Throwback Thursday

Nästan exakt ett år sedan. Storasyster och Lillebror en eftermiddag i mitten av oktober. Vi hämtade Lillebror på dagis och både Storasyster och Lillskrutten passade på att åka lite rutchkana. När jag nu, ett år senare, ser på denna bilden inser jag ett par saker. 1) det verkar ha varit en mild oktoberdag i NYC då med tanke på Storasysters klädsel. Ingen höstkyla direkt. Bara armar och bara ben. Och solen som skiner. Jag minns faktiskt att hela oktober förra året var mer eller mindre mild i New York. 2) Lillebror har strumpor på sig. Ett klädesplagg han knappt har använt sedan vi flyttade hit. Och jag inser att vi måste skaffa nya nu under hösten eftersom alla par han har är från innan han fyllde ett år och därmed alldeles för små. 3) Båda barnen har växt något enormt. Inte enbart Lillebror som ju självfallet är den man ser störst förändring hos, men även Storasyster har förändrats mycket. På bara ett år. Tiden går så fort och det händer verkligen massor med ens barn under 12 månader. 4) Jag är så oerhört och innerligt glad och tacksam över att de här två är så fästa vid varandra. Kärlek är bara förnamnet. Storasyster har sedan dag ett varit i stort sett endast full av kärlek och omtanke när det gäller Lillebror. Och han ser upp till henne och älskar när hon leker och busar med honom. Han vill mer än gärna ge blöta pussar och ingen kan få honom att kikna så av skratt som Storasyster när hon vill.

Den sista insikten är den som jag vaknar med varje morgon och somnar med varje kväll. Jag saknar New York City. Jag saknar Manhattan. Jag saknar Upper East Side. Jag saknar att strosa runt i våra gamla kvarter. Dra in doften av höstlöv genom näsan. Klaga på bullret av alla vägarbeten. Se solens sneda strålar sila ner mellan grenar och tegelfasader. Se alla vara på väg någonstans. Till något. Från något. Snabba steg med en riktning. Höra prasslet av löv som såhär års börjar singla ner och samlas i högar runt trädstammarna på trottoarerna. Känna doften av pretzels från alla de små vagnarna i gathörnen. Se fem gula taxibilar i rad samt två ambulanser susa förbi. Möta någon på gatan och hälsa. Sådär lite glatt men ändå liksom i farten. Någon vi känner som bor i våra kvarter. Kanske i vårt hus. Eller i huset bredvid. Eller kanske bara någon vi känner från skolan eller dagiset. Jo jag saknar. Men det är okej. Jag är okej. Hösten verkar inte komma hit till San Diego. Och det är väl något man helt enkelt bara får lära sig att acceptera. Här pyntar vi med pumpor och skelett i 30-gradig värme. Vi går till poolen i mitten av oktober. Och jag suktar över alla färgsprakande bilder på Instagram och Facebook. Men. Jag. Är. Okej. I morse var jag och hjälpte till som volontär i Storasysters skola. Art Corps. Roligt. Och efter det en kaffe med min bästa vän här. Ihop med våra yngsta. Mysigt. Vi drack till och med varmt kaffe. Inte iskaffe. Hurra! Och imorgon är det fredag. Skönt!

Jag är okej. Jag mår faktiskt riktigt bra. Höst i San Diego är annorlunda än höst i New York. Men just nu är det precis som det ska. Jag lever här och nu. Inte där och då. Kanske är just detta den viktigaste insikten av dem alla...?

Från NYC till San Diego - eller hur mycket ryms egentligen i ett hjärta?

Hur går det egentligen med anpassningen från livet i New York City till livet här i San Diego, kanske någon fortfarande undrar? Eller så har ni kanske inte alls funderat över det. Vad vet jag. Det är ju ändå mer än ett halvår vi bott här nu. I vår nya hemstad. Så otroligt olik vår gamla. Så vi borde väl ha anpassat oss nu? Till vår nya livsstil. Vår nya vardag. Jo, till viss del har vi väl det. Vi har fått rutiner i vardagen. Vi har börjat lära känna lite folk. Vi fortsätter boa in oss i vårt nya hem. Så visst går det framåt. Men om ni undrar så kan jag berätta att det fortfarande är en pågående process. Jag har bra dagar och jag har sämre dagar.

