Att pendla mellan sin egen lilla bubbla och en tripp i den känslomässiga berg-och-dal-banan

Snart har hela juni gått. Halva sommaren. Iallafall med gamla Sverige-mått mätt. Här har den knappt börjat. Vadå börjat undrar kanske en del? I San Diego har ni väl sommar året om?! Och jo det kan man ju tycka. Iallafall jämfört med det svenska klimatet. Och även det New Yorkska.

Fast med San Diegiska mått står vi bara på tröskeln till den varma torra soliga årstiden. För jo, det finns skillnader. Den senaste vintern var dessutom kyligare och blötare än på många år. Vilket var fantastiskt! Vi är nu officiellt ute ur torkan som rått här i södra Kalifornien så länge. En kylig vinter med mycket snö i norr och regn i söder. Dessutom en kylig vår som gjorde att snösmältningen skedde långsamt och under en längre tid har gjort under för vårt grundvatten.

Så ja, skillnader finns det och efter att ha bott här i två och ett halvt år känner vi helt klart att sommartemperaturerna inte kommit förrän nu. Maj kallas ofta "May Gray" och juni "June Gloom". För att det under de här månaderna ofta är mulna dagar med dimma på morgnar och ibland hela förmiddagar. Men från slutet av juni brukar sommarvädret komma. Med besked. Och som varmast är det ofta här runt sen-augusti, september och oktober. Ibland med temperaturer runt 30 grader ända in i november.

En typisk mulen förmiddag i maj eller juni här

Vad har hänt sedan senaste bloggposten då? Jo det snurrar på som vanligt här. Vardagslivet. Med den stora skillnaden att vi inte längre har en tredjeklassare hemma. För efter skolavslutningen som var för ungefär två veckor sedan, räknas Storasyster inte längre som en "Third Grader". Nu har hon endast två år kvar i Elementary School. Läskigt tycker den här mamman. Middle School verkar otroligt annorlunda. Men inte tänka för långt fram nu. Njut av de två resterande åren i Elementary. Tyvärr fick vi veta att vår fantastiska rektor inte kommer fortsätta till hösten. Han har fått jobb på en annan skola i skoldistriktet intill. En chock för både lärare och familjer på skolan. Nu hoppas vi att vice rektorn ska kunna ta över. Men som alltid är det ju en hel del politik vad gäller tillsättandet av tjänster också, så vi har i nuläget ingen aning om hur det ska gå. Men vi gör vad vi kan. Skriver brev, signerar listor och annat för att rekommendera och göra våra röster hörda, och hoppas att beslutet ska bli ett bra sådant. I början av juni hade vi även skolavslutning i Svenska Skolan. Med fika och sång. Nu är det uppehåll tills i höst.

Fika på Skolavslutningen i Svenska Skolan

På tal om att göra sina röster hörda så händer det så mycket här i politiken att jag varje dag känner mig som om jag åker på en känslomässig berg-och-dal-bana. Upp och Ner. Mest ner faktiskt. Om nu en berg-och-dal-bana kan ha fler nedförsbackar än uppför...? Nu är det sjukvården igen. BRCA. "Better Care Reconciliation Act" eller TrumpCare. Eller snarare Trump-NOT-Care. Republikanerna fick ju tyvärr igenom den nya administrationens förslag i kongressen tidigare och nu vill man skynda på röstningen snabbt som bara den i senaten också. För att få igenom detta innan folk hinner samla sig och protestera. Eller ens fatta vad den kommer att innebära. För detta handlar verkligen om en enorm försämring av sjukförsäkringen här. Inte enbart för alla miljoner som har ACA eller vad som kallas ObamaCare, utan för ALLA. Det kommer troligen även att drabba många som har försäkring via sin arbetsgivare. Premierna kommer gå upp enormt. Dessutom är detta åldersbaserat så är man i 50-årsåldern kan man komma att se en ökning på runt 200(!) %!!!!!! Och trots den skyhöga ökningen av kostnaden så kommer man få SÄMRE vård. Sjukförsäkringen kommer inte längre att omfatta lika mycket som tidigare. Samt om man har s.k "pre-existing conditions" så kommer försäkringsbolagen kunna vägra att teckna en försäkring åt en. Dvs, har du (haft) en sjukdom (t ex cancer) kommer du att riskera att stå utanför sjukvårdssystemet och därmed behöva betala all vård ur egen ficka.

