delen av mitt vuxna liv har jag ju levt i NYC. Det är staden där jag började mitt yrkesliv. Det är staden där båda mina barn är födda. Nästan tio år är en rätt lång tid. Och det sätter sina spår.

Våra gamla "hoods" plus lite höst från New Jersey... 

(Storasyster lärde sig cykla nedanför vårt hus vid East River. Kvällsutsikten från vårt vardagsrum. Linbanan mellan Manhattan och Roosevelt Island och i bakgrunden sjukhuset där både Storasyster och Lillebror är födda)

Vår utsikt från lägenheten på 18:e våningen, Upper East Side 

Central Park som blev vår "bakgård och trädgård"

Höst i "Parken" som vi kallade Central Park till vardags

På väg hem från våra vänner i Brooklyn 

Men nu bor vi som sagt i San Diego. En helt annorlunda stad. Ett helt annorlunda liv. Både jämfört med Stockholm och New York City. Allt nytt. Igen. Och även om jag ännu inte har kommit till den där riktiga "hemmakänslan" här så har mitt nya hem ändå blivit mitt "vardagshem". Jag trivs jättebra i vår nya bostad här och jag älskar naturen som södra Kalifornien kan erbjuda. Det är sagolikt fantastiskt. Från hav till öken. Fantastiska berg och enorma skogar. Så jo, min nya hemstad växer och jag tror att jag så småningom kommer att älska den också. Lika mycket som jag känner för NYC men på ett annat vis. Det går inte att jämföra äpplen och päron var det någon som sade, men man kan ju tycka om dem lika mycket bara på olika sätt. Men detta får tiden utvisa. Nio månader jämfört med nio år är ju inte riktigt rättvist. Och redan har jag tagit mycket av vår nya hemvist till mitt hjärta. Om vi en dag flyttar härifrån kommer att kännas det också. På något vis tror jag att man när man levt en längre tid på flera ställen alltid kommer att lämna kvar en bit av sig själv då man flyttar därifrån. På samma vis tror jag att man alltid får med sig en bit av varje ställe där man varit och skapat sig ett liv. Man får fler "hemma". På gott och ont. Det jag fortfarande funderar mycket över är hur sådana här flyttar påverkar ens barn. Jag vet att Storasyster är amerikan på ett helt annat vis än vad jag och M någonsin kommer att bli. Samtidigt har hon en stark svensk identitet, både språkligt och kulturellt, vilket vi också tyckt varit viktigt. Hon är dessutom helt klart en City Girl. En New Yorker. Fortfarande. Även om hon numera också älskar body boarding. Havet och poolen. Men hon, precis som vi, längtar regelbundet efter "vår stad" och jag tror att den för alltid satt sina spår även hos henne. Hon fick med sig en bit av NYC när vi lämnade staden, samtidigt som en bit av hennes hjärta blev kvar där. Lillebror däremot kommer ju att känna helt annorlunda. För honom kommer ju Kalifornien att bli hemma. Jag hoppas att vi ska kunna förmedla det svenska språket och kulturen även till honom. Så att han, liksom Storasyster, ska kunna känna att Sverige är en viktig del av hans kulturarv. Men så länge vi stannar här kommer han till skillnad från resten av familjen, att ha endast ett Hemma.

Att kunna ta bilen och vara vid havet och stranden på ca 20-30 minuter är något jag bara älskar

Öknen har jag helt förälskat mig i och jag längtar redan till tidig vår då den återigen står i blom

Apelsinmåne

Jodå, vi lyckades ta oss ut för att se månen igår. Och det var helt magiskt! Vi körde till vår favoritlekplats Hilltop som ligger ganska högt upp med en bra utsikt. Vi var inte direkt ensamma om att ha kommit på den idén insåg vi när vi svängde upp mot kullen. Det var i stort sett bilkö hela vägen upp till toppen och vägen var kantad av bilar som parkerat på sidorna. Vi lyckades ändå hitta en glugg att ställa bilen på en bit bort och sedan promenerade vi upp på kullen.

Väl upp var det som en folkfest. Många satt med picknickfiltar eller campingstolar och barn sprang runt på lekplatsen. Folk stod med kameror på stativ eller med stora tubkikare, också på stativ, och tittade upp på himlen.

Själva hade vi inte med några specialobjektiv eller stativ. Utan fotade med vår vanliga Canon och försökte få hyfsat icke-suddiga bilder genom att ta stöd mot trädgrenar eller soptunnor. Haha! Men det var ändå framförallt själva upplevelsen i sig som kändes sådär riktigt speciell. Så oavsett hur fina tekniska prylar vi skulle kunnat ha med oss för att föreviga det hela, så är det ändå känslan av att stå där uppe på toppen av kullen och se den magiskt rödbruna, stora månen hängande som en  apelsin intill bergstopparna medan man hör prat och skratt från folk runtomkring, som kommer att leva kvar i mig. Och ingen bild på jorden kan beskriva den känslan, hur proffsig, skarp eller fantastisk den än vore.

