Ett decennium

Fanfar.... Tattattattadatdaaaaaa!

Idag är det exakt på dagen 10 år sedan jag klev av flyget på Newarks flygplats i New Jersey med mina två resväskor och mitt handbagage. Tog flygbussen in till New York City där jag möttes av M utanför den skyskrapa som skulle bli vårt hem de kommande drygt 9 åren. Inte kunde jag ha anat då ATT våra planerade 2-3 år skulle bli dryga 9 i den Stora Staden. Och jag hade heller inte i min vildaste fantasi kunnat drömma om att vi tio år senare skulle ha flyttat ännu längre västerut och bosatt oss i Kalifornien. Med två barn och två katter.

Men så är det. Tio år i USA. Idag. Och ja, det känns på vissa vis fantastiskt och på andra sätt skitjobbigt detta med att vara utlandssvensk. Alla som någonsin bott och levt utanför sitt gamla hemland en längre tid vet vad jag pratar om. Avskeden. De där jävla avskeden. De blir tyvärr jobbigare för var gång. Att inte kunna vara närmare. Inte kunna ta del av vardagen "där hemma". Det känns i magen. Och i hjärtat. Det går inte att vänja sig. Men det går. Och allt vi fått vara med om sedan den där dagen i oktober då vi båda började våra första stapplande steg i ett nytt hemland. Det skulle jag för allt i världen inte vilja ha ogjort. Jag kan säga att jag inte ångrar att vi tog våra två resväskor var och testade på detta äventyr då en gång för tio år sedan. Det har varit en fantastisk resa och är det än idag, även om den såklart omvandlats till vardag med allt vad det innebär. Men mina år här är något jag absolut inte skulle vilja vara utan.

Att släppa taget om allt invant. Att till stor del behöva börja om. Kasta sig ut. Se om vingarna bär. Det är en alldeles speciell erfarenhet och jag kan säga att jag växt enormt. Jag ser saker ur ett annat perspektiv nu än innan. Jag har mer skinn på näsan. Samtidigt är jag mycket mer ödmjuk. Känner större respekt och acceptans. Inför alla de vägskäl och händelser som är Livet. Inför andras liv och livsval. Liksom inför mina egna val.

Hur känns det annars då? Tio år är ju en ganska lång tid ändå. Vad är hemma? Känner jag mig fortfarande svensk? eller känner jag mig amerikansk? Längtar jag hem?

Jo, jag kan ärligt säga att jag idag den 5 oktober 2015 efter tio år i USA, varav drygt nio år i NYC och ungefär nio månader i San Diego fortfarande känner mig svensk. På många vis. Men jag känner mig mycket mindre svensk än då jag reste. Vilket såklart inte är konstigt alls. Jag känner mig inte särskilt amerikansk, även om många av mina åsikter och funderingar förändrats under de här åren och jag inser att landet färgat av sig mer än jag kanske tror. Däremot känner jag mig väldigt "New Yorks". Fortfarande. Just nu i skrivande stund skulle man nog kunna säga att jag känner mig ungefär 70% som en New Yorker, 25% svensk och resterande 5% som en San Diegan. Eller något ditåt.

Det är främst New York jag saknar. Inte Sverige så mycket. Och jag tänker fortfarande på NYC som "hemma". Mer än vad jag tänker på Stockholm som hemma. Det kan låta konstigt och vissa svenskar kan nog bli lite provocerade av att jag inte i första hand längtar tillbaka till just Sverige. Men större delen av mitt vuxna liv har jag ju levt i NYC. Det är staden där jag började mitt yrkesliv. Det är staden där båda mina barn är födda. Nästan tio år är en rätt lång tid. Och det sätter sina spår.

Våra gamla "hoods" plus lite höst från New Jersey... 