USA är ju ett land där man kan gå i personlig bankrutt och bli hemlös enbart på grund av att man varit tvungen att söka vård, antingen själv eller för någon i familjen. Om man blir sjuk utan försäkring och sedan inte kan betala tillbaka de hundratusentals dollar som sjukvården kostar då kan man få gå från hus och hem. Jag fick veta av en kompis här att de kände en familj som fortfarande betalar tillbaka pengar för sin förlossning. De hade ingen försäkring och tog lån på sin bostad för att bekosta förlossningen. Ofattbart!

Obamacare eller ACA är inte hundra procent bra det heller utan har många brister. MEN, en stor viktig förändring som kom med den försäkringen var att inga försäkringsbolag kunde säga nej till folk som redan var sjuka. Man fick teckna försäkring även om man tidigare hade behandlats för cancer, hade en autoimmun sjukdom, hade fått vård för psykiska problem, eller på annat vis inte varit 100% frisk i sitt liv. Därmed kunde man få vård. Och medicin. Oavsett sin sjukdomshistorik. Men i den nya sjukförsäkringen från vår nuvarande president är de s.k "pre-existing conditions" återigen tillbaka. Nu ska det vara fritt fram för försäkringsbolagen att neka en person sjukförsäkring om den behandlats tidigare eller har en sjukdom som behöver behandlas när man söker. I stort har man beräknat att ca 22 miljoner personer kommer att förlora sin sjukförsäkring (och därmed rätt att söka sjukvård utan att betala den helt själv) om ca tio år (2026).

Vad gäller "pre-existing conditions" så har jag även läst om förslag till att dessa skulle kunna omfatta kvinnor som fått kejsarsnitt, eller annan vård i samband med graviditet och förlossning. Samt att den nya sjukförsäkringen helst inte ska täcka prenatal vård, dvs mödravård för gravida eller vård i samband med förlossning. Sådant vill man att kvinnorna ska bekosta själva. För varför ska män, eller kvinnor som inte vill ha barn, eller som inte vill ha fler barn behöva betala för detta? Det måste man ju förstå att man inte kan påtvinga dem.... Jag läste t ex ett uttalade av en kongressman (eller om det var en senator jag minns inte nu), republikan såklart, som sa att "han inte stödde mödravård eftersom han och hans fru inte tänkte skaffa fler barn så varför skulle han och hans familj vilja betala för detta?"Alltså jag formligen kokar. I Trumps värld ska man helt enkelt inte vara kvinna. Inte ha en livmoder. Och man ska heller inte bry sig om andra utan endast sig själv. Och framförallt sina pengar.  Alltså, jag blir GALEN! Hur kan folk ens rösta på något sådant. Det övergår mitt förstånd!!!!! Om inget händer som fördröjer det hela så kommer senaten rösta nu på torsdag. I övermorgon. Och jag bävar för hur det ska gå om republikanerna får igenom det hela.

According to estimates by the Kaiser Foundation, health insurance premiums for higher income enrollees will increase 57% under the GOP anti-healthcare bill. For low income enrollees, premiums will go up 177%. And it's worse if you're older. From this report: http://www.kff.org/health-reform/issue-brief/premiums-under-the-senate-better-care-reconciliation-act/