Här är månen förstorad från bilden ovan. Dock rätt suddig eftersom det handlar om en digital inzoomning och inte alls en riktig sådan.

På vägen ner från kullen höll jag Storasysters hand i min. Månen som en stor mörkröd apelsin i horisonten. En ljummen bris rufsade om i Storasysters hår. Cikador eller någon annan sorts insekt visksurrade i mörkret, tchjtchjtchjtchj... Och jag slogs av tanken att nästa gång detta sker. Nästa gång månen kommer att hänga som en stor mörkröd apelsin på himlen. Då kommer min Älskade Fina Dotter vara nästan jämngammal med mig. Med mitt nuvarande jag alltså. För själv kommer jag ju att vara en bra bit över 70. Om jag får leva tills dess. Och tanken kändes plötsligt hisnande. Svindlande.  Som att glänta lite på gardinen och få en yttepytte skymt av framtiden. En vuxen kvinna. Och en äldre tant. Så kommer apelsinmånen att få se oss nästa gång. Jag var tvungen att dra lite efter andan. Krama min dotters hand lite extra. Ni vet, sådana där ögonblick när man liksom ser sig själv utifrån. Från ett annat perspektiv. Tiden. Livet. Hur små vi är. Och ändå hur stora. Delar av ett pussel. En kedja. 

Några rader av Ulf Lundell flimrade förbi i mitt huvud. "Och vi går en stund på jorden". 

Ja, det var en magisk kväll. Och jag är glad och tacksam över att kunna ta fram minnet av den. När jag skulle behöva. Och kanske framförallt över att jag får dela det med min dotter. Hon min fantastiskt fina. Hon som kommer att vara i min ålder nästa gång apelsinmånen visar sig. En vuxen kvinna. Och kanske kanske kanske kommer jag att få hålla hennes hand då. Under apelsinmånen. Då en vuxen kvinnas hand omsluten av en gammal rynkig men förhoppningsvis fortfarande stark, varm. Och vi går en stund på jorden.

Här har vi evigheten
Runt omkring oss
Det är bara att ta för sej.
Jag sa: Här har vi evigheten
Runt omkring oss
Det är bara att ta för sej.
Och har du lust att dansa vals
Så finns det inget hinder alls
För jag hör dragspel där
Och jag har dej kär
Och vi går en stund på jorden
Ja, vi går en stund på jorden

(U Lundell)

TACK!!!

Jag måste TACKA er alla som gav så fina och insiktsfulla kommentarer på mitt förra inlägg. Ni är för Goa! Och KLOKA. Visst är det så att det tar tid när man förändrat livet såpass drastiskt som vi ändå gjort. Tid. Något vi nog alla förstår om vi tänker efter. Men det svåra kan vara att faktiskt acceptera att det FÅR ta tid. Helst vill man ju vara framme direkt. Ha klarat av alla de där hindren på vägen. Ha gått i alla uppförsbackar och lämnat de bakom sig. Man vill stå där framme vid mållinjen. Trött men glad över att vara framme.

Ändå inser jag ju när jag tänker efter lite igen (det är det där med att tänka efter då och då...) att vägen är en DEL av målet också. För även under våra år i New York hade vi våra uppförsbackar. Hinder som vi var tvungna att ta oss över. Det är lätt att glömma bort eller bagatellisera såhär i efterhand. Man minns det som var mer eller mindre perfekt. Och även om man kanske kommer ihåg ett par av motgångarna så känns de flesta inte så branta såhär med facit i hand. Sådant bleknar med tiden. Tappar skärpa. Och de uppförsbackar man ändå minns väl kan nästan te sig lite sådär pittoreska när man ser tillbaka på dem. Hur man oroade sig. Kämpade. Men när man lagt flera kapitel mellan sig och de där uppförsbackarna så ja, då är det som om det lägger sig något slags skimmer över den där gamla våndan.

Så återigen TACK! Till er alla! Och nu  till något riktigt positivt. Vår semester har börjat! SÅ SKÖNT!!! M har nu tio dagar ledigt och det känns helt fantastiskt. Jag vet, med svenska mått mätt är tio dagar inget annat än den första fasen av semestern men här är det annorlunda och tio dagar känns om inte jättelångt så ändå väldigt bra. Vi kommer ha en del dagar här hemma och en del i Palms Springs. Som såhär års lär vara superhett. Puh! Just nu känns det kanske sisådär med tanke på att vi redan här har en värmebölja. Men vi får väl tillbringa mycket tid i poolen då... och göra saker inomhus. Det är trots allt skönt att få lite miljöombyte och få se något nytt. Och framförallt att få göra det tillsammans allihop. Som familj.

