För mer eller mindre exakt 7 år sedan...

...så började mina värkar. Strax efter midnatt (New York tid) natten till den 4 juni 2008 började jag känna av dem. Då visste jag inte att det var värkar jag hade. Eftersom sköterskan som kom då jag ringde sa att monitorn inte gett utslag så det var nog mest fråga om en "irriterad livmoder" något som tydligen var vanligt då man som jag, just varit uppe och kissat. Men värkarna kom och gick med väldig tydlighet. Dessutom med kortare och kortare mellanrum. När det var ungefär 3 minuter mellan dem och jag hunnit fundera över att "detta väl ändå måste var mer än en irriterad livmoder" blev det plötsligt ett fasligt hallå. Sköterskor och gynekologer kom. Ultraljud och annat gjordes. Men då hade jag så ont att jag att det mesta liksom försvann i ett blurr.

Jag hann iallafall ringa M. Och som tur var hann han springa i full galopp till sjukhuset. För snabbt gick det. Efteråt när vi båda återfått lite mer vett och sans kollade vi min mobil och insåg att det från att jag ringt honom och till dess att Storasyster föddes gått mindre än 40 minuter!


Jag kommer aldrig glömma de där dagarna. Från det att vattnet gick på tunnelbanan i Bronx till det att hon så dramatiskt kom till oss. Vår fina fina tjej. Tiden på NICU och alla omvälvande känslor som kom med hennes ankomst. Lukten av Purell kommer för alltid att få mig att le, bli varm och få mitt hjärta att klappa lite fortare.

Och nu är hon stor. Så stor att jag ibland tänker hur hann hon växa så mycket under den här korta tiden? Hur gick det till? Vår fantastiska dotter. Så fort tiden fick. Samtidigt känns det som om hon funnits hos oss alltid. På något underligt vis. Älskade E. Sju år.