Dagar när jag ÄLSKAR vårt nya hem och vår nya tillvaro. Vårt nya vardagsliv. Att ha mer utrymme. Att slippa bo i en skokartong. Att ha fint väder i stort sett varenda dag. Att ha tillgång till bil och då menar jag inte enbart att vi faktiskt har en bil, utan att vi även har garage. Med direktingång till vår lägenhet. Som ingår i vår hyra. Lyx jämfört med hur vi parkerade i NYC. Och så det här med att ha naturen alldeles inpå knuten. Och vilken natur sedan. Slående vacker! Dessutom otroligt skiftande. Kust med vidsträckt hav. Berg. Överallt dessa berg som sträcker sig mot horisonten. Och så öknen. För mig är den sistnämnda väldigt exotisk på alla vis. Något jag aldrig tidigare sett eller besökt. Vi får alltså återigen uppleva ett nytt äventyr. Nya ställen. Nya människor. Nya utmaningar. Bara detta är ju egentligen en rikedom i sig. Livet är till för att levas. Upplevas.

Men så har jag de där sämre dagarna också. När saknaden inte bara skaver lite, sådär som sand mellan tårna. Utan när jag verkligen verkligen verkligen SAKNAR. Allt. Staden. Ljuden (eller oljuden kanske man snarare borde säga). Ljuset. Pulsen. Energin. Känslan. Atmosfären. Lukterna. Allt det som är NYC. Taxibilarnas ständiga tutande. Skramlande tunnelbanetåg. Nybakade pretzels med saltkorn stora som hagel. Ginkoträden. Trafikljusen. Tegelhusen. Sopsäckarna som ligger på trottoarerna och väntar på att bli upphämtade av sopbilen. Barnvagnar. Cykelbud. Sjukhuspersonal som skyndar fram iklädda scrubs och med en lunchmacka i ena handen. Män i mörk kostym som svettas i hettan. Barn på scooters. Metropolitan Museum. Hästarna som står längs med Central Park South/59th Street. T-banebollarna intill nedgångarna till spåren. Hundar klädda i de mest udda klädslar. Shabbathissen på sjukhuset. Alla färgglada cykeltaxis spridda som färgglatt strössel runt Central Park. MoMa. Statyn av Alice i Underlandet. Alla överfulla lekparker. Röda och blå tugboats på East River. Körsbärsträdens vita blommor som lyser som moln på våren. Parader längs med 5th Avenue. Hotell och limousiner. Sirener både nära och på avstånd.

Och inte minst konversationerna som pågår överallt. Hela tiden. På så många olika språk. Tjejerna med sina hundar som pratar i gathörnet utanför delin. De två bilisterna som skäller högljutt på varandra i någon gatukorsning. Mamman som förmanar sin dotter medan de väntar i kön på Starbucks. Turisten som frågar efter vägen till närmaste tunnelbanelinje. Sällskapet som glatt hugger in på sin middag på uteserveringen i gathörnet. Studenterna som ivrigt diskuterar med varandra när de går förbi. Mannen som säljer bagels i gathörnet och som utbyter några hastiga ord med sin kund. Tjattret från den förbipasserande skolklassen.

Och såklart våra vänner. Vår trygghet. Vårt nätverk. Många av dem var som vår familj. Man visste att de fanns. Att de ställde upp. I vått och torrt. Praktiska saker. Som hjälp med hämtning från dagis eller skola ifall man själv fick förhinder. Men också på andra sätt. Råd. Tröst. Ett öra när man behövde någon som lyssnade. Eller bara någon att skratta med. Åt sådant som man upplevt tillsammans. Eller åt något man bara måste berätta. Vänskap.  Att vara en självklar del av ett sammanhang. En av pusselbitarna i pusslet. Att ha en naturlig plats i tillvaron.