Från NYC till San Diego - eller hur mycket ryms egentligen i ett hjärta?

Hur går det egentligen med anpassningen från livet i New York City till livet här i San Diego, kanske någon fortfarande undrar? Eller så har ni kanske inte alls funderat över det. Vad vet jag. Det är ju ändå mer än ett halvår vi bott här nu. I vår nya hemstad. Så otroligt olik vår gamla. Så vi borde väl ha anpassat oss nu? Till vår nya livsstil. Vår nya vardag. Jo, till viss del har vi väl det. Vi har fått rutiner i vardagen. Vi har börjat lära känna lite folk. Vi fortsätter boa in oss i vårt nya hem. Så visst går det framåt. Men om ni undrar så kan jag berätta att det fortfarande är en pågående process. Jag har bra dagar och jag har sämre dagar.

Dagar när jag ÄLSKAR vårt nya hem och vår nya tillvaro. Vårt nya vardagsliv. Att ha mer utrymme. Att slippa bo i en skokartong. Att ha fint väder i stort sett varenda dag. Att ha tillgång till bil och då menar jag inte enbart att vi faktiskt har en bil, utan att vi även har garage. Med direktingång till vår lägenhet. Som ingår i vår hyra. Lyx jämfört med hur vi parkerade i NYC. Och så det här med att ha naturen alldeles inpå knuten. Och vilken natur sedan. Slående vacker! Dessutom otroligt skiftande. Kust med vidsträckt hav. Berg. Överallt dessa berg som sträcker sig mot horisonten. Och så öknen. För mig är den sistnämnda väldigt exotisk på alla vis. Något jag aldrig tidigare sett eller besökt. Vi får alltså återigen uppleva ett nytt äventyr. Nya ställen. Nya människor. Nya utmaningar. Bara detta är ju egentligen en rikedom i sig. Livet är till för att levas. Upplevas.

Men så har jag de där sämre dagarna också. När saknaden inte bara skaver lite, sådär som sand mellan tårna. Utan när jag verkligen verkligen verkligen SAKNAR. Allt. Staden. Ljuden (eller oljuden kanske man snarare borde säga). Ljuset. Pulsen. Energin. Känslan. Atmosfären. Lukterna. Allt det som är NYC. Taxibilarnas ständiga tutande. Skramlande tunnelbanetåg. Nybakade pretzels med saltkorn stora som hagel. Ginkoträden. Trafikljusen. Tegelhusen. Sopsäckarna som ligger på trottoarerna och väntar på att bli upphämtade av sopbilen. Barnvagnar. Cykelbud. Sjukhuspersonal som skyndar fram iklädda scrubs och med en lunchmacka i ena handen. Män i mörk kostym som svettas i hettan. Barn på scooters. Metropolitan Museum. Hästarna som står längs med Central Park South/59th Street. T-banebollarna intill nedgångarna till spåren. Hundar klädda i de mest udda klädslar. Shabbathissen på sjukhuset. Alla färgglada cykeltaxis spridda som färgglatt strössel runt Central Park. MoMa. Statyn av Alice i Underlandet. Alla överfulla lekparker. Röda och blå tugboats på East River. Körsbärsträdens vita blommor som lyser som moln på våren. Parader längs med 5th Avenue. Hotell och limousiner. Sirener både nära och på avstånd.

Och inte minst konversationerna som pågår överallt. Hela tiden. På så många olika språk. Tjejerna med sina hundar som pratar i gathörnet utanför delin. De två bilisterna som skäller högljutt på varandra i någon gatukorsning. Mamman som förmanar sin dotter medan de väntar i kön på Starbucks. Turisten som frågar efter vägen till närmaste tunnelbanelinje. Sällskapet som glatt hugger in på sin middag på uteserveringen i gathörnet. Studenterna som ivrigt diskuterar med varandra när de går förbi. Mannen som säljer bagels i gathörnet och som utbyter några hastiga ord med sin kund. Tjattret från den förbipasserande skolklassen.

Och såklart våra vänner. Vår trygghet. Vårt nätverk. Många av dem var som vår familj. Man visste att de fanns. Att de ställde upp. I vått och torrt. Praktiska saker. Som hjälp med hämtning från dagis eller skola ifall man själv fick förhinder. Men också på andra sätt. Råd. Tröst. Ett öra när man behövde någon som lyssnade. Eller bara någon att skratta med. Åt sådant som man upplevt tillsammans. Eller åt något man bara måste berätta. Vänskap.  Att vara en självklar del av ett sammanhang. En av pusselbitarna i pusslet. Att ha en naturlig plats i tillvaron.

