torsdag 15 oktober 2015

Throwback Thursday

Nästan exakt ett år sedan. Storasyster och Lillebror en eftermiddag i mitten av oktober. Vi hämtade Lillebror på dagis och både Storasyster och Lillskrutten passade på att åka lite rutchkana. När jag nu, ett år senare, ser på denna bilden inser jag ett par saker. 1) det verkar ha varit en mild oktoberdag i NYC då med tanke på Storasysters klädsel. Ingen höstkyla direkt. Bara armar och bara ben. Och solen som skiner. Jag minns faktiskt att hela oktober förra året var mer eller mindre mild i New York. 2) Lillebror har strumpor på sig. Ett klädesplagg han knappt har använt sedan vi flyttade hit. Och jag inser att vi måste skaffa nya nu under hösten eftersom alla par han har är från innan han fyllde ett år och därmed alldeles för små. 3) Båda barnen har växt något enormt. Inte enbart Lillebror som ju självfallet är den man ser störst förändring hos, men även Storasyster har förändrats mycket. På bara ett år. Tiden går så fort och det händer verkligen massor med ens barn under 12 månader. 4) Jag är så oerhört och innerligt glad och tacksam över att de här två är så fästa vid varandra. Kärlek är bara förnamnet. Storasyster har sedan dag ett varit i stort sett endast full av kärlek och omtanke när det gäller Lillebror. Och han ser upp till henne och älskar när hon leker och busar med honom. Han vill mer än gärna ge blöta pussar och ingen kan få honom att kikna så av skratt som Storasyster när hon vill.

Den sista insikten är den som jag vaknar med varje morgon och somnar med varje kväll. Jag saknar New York City. Jag saknar Manhattan. Jag saknar Upper East Side. Jag saknar att strosa runt i våra gamla kvarter. Dra in doften av höstlöv genom näsan. Klaga på bullret av alla vägarbeten. Se solens sneda strålar sila ner mellan grenar och tegelfasader. Se alla vara på väg någonstans. Till något. Från något. Snabba steg med en riktning. Höra prasslet av löv som såhär års börjar singla ner och samlas i högar runt trädstammarna på trottoarerna. Känna doften av pretzels från alla de små vagnarna i gathörnen. Se fem gula taxibilar i rad samt två ambulanser susa förbi. Möta någon på gatan och hälsa. Sådär lite glatt men ändå liksom i farten. Någon vi känner som bor i våra kvarter. Kanske i vårt hus. Eller i huset bredvid. Eller kanske bara någon vi känner från skolan eller dagiset. Jo jag saknar. Men det är okej. Jag är okej. Hösten verkar inte komma hit till San Diego. Och det är väl något man helt enkelt bara får lära sig att acceptera. Här pyntar vi med pumpor och skelett i 30-gradig värme. Vi går till poolen i mitten av oktober. Och jag suktar över alla färgsprakande bilder på Instagram och Facebook. Men. Jag. Är. Okej. I morse var jag och hjälpte till som volontär i Storasysters skola. Art Corps. Roligt. Och efter det en kaffe med min bästa vän här. Ihop med våra yngsta. Mysigt. Vi drack till och med varmt kaffe. Inte iskaffe. Hurra! Och imorgon är det fredag. Skönt!

Jag är okej. Jag mår faktiskt riktigt bra. Höst i San Diego är annorlunda än höst i New York. Men just nu är det precis som det ska. Jag lever här och nu. Inte där och då. Kanske är just detta den viktigaste insikten av dem alla...?

8 kommentarer:

  1. Vad vore livet utan längtan?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det så Olgakatt. Visst är det så.

      Radera
  2. Jadu, nog förstår jag din saknad. Speciellt nu. Det är en mild oktober iår också, men i helgen ska det bli kyligare, då lär vi ska få vår första frostnatt, säkert samma i NYC.
    Förstår att du saknar det du hade så länge. MEN å andra sidan har du det bra på din sida av landet, där hösten är precis som den SKA där. Det tar bara lite tid att vänja sig, förstår jag. Hoppas nu att ni får en riktigt fin helg. Kramar!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja just hösten (och våren) känns det att man inte är i ett klimat som har 4 årstider. Och jag saknar det. Sedan ska jag erkänna att det ÄR skönt och bekvämt på många vis att slippa kylan under halva året. Jag gillar vinter och snö, men med små barn är det enklare att slippa alla kläder och annat. Det är det. Man kan inte få allt helt enkelt...
      Men ni har det ju underbart nu med hösten som är som allra vackrast i oktober!
      Kram!

      Radera
  3. Så mycket barnen har växt på ett år. Det ser man tydligt på den här bilden. Jag förstår också din saknad. Jag levde med samma saknad för Alabama varje dag som vi bodde i Sverige. Hittade dock äntligen hem då jag kom hit till Basel. Saknad är något som man inte kan mota bort. Man får försöka göra det bästa av det man har här och nu för det är det enda som hjälper (men inte helt lätt alla gånger).
    Jag gillar skiftandet av årstiderna men glad att jag slipper den väldigt långa och mörka kalla vintrarna som finns i Stockholm. Basel är mycket mer lagom och passar mig så mycket bättre.
    Kramar och ha en fin helg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja Desiree, det är så roligt att läsa din blogg från Basel eftersom man verkligen förstår hur fint ni trivs där. Med den fantastiska naturen och alla andra länder så nära. Längre somrar och kortare vintrar än i Sverige också men ändå nära dit så ni kan resa o hälsa på familj och vänner där oftare än när ni bodde i USA. Sedan är det ju verkligen just så att även om man saknar en plats (eller flera) måste man leva i nuet och man måste verkligen försöka hitta sin plats i vardagen där man bor. Det kan ta tid men jag tycker det är viktigt att man verkligen försöker eftersom man annars skulle må otroligt dåligt.
      Kramar!

      Radera
  4. Finns det inga höstlöv?
    Vi har nu i Sverige den där krispiga höstluften!
    Kall frisk.
    Men du finner dig i din verklighet. BRA
    Det är väl det bästa och tänk ut tre fina grejer som bara finns där du lever nu och som du uppskattar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eva, nej här fäller träden sina löv lite då och då året runt. Så det är inte några sprakande höstfärger nu. Och jag saknar det. Men idag gjorde vi en utflykt till bergen (Julian som ligger ca 1-1,5 timmes bilresa nordöst från oss och där var det höst. :-) Inte som i Hudson Valley men ändå höstift. Mer som i Sverige.
      Och ja här finns minst tre saker som bara finns här sonjag älskar. :-) Redan. Så det går ingen nöd på mig även om jag saknar hösten. Tack gulel för att du påminner mig. :-)
      Kramar!!

      Radera