(Storasyster lärde sig cykla nedanför vårt hus vid East River. Kvällsutsikten från vårt vardagsrum. Linbanan mellan Manhattan och Roosevelt Island och i bakgrunden sjukhuset där både Storasyster och Lillebror är födda)

Vår utsikt från lägenheten på 18:e våningen, Upper East Side 

Central Park som blev vår "bakgård och trädgård"

Höst i "Parken" som vi kallade Central Park till vardags

På väg hem från våra vänner i Brooklyn 

Men nu bor vi som sagt i San Diego. En helt annorlunda stad. Ett helt annorlunda liv. Både jämfört med Stockholm och New York City. Allt nytt. Igen. Och även om jag ännu inte har kommit till den där riktiga "hemmakänslan" här så har mitt nya hem ändå blivit mitt "vardagshem". Jag trivs jättebra i vår nya bostad här och jag älskar naturen som södra Kalifornien kan erbjuda. Det är sagolikt fantastiskt. Från hav till öken. Fantastiska berg och enorma skogar. Så jo, min nya hemstad växer och jag tror att jag så småningom kommer att älska den också. Lika mycket som jag känner för NYC men på ett annat vis. Det går inte att jämföra äpplen och päron var det någon som sade, men man kan ju tycka om dem lika mycket bara på olika sätt. Men detta får tiden utvisa. Nio månader jämfört med nio år är ju inte riktigt rättvist. Och redan har jag tagit mycket av vår nya hemvist till mitt hjärta. Om vi en dag flyttar härifrån kommer att kännas det också. På något vis tror jag att man när man levt en längre tid på flera ställen alltid kommer att lämna kvar en bit av sig själv då man flyttar därifrån. På samma vis tror jag att man alltid får med sig en bit av varje ställe där man varit och skapat sig ett liv. Man får fler "hemma". På gott och ont. Det jag fortfarande funderar mycket över är hur sådana här flyttar påverkar ens barn. Jag vet att Storasyster är amerikan på ett helt annat vis än vad jag och M någonsin kommer att bli. Samtidigt har hon en stark svensk identitet, både språkligt och kulturellt, vilket vi också tyckt varit viktigt. Hon är dessutom helt klart en City Girl. En New Yorker. Fortfarande. Även om hon numera också älskar body boarding. Havet och poolen. Men hon, precis som vi, längtar regelbundet efter "vår stad" och jag tror att den för alltid satt sina spår även hos henne. Hon fick med sig en bit av NYC när vi lämnade staden, samtidigt som en bit av hennes hjärta blev kvar där. Lillebror däremot kommer ju att känna helt annorlunda. För honom kommer ju Kalifornien att bli hemma. Jag hoppas att vi ska kunna förmedla det svenska språket och kulturen även till honom. Så att han, liksom Storasyster, ska kunna känna att Sverige är en viktig del av hans kulturarv. Men så länge vi stannar här kommer han till skillnad från resten av familjen, att ha endast ett Hemma.

Att kunna ta bilen och vara vid havet och stranden på ca 20-30 minuter är något jag bara älskar

Öknen har jag helt förälskat mig i och jag längtar redan till tidig vår då den återigen står i blom

TACK!!!

Jag måste TACKA er alla som gav så fina och insiktsfulla kommentarer på mitt förra inlägg. Ni är för Goa! Och KLOKA. Visst är det så att det tar tid när man förändrat livet såpass drastiskt som vi ändå gjort. Tid. Något vi nog alla förstår om vi tänker efter. Men det svåra kan vara att faktiskt acceptera att det FÅR ta tid. Helst vill man ju vara framme direkt. Ha klarat av alla de där hindren på vägen. Ha gått i alla uppförsbackar och lämnat de bakom sig. Man vill stå där framme vid mållinjen. Trött men glad över att vara framme.

Ändå inser jag ju när jag tänker efter lite igen (det är det där med att tänka efter då och då...) att vägen är en DEL av målet också. För även under våra år i New York hade vi våra uppförsbackar. Hinder som vi var tvungna att ta oss över. Det är lätt att glömma bort eller bagatellisera såhär i efterhand. Man minns det som var mer eller mindre perfekt. Och även om man kanske kommer ihåg ett par av motgångarna så känns de flesta inte så branta såhär med facit i hand. Sådant bleknar med tiden. Tappar skärpa. Och de uppförsbackar man ändå minns väl kan nästan te sig lite sådär pittoreska när man ser tillbaka på dem. Hur man oroade sig. Kämpade. Men när man lagt flera kapitel mellan sig och de där uppförsbackarna så ja, då är det som om det lägger sig något slags skimmer över den där gamla våndan.