Jag ska erkänna att jag saknar NYC och vårt gamla liv där varje dag. V-A-R-J-E-D-A-G. Som i varenda dag. Jo, det gör jag. Men saknaden skiftar färg och intensitet. Det finns dagar när tanken på New York City bara fladdrar förbi. Lite flyktigt. Jag läser något med anknytning till staden. Jag ser en Facebookuppdatering. Eller ett foto på Instagram. Och jag minns händelser, platser, personer. Saknar dem. Men känslan tar inte över. Jag tappar inte kontrollen. Ett sting bara. Sedan är det förbi. Som att råka trampa på något vasst. Men utan att det går hål på huden. Inget blod. Inget sår. Det ömmar en stund efteråt. Så är det förbi. Man trampar vidare. Utan några större besvär. Men så kommer de där dagarna när saknaden träffar mig som ett hårt slag rakt i solar plexus. Jag tappar andan. Vad jag än gör kommer känslan av rå saknad över mig. Längtan. Efter vad? Staden i sig? Mitt gamla liv? Jag vet inte säkert, men jag tror inte jag kan skilja på de sakerna än. De hänger liksom samman. Tids nog kommer de kanske att växa isär något, bli två enskilda saker. Men än är de två en och samma sak för mig. Samma känsla. Och ja, det händer att jag gråter. Inte mycket. Inte länge. För det går inte i den vardag jag befinner mig i just nu. Gråten kommer. För den går inte att hejda. Ofta är den dock över fortare än fort. Vardagen drar mig med sig. Men sådana dagar stannar saknaden kvar. Blåmärkslikt inom mig. Och ofta ofta kan smärtan blomma upp igen och igen och igen under sådana dagar. Flera gånger. Många gånger.

Fast det går längre och längre tid mellan de dagarna tycker jag nog ändå. Så jo, anpassningen går väl sakta framåt även om det ibland kan kännas som ett steg fram och två tillbaks. Och dagar som igår bleknar min NYC-saknad. Blir till ett tunt dis någonstans långt bort i horisonten. Medan min känsla för min nya hemstad växer sig starkare.  Breder ut sig. Tar plats. Sträcker sina rötter djupare i mig så att den få bättre fäste. Växer ännu lite mer.

Dagar som igår, när vi efter en skön och lugn hemmadag bestämde oss för att äta middagen på stranden. Bara byta om till badkläder, packa med oss våra Body Boards, lite strandleksaker och sedan köpa med oss middagsmat på vägen och köra till kusten. Torrey Pines. Veckla ut vår strandfilt i den varma sanden. Borra ner tårna. Känna de salta vindarna mot huden. Kisa mot solen som blekt bröt sig igenom de tunna molnen över vågorna. Lyssna på ljudet av vågorna som bryts när de rullar in mot oss. Taktfast. Skummet som krullar sig på toppen av varje våg. Skratt och prat far genom luften. Vi är inte ensamma men här är heller ingen trängsel. Inte såhär dags. Sedan efter maten springer vi ner i det svala men sköna vattnet och försöker fånga den ultimata vågen. SÅ Underbart ROLIGT!!!!! Himmel, en tanke föds i mitt bakhuvud att jag skulle vilja gå en surfkurs. Någon gång. För känslan av att flyga fram i det kittlande vågskummet är helt fantastisk!

Sedan bygger vi sandslott intill vågorna. Samlar runda släta stenar. Förundras över alla plan och helikoptrar som flyger över våra huvuden med jämna mellanrum. Andas i takt med vågorna. Vi bara är. Här. I. Nuet. Och när solen sjunker mot horisonten packar vi ihop, borstar den fuktiga sanden av våra fötter så gott vi kan och kör hem. Storasyster och jag hinner även med att värma upp oss i den varma bubbelpoolen innan vi trötta och nyduschade kan sätta oss och spela ytterligare en omgång av Pandemic. Vilken dag. Vilken kväll. Just LOVE IT!

Så jo, visst går det framåt med anpassningen. Det gör det faktiskt. Det där paradiset. Det kan ju ha många olika utseenden. Har jag börjat förstå. Härifrån är det långt till Central Park. Men desto närmare till Stilla Havet. Man kan inte få allt. Har jag hört. Men man kan försöka att verkligen se det man har. Och lära sig att ta del av det. Glädjas av det. Leva med det. Skapa rum i sitt hjärta till det. Allt det nya. Salta hav och blommande öknar får helt enkelt försöka samsas med den där stora stökiga staden som bor i mitt hjärta. Ihop med svensk skärgård och ljusa nordiska sommarnätter.

