Att pendla mellan sin egen lilla bubbla och en tripp i den känslomässiga berg-och-dal-banan

Snart har hela juni gått. Halva sommaren. Iallafall med gamla Sverige-mått mätt. Här har den knappt börjat. Vadå börjat undrar kanske en del? I San Diego har ni väl sommar året om?! Och jo det kan man ju tycka. Iallafall jämfört med det svenska klimatet. Och även det New Yorkska.

Fast med San Diegiska mått står vi bara på tröskeln till den varma torra soliga årstiden. För jo, det finns skillnader. Den senaste vintern var dessutom kyligare och blötare än på många år. Vilket var fantastiskt! Vi är nu officiellt ute ur torkan som rått här i södra Kalifornien så länge. En kylig vinter med mycket snö i norr och regn i söder. Dessutom en kylig vår som gjorde att snösmältningen skedde långsamt och under en längre tid har gjort under för vårt grundvatten.

Så ja, skillnader finns det och efter att ha bott här i två och ett halvt år känner vi helt klart att sommartemperaturerna inte kommit förrän nu. Maj kallas ofta "May Gray" och juni "June Gloom". För att det under de här månaderna ofta är mulna dagar med dimma på morgnar och ibland hela förmiddagar. Men från slutet av juni brukar sommarvädret komma. Med besked. Och som varmast är det ofta här runt sen-augusti, september och oktober. Ibland med temperaturer runt 30 grader ända in i november.

En typisk mulen förmiddag i maj eller juni här

Vad har hänt sedan senaste bloggposten då? Jo det snurrar på som vanligt här. Vardagslivet. Med den stora skillnaden att vi inte längre har en tredjeklassare hemma. För efter skolavslutningen som var för ungefär två veckor sedan, räknas Storasyster inte längre som en "Third Grader". Nu har hon endast två år kvar i Elementary School. Läskigt tycker den här mamman. Middle School verkar otroligt annorlunda. Men inte tänka för långt fram nu. Njut av de två resterande åren i Elementary. Tyvärr fick vi veta att vår fantastiska rektor inte kommer fortsätta till hösten. Han har fått jobb på en annan skola i skoldistriktet intill. En chock för både lärare och familjer på skolan. Nu hoppas vi att vice rektorn ska kunna ta över. Men som alltid är det ju en hel del politik vad gäller tillsättandet av tjänster också, så vi har i nuläget ingen aning om hur det ska gå. Men vi gör vad vi kan. Skriver brev, signerar listor och annat för att rekommendera och göra våra röster hörda, och hoppas att beslutet ska bli ett bra sådant. I början av juni hade vi även skolavslutning i Svenska Skolan. Med fika och sång. Nu är det uppehåll tills i höst.

Fika på Skolavslutningen i Svenska Skolan

På tal om att göra sina röster hörda så händer det så mycket här i politiken att jag varje dag känner mig som om jag åker på en känslomässig berg-och-dal-bana. Upp och Ner. Mest ner faktiskt. Om nu en berg-och-dal-bana kan ha fler nedförsbackar än uppför...? Nu är det sjukvården igen. BRCA. "Better Care Reconciliation Act" eller TrumpCare. Eller snarare Trump-NOT-Care. Republikanerna fick ju tyvärr igenom den nya administrationens förslag i kongressen tidigare och nu vill man skynda på röstningen snabbt som bara den i senaten också. För att få igenom detta innan folk hinner samla sig och protestera. Eller ens fatta vad den kommer att innebära. För detta handlar verkligen om en enorm försämring av sjukförsäkringen här. Inte enbart för alla miljoner som har ACA eller vad som kallas ObamaCare, utan för ALLA. Det kommer troligen även att drabba många som har försäkring via sin arbetsgivare. Premierna kommer gå upp enormt. Dessutom är detta åldersbaserat så är man i 50-årsåldern kan man komma att se en ökning på runt 200(!) %!!!!!! Och trots den skyhöga ökningen av kostnaden så kommer man få SÄMRE vård. Sjukförsäkringen kommer inte längre att omfatta lika mycket som tidigare. Samt om man har s.k "pre-existing conditions" så kommer försäkringsbolagen kunna vägra att teckna en försäkring åt en. Dvs, har du (haft) en sjukdom (t ex cancer) kommer du att riskera att stå utanför sjukvårdssystemet och därmed behöva betala all vård ur egen ficka.

USA är ju ett land där man kan gå i personlig bankrutt och bli hemlös enbart på grund av att man varit tvungen att söka vård, antingen själv eller för någon i familjen. Om man blir sjuk utan försäkring och sedan inte kan betala tillbaka de hundratusentals dollar som sjukvården kostar då kan man få gå från hus och hem. Jag fick veta av en kompis här att de kände en familj som fortfarande betalar tillbaka pengar för sin förlossning. De hade ingen försäkring och tog lån på sin bostad för att bekosta förlossningen. Ofattbart!

