Kan inte förstå

Igår vaknade jag som vanligt av att alarmet på min telefon vibrerade. Jag gick upp. Kollade Facebook. Jo, ofta är det just FB och instagram jag brukar öppna på morgonen. Såg genast att något hänt. Något fruktansvärt. I Sverige. Men när jag då läste DNs och SvDs hemsidor trodde jag ändå knappt det jag såg. En ung man. Med svärd! Maskerad. Som stuckit ner barn, ungdomar och vuxna. I en skola. I Trollhättan. Nej, jag kan inte förstå. Det är så sorgligt. Så hemskt.

Bilden är från Trollhättan och är lånad från DN.se

Några timmar senare framkom det att detta var ett s.k hatbrott. Dvs den unge mannen hade avsiktligt valt ut sina offer. Det handlade om barn och personer med invandrarbakgrund. En annan hudfärg. Ett namn som inte klingade svensk sill med färskpotatis. Så det är nu det verkligen börjar tänker jag. Känner sorg och bedrövelse. Oro och ilska.

Jag förstår att det är en otroligt svår tid man möter hemma nu. I Sverige. I Europa. En flyktingvåg som vi inte sett sedan andra världskriget om ens då. Jag har inga siffror så jag ska inte uttala mig om konkreta fakta. Men jag har förstått att det är tufft. Svårt. Att hittat lösningar. Förmågan att att tänka om. Tänka nytt. Världen idag ser inte ut som den gjorde igår. Och imorgon är den definitivt annorlunda. Igen. Sådant är alltid svårt. Jag har inga svar att ge. Men jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att den uppdelning som sker nu mitt framför våra ögon. I ett Vi och ett De. Ett Svart och ett Vitt. Ett Rätt och ett Fel. Ett Gott och ett Ont. Att den uppdelningen ska sluta. Och att man ska öppna sina hjärtan. Sina sinnen. Till dem som kommer och behöver hjälp. Men även till alla de som med farhågor, oro, rädsla och ilska. Att kunna diskutera i hela färgskalan och inte enbart i svart och vitt tror jag är det viktigaste just nu. Att alla ska få känna att de får sin röst hörd och att man inte ska möta oliktänkande åt något håll med tystnad eller explosioner av hat. För att kväva debatt och diskussion tror jag är det absolut farligaste man kan göra. Sådant som inte får komma ut i luften ligger ofta och jäser, växer, ruttnar i mörkret.

Ett av de mest använda orden i svensk politik idag är "utanförskap". Att hamna utanför. Att inte "få komma in". I värmen. I gemenskapen. Ordet är såpass använt att jag personligen tycker det är rejält uttjatat. Men jag förstår meningen med det. I mitt huvud får jag en nästan smärtsamt tydlig bild av någon som inget hellre vill än att få komma in i värmen från kylan. Jag tror dock tyvärr att det existerar många olika utanförskap i dagens samhälle. Mänskligt lidande har många skepnader. Och tyvärr är gårdagens horribla dåd, samt de anlagda bränder som flammat den senaste tiden i flera påtänkta flyktingförläggningar bara några av de långa skuggor som vissa av de här utanförskåpen kastar.

Hoppet jag har är att folk ändå ska samlas efter gårdagens fruktansvärt tragiska händelse. En motkraft till alla destruktiva krafter. Lite på samma vis som Norge samlades i sorgen och chocken efter händelserna på Utöya. Men jag förstår att det är svårt. Hat föder oftast hat. Och våld. Och uppgivenhet.

Jag vill avsluta med de här fina orden som en av mina vänner skrev på Facebook tidigare idag:

"It breaks my heart. I have like most Swedes spent the night in tears. Daring to feel the refugees walking through Europe dreaming of a better life. The work of the volunteers welcoming them. Yesterday I was reading an interview with a Swedish police officer working with refugees. The youngest refugee travelling alone that the policeman had seen was ten. I breaks my heart. Yesterday a kid at the same age was knifed down in a Swedish school side by side with other victims in Trollhättan. The perpertrator was young lonely man. It breaks my heart.  

This is the time that brings out the best and worst in us. I am crying for those who feel so small and afraid they percieve burning housing for refugees and commiting violence as a way to reach empowerment and a sense of context.

An act of terror or an act of violence towards a group of people is an attack on all and therefore in the end on oneself. We have this short moment together. Is it about numbers, or is it about seeing each other, daring to feel each other?"