Ett decennium

Fanfar.... Tattattattadatdaaaaaa!

Idag är det exakt på dagen 10 år sedan jag klev av flyget på Newarks flygplats i New Jersey med mina två resväskor och mitt handbagage. Tog flygbussen in till New York City där jag möttes av M utanför den skyskrapa som skulle bli vårt hem de kommande drygt 9 åren. Inte kunde jag ha anat då ATT våra planerade 2-3 år skulle bli dryga 9 i den Stora Staden. Och jag hade heller inte i min vildaste fantasi kunnat drömma om att vi tio år senare skulle ha flyttat ännu längre västerut och bosatt oss i Kalifornien. Med två barn och två katter.

Men så är det. Tio år i USA. Idag. Och ja, det känns på vissa vis fantastiskt och på andra sätt skitjobbigt detta med att vara utlandssvensk. Alla som någonsin bott och levt utanför sitt gamla hemland en längre tid vet vad jag pratar om. Avskeden. De där jävla avskeden. De blir tyvärr jobbigare för var gång. Att inte kunna vara närmare. Inte kunna ta del av vardagen "där hemma". Det känns i magen. Och i hjärtat. Det går inte att vänja sig. Men det går. Och allt vi fått vara med om sedan den där dagen i oktober då vi båda började våra första stapplande steg i ett nytt hemland. Det skulle jag för allt i världen inte vilja ha ogjort. Jag kan säga att jag inte ångrar att vi tog våra två resväskor var och testade på detta äventyr då en gång för tio år sedan. Det har varit en fantastisk resa och är det än idag, även om den såklart omvandlats till vardag med allt vad det innebär. Men mina år här är något jag absolut inte skulle vilja vara utan.

Att släppa taget om allt invant. Att till stor del behöva börja om. Kasta sig ut. Se om vingarna bär. Det är en alldeles speciell erfarenhet och jag kan säga att jag växt enormt. Jag ser saker ur ett annat perspektiv nu än innan. Jag har mer skinn på näsan. Samtidigt är jag mycket mer ödmjuk. Känner större respekt och acceptans. Inför alla de vägskäl och händelser som är Livet. Inför andras liv och livsval. Liksom inför mina egna val.

Hur känns det annars då? Tio år är ju en ganska lång tid ändå. Vad är hemma? Känner jag mig fortfarande svensk? eller känner jag mig amerikansk? Längtar jag hem?

Jo, jag kan ärligt säga att jag idag den 5 oktober 2015 efter tio år i USA, varav drygt nio år i NYC och ungefär nio månader i San Diego fortfarande känner mig svensk. På många vis. Men jag känner mig mycket mindre svensk än då jag reste. Vilket såklart inte är konstigt alls. Jag känner mig inte särskilt amerikansk, även om många av mina åsikter och funderingar förändrats under de här åren och jag inser att landet färgat av sig mer än jag kanske tror. Däremot känner jag mig väldigt "New Yorks". Fortfarande. Just nu i skrivande stund skulle man nog kunna säga att jag känner mig ungefär 70% som en New Yorker, 25% svensk och resterande 5% som en San Diegan. Eller något ditåt.

Det är främst New York jag saknar. Inte Sverige så mycket. Och jag tänker fortfarande på NYC som "hemma". Mer än vad jag tänker på Stockholm som hemma. Det kan låta konstigt och vissa svenskar kan nog bli lite provocerade av att jag inte i första hand längtar tillbaka till just Sverige. Men större delen av mitt vuxna liv har jag ju levt i NYC. Det är staden där jag började mitt yrkesliv. Det är staden där båda mina barn är födda. Nästan tio år är en rätt lång tid. Och det sätter sina spår.

Våra gamla "hoods" plus lite höst från New Jersey... 

(Storasyster lärde sig cykla nedanför vårt hus vid East River. Kvällsutsikten från vårt vardagsrum. Linbanan mellan Manhattan och Roosevelt Island och i bakgrunden sjukhuset där både Storasyster och Lillebror är födda)

Vår utsikt från lägenheten på 18:e våningen, Upper East Side 

Central Park som blev vår "bakgård och trädgård"

Höst i "Parken" som vi kallade Central Park till vardags

På väg hem från våra vänner i Brooklyn 

Men nu bor vi som sagt i San Diego. En helt annorlunda stad. Ett helt annorlunda liv. Både jämfört med Stockholm och New York City. Allt nytt. Igen. Och även om jag ännu inte har kommit till den där riktiga "hemmakänslan" här så har mitt nya hem ändå blivit mitt "vardagshem". Jag trivs jättebra i vår nya bostad här och jag älskar naturen som södra Kalifornien kan erbjuda. Det är sagolikt fantastiskt. Från hav till öken. Fantastiska berg och enorma skogar. Så jo, min nya hemstad växer och jag tror att jag så småningom kommer att älska den också. Lika mycket som jag känner för NYC men på ett annat vis. Det går inte att jämföra äpplen och päron var det någon som sade, men man kan ju tycka om dem lika mycket bara på olika sätt. Men detta får tiden utvisa. Nio månader jämfört med nio år är ju inte riktigt rättvist. Och redan har jag tagit mycket av vår nya hemvist till mitt hjärta. Om vi en dag flyttar härifrån kommer att kännas det också. På något vis tror jag att man när man levt en längre tid på flera ställen alltid kommer att lämna kvar en bit av sig själv då man flyttar därifrån. På samma vis tror jag att man alltid får med sig en bit av varje ställe där man varit och skapat sig ett liv. Man får fler "hemma". På gott och ont. Det jag fortfarande funderar mycket över är hur sådana här flyttar påverkar ens barn. Jag vet att Storasyster är amerikan på ett helt annat vis än vad jag och M någonsin kommer att bli. Samtidigt har hon en stark svensk identitet, både språkligt och kulturellt, vilket vi också tyckt varit viktigt. Hon är dessutom helt klart en City Girl. En New Yorker. Fortfarande. Även om hon numera också älskar body boarding. Havet och poolen. Men hon, precis som vi, längtar regelbundet efter "vår stad" och jag tror att den för alltid satt sina spår även hos henne. Hon fick med sig en bit av NYC när vi lämnade staden, samtidigt som en bit av hennes hjärta blev kvar där. Lillebror däremot kommer ju att känna helt annorlunda. För honom kommer ju Kalifornien att bli hemma. Jag hoppas att vi ska kunna förmedla det svenska språket och kulturen även till honom. Så att han, liksom Storasyster, ska kunna känna att Sverige är en viktig del av hans kulturarv. Men så länge vi stannar här kommer han till skillnad från resten av familjen, att ha endast ett Hemma.

Att kunna ta bilen och vara vid havet och stranden på ca 20-30 minuter är något jag bara älskar

Öknen har jag helt förälskat mig i och jag längtar redan till tidig vår då den återigen står i blom