Fjärde juli

Independence Day. Idag. 4:e juli. Vår första på flera år som vi inte firar i NYC. Med våra vänner. Herr och Fru Wien samt Familjen Spanjrike (Fru Madrid och Herr Österrike med barn). Det känns lite konstigt ska erkännas. För att fira med dem har liksom blivit lite av en tradition. Men nu. Ny hemstad. Nya traditioner. Gissar jag. Våra vänner här i San Diego "bjöd in oss" till att hänga med dem på den parad tågade genom vår del av San Diego idag. Som f.d New Yorkbo tänkte vi åklart att det skulle bli en massa folk. Vi tog därför inte med vagnen till lillebror. Inte heller stolar. Och vi körde i god tid för att hitta parkering. Men till vår stora förvåning var det hur lätt som helst att hitta parkering. Och väl framme var det sådär lagom med folk. Ingen trängsel alls. Och paraden var sådär lite lagom på alla sätt och vis. Lokala förmågor. Några ungdomslag i olika sporter. En del politiker. Ett par skolor. Och såklart militärer. Samt en hel drös med skönhetsdrottningar. Himmel! Hur många sådana kan det finnas på en sådan här liten plats egentligen?

Efter ungefär en dryg timme var det hela över. Lagom som sagt. Då åkte vi hem igen. Lunchade och tog det lite lugnt. För att senare på eftermiddagen ta en tur till en park en bit bort där Storasyster cyklade och så spelade vi lite fotboll. Familjemys helt enkelt.

I väntan på paraden

Som sagt det var inte någon trängsel direkt  utan gott om plats

Lillebror i de rätta färgerna

Storasyster likaså

Först ut var en brandbil och därefter kom en del polisbilar i olika modeller

Uncle Sam

Här kom det stora "bandet" från vår High School

De har varit så duktiga att de i år blivit uttagna att gå i "The Rose parade" vilket är jättestort

På eftermiddagen blev det en tur med cykeln (om ni zoomar in bilden kan ni kolla in skylten på staketet till vänster bakom Storasyster lite bättre....)

Och vi lirade en hel del fotboll också, något som både Storasyster och Lillebror älskar

Middag på vår uteplats - vietnamesiskt från vår nya favoritrestaurang Pho Ca Dao

En riktigt skön dag blev det. Fjärde juli. Visst saknar jag ändå NYC det gör jag. Fjärde juli var alltid lite speciell där. Med de blå-vit-röda ljusen på husen. Pulsen i staden. Till och med den ångande värmen kan jag sakna liiiiiite. Men det är nog mest nostalgisaknad. Våra vänner däremot de saknar jag och det är en riktig verklig saknad. Jag hoppas de fick en fin dag idag de med.

Att njuta av det man har men att också sakna våren

Jag vill börja med att TACKA alla som kommit med tips på maträtter och webbsidor där man kan hitta recept. TACK TACK TACK!! Så glad att ha fått lite råd om var man kan leta efter mer inspiration.

I övrigt kan jag berätta att värmen nu verkar ha kommit på allvar. De närmaste dagarna ser det ut som om det ska bli lite drygt 30 grader och sol. Sommaren är här! Jag hade gärna haft en lite längre "vår" måste men andra sidan så njuter jag av vädret också. I helgen har vi en playdate inbokad med en av Storasysters kompisar och eftersom det ska bli så varmt hoppas jag att tjejerna ska kunna bada i poolen.

Fast jag gillar nog temperaturer runt 25 grader bäst. Å andra sidan är 30 grader här inte på långa vägar lika "illa" som i NYC där det ju alltid var en enormt hög luftfuktighet under sommaren. Här känns luften torr. Plus att kvällarna faktiskt blir svala. Jag har ju nämnt att vi bor nära öknen och det känns på klimatet en del. Varma dagar men svala nätter. Något jag verkligen tycker om. Det värsta med högsommarvärmen i NYC var just att man aldrig slapp undan värmen och fukten. ACn fick gå för fullt dygnet runt. Annars klibbade man bort. Och om kvällarna kändes det ibland nästan ännu värre då all betong, asfalt och tegel liksom "släppte ifrån sig" den värme som sugits upp under dagen.

Här är det såklart annorlunda eftersom vi inte bor smack, mitt inne i en storstad. Och att dessutom ha tillgång till pool där vi bor, samt att kunna köra till havet på en halvtimme känns inte heller fel nu när den varma årstiden börjar. Men jag har förstått att den stränga vintern på amerikanska ostkusten nu har börjat släppa sitt kyliga grepp. Skönt! OCH jag kan villigt erkänna att när alla vårbilder därifrån (och även från Sverige) kommer att börja slå ut på Insta och Facebook så kommer jag att längta och att sakna. För jag kan säga att sedan vi flyttade hit har jag inte saknat vintern. Alls. Däremot vet jag redan nu att jag kommer att sakna våren. Vårkänslorna. Den där första sprittande energin när vintern släpper taget. Och när allt slår ut i blom.

