Att växa med världen

Lite tyst på bloggen? Jo tack. Jag vet. Den hinns inte med. Den senaste tiden har det varit extremt lite "egentid" för min del. Förra veckan var jag volontär på Storasysters skola nästan alla dagar. Det var förberedelser inför The Art Show och sedan Book Fair. Bråda dagar såhär i slutet av skolåret. Sedan hade vi långhelg eftersom måndagen var en helgdag här. Memorial Day. Lägg därtill till att Lillebror just nu måste vara inne i någon utvecklingsfas. Det är iallafall vad vi misstänker både jag och M. Lillebror är nämligen inte riktigt "sig själv". Han som brukar vara en glad lax (utom då han är hungrig eller trött) har den senaste veckan varit väldigt klängig. Med betoning på både VÄLDIGT och KLÄNGIG. Vill bara bli buren. Hela tiden. Eller sitta i knät. Annars är det gråt och tandagnisslan (så mycket tandagnisslan man nu kan göra med endast 8 tänder) samt byxbenshäng som gäller. Alltså mammas byxben. Eller pappas. Som en liten klätterapa kan man hänga och klänga där tills man blir räddad från golvet och kommer upp i famnen på den som byxorna sitter på.

Det här med knäsittning är faktiskt något vi knappt ens varit med om med honom alls tidigare. Han har tidigare aldrig velat sitta still längre än en sekund, så att sitta i någons knä hann han liksom aldrig med. För Lillebrors del har det hittills endast varit upp-och-spring (sedan han lärde sig gå). Men nu är det knä knä knä som gäller. Han liksom backar in mot en och sätter ner rumpan försiktigt "letande" så att han till slut hamnar i en position han tycker känns bra. Och visst är det mysigt. Det är det. Särskilt när man inte varit bortskämd med just den biten tidigare. Ändå. Allt har ju en gräns. När man inte kan röra sig en centimeter från Lillebror utan att han börjar gråta hysteriskt så blir både ens praktiska och ens mentala del av dagen lite kantstött. Minst sagt. Tålamod. Behövs. I mängder. Och mitt, det går upp och det går ner.

Dessutom sover han sämre. Både på dagarna och på nätterna. Vaknar oftare. Gråter. Drömmer? Kan inte somna om själv. På dagarna har han väldigt svårt att komma till ro trots att han är trött. Och så sover han överhuvudtaget mycket kortare stund(er). Normalt brukar han ta en förmiddagslur som varar mellan 75 till 90 minuter. Ibland till och med runt två timmar. Men nu har han ibland sovit endast runt 30 minuter. Vissa av dessa dagar har han somnat igen på eftermiddagen men då oftast bara i 10-15 minuter. Så betydligt mindre sömn på dagarna alltså.

Och betydligt mindre sömn på dagarna innebär såklart att jag har mindre tid att göra annat på också. Att hinna med att duscha och klä sig, kanske äta något, och kanske plocka undan lite. Eventuellt starta en tvättmaskin, ta ett tag med dammsugaren, städa kattlådan eller förbereda lite lunch. För att inte tala om att få gå på toa ifred (förövrigt en aktivitet som är galet underskattad av alla som kan göra det varje gång de vill och behöver gå på just toa). Detta är saker man numera får välja vilka man vill passa på att göra de där 30-40 minuterna medan Lillebror sover. För allt går inte.