Och ja, sedan den senaste skandalen här då en polis nyligen blev frikänd trots att han skjutit en svart man till döds i sin bil. En man som verkar ha följt regelboken för hur man ska bete sig då man blir stoppad av en polis. Ändå blev han skjuten. Mitt framför ögonen på sin flickvän och hennes 4-åriga dotter. En uppenbarligen "vanlig" man som arbetade i en skola. Philando Castile. Denna händelse har diskuterats mycket i medier och det har även cirkulerat en del filmer från själva händelsen. Bland annat en där man ser mannens flickvän och dottern. I baksätet på en polisbil. Alldeles efter dödsskjutningen. Mamman i handbojor, som försöker att lugna en hysterisk liten flicka som gråter och ber mamman att inte göra så att hon också "blir skjuten". Fruktansvärt. Jag tappade andan och hjärtat knöt sig. Kramp. Hjärtkramp.

Och i The Daily Show delar Trevor Noah med sig av sina åsikter och tankar kring detta. Han visar även en film som släppts från själva skjutningen. Där polisen ber att få se Philando Castile's körkort och registreringshandlingar. Han berättar då att han även har ett vapen i bilen (ett legalt vapen eftersom han har vapenlicens). Något man enligt regelboken ska informera polis om. Sedan sträcker han sig efter sina ID-handlingar, men polisen verkar tro att han ska ta fram vapnet och skjuter Philando. Inte en gång. Inte två eller tre. Utan sju skott. En man som sitter i framsätet, troligen med säkerhetsbältet på sig, tillsammans med sin familj. En man som gjort exakt det man ska om man blir stoppad av polisen. Ändå slutar det med att han blir skjuten till döds framför ögonen på sin flickvän och hennes dotter. Tragedi. På så många plan. Mer från Trevor Noah om detta kan ni läsa och se här.

Senare såg jag även denna video (nedan) delad i sociala medier. Och Hjärtkrampen tog vid igen.

Jag vet att detta tyvärr inte är något nytt. Men att det fortfarande sker 2017 känns så tröstlöst. Ilska, sorg. Känslor som svämmar över alla breddar. Som jag sa är det en känslomässig berg-och-dal-bana att leva här nu. Och jag går mellan att känna. Alltför mycket. Till att stänga av. För jag orkar inte ta in allt hela tiden. Det går bara inte. Så mitt i allt detta mörka runtomkring oss lever vi vårt vardagsliv. Jag gråter över mycket, men jag är också enormt tacksam över mycket. I vår lilla bubbla är det bra. Vardagslycka. Vi mår bra. Mina barn växer så det knakar. Både fysiskt och mentalt. Och jag njuter sååå av dem. Även om de kan driva mig halvt tillvansinne också ibland. Precis så som det ska vara. Storasyster går på Summer Camp. "Fitness Camp". Så det är fotboll, basket, brottning, dans, "american football" (flagfootball), simning.... Dessutom tränar hon ju numera Kung Fu fyra gånger i veckan. På kvällarna. Efter Camp. Så ja, efter denna sommar lär hon vara enormt vältränad. Men framförallt så har hon roligt. Och trivs. Vardagslycka. I vår bubbla. Jag jobbar och trivs fortfarande otroligt bra med jobbet. Och mina fina kollegor. Vardagsliv. Och så lite helg. Vi blandar svenska och amerikanska högtider. Vi firade midsommar i helgen. Och nästa vecka är det 4th of July. Då har vi semester. M hela veckan, medan jag tar två dagar. En före och en efter 4th of July som ju är en helgdag här. De dagarna ska vi spendera i Seattle. Vi flyger på lördag och kommer tillbaka på onsdag. Och jag ser verkligen fram emot det. Ett avbrott. En resa. Träffa vänner. Se en ny stad. Familjetid. Semester. I vår lilla bubbla.

Mycket nu

Jag lever. Men just nu är det så mycket omkring oss att det inte finns vare sig energi eller tid för bloggen. Våra vänner reste hem för exakt en vecka sedan. Och det blev tomt tomt tomt. Under den resterande delen av veckan försökte vi återhämta oss. Både rent bokstavligt (det hade ju varit roliga men väldigt  intensiva dagar tillsammans) men också känslomässigt. Det kändes så sorgligt att säga hejdå. Avsked är alltid svårt.