Jag kommer att sakna körsbärsträden, magnolian och alla andra blommande träd i NYC. Jag kommer att sakna den fantastiska känslan när man strosade runt på Manhattan och solen värmde och folk runtomkring en gick solblekta men glada och alla uteserveringar började fyllas igen. Känslan av att livet återvände.

Och skyarna i vitt och ljusrosa man såg i vissa gathörn där träden stod i full blom. Jag kommer att sakna Vårstaden. Den yrvakna. Som blinkar lite ovant mot den starka vårsolen. Jag kommer att sakna lövsprickningen i Central Park. Att sitta vid dammen och se änderna simma ikapp med de nyss framtagna radiostyrda segelbåtarna. Att inte kunna promenera förbi Balto och säga "hej nu är våren här".

Jag kommer att sakna att ta färjan över till Red Hook. Och att strosa runt i vårsolen vid vattnet i DUMBO och se på Jane´s Carousel. Jag kommer att sakna att kunna ta en springtur runt The Reservoir när det snöar körsbärsblomsblad i luften. Jag kommer att sakna hur solen skiner mellan de höga husen och de skarpa kontraster som uppstår av skuggorna från skyskraporna. Eller att jogga längs med East River och se båtarna som återigen börjar ta sig upp och ned längs med floden. Segelbåtar. Tug boats. Stora fartyg. Och så turistbåtarna.

Ja, jag vet hur mycket jag kommer att sakna just våren. Liksom hösten. I New York City. De var mina absoluta favoritårstider där.

Denna bilden på Storasyster vid Dammen i Central Park är från 5 april förra året. 

Ängelstatyn (Bethesda Fountain) är ett av mina favoritställen i Central Park. Fotot taget i slutet av april förra året

Detta på dammen är taget under samma promenad i Parken.

East River. Vårt närmaste promenadstråk. Bilden från Mors Dag i maj förra året.

Men just nu njuter jag av att slippa klä på en massa kläder på barn som inte vill ha några på sig. Jag tycker det är fantastiskt skönt att det enda man behöver tänka på att ta med sig är solhatt till Lillebror. Och keps till Storasyster. Snart kommer man behöva tänka på solskyddsfaktor och att smörja dem, men än så länge har kläder och skugga räckt. För temperaturen och vädret har hittills varit näst intill perfekt. Visst har det regnat vissa dagar, men mest har det varit sådär lagom skönt. Som en svensk sommardag när den är som bäst. Och ja, det njuter jag av. Det gör mina eftermiddagar med barnen så mycket roligare och enklare. Och våra helger likaså. Här nedan är ett par bilder från veckan som gått.

Storasyster har blivit riktigt "hooked" på Pokémon och förra fredagen spelade hon med en kompis efter skolan. Tyvärr blåste det lite för mycket så de fick avsluta mitt i spelandet eftersom korten ville flyga iväg. Ny spelomgång får snart planeras. Som ni ser satt de i skuggan. De flesta lekparker vi besökt här har bord under tak så att man ska kunna finna skugga. Bra tycker jag.

Och i lördags var vi till Westfield Mall, UTC och testade glassen på The Sloans. 

Inne på The Sloan´s ser det ut såhär.

Förutom glass i massor av olika smaker säljs även godis i olika form samt leksaker.

I tisdags efter skolan stannade vi till vid den lekpark som vi passerar när vi går hem.

När jag ser detta fotot tycker jag att Storasyster ser så stor ut!

Och här är en bild från ikväll. Vi tog en tur till vår favoritlekpark vid halvfemtiden och stannade där någon timme innan det var dags att åka hem och fixa middag. Fantastiskt skön kväll!

Och imorgon är det fredag. Det känns skönt. Trots att jag tycker denna vecka känns som om den gick väldigt fort. Men stundande helg känns alltid bra. Vi har inga stora planer inför helgen. Antagligen lär vi se Mellofinalen på lördag. Och på eftermiddagen då har ju Storasyster sin playdate. Vi måste även börja barnsäkra köket nu. För Lillebror går fram som en virvelvind. Överallt. Men i övrigt inga planer. Vilket känns skönt. Bästa helgerna är ofta dem med lagom blandning av spontanitet och inplanerade saker. Tycker jag. Önskar er alla en fin helg!