Obamacare eller ACA är inte hundra procent bra det heller utan har många brister. MEN, en stor viktig förändring som kom med den försäkringen var att inga försäkringsbolag kunde säga nej till folk som redan var sjuka. Man fick teckna försäkring även om man tidigare hade behandlats för cancer, hade en autoimmun sjukdom, hade fått vård för psykiska problem, eller på annat vis inte varit 100% frisk i sitt liv. Därmed kunde man få vård. Och medicin. Oavsett sin sjukdomshistorik. Men i den nya sjukförsäkringen från vår nuvarande president är de s.k "pre-existing conditions" återigen tillbaka. Nu ska det vara fritt fram för försäkringsbolagen att neka en person sjukförsäkring om den behandlats tidigare eller har en sjukdom som behöver behandlas när man söker. I stort har man beräknat att ca 22 miljoner personer kommer att förlora sin sjukförsäkring (och därmed rätt att söka sjukvård utan att betala den helt själv) om ca tio år (2026).

Vad gäller "pre-existing conditions" så har jag även läst om förslag till att dessa skulle kunna omfatta kvinnor som fått kejsarsnitt, eller annan vård i samband med graviditet och förlossning. Samt att den nya sjukförsäkringen helst inte ska täcka prenatal vård, dvs mödravård för gravida eller vård i samband med förlossning. Sådant vill man att kvinnorna ska bekosta själva. För varför ska män, eller kvinnor som inte vill ha barn, eller som inte vill ha fler barn behöva betala för detta? Det måste man ju förstå att man inte kan påtvinga dem.... Jag läste t ex ett uttalade av en kongressman (eller om det var en senator jag minns inte nu), republikan såklart, som sa att "han inte stödde mödravård eftersom han och hans fru inte tänkte skaffa fler barn så varför skulle han och hans familj vilja betala för detta?"Alltså jag formligen kokar. I Trumps värld ska man helt enkelt inte vara kvinna. Inte ha en livmoder. Och man ska heller inte bry sig om andra utan endast sig själv. Och framförallt sina pengar.  Alltså, jag blir GALEN! Hur kan folk ens rösta på något sådant. Det övergår mitt förstånd!!!!! Om inget händer som fördröjer det hela så kommer senaten rösta nu på torsdag. I övermorgon. Och jag bävar för hur det ska gå om republikanerna får igenom det hela.

According to estimates by the Kaiser Foundation, health insurance premiums for higher income enrollees will increase 57% under the GOP anti-healthcare bill. For low income enrollees, premiums will go up 177%. And it's worse if you're older. From this report: http://www.kff.org/health-reform/issue-brief/premiums-under-the-senate-better-care-reconciliation-act/

Och ja, sedan den senaste skandalen här då en polis nyligen blev frikänd trots att han skjutit en svart man till döds i sin bil. En man som verkar ha följt regelboken för hur man ska bete sig då man blir stoppad av en polis. Ändå blev han skjuten. Mitt framför ögonen på sin flickvän och hennes 4-åriga dotter. En uppenbarligen "vanlig" man som arbetade i en skola. Philando Castile. Denna händelse har diskuterats mycket i medier och det har även cirkulerat en del filmer från själva händelsen. Bland annat en där man ser mannens flickvän och dottern. I baksätet på en polisbil. Alldeles efter dödsskjutningen. Mamman i handbojor, som försöker att lugna en hysterisk liten flicka som gråter och ber mamman att inte göra så att hon också "blir skjuten". Fruktansvärt. Jag tappade andan och hjärtat knöt sig. Kramp. Hjärtkramp.

Och i The Daily Show delar Trevor Noah med sig av sina åsikter och tankar kring detta. Han visar även en film som släppts från själva skjutningen. Där polisen ber att få se Philando Castile's körkort och registreringshandlingar. Han berättar då att han även har ett vapen i bilen (ett legalt vapen eftersom han har vapenlicens). Något man enligt regelboken ska informera polis om. Sedan sträcker han sig efter sina ID-handlingar, men polisen verkar tro att han ska ta fram vapnet och skjuter Philando. Inte en gång. Inte två eller tre. Utan sju skott. En man som sitter i framsätet, troligen med säkerhetsbältet på sig, tillsammans med sin familj. En man som gjort exakt det man ska om man blir stoppad av polisen. Ändå slutar det med att han blir skjuten till döds framför ögonen på sin flickvän och hennes dotter. Tragedi. På så många plan. Mer från Trevor Noah om detta kan ni läsa och se här.

Senare såg jag även denna video (nedan) delad i sociala medier. Och Hjärtkrampen tog vid igen.

Jag vet att detta tyvärr inte är något nytt. Men att det fortfarande sker 2017 känns så tröstlöst. Ilska, sorg. Känslor som svämmar över alla breddar. Som jag sa är det en känslomässig berg-och-dal-bana att leva här nu. Och jag går mellan att känna. Alltför mycket. Till att stänga av. För jag orkar inte ta in allt hela tiden. Det går bara inte. Så mitt i allt detta mörka runtomkring oss lever vi vårt vardagsliv. Jag gråter över mycket, men jag är också enormt tacksam över mycket. I vår lilla bubbla är det bra. Vardagslycka. Vi mår bra. Mina barn växer så det knakar. Både fysiskt och mentalt. Och jag njuter sååå av dem. Även om de kan driva mig halvt tillvansinne också ibland. Precis så som det ska vara. Storasyster går på Summer Camp. "Fitness Camp". Så det är fotboll, basket, brottning, dans, "american football" (flagfootball), simning.... Dessutom tränar hon ju numera Kung Fu fyra gånger i veckan. På kvällarna. Efter Camp. Så ja, efter denna sommar lär hon vara enormt vältränad. Men framförallt så har hon roligt. Och trivs. Vardagslycka. I vår bubbla. Jag jobbar och trivs fortfarande otroligt bra med jobbet. Och mina fina kollegor. Vardagsliv. Och så lite helg. Vi blandar svenska och amerikanska högtider. Vi firade midsommar i helgen. Och nästa vecka är det 4th of July. Då har vi semester. M hela veckan, medan jag tar två dagar. En före och en efter 4th of July som ju är en helgdag här. De dagarna ska vi spendera i Seattle. Vi flyger på lördag och kommer tillbaka på onsdag. Och jag ser verkligen fram emot det. Ett avbrott. En resa. Träffa vänner. Se en ny stad. Familjetid. Semester. I vår lilla bubbla.

