Det här med Vänskap

Det här med vänner och vänskap. Jag har funderat på det. Lite till och från. Särskilt nu sedan vi flyttat. Hur väl ska man egentligen känna varandra innan man definierar en person som en vän. Och i vilken enhet definieras vänskapen? Tid? Närhet? Hur viktigt är det med nära vänner som man fysiskt kan träffa och prata med? Är det så att vissa vänner bara måste man kunna träffa i verkliga livet för att vänskapen ska hållas vid liv? Åtminstone på det djupare planet. Eller räcker det med att ha kontakt via vår moderna teknik? Sociala medier. FaceTime? Skype? Kanske email och chattar samt då och då ett telefonsamtal? Jag kan säga att i mitt fall så har jag en del vänner som jag kanske inte ser eller ens hör av på flera år. Men när vi väl träffas eller pratar så är det som om vi sågs igår. Och den där fantastiska känslan av att veta att de FINNS. För mig. Oavsett hur långt bort eller hur länge sedan vi hade kontakt så vet jag att jag skulle kunna höra av mig till dem närsomhelst om jag skulle behöva. Sådan vänskap är väl den jag värderar allra högst.

När man flyttar runt i vuxen ålder förändras ens sociala nätverk. Att byta land, miljö, kanske språk. Att bryta upp från det välkända för att sedan försöka anpassa sig i ett nytt socialt mönster. Att på många vis börja om. Att inte kunna luta sig mot "gamla meriter". Inte ha några gamla barn- eller ungdomsvänner att falla tillbaka på. Hitta tillbaka till. Eller få draghjälp av mot nya bekantskaper. Att stå ensam och återigen fundera på vem, var och hur man ska kunna bygga upp en ny grund av vänner.

För nästan 10 år sedan lämnade vi Sverige. Flyttade med två resväskor var till New York. Och där började vi om. Med vänskapsbygget. Det tog tid. Det var arbetsamt. Men det gick. Och i den miljön vi båda arbetade och bodde i var det ändå något som gick relativt smärtfritt. Iallafall kan jag känna så såhär i efterhand när jag ser tillbaka på våra nästan tio år där. Och idag nästan tio år senare kan jag helt ärligt säga att några av dem jag lärde känna där tillhör nu mina allra närmaste vänner. Men när gick dessa "nya" vänner från att vara just "nya" till att bli "gamla" vänner som känner mig otroligt väl? Jag kan inte själv svara på det. Vissa lär man känna fort andra tar längre tid. Det här handlar om personer som aldrig träffat min familj, som har noll koll på min bakgrund, som jag inte heller har någon bild av från deras uppväxt. Vi kommer från olika länder med olika språk och olika kulturell bakgrund. Men de har kommit att stå mig väldigt nära. På många vis förstår de min situation så som den är idag bättre än andra äldre vänner. Just för att vi delat så många problem, funderingar och glädjeämnen.

Men så var det dags igen. Nu. Vid flytten hit till San Diego. Nu lämnade vi återigen vår sociala trygghet. De vänner vi fått under vår tid i staden som fortfarande håller fast mitt hjärta. Återigen en ny plats. Samma land förvisso. Och samma språk. Men ändå, stora skillnader. Både geografiskt, kulturellt (jo det är skillnad på öst och väst även här i USA) och kanske framförallt hur vi nu skulle leva vårt vardagsliv. Plötsligt var vi återigen tvungna att försöka lära känna nya personer. To. Befriend.

Och jag upplever att det går. Sakta. Men. Det. Går. Fast lätt är det inte. Här liksom i NYC  träffar vi dessutom en hel del personer och familjer som flyttat ofta. Bytt länder. Världsdelar. Landsändar. Språk. Kultur. Och det väcker tankar om detta med vänskap. Hur hittar man varandra? Och kanske framförallt hur behåller man sin vänskap med de vänner man har men som man vet att man knappt kommer att träffa igen? Mer än via internet. Kan man underhålla vänskap på distans? Och även om man kan det som vuxen, kan man göra det även som barn? Hur är det att var barn och ständigt behöva lämna vänner och försöka hitta nya? I vår vardag här i san Diego idag är det ju något som många familjer i Storasysters skola har erfarenhet av eftersom många av de barnen har minst en förälder som är militär. Vilket innebär att de ofta bor endast ett par år på en ort för att sedan flytta till en annan. Det kan handla om olika militärbaser här i USA men även i andra länder.

