För ett par dagar sedan fick vi
ett mycket sorgligt besked. M´s mormor somnade då in. Hon fick äntligen vila. Det kom inte som någon chock för oss. Sedan ett tag tillbaka har hon varit mycket dålig så vi var mer eller mindre beredda på att hon kanske inte skulle orka komma tillbaka från sitt försvagade tillstånd. Hennes kropp var gammal. Den orkade inte mer.
Om hon stannat kvar i livet i ungefär en månad till hade hon hunnit fylla 95 år. Nittiofem.
Det svindlar lite när man tänker på hur många år det egentligen är, och hur mycket hon hunnit med att uppleva under sin tid här på jorden! Tänk det skilde ungefär 94 år mellan henne och Lillebror.
Trots att beskedet var mer eller mindre väntat känns det ändå väldigt sorgligt.
M stod sin mormor nära. Även om de sågs väldigt sällan sedan han flyttade från Skåne så vet jag att han hade ett särskilt band till henne. Mormor I. Jag är glad över att vi hann ses förra sommaren då vi var i Sverige. Att hon fick se Lillebror. Och jag är
glad över att Storasyster kommer att minnas sin Gammelmormor. Att hon är stor nog och hann träffa henne flera gånger, så att hon har egna minnen.
Hon bär dessutom sin Gammelmormors namn. Bilden här ovan togs i somras. Ett år sedan. Fyra generationer. Tre olika efternamn. En familj.
Sov Gott Kära I!
Ah Saltis sa trakigt :-(. Det ar sa ledsamt nar nagon man star nara gar bort - oavsett alder! Det ar dock en fantastisk alder att komma upp i och ja tankt sa mycket hon hunnit uppleva under sitt liv. Skickar en stor kram till er alla!
SvaraRaderaVad fint du skrev om vanskap nedan ocksa. Det blir ju lite speciellt det dar nar man flyttar runt som vuxen. I mitt liv har jag nagra vanner som jag haft sedan vi var sma barn (3-ars aldern), nagra vanner kvar ifran skoltiden och flera vanner kvar fran Gymnasietiden hemma i Sverige. Vi traffas ju sallan nu man nar vi gor det ar det som om vi umgas varje dag. Vi behover liksom aldrig kora de dar lite uppstyltade fragorna om hur det ar pa jobbet och sa utan vi kor bara pa som om vi umgicks hela tiden.
Eftersom jag har bott i England i 16 ar nu sa har jag aven vanner har som ar 'gamla vanner'. Flera av dem traffar jag inte heller varje dag langre eftersom vi bor i olika delar av landet men jag tror anda att vi alltid kommer kanna varandra. Det ar ju sa mycket lattare att underhalla vanskap nu med Facebook, mobiltelefoner och andra sociala medier. Just att kunna skicka ett snabbt meddelande pa mobilen for att kolla laget gor ju att vi haller tatare kontakt nu an innan da det handlade om brev eller email.
Sedan har man ju ocksa ett gang vanner som vi umgas mycket med just nu, eftersom de delar vart vardagsliv. Barnen gar i samma klasser och umgas mycket sa vi foraldrar traffas ocksa mycket. Vissa av dem ar jag saker pa att vi kommer fortsatta att umgas med aven nar barnen ar storre men vissa tror jag ocksa att vi umgas med just for att vi delar vardag nu, men kanske kommer den vanskapen inte att halla nar vi senare inte traffas sa ofta langre.
Jag tycker inte att ni ska tanka att ni inte ger era barn en trygg uppvaxt for det ar jag saker pa att ni gor eftrsom ni ar sa nara som familj och gor sa mycket ihop alla fyra! Kanske ar det snarare tvart om sa att ni har visat Ella att det gar att flytta till andra sidan av landet, sattas i en helt ny klass och trots allt lara kanna nya vanner. Hon blir trygg i sig sjalv istallet tror jag! Jag tanker att om man bor pa samma stalle hela sin uppvaxt sa ar det nog tuffare i framtiden nar den tryggheten forsvinner i och med att man flyttar till andra skolor eller jobb da man blir aldre.
Oj nu maste jag borja jobba!
Kram
Stort Tack Millan för din fina och långa kommentar!! Och Tack för att du delade med dig av dina tankar kring detta med att bo långt från familj och hur det kan vara med gamla och nya vänner.
RaderaKram!
Vad tråkigt och sorgligt även om det kanske samtidigt var skönt för henne att få somna in. Ja, tänk hur länge hon fick leva och hur mycket hon fick uppleva, och hon hann träffa flera barnbarnsbarn. Och roligt att E kommer minnas henne. Jag har några få minnen av min gammelmorfar som gick bort när jag var 2-3 år. Rummet han satt i och att jag satt i hans knä. Ett minne av rofullhet. Kram!
SvaraRaderaJa Anna det är ju tudelade känslor detta då någon som är gammal och sjuk försvinner. Man är såklart ledsen att personen är borta men samtidigt kan det kännas skönt att veta att den personen till slut fått vila och inte lider mer. Jag tycker det känns väldigt fint att E kommer att ha minnen kvar även om de troligen inte kommer vara så starka när hon är äldre, men de kommer ändå finnas.
RaderaKram!
Visst är det alltid sorgligt när någon dör, hur väntat det än är. Hon lever kvar i minnet hos många, det är fint att ni har det att dela med varandra. Ja, tänk, 95 år, det är gammalt! Makens farmor fyllde precis 94, tänk vad mycket hon upplevt! Ett världskrig, och all den tekniska utveckling som skett. Fantastiskt!
SvaraRaderaJa att leva kvar i minnet gör man ju ett tag ändå. Och visst är det otroligt vad de som lever så länge fått vara med om i sina liv! Helt olika världar faktiskt.
RaderaFörstår att det känns hemskt, tomt och något av en chock även om det är väntat. DET förstår jag verkligen. En älskad, älskad människa har dött, och det blir så definitivt.
SvaraRaderaEn älskad mormor, och gammelmormor/farmor. Jag känner för och med er!
Stora kramar!!
Tack Annika! Visst är det en chock även då det är mer eller mindre väntat. Man är aldrig riktigt riktigt beredd ändå.
RaderaKram!
Sa trist. Jag beklagar sorgen. Men hon verkar ha fatt ett fint, langt och innehallsrikt liv. Glad att ni fick chansen att traffa henne alla fyra och att hon fick traffa Lillebror .
SvaraRaderaEn stor varm kram.
Tack Desiree! Och ja hon hade ett långt och innehållsrikt liv. Och visst är det roligt att hon han träffa sina barnbarnsbarn även om hon inte hann träffa Lillebror mer än en gång. Nu får hon vila.
RaderaKram!
Jag beklagar sorgen. Det är jobbigt när någon nära går bort även om det är väntat. Tänk vad mycket hon har hunnit vara med om under sin livstid. 95 år, det är en svindlande siffra och ålder.
SvaraRaderaKram Linda
Tack Linda! Ja det är jobbigt även då man har "vetat" länge att det nog snart är dags. Och ja, 95 år är en hisnande lång tid!
RaderaKram!
Jag beklagar sorgen Saltis! Roligt som du säger att hon fick träffa barnbarnen och de fick träffa henne ändå.
SvaraRaderaTack Annika! Ja det känns fint att hon även han träffa Lillebror även om det bara var en enda gång.
Radera