Så återigen TACK! Till er alla! Och nu  till något riktigt positivt. Vår semester har börjat! SÅ SKÖNT!!! M har nu tio dagar ledigt och det känns helt fantastiskt. Jag vet, med svenska mått mätt är tio dagar inget annat än den första fasen av semestern men här är det annorlunda och tio dagar känns om inte jättelångt så ändå väldigt bra. Vi kommer ha en del dagar här hemma och en del i Palms Springs. Som såhär års lär vara superhett. Puh! Just nu känns det kanske sisådär med tanke på att vi redan här har en värmebölja. Men vi får väl tillbringa mycket tid i poolen då... och göra saker inomhus. Det är trots allt skönt att få lite miljöombyte och få se något nytt. Och framförallt att få göra det tillsammans allihop. Som familj.

Från NYC till San Diego - eller hur mycket ryms egentligen i ett hjärta?

Hur går det egentligen med anpassningen från livet i New York City till livet här i San Diego, kanske någon fortfarande undrar? Eller så har ni kanske inte alls funderat över det. Vad vet jag. Det är ju ändå mer än ett halvår vi bott här nu. I vår nya hemstad. Så otroligt olik vår gamla. Så vi borde väl ha anpassat oss nu? Till vår nya livsstil. Vår nya vardag. Jo, till viss del har vi väl det. Vi har fått rutiner i vardagen. Vi har börjat lära känna lite folk. Vi fortsätter boa in oss i vårt nya hem. Så visst går det framåt. Men om ni undrar så kan jag berätta att det fortfarande är en pågående process. Jag har bra dagar och jag har sämre dagar.

Dagar när jag ÄLSKAR vårt nya hem och vår nya tillvaro. Vårt nya vardagsliv. Att ha mer utrymme. Att slippa bo i en skokartong. Att ha fint väder i stort sett varenda dag. Att ha tillgång till bil och då menar jag inte enbart att vi faktiskt har en bil, utan att vi även har garage. Med direktingång till vår lägenhet. Som ingår i vår hyra. Lyx jämfört med hur vi parkerade i NYC. Och så det här med att ha naturen alldeles inpå knuten. Och vilken natur sedan. Slående vacker! Dessutom otroligt skiftande. Kust med vidsträckt hav. Berg. Överallt dessa berg som sträcker sig mot horisonten. Och så öknen. För mig är den sistnämnda väldigt exotisk på alla vis. Något jag aldrig tidigare sett eller besökt. Vi får alltså återigen uppleva ett nytt äventyr. Nya ställen. Nya människor. Nya utmaningar. Bara detta är ju egentligen en rikedom i sig. Livet är till för att levas. Upplevas.

Men så har jag de där sämre dagarna också. När saknaden inte bara skaver lite, sådär som sand mellan tårna. Utan när jag verkligen verkligen verkligen SAKNAR. Allt. Staden. Ljuden (eller oljuden kanske man snarare borde säga). Ljuset. Pulsen. Energin. Känslan. Atmosfären. Lukterna. Allt det som är NYC. Taxibilarnas ständiga tutande. Skramlande tunnelbanetåg. Nybakade pretzels med saltkorn stora som hagel. Ginkoträden. Trafikljusen. Tegelhusen. Sopsäckarna som ligger på trottoarerna och väntar på att bli upphämtade av sopbilen. Barnvagnar. Cykelbud. Sjukhuspersonal som skyndar fram iklädda scrubs och med en lunchmacka i ena handen. Män i mörk kostym som svettas i hettan. Barn på scooters. Metropolitan Museum. Hästarna som står längs med Central Park South/59th Street. T-banebollarna intill nedgångarna till spåren. Hundar klädda i de mest udda klädslar. Shabbathissen på sjukhuset. Alla färgglada cykeltaxis spridda som färgglatt strössel runt Central Park. MoMa. Statyn av Alice i Underlandet. Alla överfulla lekparker. Röda och blå tugboats på East River. Körsbärsträdens vita blommor som lyser som moln på våren. Parader längs med 5th Avenue. Hotell och limousiner. Sirener både nära och på avstånd.

