onsdag 5 oktober 2016

11-årsdag

Idag är det 11 år sedan jag flyttade från Sverige. Till USA. New York City. Det känns som en hel evighet sedan. Samtidigt minns jag allt med sådan skärpa. Nära och långt borta på samma gång. I och med flytten hit till San Diego från New York känns min utflytt från Sverige än mer avlägsen faktiskt. Jag är ännu ett steg längre bort från Sverige. Både rent geografiskt och ja, vad ska man säga... Kanske känslomässigt?

Om jag fortfarande känner mig svensk? Jodå, väldigt mycket i vissa saker. De blågula färgerna kan man inte tvätta ur. Lite blekta har de kanske blivit på sina ställen, och de har fått sällskap av ett par "stars and stripes" tror jag. För även om jag på många vis känner mig v-ä-l-d-i-g-t svensk har jag samtidigt insett (och accepterat) att jag förändrats mycket under mina år utomlands. På samma vis som Sverige också förändrats. Så som det ju är. Världen och tiden förändras och vi med den.

Men visst känner jag mig svensk. Det känns lite som om mitt skelett, min grund, är gjord av ursvensk gnejs och granit. Medan resten har blandats till någon slags röra som innehåller lite av varje. Fast om någon numera frågar mig var jag kommer ifrån är det inte helt lätt att svara. För svaret beror ju helt på situationen. Och personen som frågar. Det enkla svaret är såklart att säga San Diego, eftersom det är här vi bor nu. Numera rullar det svaret faktiskt ut mer automatiskt på tungan än för bara något år sedan. Då jag alltid fick hejda mitt "New York City", och liksom svälja det medan jag ändrade tungans läge i munnen till att säga San Diego. Men det mer komplicerade svaret är ju: "Jo, jag är född i Sydkorea, uppvuxen i Sverige och har bott större delen av mitt vuxna liv i New York City, fast nu bor jag i San Diego i Södra Kalifornien." Jag känner mig dessutom fortfarande mer som en New Yorker än som både svensk eller San Diegan. Trots att vi snart bott här i två år. Knepigt.

Kanske kommer det att ändra sig fortare nu när jag börjat jobba här? På något vis känner jag mig redan mer rotad här i södra Kalifornien sedan jag började jobba. Då har jag ju endast varit anställd i ungefär tre och en halv vecka. Så särskilt logiskt är det ju inte, och jag kan inte riktigt förklara det hela, men på något vis känns det mer "fast" här nu. Som om jag tidigare hade solen men inte rötterna. För precis som växterna behöver vi nog både sol och rötter för att kunna växa och även hålla emot när vindarna tar i. Som hjälper oss att stå stadigt. Och jobbet har givit mig just en sådan rot. Jobbet ja. Det är något jag ska försöka skriva lite mer om senare. Jag vet att flera av er undrar. Hur det gått. Vad jag tycker. Nu kan jag iallafall säga så mycket som att jag stormtrivs! En helt fantastisk känsla. Och jag nyper mig själv i armen flera gånger varje dag. För att förvissa mig om att jag inte drömmer.


10 kommentarer:

  1. Underbart att det känns så bra med jobbet!

    Och ja, det där vart man kommer ifrån är aldrig en lätt fråga att svara på, det har vi ju pratat om förut. Plus att det går lite fram och tillbaka hur och var man känner att man "mest" hör hemma. Och upplagt för missförstånd.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Annika! Ja det känns verkligen helt otroligt härligt med nya jobbet. En sådan kick. Jag var verkligen redo... :)
      Och visst, detta med vart man kommer ifrån, vad man känner sig som (i fråga om nationalitet) är helt klart olika beroende på ens egen situation också.
      Kram!

      Radera
  2. Så roligt att du trivs på jobbet. Tror jobb gör väldigt mycket för känslan för en plats, om man känner sej rotad eller inte.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anna! Ja det gör det. Iallafall för en sådan person som jag själv, som VILL jobba ovh trivs med det. Nästan "kräver" det för att må bra. Jobbet är en stor del av min identitet har jag insett. På gott och ont såklart. Att nu ha fått igen den delen känns fantastiskt och som sagt, det gör att jag känner mig mer "hemma" här än tidigare.

      Radera
  3. Hoppas du kommer skriva mer om jobbet så småningom. Hälsningar, "nyfiken i en strut"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha Anna, jodå jag SKAAAA jag LOVAR! Det har bara varit så otroligt lite datortid sedan jag började jobba. Och ork. Kvällstid. Jag har ju lång pendling också så dagarna blir väldigt intensiva. Men nu har jag börjat kunna jobba hemifrån lite och det gör det hela mindre "tungt" ur intensitets- och tidsperspektiv. :-) Så jag lovar att det kommer mer om jobbet snart.
      Kramar!

      Radera
  4. Jag skrev om den där lilla vilsenheten för en månad sedan ungefär. Den där om hur man ska svara på frågan om var man kommer ifrån. Hur jag inte längre känner mig som en utlandssvensk men vet inte vad jag är numera. Jag får helt enkelt hitta ett jobb, verkar vara lösningen! :) Jättekul att höra att du är så nöjd över jobbet. Ser också fram emot att höra mer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jag last det på din blogg Karin! Och kunde igen mig jättemycket. Kan tyvärr inte kommentera på din blogg. Därav min "tystnad". Men jag följer den. :-)
      Kram!!

      Radera
  5. Vad roligt att allt går så bra, Anna. Glad att du trivs på jobbet. OCH i SD. Men visst kan jag förstå att du håller NYC nära ditt hjärta, och Sverige (förstås).
    Känner mig också så svensk i själ och hjärta, men inser också hur mkt red.white and blue jag har inom mig. Konstigt vore det ju annars efter alla dessa år i US.
    Ser fram emot att höra mer om ditt jobb jag också. Kramar och ha en fin helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen visst är det så Annika, man har numera flera ställen som känns "hemma". Och det är ibland sååå jobbigt och ibland sååå underbart. Jag tror verkligen att man förändras mycket av att byta land och kultur. Att "börja om" på nytt. Att ta sig an en helt ny livsstil så som det på så många vis är när man byter land. Och då är ju Sverige och USA ändå väldigt lika, jämfört med de som flyttar från helt andra kulturer som mellanöstern, Asien eller Afrika.
      Och ja, NYC kommer alltid ha en mycket speciell plats i mitt hjärta. Verkligen. Samtidigt känns det skönt att jag börjar vila mer och mer i att inte bo där längre. Och att jag känner starkare band till San Diego nu än för bara ett år sedan.
      Stora kramar!

      Radera