Happy Father's Day!

Här i USA är det Father's Day idag. Fars Dag. Pappas. Det firas men är inte lika stort som Mother's Day är här.

Vi har inga direkta planer för dagen faktiskt. Inte mer än att en av mina bästa vänner från Sverige ska göra en blixtvisit hos oss ikväll, men det har ju inget med Father's Day att göra.

Frukost är dock inhandlad men föremålet för den sover fortfarande och det känns lite elakt att vecka upp honom. Så vi väntar väl lite till. I övrigt har jag ingen present. Fast jag tankade M's bil i morse (när jag handlade frukosten) så det kanske kan räknas som en bra Fars Dags present....???

Women's March on San Diego

Jag har ju redan nämnt att vi var med och skapade historia förra lördagen. Dagen efter Trumps inauguration. Nu måste jag självklart visa lite mer bilder från marschen här i San Diego. Det var en helt igenom positiv upplevelse. Ungefär 20.000 personer var väntade, men efteråt har man uppskattat det till ca 30-40.000. Alltså ungefär det dubbla. Ingenting jämfört med de enorma marscher som pågick i Washington DC (där man uppskattade demonstranterna till ca en halv miljon!), New York City (uppskattningsvis ca 400.000), Los Angeles (även här uppskattas det till ca en halv miljon deltagare) och Boston men ändå. Det kändes stort. Särskilt som det marscherades runtom i hela världen! Helt fantasiskt! Vilken rörelse. I Sverige arrangerades två marscher. En på Norrmalmstorg i Stockholm, och en i Åre. Den sistnämnda på skidor! På alla ställen var det dessutom fredligt motstånd. Inget våld. Utan demokrati i en av ordets sanna bemärkelser. Stöd för våra mänskliga rättigheter. Starka men ändå icke-aggressiva protester från majoriteten. Man ville göra sin röst hörd och berätta att nedskärning av kvinnliga och mänskliga rättigheter är något man opponerar sig emot.  Den ingav tröst, styrka och glädje. Vilket sannerligen behövs just nu. Mitt humör denna veckan har varit svårmodigt minst sagt. Men om det kan ni läsa mer i föregående inlägg. Här nedan är bilder från vår Systermarsch förra helgen.

Vi tog en Uber ner till centrum där marschen skulle starta. Taxin släppte av oss en bit ifrån folkmängden och vi promenerade två block och såg då folk överallt som var på väg i samma riktning. Med eller utan plakat. Här är vi nästan framme och som ni kan se var det MYCKET folk redan då. Detta är ca 30 minuter innan det hela skulle starta. Det var svårt för folk att ens komma in till staden i tid. Tåg och bussar var så fulla av folk att vissa inte hann i tid.

Mitt i smeten

Det var roligt att se alla skyltar. Själva hade vi inga utan gick helt enkelt "bara" med.

Den första vi mötte upp med var en av mina svenska kompisar (som också är lärare i Svenska Skolan). Här tar vi en selfie på oss allihop.

Vid 10-tiden började talarna och det var flera kvinnor från olika ställningar i samhället )politiker, företagare, mammor, transgender, latinos och African Americans) som gav korta tal om varför de ville gå i marschen.

Vi väntade även på ytterligare förstärkning i form av våra vänners vänner. De hade suttit fast i en enorm kö utanför staden för att köpa tågbiljetter, men kunde slutligen förenas med oss. Med sig hade de sina egenhändigt stickade "Pussy Hats" vilka delades ut till oss. Jättefint tycker jag!

Jag och Storasyster i våra rosa mössor

Sedan började vi då äntligen gå

Vi såg flera hundar och många gick med barnvagnar eller småbarn på axlarna. Här är en av de fina fyrfota demonstranterna.

Det var roligt att se att vi var en sådan stor blandning av folk. Både vad gäller ålder, kan och etnicitet. 

Marschen avslutades nere vid vattnet och när vi närmade oss detta område såg vi filer 

Här avslutades marschen och vi promenerade sedan in i staden för att få i oss lite lunch

Älskar skylten "Fight like a girl"

En tiger såg vi också

En av cyklarna utanför vår lunchrestaurang

Sedan jag påbörjade detta inlägget har mycket hänt. Den här senaste veckan har verkligen varit en "nu-kan-det-inte-bli-värre-jo-det-kunde-det-visst-vecka". Det har även lett till än fler protester och marscher runtom i landet. Jag önskar SÅ att det inte skulle behövas. Samtidigt är jag glad över att se att så många förenas och försöker kämpa för ett bättre samhälle. Nu hoppas jag bara att det ska räcka. Om inte till allt så åtminstone en bit. Men det känns dystert. Det ska jag erkänna. Varenda dag funderar jag tusen gånger över vart världen är på väg...?!?