Jag kan ibland känna att genom att leva på det vis vi har valt så har jag "berövat" mina barn (främst Storasyster då eftersom Lillebror än så länge är så liten) den där trygga uppväxten som jag själv hade.
Med det naturliga nätverket av vänner och familj nära. Ett nätverk som hela tiden byggs ut och underhålls. Utvecklas. Ett nätverk som inte enbart innefattar barn utan även vuxna. Alla de som finns omkring en i ens närmiljö. Ni vet, grannarna man växte upp med, personalen som jobbade i "vår" affär och som man pratade med varje gång man handlade med föräldrarna.

Nu har hon istället redan, innan hon ens fyllt 7 år, vänner utspridda i USA. Hennes äldsta vänner finns i Brooklyn, Washington DC och Boston. Sedan har hon även en del av sina bästa vänner kvar i NYC såklart. Samt att hon räknar vissa av dem hon lärt känna i Sverige som sina vänner också. Här i San Diego börjar hon att bygga upp ett nytt nätverk hon också. Av vänner. Men som jag just nämnde så är det många av familjerna här som flyttar efter ett par år och i hennes klass har hon redan ett par klasskamrater som flyttat eller som kommer att flytta innan nästa skolår. Hur påverkas man som barn av att ständigt behöva säga hejdå till nyfunna vänner? Blir man superduktig på att ta kontakt med nya personer eller orkar man i längden inte att "gå ut på jakt"?

Jag läste nyligen detta mycket intressanta blogginlägg som handlar om s.k korttidsvänskap, eller kanske snarare vänner man hittar men som man delar sitt liv med endast under en viss period i sitt liv. Just så som är så vanligt för personer som flyttar mycket. Hur ofta orkar man "investera" i ny vänskap om man redan på förhand vet att den inte kommer att "vara"? Iallafall inte i fysisk form. Jag tyckte det var ett mycket intressant inlägg. För det är jobbigt och energikrävande att skapa nya vänskapsrelationer. Och det är framförallt otroligt svårt när man måste skiljas från nära vänner. En sorgeprocess. Så finns det en gräns? När man inte riktigt orkar längre. När man ger upp. När man inte längre tycker att det "är värt det"? När man känner att det negativa med avsked och uppbrott tar över och därför orkar man inte investera vare sig sin tid eller rent känslomässigt? Eller är det så att riktig vänskap alltid övervinner sorgen då man inte längre kan umgås på det sätt man gjort när man lärde känna varandra? Då när vänskapen utvecklades. Fördjupades. Det kan ju handla om år eller om en mycket kortare tid än så. Blir sådant svårare och jobbigare och svårare med åren? För som barn och även ung var det ju väldigt vanligt att man träffade nya kompisar och vänner i olika sammanhang och att man tappade kontakten med många av dessa när man gick in i nya skeenden i livet. Ibland kunde sådant vara jobbigt, men ofta skedde det helt naturligt. Som en del av livet.

Jag såg även att min bloggvän Katta precis reflekterat en del om detta med vänner och vänskap på sin blogg. Hur olika omställningar i livet gör att man måste och vill hitta nya vänner. Hon nämner bland annat att hon med åren blivit mer kräsen. Och jag tror det är något som många känner igen sig i. Säkert mycket just för att det är energikrävande att lära känna nya personer. Att påbörja en ny relation. En vänskapsrelation. Precis som i en kärleksrelation så vet man mer vad man "vill ha" när man är äldre. Och att det även i en vänskapsrelation handlar om ett givande och ett tagande. Man måste hitta en balans. Läs gärna hennes inlägg här.

Hur tänker ni om det här med vänskap? Har ni de flesta av era nära vänner runt omkring er rent geografiskt eller har ni vänner spridda över jorden? Hur ser ni på vänskap i tiden? Finns det vänner man har under vissa perioder i livet men som man senare tappar kontakten med? Och känns det okej eller sörjer och saknar ni dem? Tycker ni det är jobbigt att ta nya initiativ för att utöka er vänkrets eller är det något ni gör mer än gärna?