Att pendla mellan sin egen lilla bubbla och en tripp i den känslomässiga berg-och-dal-banan

Snart har hela juni gått. Halva sommaren. Iallafall med gamla Sverige-mått mätt. Här har den knappt börjat. Vadå börjat undrar kanske en del? I San Diego har ni väl sommar året om?! Och jo det kan man ju tycka. Iallafall jämfört med det svenska klimatet. Och även det New Yorkska.

Fast med San Diegiska mått står vi bara på tröskeln till den varma torra soliga årstiden. För jo, det finns skillnader. Den senaste vintern var dessutom kyligare och blötare än på många år. Vilket var fantastiskt! Vi är nu officiellt ute ur torkan som rått här i södra Kalifornien så länge. En kylig vinter med mycket snö i norr och regn i söder. Dessutom en kylig vår som gjorde att snösmältningen skedde långsamt och under en längre tid har gjort under för vårt grundvatten.

Så ja, skillnader finns det och efter att ha bott här i två och ett halvt år känner vi helt klart att sommartemperaturerna inte kommit förrän nu. Maj kallas ofta "May Gray" och juni "June Gloom". För att det under de här månaderna ofta är mulna dagar med dimma på morgnar och ibland hela förmiddagar. Men från slutet av juni brukar sommarvädret komma. Med besked. Och som varmast är det ofta här runt sen-augusti, september och oktober. Ibland med temperaturer runt 30 grader ända in i november.

En typisk mulen förmiddag i maj eller juni här

Vad har hänt sedan senaste bloggposten då? Jo det snurrar på som vanligt här. Vardagslivet. Med den stora skillnaden att vi inte längre har en tredjeklassare hemma. För efter skolavslutningen som var för ungefär två veckor sedan, räknas Storasyster inte längre som en "Third Grader". Nu har hon endast två år kvar i Elementary School. Läskigt tycker den här mamman. Middle School verkar otroligt annorlunda. Men inte tänka för långt fram nu. Njut av de två resterande åren i Elementary. Tyvärr fick vi veta att vår fantastiska rektor inte kommer fortsätta till hösten. Han har fått jobb på en annan skola i skoldistriktet intill. En chock för både lärare och familjer på skolan. Nu hoppas vi att vice rektorn ska kunna ta över. Men som alltid är det ju en hel del politik vad gäller tillsättandet av tjänster också, så vi har i nuläget ingen aning om hur det ska gå. Men vi gör vad vi kan. Skriver brev, signerar listor och annat för att rekommendera och göra våra röster hörda, och hoppas att beslutet ska bli ett bra sådant. I början av juni hade vi även skolavslutning i Svenska Skolan. Med fika och sång. Nu är det uppehåll tills i höst.

Fika på Skolavslutningen i Svenska Skolan

På tal om att göra sina röster hörda så händer det så mycket här i politiken att jag varje dag känner mig som om jag åker på en känslomässig berg-och-dal-bana. Upp och Ner. Mest ner faktiskt. Om nu en berg-och-dal-bana kan ha fler nedförsbackar än uppför...? Nu är det sjukvården igen. BRCA. "Better Care Reconciliation Act" eller TrumpCare. Eller snarare Trump-NOT-Care. Republikanerna fick ju tyvärr igenom den nya administrationens förslag i kongressen tidigare och nu vill man skynda på röstningen snabbt som bara den i senaten också. För att få igenom detta innan folk hinner samla sig och protestera. Eller ens fatta vad den kommer att innebära. För detta handlar verkligen om en enorm försämring av sjukförsäkringen här. Inte enbart för alla miljoner som har ACA eller vad som kallas ObamaCare, utan för ALLA. Det kommer troligen även att drabba många som har försäkring via sin arbetsgivare. Premierna kommer gå upp enormt. Dessutom är detta åldersbaserat så är man i 50-årsåldern kan man komma att se en ökning på runt 200(!) %!!!!!! Och trots den skyhöga ökningen av kostnaden så kommer man få SÄMRE vård. Sjukförsäkringen kommer inte längre att omfatta lika mycket som tidigare. Samt om man har s.k "pre-existing conditions" så kommer försäkringsbolagen kunna vägra att teckna en försäkring åt en. Dvs, har du (haft) en sjukdom (t ex cancer) kommer du att riskera att stå utanför sjukvårdssystemet och därmed behöva betala all vård ur egen ficka.