Men ganska snart drog en hel del annat igång här. Som tagit både tid och energi det också. Därav tystnaden på bloggen alltså. Jag lovar att uppdatera lite mer senare. När tid och ork finns. Tills dess. Ha en fortsatt fin sommar alla!

Ännu en vecka

Idag var det St Patricks Day vilket firas rätt stort här i USA. Storasyster hade grön tröja dagen till ära, och under kvällen pysslade hon ihop en "leprechaunfälla" där hon hoppas hitta någon liten present eller så imorgon.

Veckan har i övrigt känts både lång och kort. Samtidigt. Det har varit mycket men tiden springer ändå iväg och jag hinner inte med. Så känns det. Man flåsar efter som en otränad jag vet inte vad. Redan mitten av mars. Bara två veckor kvar till Spring Brake (som väl ungefär motsvarar påsklovet i Sverige skulle jag tro). Vi har som sagt ställt om våra klockor till sommartid här nu. Så det är återigen mörkt på morgnarna när vi går upp. Men vi har istället fått tillbaka de där gyllene kvällarna. När man lätt kan vara ute till 18-tiden utan att det känns som om det är kväll. Underbart! Nedan är några bilder från vår vardag här den senaste tiden. Inga stora saker har skett. Men det är väl just det som ju är vardagen. Smått som händer mest hela tiden. Man virkar vidare en maska här och en där och inser efter ett tag att man faktiskt sitter där med en rätt lång och färgglad filt.

Storasyster på sin cykel

Vår blomma på uteplatsen blommar om igen vilket är jätteroligt tycker jag

Visst är de fina!

Och så vår lilla "pyjamasbyxstomte"

Han är förövrigt så himla go nu. Häromdagen skulle han "pocka bomma Aah Pink" vilket fritt översatt är "Plocka en blomma som är rosa till Storasyster".

Bamse är fortfarande en av hans favoriter men högst på toppen delar just nu Alfons Åberg och Lightning McQueen på förstaplatsen

Och här är vi i vår närmaste park

Häromdagen var jag i Storasysters skola som volontär på Art Corps workshop. Det är föräldrar som hjälper till med deras art projects. Här är min tolkning av nästa lektion "Komposition" där man ska rita en uggla med oljepastellkritor. Textur och färg ska komma fram. Och sedan ska man måla med vattenfärg för att "färglägga" de ytor som man lämnat tomma med kritorna. Tanken är att barnen ska tänka över själva kompositionen. Hur vill de göra ugglan. Miljön.. Bakgrunden. 

Vi har även haft årsmöte i Svenska Skolan och detta var min utsikt under kvällen. Jag blir kvar i styrelsen ytterligare ett år och det känns fortfarande roligt.

Kvällarna är som sagt längre och ljusare nu efter tidsomställningen. Häromdagen var det dessutom riktigt varmt så både Storasyster och Lillebror ville stanna ute och rita utanför vårt garage.

Lillebror var helt lyrisk

Nu är det fredag igen och ytterligare en vecka är till ända. Imorgon är det "Movie Night" för Storasyster i hennes skola och i helgen ska hon på lyxig sleep-over hos bästa kompisen. De kommer att bo med kompisens föräldrar på hotell för att fira kompisens födelsedag och ja, Storasyster packade redan i tisdags vilket väl säger allt...

Önskar er alla en fin fredag och en skön helg!

Ytterligare en vecka

Vi har sakta börjat komma in i vardagen igen. Jag tror att jetlagen mer eller mindre gett vika även om jag ofta känner mig trött tidigare än vanligt om kvällarna. Men kanske kan vi inte skylla det på jetlaggen längre. Sedan förra veckan har vädret varit stadigare. Inte mycket regn alls. Men heller inte jättesolist utan ganska mulet med temperaturer runt 15-16 grader ungefär. Vi har inte gjort några större saker, men ändå haft en ganska full vecka. En av de nya sakerna är att Lillebror nu börjat i Svenska Skolan han också. På onsdagsmorgnar tar jag honom nu till hans "klass" där vi sjunger, leker, ramsar och rimmar tillsammans med andra svenska barn. Läraren som håller i klasserna för de här små barnen är otroligt bra och det är verkligen roligt både för mig och för Lillebror. Här är lite bilder från den gångna veckan.