Och inte minst konversationerna som pågår överallt. Hela tiden. På så många olika språk. Tjejerna med sina hundar som pratar i gathörnet utanför delin. De två bilisterna som skäller högljutt på varandra i någon gatukorsning. Mamman som förmanar sin dotter medan de väntar i kön på Starbucks. Turisten som frågar efter vägen till närmaste tunnelbanelinje. Sällskapet som glatt hugger in på sin middag på uteserveringen i gathörnet. Studenterna som ivrigt diskuterar med varandra när de går förbi. Mannen som säljer bagels i gathörnet och som utbyter några hastiga ord med sin kund. Tjattret från den förbipasserande skolklassen.

Och såklart våra vänner. Vår trygghet. Vårt nätverk. Många av dem var som vår familj. Man visste att de fanns. Att de ställde upp. I vått och torrt. Praktiska saker. Som hjälp med hämtning från dagis eller skola ifall man själv fick förhinder. Men också på andra sätt. Råd. Tröst. Ett öra när man behövde någon som lyssnade. Eller bara någon att skratta med. Åt sådant som man upplevt tillsammans. Eller åt något man bara måste berätta. Vänskap.  Att vara en självklar del av ett sammanhang. En av pusselbitarna i pusslet. Att ha en naturlig plats i tillvaron.

Jag ska erkänna att jag saknar NYC och vårt gamla liv där varje dag. V-A-R-J-E-D-A-G. Som i varenda dag. Jo, det gör jag. Men saknaden skiftar färg och intensitet. Det finns dagar när tanken på New York City bara fladdrar förbi. Lite flyktigt. Jag läser något med anknytning till staden. Jag ser en Facebookuppdatering. Eller ett foto på Instagram. Och jag minns händelser, platser, personer. Saknar dem. Men känslan tar inte över. Jag tappar inte kontrollen. Ett sting bara. Sedan är det förbi. Som att råka trampa på något vasst. Men utan att det går hål på huden. Inget blod. Inget sår. Det ömmar en stund efteråt. Så är det förbi. Man trampar vidare. Utan några större besvär. Men så kommer de där dagarna när saknaden träffar mig som ett hårt slag rakt i solar plexus. Jag tappar andan. Vad jag än gör kommer känslan av rå saknad över mig. Längtan. Efter vad? Staden i sig? Mitt gamla liv? Jag vet inte säkert, men jag tror inte jag kan skilja på de sakerna än. De hänger liksom samman. Tids nog kommer de kanske att växa isär något, bli två enskilda saker. Men än är de två en och samma sak för mig. Samma känsla. Och ja, det händer att jag gråter. Inte mycket. Inte länge. För det går inte i den vardag jag befinner mig i just nu. Gråten kommer. För den går inte att hejda. Ofta är den dock över fortare än fort. Vardagen drar mig med sig. Men sådana dagar stannar saknaden kvar. Blåmärkslikt inom mig. Och ofta ofta kan smärtan blomma upp igen och igen och igen under sådana dagar. Flera gånger. Många gånger.

Fast det går längre och längre tid mellan de dagarna tycker jag nog ändå. Så jo, anpassningen går väl sakta framåt även om det ibland kan kännas som ett steg fram och två tillbaks. Och dagar som igår bleknar min NYC-saknad. Blir till ett tunt dis någonstans långt bort i horisonten. Medan min känsla för min nya hemstad växer sig starkare.  Breder ut sig. Tar plats. Sträcker sina rötter djupare i mig så att den få bättre fäste. Växer ännu lite mer.