Fem dagar efter Inauguration

Just nu behöver jag se denna bilden igen. Och minnas. Kraften. Energin. Den kollektiva ilskan. Men också den gemensamma glädjen. Känslan av att faktiskt göra något. Att vara del av något större. Att inse att man inte är ensam. Jag måste minnas det nu. För just nu känns det mörkt mörkt mörkt. Jag känner mig lite som en fisk som kastats upp på land och ligger och kippar efter andan. Allt är sig likt, världen är densamma. Men ändå inte. För allt har vänts upp och ner. Ut och in. En fisk på torra land. Gälar som slår panikartat men ändå får jag ingen luft. Syret finns där. Men i helt fel form. Iallafall för mig. Världen densamma men ändå helt helt helt FEL. Galet Fel!

Så att se på denna bild och försöka att mota undan paniken. Det är en av de saker jag ägnat mig åt den här veckan. Den första veckan med vår nya president. Eller snarare de första fem dagarna. Fem ynka dagar. Men det känns som en hel evighet. Hur ska vi klara av fyra ÅR?!?! Häromdagen skrev jag även ett kort email till en senator här i Kalifornien. Efter en förfrågan från en kompis som startat en grupp för oss som vill men inte vet vad vi kan göra. Och jag tror det är den enda vägen att gå nu. Att försöka göra det lilla. Trots att det inte är några stordåd så är det ändå något. Sedan hoppas jag att om vi är många som gör just det lilla, så kanske kanske kanske kan det räcka en liten bit på vägen.

För nu måste vi fortsätta marschera. Framåt. Även om det blåser motvind. Jag bara hoppas att vi ska orka. Att vi alla ska hitta kraften. För det är alldeles för lätt att känna sig dränerad. Hitta energi. Det har blivit som ett mantra. Hitta energi. I det man kan. I det JAG kan. I en rosa stickad mössa. I en blöt puss från Lillebror. I bilen på vägen hem från jobbet med Stilla Havet glittrande utanför rutan och bra musik i högtalarna. I en skrattstund med Storasyster. I en lätt smekning över handen. I glädjen över att kvällarna blivit märkbart ljusare. I lyckan över mitt jobb som jag tycker mer och mer om desto längre jag är där. I det lilla och i det stora. I vardagen och i dess guldkant. Hitta Energi.

Energi. Till. Att. Gå. Framåt.

Nya tider

Den 20 januari 2017 kommer jag för alltid att minnas. Ett av de största regnovädren här i Södra Kalifornien vräker just nu ner utanför fönstren. Dimman ligger tung. Men vädret speglar egentligen bara det jag känner just nu. Även i mitt hjärta blåser det gråa skyar och hela mitt jag känner mig regntung.

Fast egentligen är det orättvist. Egentligen är jag glad över regnet. Jag tycker om det. Vill helst inte alls beskylla det för sin gråhet. Regn behövs här. Det är välkommet. Bye Bye torkan! Så kanske borde jag ta tillbaka orden ovan?

20 januari. Trump har just svurit Presidenteden i Washinton DC. USA's 45:e president. Hatet flödar värre än vanligt på sociala medier. Åt alla håll. Jag känner mig trött. Och genomledsen. Orkeslös. Kraftlös. Grå. Visst, min hemska förkylning från virushelvetet bidrar såklart också. Mitt huvud spränger. Min hals bultar. Och hostan som retas och sedan bryter ut kaskadvis tills man nästan kräks. Så ja, min kropp är invaderad av ett ont virus. Men ända in till hjärtat har den ju inte nått. Så tyngden där kan jag inte skylla viruset för.

Jag försöker tänka att idag, idag har jag rätt att vara ledsen. Känna mig liten, orolig, orkeslös och bara sådär otroligt ledsen som man kunde göra ibland som barn. Då när världen var målad i svart-vitt. Men imorgon. Imorgon. Då. Är. En. Ny. Dag.

Tack för de här 8 åren!

Imorgon. Då ska det marscheras. Banne mig. Women's March. Runt tvåhundra tusen beräknas komma och delta i Washington DC. TVÅHUNDRATUSEN!!! Själv ska jag och Storasyster tillsammans med några vänner ta oss ner till San Diego och gå i Women's March in San Diego. En av de oerhört många "systermarcherna" som arrangeras över hela landet. Ja, hela världen faktiskt. Så imorgon. DÅ. Som jag sa tidigare är mitt "oneworld" för i år Tillsammans. Together. Och ja, inför morgondagen känns det mer rätt än någonsin. Här i San Diego blir vi inte i närheten av de mängder som i DC marschen. Men jag är ändå imponerad. Och Glad. Över 20000 har man beräknat kommer. Tjugotusen! Jag tycker det är fantastiskt. Särskilt med tanke på att San Diegans (eller folk här i Södra Kalifornien överhuvudtaget) inte är kända för att trotsa vädrens makter. Ofta vill folk här inte ens gå ut och äta lunch vid utomhusserveringarna när det är lite under 20 grader, även om solen skiner. MEN, man kommer trotsa regnet imorgon. Och det gläder mig.