Förra helgen tillbringade vi ett par timmar i en av våra favoritparker. Det blev lite bollspel, cykling och allmän lek. Lillebror älskar som ni säkert redan vet bollar och vill naturligtvis göra som Storasyrran. 

Lite fotboll på basketplanen

Min fina tjej

Väl hemma kollas lite Alfons Åberg medan vi fixar middagsmaten

Dagen därpå hade Storasyster extra träning inför en dansuppvisning som hon ska ha i slutet av månaden. Vi körde henne till träningen men fortsatte sedan till Mission Bay Park med Lillebror där vi promenerade lite och sedan hängde lite i en av lekparkerna.

Två dagar i veckan har Storasyster aktiviteter efter skolan och jag hämtar henne då på kvällen istället för på eftermiddagen. Medan vi väntar på att hon ska bli färdig brukar Lillebror vilja leka på skolgården. Här försöker vi fånga de sista solstrålarna innan solen går ner för kvällen.

Första gången för Lillebror i sin klass på Svenska Skolan. I slutet av "lektionen" finns en överraskningslåda där familjerna turas om att ta med något som barnen kan leka med. Eftersom det var första gången efter julen var det läraren som fyllt lådan denna gången, och det var med bollar till Lillebrors stora lycka.

En av kvällarna ville Storasyster baka. Receptet kom från den kakbok hon fått av Farmor i julklapp och vi kunde sedan njuta av riktigt goda och fina kakor till fikat under ett par dagar.

Trots att de flesta dagarna varit ganska mulna denna veckan har det ofta klarnat upp under kvällarna. Denna bilden är från i onsdags när vi promenerade hem från skolan vid 17-tiden efter att jag hämtat Storasyster från hennes "after-school-activity". 

Solen sjunker ner bakom husen

Nästan hemma

På kvällarna är det ofta fullt ös för den här lilla killen ända till sänggång. Ni vet, händerna in i kaklet. Och att flyga är en av favoritsysselsättningarna. 

Idag (fredag) hade vi bestämt att träffa våra vänner efter skolan. Det blev lite häng i parken intill skolan.  

De här två är för söta tillsammans! Jag och mamman till lilla M träffas ganska ofta i veckorna när de äldre barnen är i skolan så de känner varandra väl. När vi var i Sverige frågade Lillebror nästan dagligen efter lilla M. Och varje gång vi ses blir han alltid lika glad.

Nu är det helg igen. Inga stora planer inför helgen direkt vilat känns rätt skönt. På måndag är det ingen skola eftersom det är Martin Luther King Jr Day. Dock jobbar M som vanligt så det blir ingen långhelg med hela familjen. Vi får se vad jag och barnen hittar på då.

Mitten av november

Så börjar vardagen åter ta över efter det fruktansvärda som skedde i Paris i fredags. Men jag kan ändå inte skaka av mig den känsla av olust, sorg, vrede och maktlöshet som sköljde över mig då. Världen är inte som den borde vara. Det känns mörkt just nu. Ändå försöker jag att se ljuset i mörkret också. Jag tror vi måste det. Annars går vi under.