Dagar som igår, när vi efter en skön och lugn hemmadag bestämde oss för att äta middagen på stranden. Bara byta om till badkläder, packa med oss våra Body Boards, lite strandleksaker och sedan köpa med oss middagsmat på vägen och köra till kusten. Torrey Pines. Veckla ut vår strandfilt i den varma sanden. Borra ner tårna. Känna de salta vindarna mot huden. Kisa mot solen som blekt bröt sig igenom de tunna molnen över vågorna. Lyssna på ljudet av vågorna som bryts när de rullar in mot oss. Taktfast. Skummet som krullar sig på toppen av varje våg. Skratt och prat far genom luften. Vi är inte ensamma men här är heller ingen trängsel. Inte såhär dags. Sedan efter maten springer vi ner i det svala men sköna vattnet och försöker fånga den ultimata vågen. SÅ Underbart ROLIGT!!!!! Himmel, en tanke föds i mitt bakhuvud att jag skulle vilja gå en surfkurs. Någon gång. För känslan av att flyga fram i det kittlande vågskummet är helt fantastisk!

Sedan bygger vi sandslott intill vågorna. Samlar runda släta stenar. Förundras över alla plan och helikoptrar som flyger över våra huvuden med jämna mellanrum. Andas i takt med vågorna. Vi bara är. Här. I. Nuet. Och när solen sjunker mot horisonten packar vi ihop, borstar den fuktiga sanden av våra fötter så gott vi kan och kör hem. Storasyster och jag hinner även med att värma upp oss i den varma bubbelpoolen innan vi trötta och nyduschade kan sätta oss och spela ytterligare en omgång av Pandemic. Vilken dag. Vilken kväll. Just LOVE IT!

Så jo, visst går det framåt med anpassningen. Det gör det faktiskt. Det där paradiset. Det kan ju ha många olika utseenden. Har jag börjat förstå. Härifrån är det långt till Central Park. Men desto närmare till Stilla Havet. Man kan inte få allt. Har jag hört. Men man kan försöka att verkligen se det man har. Och lära sig att ta del av det. Glädjas av det. Leva med det. Skapa rum i sitt hjärta till det. Allt det nya. Salta hav och blommande öknar får helt enkelt försöka samsas med den där stora stökiga staden som bor i mitt hjärta. Ihop med svensk skärgård och ljusa nordiska sommarnätter.

Det här med Vänskap

Det här med vänner och vänskap. Jag har funderat på det. Lite till och från. Särskilt nu sedan vi flyttat. Hur väl ska man egentligen känna varandra innan man definierar en person som en vän. Och i vilken enhet definieras vänskapen? Tid? Närhet? Hur viktigt är det med nära vänner som man fysiskt kan träffa och prata med? Är det så att vissa vänner bara måste man kunna träffa i verkliga livet för att vänskapen ska hållas vid liv? Åtminstone på det djupare planet. Eller räcker det med att ha kontakt via vår moderna teknik? Sociala medier. FaceTime? Skype? Kanske email och chattar samt då och då ett telefonsamtal? Jag kan säga att i mitt fall så har jag en del vänner som jag kanske inte ser eller ens hör av på flera år. Men när vi väl träffas eller pratar så är det som om vi sågs igår. Och den där fantastiska känslan av att veta att de FINNS. För mig. Oavsett hur långt bort eller hur länge sedan vi hade kontakt så vet jag att jag skulle kunna höra av mig till dem närsomhelst om jag skulle behöva. Sådan vänskap är väl den jag värderar allra högst.

När man flyttar runt i vuxen ålder förändras ens sociala nätverk. Att byta land, miljö, kanske språk. Att bryta upp från det välkända för att sedan försöka anpassa sig i ett nytt socialt mönster. Att på många vis börja om. Att inte kunna luta sig mot "gamla meriter". Inte ha några gamla barn- eller ungdomsvänner att falla tillbaka på. Hitta tillbaka till. Eller få draghjälp av mot nya bekantskaper. Att stå ensam och återigen fundera på vem, var och hur man ska kunna bygga upp en ny grund av vänner.