Jag har aldrig tidigare demonstrerat eller på något vis varit en del av en rörelse. Men jag känner att just nu behöver jag detta. Och jag tror världen behöver all kraft den kan få. Sidor har redan försvunnit från Vita Husets hemsida. Det tog inte lång stund efter att Trump svor eden innan de var puts väck. För er som inte vill eller kan klicka och läsa artikeln så kan den summeras kortfattat såhär:

" WhiteHouse.gov immediately wiped pages on LGBT rights, civil rights, climate change, and health care from its “issues” section after Donald Trump took the oath of office."

Så ja, just nu behöver vi "Tillsammansskap" och Kärlek och Energi. Kraft. Stöd. Idag ska jag tillåta mig att sörja. Men. Imorgon. Det är då det börjar. För min del utan Pussyhat eller plakat, men det känns ändå bra. Det får bli nässpray och stövlar. Och så min Älskade Dotter. Att hon vill och kan följa med mig känns stort. Mitt hjärta sväller över. Min Finaste. Så klok. Redan. Och så full av Kärlek. Jag känner mig både glad, överväldigad och rörd över att hon vill gå med oss. Att hon vill och kan och får vara en del av den positiva kraft jag hoppas att detta kommer att vara. Vi måste visa henne att man inte kastar in handduken även fast Voldemort intagit tronen. Man kämpar. Vi kämpar. För hennes framtid! För allas vår framtid. Women's Rights are Human rights! 

"We, San Diego Women’s March, are peacefully marching in San Diego in solidarity with the Women’s March in DC.  We are dedicated to a free and open society. Together we stand united in our respect for all people and we resist the marginalization of anyone. As a diverse, inclusive community of compassionate people, we seek to strengthen and continue our commitment to work for the protection of women’s rights. 

We stand firm in agreement that women’s  rights are human rights."




Så, Voldemort se upp... 
EXPELLIARMUS!

Kärlek till er Alla!

Hjärtana är lånade från: http://plusquotes.com/images-love-img-photos-loves.php
Bilderna på Obama med familj samt Biden är också lånade från nätet.

Inför 2017

Nytt år. 2017. Det känns som alltid lite speciellt när man vänder blad. Går från ett "gammalt" och ovant år till ett nytt. Lite högtidligt på något vis. Spännande. Samtidigt känns det lite nervöst också. Vad kommer att hända under det nya året?

Rent personligen känns det otroligt roligt och spännande att få susa in i det här nya året. Det är första gången på ett tag som jag har känt den här glada förväntningen inför det nya året. Våra år sedan flytten hit har ju varit ganska tuffa emellanåt och jag måste säga att det de senaste nyårsaftnarna kanske inte känts sådär överdrivet glatt och positivt. Men nu tycker jag det ska bli enormt spännande. Det är såklart mitt nya jobb som gör skillnaden. Att äntligen få möjligheten till den personliga utveckling och stimulans jag längtat efter. I en yrkesroll. Att få fundera över vilka mål jag ska sätta och sedan planera hur jag ska kunna jobba med mitt uppdrag för att uppnå dem och nå bästa möjliga resultat. Både för företaget och mig själv. Att få utvecklas på ett proffesionellt plan. DET har jag längtat så efter.

Att jag dessutom fick otroligt fina vitsord under mitt utvecklingssamtal med min chef nu innan jul gör att jag verkligen känner att jag är rätt person på rätt plats just nu. Jag stortrivs och det känns såklart extra bra att mina kollegor och min chef verkar trivas med mig också. Vi är ett team och det känns verkligen när jag arbetar med dem att vi jobbar mot ett gemensamt mål. Alla är vi olika pusselbitar i pusslet. Var och en behövs för att bilden ska bli så bra och detaljerad som möjligt. En härlig känsla!

Det kommer dessutom att ske en del positiva förändringar på familjeplanet detta året. Vi väntar på att en ny familjemedlem ska komma förena sig med oss. En liten kusin kommer att se dagens ljus nu i början av 2017. Och även om det kommer att dröja en stund innan vi kan hälsa den nya medlemmen välkommen så har vi en Sverigeresa inplanerad inte alltför lång tid efter den förväntade ankomsten.

På det världsliga planet känns det mörkare. Det är mindre än tre veckor kvar innan vår President Elect tar över rodret här och det både skrämmer mig och får mig att känna ilska, nedstämdhet, frustration och besvikelse. Men kanske mest maktlöshet. Just nu känner jag mig så liten. Som ett torrt löv i en höststorm. Man kan försöka segla på vindarna men inser att det är nästintill omöjligt att styra emot orkanstyrkorna som driver åt helt jävla fel håll! Jag pendlar mellan att sticka huvudet i sanden och att försöka tänka så positivt jag kan. Än vet jag inte riktigt hur jag ska kanalisera alla känslor som bubblar runt, men jag hoppas att jag ska kunna omvandla dem till något bra. Något konstruktivt. Annars kommer de nog att gnaga upp mig inifrån. Iallafall känns det så just nu.

Jag hoppas iallafall att 2017 ska bli ett bra år. På alla plan. Mitt mål är att försöka jobba på att det ska bli så bra som möjligt. Något som verkar vara väldigt poppis i år (säkert redan tidigare år, men jag är nog lite efter som vanligt) är ett s.k oneword. Alltså att man ska ha ETT ord som sin målsättning, sitt fokus sin "bild" av det nya året. Något som kan leda och guida en genom året. Något att jobba för. Något att inspireras och lyftas av. För min del tror jag att ordet i år får bli Tillsammans. Together. Just nu känns det som om både jag och världen behöver lite mer "Tillsammans".

