Ett år sedan

Ikväll vid 21-tiden här lokal tid kommer det vara nästan exakt 1 år sedan vattnet gick. För det skedde vid midnatt förra året. Även denna gången alldeles för tidigt. Och faktiskt oväntat. Visst var vi inställda på att det skulle kunna bli en tidig bebis även den här gången, men någonstans så tänkte jag att det iallafall inte skulle bli tidigare än för Storasyster. Som ju kom i vecka 33. Ett högst ovetenskapligt och korkat antagande. Varför jag tänkte så har jag ingen aning om. Egentligen borde man kanske varit mer orolig och uppmärksam än om allt gått efter planerna förra gången. Kan man tycka.

Men en bidragande orsak till att jag var relativt lugn under denna graviditeten var nog också att  gick jag gick på ständiga kontroller när jag väntade Lillebror. Så jag tyckte på något vis att jag var kollad upp över öronen. Och därmed borde få en hint i "förtid" ifall något inte var som det skulle. Högriskgraviditet var det klassat som med tanke på historiken med Storasysters för tidiga ankomst. Så det var många och regelbundna extrabesök hos gynekologen. Samt ytterligare extra besök på sjukhuset för att göra ultraljud. Det senare gjordes varannan vecka. Och just idag för ett år sedan hade jag en sådan där extra kontroll. Ultraljud. För att mäta livmodertappen. Den kollen gjordes vid halv sex på kvällen minns jag. Allt såg fint ut. Jag minns att jag promenerade hem från sjukhuset med en känsla av att ok, då var det klart för denna gången. Nu får han vila där inne lite till. Och jag hade även bokat en tid för att besöka sjukhusets förlossning för att "se lokalerna och få en visning" Något jag ju inte alls hann innan Storasyster kom till världen. Min gynekolog och jag hade även pratat om att det vid nästa besök började vara dags att fundera lite mer kring förlossningen. Prata igenom den. Hur jag ville. Vad jag ville. Och så vidare.

Men så blev det nu inte. För kring midnatt vaknade jag av en konstig känsla. Det kändes som om jag läckte. Igen. Samma känsla som när vattnet gick då jag hade Storasyster i magen. Jag låg kvar en stund för att känna efter. Var det verkligen så? Jo, det var nog så ändå. Minns att jag tänkte "NEJ! Inte igen! och inte REDAN!" Storasyster snusade i sängen bredvid vår i sovrummet. Men platsen bredvid min i sängen var tom. M hade varit ute och firat sin publikation med jobbet. Så jag visste inte ens om han kommit hem än. Men jag tyckte jag hörde TVn svagt i vardagsrummet så jag gick upp. Ropade från hallen. Han hade just kommit hem och blev minst sagt chockad när han förstod att jag trodde vattnet gått.

Vi ringde givetvis sjukhuset. Där meddelade de att en läkare skulle ringa upp oss snarast. Ingen ringde. Däremot såg vi ett missat samtal på min mobil. Det tog oss ytterligare två missade samtal innan vi förstod att mobilen inte ringde med ljudsignal eftersom den stod inställd på "Do not Disturb-läget". Något jag burkar sätta den på automatiskt för att inte bli störd mitt i natten. Typiskt. Men när vi ringde ännu en gång sa de helt enkelt till oss att komma in. Jag hade då även fått värkar och sammandragningar. Något jag inte alls hade när Storasysters vatten gick. Så jo, jag var lite orolig. Jag ville ju helst att Lillebror skulle hinna få steroider* ifall han nu ville komma tidigare. Som Syrran. Men för att steroiderna ska hinna verka måste barnet stanna kvar inne i magen i 24-48 timmar. Och med såpass täta värkar som jag hade kändes det som om han ville komma ut bums.

Vänner i huset kontaktades så att någon kunde komma och vara med Storasyster under natten. Hon sov, men vi kunde ju inte lämna henne ensam. Så det bäddades i soffan för vår kompis som då kunde fortsätta sova där. Och finnas till hands om Storasyster vaknade eller om ingen av oss kommit tillbaka innan morgonen.

Vi bodde då endast ett par gator från sjukhuset, men eftersom jag inte riktigt var i form för en promenad vinkade vi in en taxi. Det är den kortaste taxitur jag någonsin tagit. På någon minut var vi framme. Jag fick sedan komma till ett undersökningsrum ganska fort. Där hakade man på mig alla möjliga detektorer såklart. För att kolla Lillebror. Och så gavs både steroider och magnesium. Men Lillebrors hjärtfrekvens sjönk plötsligt drastiskt och den nattarbetande gynekologen fick en helt ny röst och en mycket koncentrerad blick. "Your baby is in distress and we have to get him out before he suffers from oxygen loss". Nu var det inte fråga om att vänta och se och låta allt man sprutat in i mina vener verka. Nej, nu var det bara att ta alla sladdar och slangar och så snabbt det bara gick rulla in mig i operationsrummet. Allt gick så fort. Själv var jag rätt uppstressad och orolig. Ändå kände jag att jag var på helt rätt ställe och jag var så tacksam att vi hade kommit till sjukhuset såpass fort. Och alla där inne verkade veta exakt vad som skulle göras. Och när och hur. All denna energi som samlades till en enda fokuserad kraft i rummet. Mitt i allt som brådskade upplevde jag ändå att alla var lugna. Effektiva, koncentrerade och lugna. Jag fick sedan ryggbedövning. Efteråt fick jag veta av M att man först inte trodde att man skulle hinna det utan istället få söva mig för att ta ut Lillebror fortare. Tur jag aldrig förstod att det var såpass allvarligt själv när jag låg där.

Men med blå mössa på huvudet och mer eller mindre täckt av blå "operationslakan" var det dags. Nu skulle Lillebror komma ut till världen. Mer än två månader före sin planerade ankomst. Två veckor yngre än vad Storasyster varit då hon så brådstörtat kommit ut. Jag höll M´s hand. Nu fanns det inget vi kunde göra. Annat än att hoppas på att allt skulle gå bra även denna gången.


*) Steroider gör så att utvecklingen av alveoler i lungorna går snabbare och det ges till barn som riskerar att födas för tidigt så att deras lungkapacitet ska vara okej när de föds.