För nästan 10 år sedan lämnade vi Sverige. Flyttade med två resväskor var till New York. Och där började vi om. Med vänskapsbygget. Det tog tid. Det var arbetsamt. Men det gick. Och i den miljön vi båda arbetade och bodde i var det ändå något som gick relativt smärtfritt. Iallafall kan jag känna så såhär i efterhand när jag ser tillbaka på våra nästan tio år där. Och idag nästan tio år senare kan jag helt ärligt säga att några av dem jag lärde känna där tillhör nu mina allra närmaste vänner. Men när gick dessa "nya" vänner från att vara just "nya" till att bli "gamla" vänner som känner mig otroligt väl? Jag kan inte själv svara på det. Vissa lär man känna fort andra tar längre tid. Det här handlar om personer som aldrig träffat min familj, som har noll koll på min bakgrund, som jag inte heller har någon bild av från deras uppväxt. Vi kommer från olika länder med olika språk och olika kulturell bakgrund. Men de har kommit att stå mig väldigt nära. På många vis förstår de min situation så som den är idag bättre än andra äldre vänner. Just för att vi delat så många problem, funderingar och glädjeämnen.

Men så var det dags igen. Nu. Vid flytten hit till San Diego. Nu lämnade vi återigen vår sociala trygghet. De vänner vi fått under vår tid i staden som fortfarande håller fast mitt hjärta. Återigen en ny plats. Samma land förvisso. Och samma språk. Men ändå, stora skillnader. Både geografiskt, kulturellt (jo det är skillnad på öst och väst även här i USA) och kanske framförallt hur vi nu skulle leva vårt vardagsliv. Plötsligt var vi återigen tvungna att försöka lära känna nya personer. To. Befriend.

Och jag upplever att det går. Sakta. Men. Det. Går. Fast lätt är det inte. Här liksom i NYC  träffar vi dessutom en hel del personer och familjer som flyttat ofta. Bytt länder. Världsdelar. Landsändar. Språk. Kultur. Och det väcker tankar om detta med vänskap. Hur hittar man varandra? Och kanske framförallt hur behåller man sin vänskap med de vänner man har men som man vet att man knappt kommer att träffa igen? Mer än via internet. Kan man underhålla vänskap på distans? Och även om man kan det som vuxen, kan man göra det även som barn? Hur är det att var barn och ständigt behöva lämna vänner och försöka hitta nya? I vår vardag här i san Diego idag är det ju något som många familjer i Storasysters skola har erfarenhet av eftersom många av de barnen har minst en förälder som är militär. Vilket innebär att de ofta bor endast ett par år på en ort för att sedan flytta till en annan. Det kan handla om olika militärbaser här i USA men även i andra länder.

Jag kan ibland känna att genom att leva på det vis vi har valt så har jag "berövat" mina barn (främst Storasyster då eftersom Lillebror än så länge är så liten) den där trygga uppväxten som jag själv hade.
Med det naturliga nätverket av vänner och familj nära. Ett nätverk som hela tiden byggs ut och underhålls. Utvecklas. Ett nätverk som inte enbart innefattar barn utan även vuxna. Alla de som finns omkring en i ens närmiljö. Ni vet, grannarna man växte upp med, personalen som jobbade i "vår" affär och som man pratade med varje gång man handlade med föräldrarna.

Nu har hon istället redan, innan hon ens fyllt 7 år, vänner utspridda i USA. Hennes äldsta vänner finns i Brooklyn, Washington DC och Boston. Sedan har hon även en del av sina bästa vänner kvar i NYC såklart. Samt att hon räknar vissa av dem hon lärt känna i Sverige som sina vänner också. Här i San Diego börjar hon att bygga upp ett nytt nätverk hon också. Av vänner. Men som jag just nämnde så är det många av familjerna här som flyttar efter ett par år och i hennes klass har hon redan ett par klasskamrater som flyttat eller som kommer att flytta innan nästa skolår. Hur påverkas man som barn av att ständigt behöva säga hejdå till nyfunna vänner? Blir man superduktig på att ta kontakt med nya personer eller orkar man i längden inte att "gå ut på jakt"?