Har någon av er något Oneword för 2017? Om ni har, dela gärna här och skriv varför ni valt just det.

Thanksgiving minus 1

Imorgon är det Thanksgiving här. Den stora stora stora högtiden i USA skulle jag nog vilja påstå. Den alla amerikaner firar oavsett religion, kulturell bakgrund och etnicitet. Den firas av amerikaner som fötts och vuxit upp här, kanske i generationer bakåt, men även av nya amerikaner, och av immigranter (som vi). Den firas i kristna hem, i judiska, i muslimska. Det är en högtid som på något vis förenar alla som bor och lever i detta stora och mycket delade land.

Såhär efter valet känns det på något vis som en extra stark symbolik med just Thanksgiving. Att vara Tacksamma Tillsammans. Vi har så mycket i våra vardagliga liv att vara tacksamma över. För min egen del handlar det om att få vara frisk. Att min familj och mina vänner mår bra. Sådant vi oftast tar för givet och inte tänker på. För det är lätt att glömma bort i vardagsrutin och stress.

Tacksamhet. Inte alltid enkelt. Som nu till exempel, efter att det land jag bor och lever i fått en helt ny agenda. En som jag hoppas innerligt inte ska förstöra detta landet helt. Men trots att misströstan, frustration, ilska, sorg och maktlöshet sköljer över mig i stort sett varje dag sedan valet (alltid när jag läser eller hör om vad vår President-Elect har gjort, vem han tillsatt i sin administration, vilka som hälsat honom, hur han hanterar kritik och att han nu duckar sin rättegång genom att betala $25 miljoner (!!!) för en sk. "settlement") så finns det saker som lyser upp i mörkret. Som det nedan. Jag läste det igår på Facebook. Och det värmde. Vi Tillsammans. Kan. Hjälpa. Stötta. Visa Kärlek. Vara Medmänniskor Med Hjärta OCH Hjärna. Och Mod. Att stå upp för andra. För de som är mer utsatta än vi. Så för personer som kvinnan nedan är jag tacksam. Det är i en sådan värld jag vill leva. Det är i en sådan värld jag vill att mina barn ska växa upp. Så TACK till Alla Er där ute som hjälper till och skapar just en sådan värld!

Självklart är jag även otroligt tacksam över allt jag har i mitt eget liv också. Tacksam över min familj. Mina underbara barn. Att jag fick bli mamma var ju ingen självklarhet. Så för det är jag oändligt tacksam. För att jag och M känns som ett starkt team trots (eller kanske just på grund av...?) att vi gått igenom många mörkare perioder i vårt gemensamma liv. Att vi hållit ihop. Kanske rent av blivit starkare. Det är jag tacksam över. Mer än vad jag kan hitta ord för. Och så sist men inte minst, denna Thanksgiving är jag oerhört Tacksam över mitt nya jobb. Att jag fick denna chans känns helt fantastiskt! Just när jag var nära att ge upp. När självförtroendet var i botten och jag kände mig som en djur instängd i en fälla. En bur. Som jag inte kunde hitta några vägar ut hur desperat jag än försökte. Där skuld och skam härjade mer eller mindre fritt. Tillsammans med oro, maktlöshet och en enorm känsla av otillräcklighet. Att plötsligt räckas en nyckel och upptäcka en förut dold dörr. Inse att nyckeln passar i låset och plötsligt komma ut. DEN känslan. Blinka mot ljuset. Andas in. Djupt. Känna hur livet sakta återvänder. Kanske låter det dramatiskt och överdrivet, men för mig kändes det just så. Och för detta är jag som sagt så Tacksam att jag i stort sett varje dag när jag kör till jobbet kommer på mig själv med att le i bilen. Stort. Att äntligen ha hittat en balans i mitt liv. En balans jag sökt så länge. Helt fantastiskt. Och DET är jag extra tacksam över.

Vad är ni Tacksamma för? 

Mina Finaste!

20 000!

Bara älskar detta! Så fantastiskt BRA! När den lilla personen gör en liten handling som ändå sätter något större i rullning. En god sak. För en god sak. Och emot en dålig. Med humor. Om så en svart sådan. Så TACK alla ni 20 000 (tjugotusen!!!!) som donerat! In honor of Mike Pence. Jag hoppas han känner sig hedrad.

Jag måste också. 

Efter valet

En vecka efter valet här i USA är stora delar av landet fortfarande i chock. Sociala medier kokar. Av ilska. Av oro. Av frustration. Och såklart, vissa jublar. Själv har jag verkligen tagit det här valet otroligt emotionellt. De första dagarna efter tisdagen 8 november har mitt humör varit väldigt färgat av valresultatet. Jag ska ärligt säga att jag har sörjt. Det har verkligen känts som ett sorgearbete. Först att försöka förstå att det verkligen skett. Vad som skett. Hur det skett. Och sedan att försöka ta in det oerhörda. Bearbeta. Tungt har det känts. Framförallt detta att så många i detta landet faktiskt stöttar en person jag känner noll respekt för. En person som uttryckligen förklarat att han ser ner på kvinnor, andra kulturer och religioner, alla som inte följer den heterosexuella normen. En person som lutat sig bakåt och tittat bort med en axelryckning då hans supportrar tagit till både psykiskt och fysiskt våld under valkampanjen. Att alla dessa miljoner människor kunnat lägga sin röst på en sådan person. Det är för mig ofattbart. Och oerhört sorgligt.