Det har ju även varit en hel del diskussioner kring detta med vilka nyheter som får genomslagskraft i media. Detta efter terrordåden i Paris. Att IS dagen innan utförde terrorattacker i Beirut skrevs det nästan ingenting om vare sig i vanlig nyhetsmedia eller i sociala medier. Detta har stötts och blötts. Och visst, håller jag med om att ALLA sådana här vansinnesdåd är lika hemska. Lika fruktansvärda. Vi är alla människor och vi lider lika mycket var vi än bor. Och självklart ska vi inte blunda för eller ignorera när det händer tragedier runt om i världen. Samtidigt känner jag på ett personligt plan att vi som sagt inte är mer än människor. Och som människor reagerar vi alltid starkast på de händelser som kommer nära oss. Som kryper in under vår hud. Eller som exploderar i ansiktet på oss. Och Paris är en stad jag själv har en relation till. Jag har varit där ett antal gånger. Både för nöjes skull och för jobbet. Dessutom känner jag personer som bor och lever där. Så självfallet kommer en sådan här tragedi närmare mig när den sker i Paris än i Beirut. Och jag tror detta gäller många av oss européer och även bland många amerikaner.

Men jag håller helt med i sak om att nyhetsvärdet och därmed även bevakningen och rapporteringen skiljer sig enormt åt beroende på var och vem som drabbas. Och jag tycker det är viktigt att vi ändå har det i bakhuvudet. Att vi är medvetna om detta. Perspektiv. Är. Alltid. Bra.

*) Bilden här ovan är lånad från kampanj.skiftet.org

Här på hemmaplan, i den lilla lilla världen rusar vardagen vidare som sagt. Vi är redan inne i mitten av november och jag kan inte fatta att tiden gått så fort. Nästa vecka är det Thanksgiving! Himmel! Storasyster har lov hela veckan då. Vi har dock ingenting direkt planerat utan jag hoppas vi kan vara lite spontana samt få bara ta det lite lugnt. Vara tillsammans som familj. Även om M kommer att jobba lite den veckan också så kommer vi ändå får en relativt lång ledighet ihop. Det ser jag verkligen fram emot! Och den här veckan är det halvdagar hela veckan eftersom lärarna har utvecklingsantal med föräldrarna. Och det sker inte på kvällstid som på min gamla tid i skolan i Sverige på 80-talet, utan här sker det även på eftermiddagarna.

Temperaturen har definitivt sjunkit nu och det känns höstigt i luften. Skönt tycker jag. Jag njuter av att frysa lite på kvällar och morgnar. Men det är ändå oftast runt 20-25 grader på dagarna. Så någon riktig höstkänsla har jag ingen. I söndags tog vi en liten promenad i Rancho Penasquitos, en ravin som löper i öst-väst-riktning intill oss. Sen eftermiddag och solen flödade som guld. Lagom varmt var det. Här nedan är några bilder från den promenaden. Och ja, så är alltså november här hos oss.

Måndagstankar

Så är vi tillbaks till vardagen igen. Måndag och april månad går mot sitt slut. Tiden rusar verkligen fram. Vi har nu bott här i San Diego i fyra månader och fem dagar. Vi har upplevt vintern här. Vilket mer påminde om våren på östkusten. Fast utan den där fantastiska blomprakten som blir då allt allt allt exploderar mer eller mindre samtidigt. Här blommar det alltid. Någonting. Några buskar. Några träd. Sedan andra buskar. Andra träd. Och så börjar det liksom om igen.

The Spanish Village i Balboa Park

Ränder

Balboa Park

Våren här kändes kort. Ungefär likadan som vintern här förutom att dagarna blev längre och de varma dagarna då temperaturen steg upp mot 30 grader blev fler. Jag njöt av den, men saknade samtidigt den New Yorkska våren något enormt. Att få promenera i staden då alla träd blommar. Vitt vitt vitt. Rosa. I var och varannat gathörn. Central Park. Alla som strosar runt. Doften från de små "matvagnarna". Ljudet av trafiksuset. Bruset. Solen varm mot ansiktet när man lyfter det uppåt. Mot himlen. Blundande. Sedan kisar man försiktigt mellan ögonfransarna. Silar ljuset. Och ser blå himmel. Och sedan skyskraporna. Att vara en del i den pulserande staden. Åh, jag kan sakna det!