Jag läste nyligen detta mycket intressanta blogginlägg som handlar om s.k korttidsvänskap, eller kanske snarare vänner man hittar men som man delar sitt liv med endast under en viss period i sitt liv. Just så som är så vanligt för personer som flyttar mycket. Hur ofta orkar man "investera" i ny vänskap om man redan på förhand vet att den inte kommer att "vara"? Iallafall inte i fysisk form. Jag tyckte det var ett mycket intressant inlägg. För det är jobbigt och energikrävande att skapa nya vänskapsrelationer. Och det är framförallt otroligt svårt när man måste skiljas från nära vänner. En sorgeprocess. Så finns det en gräns? När man inte riktigt orkar längre. När man ger upp. När man inte längre tycker att det "är värt det"? När man känner att det negativa med avsked och uppbrott tar över och därför orkar man inte investera vare sig sin tid eller rent känslomässigt? Eller är det så att riktig vänskap alltid övervinner sorgen då man inte längre kan umgås på det sätt man gjort när man lärde känna varandra? Då när vänskapen utvecklades. Fördjupades. Det kan ju handla om år eller om en mycket kortare tid än så. Blir sådant svårare och jobbigare och svårare med åren? För som barn och även ung var det ju väldigt vanligt att man träffade nya kompisar och vänner i olika sammanhang och att man tappade kontakten med många av dessa när man gick in i nya skeenden i livet. Ibland kunde sådant vara jobbigt, men ofta skedde det helt naturligt. Som en del av livet.

Jag såg även att min bloggvän Katta precis reflekterat en del om detta med vänner och vänskap på sin blogg. Hur olika omställningar i livet gör att man måste och vill hitta nya vänner. Hon nämner bland annat att hon med åren blivit mer kräsen. Och jag tror det är något som många känner igen sig i. Säkert mycket just för att det är energikrävande att lära känna nya personer. Att påbörja en ny relation. En vänskapsrelation. Precis som i en kärleksrelation så vet man mer vad man "vill ha" när man är äldre. Och att det även i en vänskapsrelation handlar om ett givande och ett tagande. Man måste hitta en balans. Läs gärna hennes inlägg här.

Hur tänker ni om det här med vänskap? Har ni de flesta av era nära vänner runt omkring er rent geografiskt eller har ni vänner spridda över jorden? Hur ser ni på vänskap i tiden? Finns det vänner man har under vissa perioder i livet men som man senare tappar kontakten med? Och känns det okej eller sörjer och saknar ni dem? Tycker ni det är jobbigt att ta nya initiativ för att utöka er vänkrets eller är det något ni gör mer än gärna?

Hipp Hipp HURRA!!!

Idag fyller den här underbara Solstrålen 1 år! Kan inte fatta hur mycket som hänt under detta året. Och samtidigt hur snabbt det passerat. Svisch! Som en virvelvind. 

Fjärde mars kom han ut. Vår egen lilla semla. Och snabbt gick även det. Som jag skrev igår så gick hela förloppet väldigt fort och han var inte alls i lika gott skick då han kom till världen som Storasyster var då hon kom ut. Jag fick därför inte se honom alls efter att de tagit ut honom. Jag minns ändå att jag lyssnade efter det där Skriket. Och när det kom andades jag ut. Han skrek faktiskt mer än vad Storasyster gjorde då hon kom. 

Men efter det gick allt i rasande tempo och de hade ett väntade team från NICU (Neonatal Intensive Care Unit) som tog hand om honom direkt och nästan omedelbart rullade ner honom från operation till NICU. M hann dock ta några bilder medan de gjorde i ordning honom. Sedan fick jag ligga på uppvaket tills bedövningen släppt. Vilket tog lååång tid även denna gången. Man måste kunna vicka på tårna innan man får komma till sitt rum. M kom in då och då för att uppdatera mig lite. Han gick ju även tillbaka hem för att ta hand om Storasyster och ta henne till skolan på morgonen. Sedan kom han tillbaka.

Ett år sedan nu idag. 365 dagar. 12 månader. Fyllda av så många tankar, känslor, händelser. Helt. Galet. Här nedan följer en jättebildbomb från året som gått. 

En av de allra första bilderna på Lillebror. Lite drygt 2 kg tung. De tvättade honom inte ens innan de tog ner honom till NICU utan utförde bara de allra nödvändigaste medicinska testerna och procedurerna.