USA är ju ett land där man kan gå i personlig bankrutt och bli hemlös enbart på grund av att man varit tvungen att söka vård, antingen själv eller för någon i familjen. Om man blir sjuk utan försäkring och sedan inte kan betala tillbaka de hundratusentals dollar som sjukvården kostar då kan man få gå från hus och hem. Jag fick veta av en kompis här att de kände en familj som fortfarande betalar tillbaka pengar för sin förlossning. De hade ingen försäkring och tog lån på sin bostad för att bekosta förlossningen. Ofattbart!

Obamacare eller ACA är inte hundra procent bra det heller utan har många brister. MEN, en stor viktig förändring som kom med den försäkringen var att inga försäkringsbolag kunde säga nej till folk som redan var sjuka. Man fick teckna försäkring även om man tidigare hade behandlats för cancer, hade en autoimmun sjukdom, hade fått vård för psykiska problem, eller på annat vis inte varit 100% frisk i sitt liv. Därmed kunde man få vård. Och medicin. Oavsett sin sjukdomshistorik. Men i den nya sjukförsäkringen från vår nuvarande president är de s.k "pre-existing conditions" återigen tillbaka. Nu ska det vara fritt fram för försäkringsbolagen att neka en person sjukförsäkring om den behandlats tidigare eller har en sjukdom som behöver behandlas när man söker. I stort har man beräknat att ca 22 miljoner personer kommer att förlora sin sjukförsäkring (och därmed rätt att söka sjukvård utan att betala den helt själv) om ca tio år (2026).

Vad gäller "pre-existing conditions" så har jag även läst om förslag till att dessa skulle kunna omfatta kvinnor som fått kejsarsnitt, eller annan vård i samband med graviditet och förlossning. Samt att den nya sjukförsäkringen helst inte ska täcka prenatal vård, dvs mödravård för gravida eller vård i samband med förlossning. Sådant vill man att kvinnorna ska bekosta själva. För varför ska män, eller kvinnor som inte vill ha barn, eller som inte vill ha fler barn behöva betala för detta? Det måste man ju förstå att man inte kan påtvinga dem.... Jag läste t ex ett uttalade av en kongressman (eller om det var en senator jag minns inte nu), republikan såklart, som sa att "han inte stödde mödravård eftersom han och hans fru inte tänkte skaffa fler barn så varför skulle han och hans familj vilja betala för detta?"Alltså jag formligen kokar. I Trumps värld ska man helt enkelt inte vara kvinna. Inte ha en livmoder. Och man ska heller inte bry sig om andra utan endast sig själv. Och framförallt sina pengar.  Alltså, jag blir GALEN! Hur kan folk ens rösta på något sådant. Det övergår mitt förstånd!!!!! Om inget händer som fördröjer det hela så kommer senaten rösta nu på torsdag. I övermorgon. Och jag bävar för hur det ska gå om republikanerna får igenom det hela.

According to estimates by the Kaiser Foundation, health insurance premiums for higher income enrollees will increase 57% under the GOP anti-healthcare bill. For low income enrollees, premiums will go up 177%. And it's worse if you're older. From this report: http://www.kff.org/health-reform/issue-brief/premiums-under-the-senate-better-care-reconciliation-act/

Och ja, sedan den senaste skandalen här då en polis nyligen blev frikänd trots att han skjutit en svart man till döds i sin bil. En man som verkar ha följt regelboken för hur man ska bete sig då man blir stoppad av en polis. Ändå blev han skjuten. Mitt framför ögonen på sin flickvän och hennes 4-åriga dotter. En uppenbarligen "vanlig" man som arbetade i en skola. Philando Castile. Denna händelse har diskuterats mycket i medier och det har även cirkulerat en del filmer från själva händelsen. Bland annat en där man ser mannens flickvän och dottern. I baksätet på en polisbil. Alldeles efter dödsskjutningen. Mamman i handbojor, som försöker att lugna en hysterisk liten flicka som gråter och ber mamman att inte göra så att hon också "blir skjuten". Fruktansvärt. Jag tappade andan och hjärtat knöt sig. Kramp. Hjärtkramp.