Ännu en sak jag lagt märke till under de senaste dagarna är att han blivit mycket mer försiktig. Fram tills för någon vecka sedan (eller kanske bara ett par dagar sedan) klättrade han ju hejdlöst på allt som kunde klättras på. Ja, även sådant som inte går att klättra på. Stolar. Pallar. Soffor. Sängar. Bänkar. Klätterställningar. Trappor. Rutschkanor. Lådor. Bord. You. Name. It. Allt. Väl "uppe" kunde han gladeligen kasta sig handlöst ut (ner...) utan minsta betänklighet. Och när han kraschlandade grät han på sin höjd en skvätt men sedan var det bara på´t igen. Men nu. Han har ändrat beteende. Jag upptäckte det framförallt för någon dag sedan när han klättrade upp på vår kökspall. Den gillar han att klättra på. Då når han strömbrytarna för lamporna och takfläkten. För klättrade och klängde han vilt på den. Satte sig ner. Ställde sig upp. "hoppade" och givetvis ramlade han ner ett antal gånger också (tack tack tack och lov för heltäckningsmattan!). Men nu klättrar han endast upp på det nedersta trappsteget. Sedan liksom "ropar" han på hjälp. Då får man hjälpa honom upp på högsta. Och väl där står han mycket försiktigt. Rör sig långsamt. Inga häftiga rörelser. Ingen steppdans. Inga knäböj. Inga take-off. Utan han står där och knäpper på och av strömmen tills han vill att man ska hjälpa honom ner igen.

Ytterligare en sak vi noterat är att han även blivit ännu mer känslig vad gäller vissa ljud samt vissa personer han ser. Han blir rädd. Eller panikslagen är kanske mer rätt ord. Och det för saker som han inte alls reagerade på tidigare. Det kan vara skarpa ljud. Men även mer mekaniska ljud. Som i eftermiddags då min telefon började vibrera för ett inkommande samtal. Det ljudet utlöste en häftig gråtattack hos Lillebror och han kom rusande mot mig med uppsträckta armar för att bli upplyft. Eller härom kvällen då grannarna ovanför oss måste ha dragit någon möbel över sitt golv för det skrapade i vårt tak vilket fick Lillebror att bli skräckslagen.

Igårkväll var det reklamen nedan som fick honom att gråta. Fiat. Den visades i pauserna då vi såg senaste matchen mellan New York Rangers och Tampa. Han började storgråta båda gångerna. Hysteriskt. Vi förstod inte alls vad han blev skrämd av. Men något i reklamfilmen måste det ju varit eftersom han reagerade likadant två gånger. Gissar att det är då mannen skriker för det var väl ungefär där som Lillebror började gråta båda gångerna, men det kan ju ha varit något annat i filmen också? Man har ju ingen riktig koll när det gäller såhär små barn tycker jag. De kan reagera på saker man själv aldrig någonsin skulle trott att de skulle bli skrämda av. Medan andra saker som man kanske är mer medveten om kan utlösa deras rädsla passerar helt obemärkt förbi.

Själva tyckte vi reklamfilmen var rätt kul faktiskt. Vilket inte ofta är fallet med reklam som visas här i USA tycker jag. Ni som vill kan ju själva kolla in den här nedan:

Jag vet att barn runt 14-16-månaders ålder har ett s.k utvecklingssprång då de väldigt ofta får separationsångest igen. Så jag gissar att det är detta Lillebror går igenom just nu. Världen har plötsligt blivit stor och skrämmande igen. Oigenkännlig. Läskig. Vad som helst kan hända. När som helst. Då är det bäst att krypa upp i mammas eller pappas knä. Gömma sig där. Eller ännu bättre bli buren högt ovanför marken. Så man kan borra in sin lilla näsa vid halsen och liksom gömma sig där. Nu får vi se hur länge denna fasen varar. Jag hoppas innerligt att den ska gå över snart. Eller åtminstone mildras. Om någon av er där ute har några tips eller råd tas de tacksamt emot. För det är verkligen rätt jobbigt. Inte enbart för den lille som tar sitt språng, utan även för oss runtomkring som försöker att finnas där för honom. Mitt. I. Språnget.

Såhär glad och nöjd är vi vana att se honom vårt lilla charmtroll

Hej världen här kommer jag!

Jag hoppas att du snart landar från ditt språng och blir den där upptäckarglada filuren igen. Fast förhoppningsvis med lite mer förnuft. En smula av den nyvunna försiktigheten skulle ju inte skada om den fick vara kvar även efter själva språnget...