På kvällen när jag kunde röra benen igen fick jag komma ner till NICU och se vår lilla Drakunge för första gången. Fast han var då så inpackad i slangar, mössa (för att hålla c-papens slangar på plats, samt hakskydd att jag knappt såg hur han såg ut. Apparater apparater apparater. Hans lilla lilla näsa så uttänjd av c-papen att jag då tyckte den såg ut som en liten draknos. Därav Drakungen...

Liten hand i min

Men han växte på bra. Efter ungefär tio dagar kunde han andas själv utan hjälpmedel. Jag fick igång amningen också och han åt fint.

Pappa matar

Sonden fick dock hänga med ett bra tag till

Vi tillbringade dagarna såhär då. Känguru. Jag minns att jag ibland tänkte att det nästan kändes som om jag ruvade. 

Storasyster vakade och höll sällskap i kuvösen

Och i slutet drog han själv ut sonden. Ungefär som om han ville meddela att han nu var redo att komma hem

Och till slut fick han äntligen komma hem. Första april exakt 4 veckor senare var det dags.

Någon som var själaglad över att få hem sin Lillebror var Storasyster

Sedan har året som sagt sprungit iväg. Vi hann med en resa hem till Sverige under försommaren. Fantastiskt roligt att Lillebror kunde få träffa familj och vänner i Sverige såpass tidigt. Eller kanske snarare roligt för dem och för oss. Han kommer ju själv inte att minnas denna resan.

Hos Mormor

Och med Farmor och Faster

Och såklart med Kusin!

Vi hann självklart också med ett besök hos Olgakatt

Och sedan under hösten blev det ju en liten stund på dagis också. Åh, jag saknar verkligen Lillebrors dagis. Det var en av de saker jag kände störst sorg och saknad över att lämna faktiskt. Då när vi flyttade hit. Men vi har fortfarande kontakt. Både med personalen samt med ett par familjer där. Tanken med Lillebrors dagisstart var ju att jag skulle böjda söka jobb under hösten. Och att tacka nej till en plats på "vårt dagis" fanns inte på kartan. Platserna är få och eftersökta som guld. Men nu blev ju hösten lite annorlunda. Istället för att lägga tiden på jobbsökande så blev det till att förbereda och genomföra flytten hit. Men jag ska säga att jag var oerhört tacksam över att Lillebror då gick på dagis eftersom det var ett rätt drygt jobb att fixa med flytten. Och sedan vara ensam med både Lillebror och Storasyster i december då M flyttat i förväg.

Musik med Bari precis som Storasyster haft under alla sina år på dagiset

Och ja, nu är vi här. I södra Kalifornien. Och Lillebror kommer ju inte att minnas ett dugg från NYC så han lär bli en Västkustkille (ifall vi nu stannar här ett tag). Solig är han iallafall redan nu. Och han har precis börjat gå "på riktigt". Så nu är han väl per definition en "toddler" gissar jag. Ett år idag. Och på språng. Alltid. Det kommer att bli ett riktigt roligt och intressant kommande år. Jag minns från Storasyster att året mellan ett och två år hände det så himla mycket. Särskilt med talet. Kommunikationen. Och såklart kommer mer och mer av personligheten att avslöjas. Något jag tror alla föräldrar är väldigt nyfikna på.

I vår närmaste park

 Vatten är bland det allra roligaste som finns!

Hej nu går jag minsann!

Ny blogg men samma Saltis

Okej, det blev en ny blogg. Det var det enda som kändes rätt. Min gamla Saltistjejen får helt enkelt vara min New Yorkblogg. Men nu är det Nytt Kapitel & Nya Äventyr och därmed också Ny Blogg. Jag hoppas ändå ni som följt mig på min gamla blogg kommer att fortsätta hänga med här!

Än är jag inte säker på om jag gillar denna mallen riktigt. Jag kommer nog pilla lite. Ändra. Fixa. Trixa. Dona. Liksom "bo in mig".  Sådant brukar ta sin tid. Så det blir nog bara då och då när tid finns. Men nu till att börja med får detta duga. Det viktigaste är ju ändå att jag kan börja blogga här.

Okej, håll i hatten. Nu kör vi! Är ni med?!