Och i The Daily Show delar Trevor Noah med sig av sina åsikter och tankar kring detta. Han visar även en film som släppts från själva skjutningen. Där polisen ber att få se Philando Castile's körkort och registreringshandlingar. Han berättar då att han även har ett vapen i bilen (ett legalt vapen eftersom han har vapenlicens). Något man enligt regelboken ska informera polis om. Sedan sträcker han sig efter sina ID-handlingar, men polisen verkar tro att han ska ta fram vapnet och skjuter Philando. Inte en gång. Inte två eller tre. Utan sju skott. En man som sitter i framsätet, troligen med säkerhetsbältet på sig, tillsammans med sin familj. En man som gjort exakt det man ska om man blir stoppad av polisen. Ändå slutar det med att han blir skjuten till döds framför ögonen på sin flickvän och hennes dotter. Tragedi. På så många plan. Mer från Trevor Noah om detta kan ni läsa och se här.

Senare såg jag även denna video (nedan) delad i sociala medier. Och Hjärtkrampen tog vid igen.

Jag vet att detta tyvärr inte är något nytt. Men att det fortfarande sker 2017 känns så tröstlöst. Ilska, sorg. Känslor som svämmar över alla breddar. Som jag sa är det en känslomässig berg-och-dal-bana att leva här nu. Och jag går mellan att känna. Alltför mycket. Till att stänga av. För jag orkar inte ta in allt hela tiden. Det går bara inte. Så mitt i allt detta mörka runtomkring oss lever vi vårt vardagsliv. Jag gråter över mycket, men jag är också enormt tacksam över mycket. I vår lilla bubbla är det bra. Vardagslycka. Vi mår bra. Mina barn växer så det knakar. Både fysiskt och mentalt. Och jag njuter sååå av dem. Även om de kan driva mig halvt tillvansinne också ibland. Precis så som det ska vara. Storasyster går på Summer Camp. "Fitness Camp". Så det är fotboll, basket, brottning, dans, "american football" (flagfootball), simning.... Dessutom tränar hon ju numera Kung Fu fyra gånger i veckan. På kvällarna. Efter Camp. Så ja, efter denna sommar lär hon vara enormt vältränad. Men framförallt så har hon roligt. Och trivs. Vardagslycka. I vår bubbla. Jag jobbar och trivs fortfarande otroligt bra med jobbet. Och mina fina kollegor. Vardagsliv. Och så lite helg. Vi blandar svenska och amerikanska högtider. Vi firade midsommar i helgen. Och nästa vecka är det 4th of July. Då har vi semester. M hela veckan, medan jag tar två dagar. En före och en efter 4th of July som ju är en helgdag här. De dagarna ska vi spendera i Seattle. Vi flyger på lördag och kommer tillbaka på onsdag. Och jag ser verkligen fram emot det. Ett avbrott. En resa. Träffa vänner. Se en ny stad. Familjetid. Semester. I vår lilla bubbla.

Pappas dag idag

Idag är det Father's Day här i USA. Vi har inte haft något särskilt inplanerat inför dagen utan än så länge har vi mest tagit det rätt lugnt. Fikat lite Fars Dag fika bara. Med svenska kakor från IKEA. Fint som snus ska det ju vara eller hur...?! Och så har han fått ett jättefint kort från Storasyster. I eftermiddag blir det kanske lite poolbesök. För värmen har slagit till. Och det med besked. En värmebölja är här nu. Termometern ska visst nå ca 36 grader Celsius idag och 37 imorgon. Varmt, varmt varmt! Så som sagt, lite bad i poolen blir det nog. Hittills har det annars mest varit vattenlek på uteplatsen. Men det är skönt det med.

Storasyster har två dagar kvar i skolan. Två dagar till som second grader. Otroligt vad jag tycker att detta skolåret rusat fram. Kan inte fatta att hon börjar third grade redan om drygt två månader. De två återstående skoldagarna blir det dock inget vanligt skolarbete, så i praktiken är väl skolåret över redan. Imorgon blir det Field Trip. Då till den närliggande biografen här där barnen ska se "Finding Dory" uppföljaren till "Finding Nemo" som ju kom för en herrans massa år sedan. 2003 tror jag bestämt. Vi har sett om just "Finding Nemo" inför morgondagen och jag kan säga att Lillebror är heeeeelt hooked. Det är nu mycket Nemo och Dory här hemma. På Tisdag är det sista skoldagen och då ska barnen ha ett Classroom Party. De kommer dessutom endast gå halvdag, alltså sluta redan vid lunch. Sedan börjar sommarlovet.

Till Alla Pappor där ute som Firas idag vill jag önska en riktigt FIN FARS DAG!!!!