Våren i New York. Den saknar jag. Till och med mer än den svenska försiktiga. Även om även den också såklart lever kvar i mig. Gyllengula tussilago mellan torkat fjolårsgräs. Senare blåsippor i skogsbrynet och vidsträckta vitsippsfält. Nu har vi väl försommar här gissar jag. Buskarna utanför vårt hus som blommade då vi flyttade hit i december blommar återigen. Jag undrar hur många gånger växterna här kan stå i blom? Någon berättade för mig tidigare att rosorna här ofta blommar upp emot 4-5 gånger per år. Så jag gissar att det är ungefär likadant med många andra växter?

Jag njuter självklart av klimatet här. Det GÖR jag verkligen. På många vis kunde det inte var bättre. Jag njuter av att slippa fundera över kläderna. Över mängden kläder. Över tjockleken på kläderna. Över att inte behöva oroa mig för regn. Särskilt med småbarn så är detta vädret en gåva. Att i stort sett alltid kunna trä in fötterna i sina flipflops och gå ut. Det enda man behöver tänka på i kläd- och väderväg till barnen är att komma ihåg att ta med en solhatt. Eller keps. Och så solskydd.

Men idag råkar visst vara en dag då jag trots allt känner en större "hemlängtan". Stråk av melankoli. De kommer och går de här dagarna. Blir en del av ens vardag. Inget märkvärdigt med det egentligen.

Lång vecka

Denna veckan har känts lång. Det har varit mycket omkring oss, både praktiskt och mentalt och det sätter sina spår. M har de senaste kvällarna suttit och förberett ett "talk" som han ska ha idag på jobbet.  Och igår hade jag ett samtal som tyvärr gjorde att luften gick ur mig lite. Jo, det handlade om jobb. För nu försöker jag att kolla runt efter jobb igen. Dels saknar jag verkligen en professionell identitet och den stimulans som ett intressant yrke ger. Dels skulle det inte vara fel med två inkomster igen. Men jag har verkligen ingen aning om hur svårt det kommer att bli denna gången. Jag har ju erfarenhet från min arbetslösa tid för ett par år sedan och det är inga rosenskimrande minnen direkt. Så lite ångest har jag helt klart. Att söka jobb är tufft. och efter gårdagen känner jag att jag behöver lite tid att samla ihop mig igen så att jag kan hoppa upp i sadeln igen.

Men idag är det äntligen fredag och jag är väldigt glad för det. Även om detta blir en ganska lång fredag också. M kommer att gå ut med sitt jobb ikväll för att avtacka en av hans högre chefer och Storasyster har Movie Night i sin skola. Och eftersom jag är ensam med båda barnen så kommer jag helt enkelt att ta med Lillebror dit också och hoppas att han inte blir alltför trött för att stanna under hela filmen.

Nu i förmiddags stannade jag kvar lite i skolan för att hjälpa till med förberedelserna inför nästa veckas Fundraiser. Det är skolans Stora Årliga Fundraiser och man hoppas få in minst $25 per elev. Jämfört med Storasysters skola i NYC är det inte alls mycket pengar. Där körde man en mycket mer aggressiv form av fundraising än här. Pengarna från denna fundraiser kommer till största delen att gå till att bekosta den simundervisning som Storasysters skola har för sina tredje- till femteklassare. Något jag tycker är fantastiskt bra! Här är simundervisning inte alls obligatoriskt i skolorna (iallafall inte i NYC eller här i San Diego) vilket gör att väldigt många barn (och därmed även vuxna) inte kan simma. Skrämmande med tanke på att folk tar sig till stränder och sjöar (här i Kalifornien är det ju även pooler som gäller för många) där man tillbringar rätt mycket tid. Så jag tycker det är otroligt bra att man i Storasysters skola satsar så mycket på att få alla barnen simkunniga.

Men som sagt, denna aktivitet är inte förrän nästa vecka. Ikväll blir det alltså Movie Night. I skolan. Fast själv längtar jag just nu mest efter att få slappa med en kopp te tillsammans med M ikväll efter att barnen somnat. Nämnde jag att det känns som om denna veckan varit lång...?