Än mer frustrerad blir man ju av att Hillary faktiskt VANN MAJORITETEN av folkets röster. Men på grund av det här otroligt odemokratiska systemet så räknas inte varje persons röst lika. Istället beror ens röst på var man bor i detta landet. Vilken delstat. Så ofattbart odemokratiskt!

Och i och med att Trump nu även utsett en uttalad rasist till sin högra hand i Vita Huset gör mig än mer sorgsen, arg, rädd och upprörd. Steve Bannon. En man som lett Breitbart News, en högerpopulistisk, ja rasistisk website som lever på att sprida hat och osanningar. I en artikel i New York Times beskrivs sidan i de här ordalagen:

"The website he runs, Breitbart News, recently accused President Obama of “importing more hating Muslims”; compared Planned Parenthood’s work to the Holocaust; called Bill Kristol, the conservative commentator, a “renegade Jew”; and advised female victims of online harassment to “just log off” and stop “screwing up the internet for men,” illustrating that point with a picture of a crying child."

Men det finns ljus i mörkret. Även om de är små. Just nu skrivs det i ett enda ord: Säkerhetsnål. Eller safety pin som det ju heter här. Varför kan ni läsa här. I korta drag är det en symbol som började efter Brexit i Storbritannien. Där ville man visa sin solidaritet med invandrare och flyktingar. Här i Post-Trump-eran som nu råder vill man med sin säkerhetsnål visa att man förutom invandrare och flyktingar även stöder kvinnor, LHGBT-communityn, muslimer och andra utsatta grupper som Trumpanhängare tydligt visat sig hotfulla mot. Helt enkelt en symbol för ett säkrare och varmare samhälle. Där personer som känner sig hotade ska kunna se att de har folk runtomkring sig på "sin sida". Jag tycker väldigt mycket om den symboliken. "You are safe with me". Dessutom är en säkerhetsnål något alla kan få tag på. Den är inte dyr. Den är inte stor och otymplig. Den kan fästas i stort sett var man än vill, på en krage, på en jacka, på en väska.

Jag hoppas så att förnuft och kärlek ändå ska gå segrande ur detta.


Bilden är lånad från nätet:
http://www.snopes.com/2016/11/14/safety-pin-solidarity/

11-årsdag

Idag är det 11 år sedan jag flyttade från Sverige. Till USA. New York City. Det känns som en hel evighet sedan. Samtidigt minns jag allt med sådan skärpa. Nära och långt borta på samma gång. I och med flytten hit till San Diego från New York känns min utflytt från Sverige än mer avlägsen faktiskt. Jag är ännu ett steg längre bort från Sverige. Både rent geografiskt och ja, vad ska man säga... Kanske känslomässigt?

Om jag fortfarande känner mig svensk? Jodå, väldigt mycket i vissa saker. De blågula färgerna kan man inte tvätta ur. Lite blekta har de kanske blivit på sina ställen, och de har fått sällskap av ett par "stars and stripes" tror jag. För även om jag på många vis känner mig v-ä-l-d-i-g-t svensk har jag samtidigt insett (och accepterat) att jag förändrats mycket under mina år utomlands. På samma vis som Sverige också förändrats. Så som det ju är. Världen och tiden förändras och vi med den.

Men visst känner jag mig svensk. Det känns lite som om mitt skelett, min grund, är gjord av ursvensk gnejs och granit. Medan resten har blandats till någon slags röra som innehåller lite av varje. Fast om någon numera frågar mig var jag kommer ifrån är det inte helt lätt att svara. För svaret beror ju helt på situationen. Och personen som frågar. Det enkla svaret är såklart att säga San Diego, eftersom det är här vi bor nu. Numera rullar det svaret faktiskt ut mer automatiskt på tungan än för bara något år sedan. Då jag alltid fick hejda mitt "New York City", och liksom svälja det medan jag ändrade tungans läge i munnen till att säga San Diego. Men det mer komplicerade svaret är ju: "Jo, jag är född i Sydkorea, uppvuxen i Sverige och har bott större delen av mitt vuxna liv i New York City, fast nu bor jag i San Diego i Södra Kalifornien." Jag känner mig dessutom fortfarande mer som en New Yorker än som både svensk eller San Diegan. Trots att vi snart bott här i två år. Knepigt.

Kanske kommer det att ändra sig fortare nu när jag börjat jobba här? På något vis känner jag mig redan mer rotad här i södra Kalifornien sedan jag började jobba. Då har jag ju endast varit anställd i ungefär tre och en halv vecka. Så särskilt logiskt är det ju inte, och jag kan inte riktigt förklara det hela, men på något vis känns det mer "fast" här nu. Som om jag tidigare hade solen men inte rötterna. För precis som växterna behöver vi nog både sol och rötter för att kunna växa och även hålla emot när vindarna tar i. Som hjälper oss att stå stadigt. Och jobbet har givit mig just en sådan rot. Jobbet ja. Det är något jag ska försöka skriva lite mer om senare. Jag vet att flera av er undrar. Hur det gått. Vad jag tycker. Nu kan jag iallafall säga så mycket som att jag stormtrivs! En helt fantastisk känsla. Och jag nyper mig själv i armen flera gånger varje dag. För att förvissa mig om att jag inte drömmer.