Storasysters Fars Dag kort till M

Även blommorna behöver lite vatten i värmen

Svalkande fotbad

Dory & Nemo

Regnlek

Det är ju inte så vanligt med regn här i södra Kalifornien. Men nu under vintern samt de tidiga vårmånaderna kan det ändå komma lite. Och i år är det ju El Nino år så då skulle det enligt prognoserna komma mycket. Hm, mycket är väl att ta i tycker jag. Det har inte alls kommit så mycket regn som de först förutspådde. Tyvärr. För vi behöver allt regn vi kan få här i torkans trakter. Mest behöver det ju komma nederbörd i form av snö. Då i NORRA Kalifornien. I bergen. Det är den som sedan ska smälta sådär lite sakta och fylla på vattendepåerna i marken och ta hand om hela Kalifornien, även oss här i söder. Och i år har det faktiskt kommit mer snö än de senaste åren, men ändå inte så mycket som man hoppats. Men vi har ändå haft ett par regndagar här sedan början av året. Och ja, jag njuter av dem. Dels för att det är skönt att faktiskt ha mulet och regnigt ibland. Jag tycker att kropp och själ liksom vilar lite när det inte strålar sol hela tiden. Man går ner lite i varv på något vis. Sedan vet jag ju att vi behöver regnet. Marken suger åt sig och under den här delen på året när det faktiskt kommer mer nederbörd är det riktigt grönt och vackert. Senare under sommaren blir det ofta väldigt torrt och istället för grönska skiftar mycket av växtligheten i torra bruna nyanser.

Förra veckan regnade det ett par dagar och den första av regndagarna var faktiskt en riktig regndag. Ni vet sådär så att det bildas pölar på marken. Så efter skolan ville både Lillebror och Storasyster hoppa i vattnet så vi gick ut och gjorde just det. Jag kan berätta att det var rätt många av de bilar som passerade på vägen intill som tittade lite extra. Kanske är det väldigt svenskt att frivilligt vara ute i regn? Att låta sina barn hoppa runt i de inte alltför rena pölarna. Lillebror tappade dessutom balansen rätt ofta och satt i vattenpölarna och plaskade. När vi kom in hällde jag ut en hel del vatten ur hans stövlar...

Det plaskades och hoppades en hel del i de grunda pölarna utanför husen där vi bor

I den här pölen rann vattnet lite eftersom mareka lutade så ungarna testade även att lägga små blommor i vattnet och se de flyta iväg

Storsyster försökte även fånaga regndroppar med tungan men kunde konstatera att det var knepigare än att fånga snöflingor 

Även hinkar och spadar åkte fram

Här lagades soppa och häxbrygd

Efteråt blev det bad och den här lilla killen var mäkta nöjd efter både vattenpölslek och bad inomhus

Kalas för en två-åring

I söndags hade vi kalas för Lillebror. Inget stort, men jämfört med förra årets 1-årskalas var det gigantiskt. Då hade vi ju nyligen flyttat hit och kände knappt någon än, mer än den familj som fortfarande är våra närmsta vänner och som vi bjöd över på tårta. Men under året som gått har vi lärt känna fler familjer och till 2-årskalaset bjöd vi 6 familjer varav 5 kunde komma. Av dessa var två våra amerikanska vänner här och de övriga fyra är svenska familjer som jag lärt känna via Svenska Skolan här i San Diego.

Typiskt nog så visade väderleksprognosen regn just på söndagen. Det känns ju galet med tanke på att det regnar så sällan här. Tror det var första regndagen på mer än en månad. Eftersom vi planerat att vara utomhus i en av våra favoritparker var vi först lite oroliga över att vi inte hade någon bra plan B. Vi bor ju fortfarande inte särskilt stort även om det skulle fungerat att ha kalaset hemma hos oss. Men vi hade tur för det klarnade upp vid lunchtid och vi bestämde oss för att ändå  ha kalaset ute. Dock flyttade vi till en park närmare oss. Framförallt för att det var rätt blåsigt och den ursprungliga parken ligger ganska högt upp medan den vi valde ligger lite mer skyddat. Dessutom endast ca 5 minuter från oss med bil vilket var skönt. Det lustiga är att vi inte känt till denna parken tidigare trots att den ligger så nära oss. Men den är lite gömd inne i ett bostadsområde så man ser den inte även om man (som vi gjort hur många gånger som helst) passerar förbi alldeles intill. Dagen innan var dock Storasyster på ett kalas där och på så vis insåg vi att den skulle vara bra för Lillebrors kalas. Här nedan kan ni se kalaset i bilder.