Vad äter ni till middag?

Just nu känner jag att jag har enorm torka vad gäller middagstips. Vi har fastnat i en otroligt snäv cirkel där min fantasilöshet vad gäller variation på middagsmat (och även lunch ska tilläggas) nått en nästan fantastiskt torftig lägsta-punkt. Vi navigerar oss fram genom veckan med i stort sett endast 6-7 rätter som går mer eller mindre på repeat här hemma.

Spagetti och köttfärssås. Lax med olika tillbehör som ris, orzo eller eventuellt potatis. Pasta med pesto. Köttfärslimpa. Pasta med köttbullar. Torsk i ugn. Någongång ibland pannkaka (alltid på Storasysters begäran/önskan). Kyckling i någon form, oftast i ugnen eller i slow cookern eftersom det är enklast. Dock har det inte blivit ngn mat alls i slow cookern sedan vi flyttade hit. Varför vet jag inte riktigt för den är faktiskt uppackad till skillnad från vissa andra saker som fortfarande ligger i oöppnade kartonger. Grönsaker till brukar oftast bli en variation av ärtor, edamame, tomat, broccoli, morötter och ibland sallad.

Ja ungefär så ser våra middagar ut. Med någon hämtmat insprängd någongång ibland. Oftast thai eller pizza. Men som sagt, det börjar kännas lite väl tråkigt och samma samma samma. Jag själv är otroligt trött på det vi äter. Tycker alltid att "det åt vi ju nyss". Men inspirationen finns inte. Dels på grund av att det måste vara enkelt och hyfsat snabbt att tillaga. För att laga mer komplicerade rätter ensam med en ettåring som just vid den tiden på dygnet är som mest trött, grinig och bokstavligen antingen måste bli buren (kan meddela att det är tungt att bära en 12-kilos klump med en arm och samtidigt försöka laga mat med den andra, men jag tröstar mig med att det kanske håller gäddhänget borta...) eller annars hänger en i byxorna tills de nästan ramlar av är inget jag klarar av. Särskilt inte som 6-åringen ofta också behöver uppmärksamhet då. Nej, enkelt och snabbt är det enda som fungerar just nu.

Sedan ska det helst vara något som Storasyster kan tänkas äta. Åtminstone en del av. Och det är inte helt lätt eftersom hon tyvärr har en väldigt liten repertoar av mat som hon gillar. Pasta går alltid. Därav alla våra pastabaserade rätter.  Som utlandssvensk känner jag att det är en del svensk "barnfamiljsmat" som jag verkligen saknar här. Som falukorv. Något man kan variera rätt mycket och som Storasyster tycker är jättegott. Likaså blodpudding (eller blodkorv i Skåne). Alltid en efterlängtad rätt när vi är hemma i Sverige. För er som har dessa "delikatesser" och även har små barn kan jag för övrigt tipsa om att använda er av kakformar (pepparkaksformar eller liknande) och trycka ut figurer ur korvskivorna eller blodpuddingsskivorna innan ni steker dem. Det brukar gillas lite extra av de yngre. Men här får vi som sagt klara oss utan falukorv eller blodpudding.

Köttfärs köper jag oftast på Costco. Organic. Där säljs den i 3-pack. Alltså tre sådana här förpackningar "i en". Det är 1 lb (ca 450 gram) i en sådan här fyrkant. 

Där köper jag även det mesta av all pasta vi äter. Detta är bara ett exempel.

Ikväll blev det köttfärslimpa. Med potatismos, lingon och edamame. Igen. Visserligen gott, men som sagt det var inte så länge sedan vi hade just köttfärslimpa. Så gott folk. Om ni har några enkla, goda recept som ni vill dela med er av tar jag mer än gärna emot tips! Även om de är lite småkomplicerade så kan man ju förenkla. Så alla tips emottages tacksamt!