Mardrömsrutin

Så har det hänt. IGEN! I-G-E-N. Det där lilla ordet. Fyra bokstäver långt. Eller kort. IGEN. Och jag känner en stor sorg, ilska, frustration. Hur kan man låta det ske? Igen? Jag kan för mitt liv inte förstå. Varför är detta land så VAPENTÖRSTANDE? Så VAPENÄLSKANDE? Varför????

Jag fick reda på de hemska nyheterna när jag var och hämtade Storasyster i skolan under gårdagen. Först vill man liksom inte tro det man hör. Att det är sant. Men det var det. Och jag tänkte att för bara ett litet tag sedan stängdes tio high schools här på grund av lockdown. För att de hotats. Som tur var realiserades inte hoten den gången. Men nu alltså. En bit norrut härifrån. Roseburg. Södra Oregon. Oregon är den delstat norrut som gränsar till Kalifornien. Som jag har förstått miste 10 personer livet. Och flera skadades. Så JÄVLA ONÖDIGT! Så hemskt! Så sorgligt! Så Fruktansvärt! Man kan inte förstå. Det går bara inte. Känner sådan ILSKA över att detta har blivit vad President Obama tidigare idag i sitt tal, kallade för "rutin". RUTIN! Vadå rutin?! Hur ända in i helvete kan masskjutningar få lov att bli rutin?!?! Hur kan så starka och inflytelserika grupper i detta landet ha sådan fanatisk kärlek till vapen att man tycker att det är okej att masskjutningar som dessa blir rutin?!? Hur fungerar man då? Hur tänker man? Hur rättfärdigar man att så många oskyldiga mister livet i sådana här vansinnesdåd. bara för sin tro på rätten och friheten att själv kunna få döda ("bara i försvar såklart, alltid bara i försvar....") någon man tycker känns hotfull?

"Somehow this has become routine," said the president. "We become numb to this."

"The reporting is routine. My response here at this podium ends up being routine," said the president, making his 15th statement on a mass shooting since taking office in 2009.

"And what's become routine, of course, is the response of those who oppose any kind of common sense gun legislation."

"This is a political choice we make," Obama said. "This is not something I can do myself. I have to have a Congress and state legislatures and governors who are willing to work with me on this."

"It cannot be this easy for somebody who wants to inflict harm on other people to get his or her hands on a gun."

Jag vet att det är många faktorer som spelar in. Inte enbart vapenlagarna. Eller snarare frånvaron av vapenlagar kanske man borde säga. En reglering av vapenlagarna här är inte allt som krävs för att samhället ska försöka kunna komma från de här fruktansvärda, tragiska händelserna. Men det är en början. Och en mycket bra sådan. Jag inser att man inte kan skydda sig helt. Det går inte. Vissa personer kan alltid få tag på vapen på kriminella vägar. Men jag tror ändå på att göra det så svårt som möjligt för personer att få tag på och att inneha vapen och ammunition. Se bara på de masskjutningar vi haft i Sverige. Om man söker på "svenska massmördare" på Wikipedia kommer det upp endast 6 namn. Vilket kan jämföras med siffrorna här i USA där man sedan den fruktansvärda tragedin i Sandy Hook, Connecticut 2012 har haft 74 (!) skolskjutningar. Sjuttiofyra!!!! På ca 3 år! 

I Sverige alltså 6 massmord. Inte en enda skolskjutning. Sedan slutet av 1800-talet. Två av de svenska massmördarna utförde sina gärningar 1886 (morden i Glimminge) respektive 1900 (massmordet på ångaren Prins Carl), ytterligare två utförde sina brott 1932 (von Sydowska morden) respektive 1952 (Hurvamorden). De i "modern tid" (vilka också är de massmord jag själv minns) är då Mattias Flink sköt 7 personer i Dalarna i juni 1994 och senare samma år när Tommy Zethraeus skött 4 personer på Sturecompagniet i Stockholm, de s.k. Stureplansmorden. Ytterligare ett massmord jag minns var då finländaren Juha Valjakkala avrättade alla utom ena sonen i en familj i Åmsele 1988 (de s.k Åmselemorden). Och självklart minns vi alla också då Breivik utförde sitt fruktansvärda terrordåd på Utöja (samt i Oslo) i Norge sommaren 2011, då 77 personer dödades. 33 av dem var under 18 år. Siffror som man bara inte klarar av att förstå. Alls.

Dessa är alla fruktansvärda dåd, men jag tror att vi skulle ha sett ännu fler liknande tragedier om vi inte haft så kontrollerade vapenlagar som vi ändå har i Skandinavien. Att ha begränsad tillgång till vapen tror jag är en av de viktigaste faktorerna i ett samhälle för att försöka skydda sig så gott man kan mot sådana här tragedier.

Så nej nej nej! Jag vill inte att massmord ska vara något som händer rutinmässigt. Vill INTE! Ändå är det så. Här. Och ja, jag känner en sådan maktlöshet. Inför folks obotliga dumhet! Över folks tilltro till vapen. Som något gott. Fast det egentligen är ont. Jag håller med Obama. "It cannot be this easy for somebody who wants to inflict harm on other people to get his or her hands on a gun." Frågan är bara hur man ska den vapenälskande massan att förstå. Och ge dem både insikten och modet att släppa avtryckaren.