Det är mycket Lego som gäller här nu (eller framförallt Duplo för Lillebror då) så självklart blev det en Legotårta. Fast jag var tvungen att staga upp den blå och gula biten lite med tandpetare så de inte skulle tippa under transporten...

Vår ursprungsplan var att ha ett Picknick-kalas, så vi hade förberett lite smått till ett sådant, men nu dukade vi istället upp allt på bordet så fick man ta vad man ville.

Inget av borden var upptagna (säkert tack vare regnet på förmiddagen) så vi kunde enkelt duka upp det vi tagit med oss till kalaset. Bordest vi tog stod så bra mitt emellan lekplatsen för de lite mindre och den för de lite större barnen så vi and full uppsikt åt båda hållen.

Det flögs flygplan...

...och åktes rutchkana

Och det lektes med bollar...

...och hoppades, klättrades och sprangs...

...och gungades...

...och ja, jag vet inte riktigt vad som pågick just här faktiskt...

...eller här... men skoj verkade de ha!

Och den här lille mannen var hur glad som helst, och även om jag inte tror att han förstod helt och fullt detta med kalas och att fylla år så fattade han iallafall att detta var något alldeles speciellt. Om inte annat så fick han ju äta fler kakor än han någonsin gjort tidigare...

Lillebrors BFF

Yngsta festdeltagaren med sin storasyster och sin mamma

Himlen klarnade upp mer och mer ju längre eftermiddagen fortskred

Så efter ett tag hade vi både soligt väder och "barn med solsken i blick"

Så var det dags för tårta och sång...!

Det blåste väldigt mycket så vi hade svart att ända ljusen. Vilket kan ses på den lilla filmsnutten nedan. Men Lillebror tyckte nog det var lika spännande ändå.

Storasyster med kompisarna A och E

Det blev till slut ett riktigt lyckat kalas tycker jag. Alla verkade ha roligt och det kändes fantastiskt kul att samla vänner såhär, även om det bara är för ett enklare barnkalas. Nu när man flyttat runt en del inser man verkligen att det är härligt när man börjat bygga upp sitt sociala nätverk lite och man har lärt känna en del folk. Att regnet upphörde och solen kom fram var ju ytterligare faktorer som gjorde kalaset lyckat. Särskilt som det kom ett nytt regnoväder sent på söndagkvällen och natten.

Thanks to All of You who came and celebrated with us and made O's 2-year Birthday party so fun!

Glass - och klätterpremiär

I lördags var det glasspremiär för Storasyster. Det märks med andra ord att vi bor långt från vinter och snö och kyliga temperaturer. Ingen Jonas så långt ögat når. Jag kan känna en sorg och saknad i hjärtat när jag ser alla fina, underbara bilder på Facebook där våra NYC-vänner åkt pulka i ett fantastiskt vitt och vackert Central Park i helgen. Samtidigt känner jag att jag är så tacksam över att vi har såpass behagligt klimat här ändå. Min vardag. Skulle vara så mycket mer jobbig om vi haft riktig vinter.

På lördagseftermiddagen tog vi oss till en av våra favoritparker här i närheten - Hilltop.

Och efter en liten stund hörde vi den välbekanta melodin från glassbilen. Givetvis ville Storasyster ha en glass. 

Glad tjej med sin favoritglass. Det var runt 18-19 grader och sol vilket var helt okej glassväder.

Lillebror gungade. Och gungade och gungade och gungade. Att gunga har nu blivit en av hans favoritsysslor. Det är synd vi inte har en gunga här hemma.

Att busa med pappa M är såklart också en favorit. 

Och att klättra. Här premiärklättrare han. Tidigare har han velat men inte klarat att klättra själv, men nu gick det plötsligt väldigt bra. Självklart har man hjärtat i halsgropen, och många av "klätterställningarna" här i USA tycker jag är sådana att ma lätt får just halsgropshjärta när man är där med små barn. 

Senare blev det molnigare men med utsikten uppifrån Hilltop spelar det ingen roll vilket väder det är tycker jag. Det är alltid vackert.

