11-årsdag

Idag är det 11 år sedan jag flyttade från Sverige. Till USA. New York City. Det känns som en hel evighet sedan. Samtidigt minns jag allt med sådan skärpa. Nära och långt borta på samma gång. I och med flytten hit till San Diego från New York känns min utflytt från Sverige än mer avlägsen faktiskt. Jag är ännu ett steg längre bort från Sverige. Både rent geografiskt och ja, vad ska man säga... Kanske känslomässigt?

Om jag fortfarande känner mig svensk? Jodå, väldigt mycket i vissa saker. De blågula färgerna kan man inte tvätta ur. Lite blekta har de kanske blivit på sina ställen, och de har fått sällskap av ett par "stars and stripes" tror jag. För även om jag på många vis känner mig v-ä-l-d-i-g-t svensk har jag samtidigt insett (och accepterat) att jag förändrats mycket under mina år utomlands. På samma vis som Sverige också förändrats. Så som det ju är. Världen och tiden förändras och vi med den.

Men visst känner jag mig svensk. Det känns lite som om mitt skelett, min grund, är gjord av ursvensk gnejs och granit. Medan resten har blandats till någon slags röra som innehåller lite av varje. Fast om någon numera frågar mig var jag kommer ifrån är det inte helt lätt att svara. För svaret beror ju helt på situationen. Och personen som frågar. Det enkla svaret är såklart att säga San Diego, eftersom det är här vi bor nu. Numera rullar det svaret faktiskt ut mer automatiskt på tungan än för bara något år sedan. Då jag alltid fick hejda mitt "New York City", och liksom svälja det medan jag ändrade tungans läge i munnen till att säga San Diego. Men det mer komplicerade svaret är ju: "Jo, jag är född i Sydkorea, uppvuxen i Sverige och har bott större delen av mitt vuxna liv i New York City, fast nu bor jag i San Diego i Södra Kalifornien." Jag känner mig dessutom fortfarande mer som en New Yorker än som både svensk eller San Diegan. Trots att vi snart bott här i två år. Knepigt.

Kanske kommer det att ändra sig fortare nu när jag börjat jobba här? På något vis känner jag mig redan mer rotad här i södra Kalifornien sedan jag började jobba. Då har jag ju endast varit anställd i ungefär tre och en halv vecka. Så särskilt logiskt är det ju inte, och jag kan inte riktigt förklara det hela, men på något vis känns det mer "fast" här nu. Som om jag tidigare hade solen men inte rötterna. För precis som växterna behöver vi nog både sol och rötter för att kunna växa och även hålla emot när vindarna tar i. Som hjälper oss att stå stadigt. Och jobbet har givit mig just en sådan rot. Jobbet ja. Det är något jag ska försöka skriva lite mer om senare. Jag vet att flera av er undrar. Hur det gått. Vad jag tycker. Nu kan jag iallafall säga så mycket som att jag stormtrivs! En helt fantastisk känsla. Och jag nyper mig själv i armen flera gånger varje dag. För att förvissa mig om att jag inte drömmer.