Jag ska erkänna att jag saknar NYC och vårt gamla liv där varje dag. V-A-R-J-E-D-A-G. Som i varenda dag. Jo, det gör jag. Men saknaden skiftar färg och intensitet. Det finns dagar när tanken på New York City bara fladdrar förbi. Lite flyktigt. Jag läser något med anknytning till staden. Jag ser en Facebookuppdatering. Eller ett foto på Instagram. Och jag minns händelser, platser, personer. Saknar dem. Men känslan tar inte över. Jag tappar inte kontrollen. Ett sting bara. Sedan är det förbi. Som att råka trampa på något vasst. Men utan att det går hål på huden. Inget blod. Inget sår. Det ömmar en stund efteråt. Så är det förbi. Man trampar vidare. Utan några större besvär. Men så kommer de där dagarna när saknaden träffar mig som ett hårt slag rakt i solar plexus. Jag tappar andan. Vad jag än gör kommer känslan av rå saknad över mig. Längtan. Efter vad? Staden i sig? Mitt gamla liv? Jag vet inte säkert, men jag tror inte jag kan skilja på de sakerna än. De hänger liksom samman. Tids nog kommer de kanske att växa isär något, bli två enskilda saker. Men än är de två en och samma sak för mig. Samma känsla. Och ja, det händer att jag gråter. Inte mycket. Inte länge. För det går inte i den vardag jag befinner mig i just nu. Gråten kommer. För den går inte att hejda. Ofta är den dock över fortare än fort. Vardagen drar mig med sig. Men sådana dagar stannar saknaden kvar. Blåmärkslikt inom mig. Och ofta ofta kan smärtan blomma upp igen och igen och igen under sådana dagar. Flera gånger. Många gånger.

Fast det går längre och längre tid mellan de dagarna tycker jag nog ändå. Så jo, anpassningen går väl sakta framåt även om det ibland kan kännas som ett steg fram och två tillbaks. Och dagar som igår bleknar min NYC-saknad. Blir till ett tunt dis någonstans långt bort i horisonten. Medan min känsla för min nya hemstad växer sig starkare.  Breder ut sig. Tar plats. Sträcker sina rötter djupare i mig så att den få bättre fäste. Växer ännu lite mer.

Dagar som igår, när vi efter en skön och lugn hemmadag bestämde oss för att äta middagen på stranden. Bara byta om till badkläder, packa med oss våra Body Boards, lite strandleksaker och sedan köpa med oss middagsmat på vägen och köra till kusten. Torrey Pines. Veckla ut vår strandfilt i den varma sanden. Borra ner tårna. Känna de salta vindarna mot huden. Kisa mot solen som blekt bröt sig igenom de tunna molnen över vågorna. Lyssna på ljudet av vågorna som bryts när de rullar in mot oss. Taktfast. Skummet som krullar sig på toppen av varje våg. Skratt och prat far genom luften. Vi är inte ensamma men här är heller ingen trängsel. Inte såhär dags. Sedan efter maten springer vi ner i det svala men sköna vattnet och försöker fånga den ultimata vågen. SÅ Underbart ROLIGT!!!!! Himmel, en tanke föds i mitt bakhuvud att jag skulle vilja gå en surfkurs. Någon gång. För känslan av att flyga fram i det kittlande vågskummet är helt fantastisk!

Sedan bygger vi sandslott intill vågorna. Samlar runda släta stenar. Förundras över alla plan och helikoptrar som flyger över våra huvuden med jämna mellanrum. Andas i takt med vågorna. Vi bara är. Här. I. Nuet. Och när solen sjunker mot horisonten packar vi ihop, borstar den fuktiga sanden av våra fötter så gott vi kan och kör hem. Storasyster och jag hinner även med att värma upp oss i den varma bubbelpoolen innan vi trötta och nyduschade kan sätta oss och spela ytterligare en omgång av Pandemic. Vilken dag. Vilken kväll. Just LOVE IT!

Så jo, visst går det framåt med anpassningen. Det gör det faktiskt. Det där paradiset. Det kan ju ha många olika utseenden. Har jag börjat förstå. Härifrån är det långt till Central Park. Men desto närmare till Stilla Havet. Man kan inte få allt. Har jag hört. Men man kan försöka att verkligen se det man har. Och lära sig att ta del av det. Glädjas av det. Leva med det. Skapa rum i sitt hjärta till det. Allt det nya. Salta hav och blommande öknar får helt enkelt försöka samsas med den där stora stökiga staden som bor i mitt hjärta. Ihop med svensk skärgård och ljusa nordiska sommarnätter.