Jonas på intågande i öst men här i väst har vi varmt

På amerikanska östkusten förbereder man sig för en av de värsta snöstormarna på länge länge. Det är stormen Jonas som är på ingång. Tydligen ska han dra in under morgondagen, fredag. Jag saknar INTE de här ovädren alls. Minns så otroligt många snöstormar under våra år i NYC. Vissa utspelade sig mest i TV-kanalernas nyhets- och väder program medan andra faktiskt levererade en hel del snö. Ibland lamslogs hela staden. Och vi som bodde på 18:e våningen kunde ofta känna av de starka vindarna i huset. De liksom tog tag i väggarna och fönstren vibrerade. Fast visst är det otroligt vackert och mysigt med ett snöklätt New York City, det är det. Efter att stormarna bedarrat och man kan njuta av vit snö och blå himmel. Att då gå till Central Park och njuta av snön. Åka pulka. Göra snöänglar. Kasta snöboll eller rulla en snögubbe. Det är fantastiskt. Det kan jag sakna.

Central Park är magiskt när snön pudrat den vit

Under de åren jag jobbade i New Jersey och pendlade med bil var det åtskilliga dagar jag fick jobba hemifrån istället för att köra dit. Flera gånger stängde hela arbetsplatsen på grund av att de inte tyckte det var säkert för folk att köra dit. När det blir riktiga snöoväder i USA kommer det ofta enorma mängder under kort tid vilket kan skapa kaos både i städer och på motorvägar. Dessutom kör man inte med vinterdäck vilket självklart också bidrar till att just trafiken drabbas. Sådana här dagar stängs också ofta skolorna. Så kallade "Snow Days". Något som alltid var knepigt när båda föräldrarna arbetade men plötsligt skulle barnen stanna hemma. I NYC hade vi tur för vi hade ett så bra nätverk. Vi hjälptes ofta åt flera föräldrar. Plus att både M och jag hade relativt flexibla arbetstider där vilket gjorde det möjligt att pussla runt med tiderna under dagen.

En av våra s.k "Snow Days" i NYC för ett antal år sedan (tror 2012)

Detta är normalt en trappa, men snön gjorde den till en lagom pulkabacke.

Och ja, jag ser en massa oerhört vackra, stämningsfulla bilder nu från Sverige från den vinter som kommit dit. Nu är det väl vitt i stort sett i hela landet. När vi reste därifrån precis efter nyår hade ju snön ännu inte kommit till Skåne, men vintern hittade dit bara lite efter att vi var tillbaka här. Och ja, när jag ser de här bilderna rycker det lite i min vinterlängtan. Men när jag sedan tänker på hur jobbigt jag tyckte det var att dra på Lillebror alla vinterkläder när vi var där i julas så lägger sig min vinterlängtan rätt fort ändå. Det är ljuvligt med vinter, men vintervardag med småbarn är rätt jobbigt och jag ska erkänna att jag är mest glad att jag slipper. 

Sista gången vi åkte pulka i "Parken" (Central Park). Det var januari 2014, alltså ca 2 månader innan Lillebror tittade ut.

Som sagt, stormar som Jonas är inget jag saknar alls. Och jag tänker mycket på alla våra vänner på östkusten. Och jag hoppas att de ska fixa detta bra. Att inga ska skadas eller råka ut för stora skador på hus och hem. Att de ska klara sig från bilolyckor och halkolyckor med brutna ben. Och strömavbrott. För det är vanligt det med då stora snömängder dimper ner i förorten. I vissa fall kan man bli av med strömmen länge vilket verkligen inte är kul när temperaturen kryper ner långt under nollan.

Nej, här borta på Västkusten är vi väldigt förskonade från vädrets makter. Iallafall den här sortens makter. Och vinter känns just nu väldigt avlägset. Det har visserligen varit ovanligt kyligt här för årstiden, just på grund av El Nino. Men idag var det nästan sommarvärme igen. Med temperaturer strax över 20. Nu tänker jag på er där borta i öst och jag följer vädret. Håll er varma och ge er inte ut om ni inte nödvändigtvis måste!

Bild från i måndags då vi var ute på eftermiddagen och de här galna barnen enbart hade t-shirts samt var barfota! DET tyckte jag verkade lite väl kallt för min egen del. Idag hade jag dock flip-flops igen. Och svettades lite i min långärmade tröja.

Såhär har jag ofta klätt Lillebror senaste tiden. Bomullsbyxor och långärmad t-shirt men med en stickad tröja över. Det har känts ganska lagom.