måndag 2 mars 2015

Att vara mamma...

... till den här fantastiska tjejen är verkligen en underbar resa! Genom livet. Alla tankar. Som hon nu delar med sig av. Stort som smått. Funderingar. Åsikter. Frågor. Alla känslor. Ibland uppe bland molnen. Ibland långt nere under jorden. Svallande. Som tidvattnet. Allt vi upplevt Tillsammans. Redan.

Och i fredags fick hon ta emot sitt pris i skolan. Student of the Month. Vi föräldrar var såklart inbjudna. En liten ceremoni inne i auditoriet. Först ut var Kindergarteners till Second Grade. Efter oss kom de äldre barnen Third till Fifth Grade. Man delar upp i två grupper för att det annars skulle bli lite väl trångt inne i auditoriet.

De var fyra barn i Storasysters klass som fått utmärkelsen denna månaden. Det brukar vara 3-4 elever per klass varje månad. Och Storasyster var så glad och så stolt. Och även väldigt "nervoucited" (hennes eget uttryck för att vara både nervous och excited på samma gång). Hon satt tillsammans med sina andra klasskompisar bland de andra förstaklassarna.

Inne i auditoriet väntade vi sedan på att rektorn Mr T skulle komma och säga några ord. Innan han delade ut priserna till varje barn. Han är verkligen en personlighet Mr T. Han agerar mer som en blandning mellan en klassisk "Coach" och en mentor för barnen på skolan. Peppar. Stöttar. Uppmuntrar. Tillrättavisar.  Ingjuter "vi-känsla" och stolthet för skolan och därmed också hur man ska bete sig mot andra. Att man ska vara en bra vän. Hjälpsam. Stöttande. Ansvarstagande. Ja, han är en eldsjäl på så många vis. Brinner för skolan och för barnen och familjerna och även lärare och "staff". Något jag tycker är smått fantastiskt att se. Även om mitt svenska (och till viss del kanske även New Yorkska Jag) känner sig väldigt ovan vid detta mycket "amerikanska" sätt att uttrycka sig och till och med ibland nästan kan känna mig lite obekväm. Inte så att jag inte tycker om de budskap han ger eller så, utan jag tror helt enkelt att det är sättet. Det här väldigt amerikanska "pep-talk-sättet" som man som lite mer lågmäld svensk inte är van vid alls. Men jag tycker verkligen att det är otroligt fint att han känner så mycket för skolan och  framförallt att han ständigt är NÄRVARANDE. Bland sina elever. För sina lärare, administrativa personal och volontärer. Liksom för oss föräldrar. En enorm drivkraft och det är något som inte alltid ses i skolor tror jag.

I väntan på rektorn Mr T


Så kommer han och inleder med några ord. En del uppmuntran och beröm. En del är "information" om hur de (barnen alltså) ska göra nu då de får sina utmärkelser: "Ta i hand. Alltid höger hand även om man är vänsterhänt. Sedan stolta gå upp på scenen och titta ut över publiken"


Storasysters tur att få ta emot utmärkelsen från Mr T


Sedan står de på scenen alla kindergartners samt First Graders som är Students of the Month 


På vägen ner från scenen fick de även ta emot en folder från PTA




Diplom samt en bildekal. Här är det vanligt att föräldrar kör runt med sådana här dekaler på sina bilar då deras barn har fått någon utmärkelse. Något som känns väldigt osvenskt och som i Sverige nog skulle anses som extremt (läs: opassande) skrytsamt.


Skolans maskot är en svart panter och här är den folder barnen fick från PTA, dekorerad med just skolpantern och såklart med texten Student of the Month


Med diplomet fanns även ett presentkort till restaurangkedjan Applebee´s där Storasyster nu kan få en gratis måltid.


Som jag skrev redan tidigare så är ju detta fenomen med utmärkelser i skolan väldigt amerikanskt, eller i vart fall mycket osvenskt. Kanske finns det även i andra länder. Jag skulle kunna tänka mig att t ex Storbritannien och Frankrike har liknande system? Men det är enbart gissningar från min sida. Kanske vet ni där ute mer? Men som sagt, osvenskt känns det. Särskilt om man tänker på att barnen är såpass unga. Här är det ju fråga barn från fem år. En ålder där man som barn i Sverige fortfarande går på dagis (eller förskola då).

Jag vill gärna poängtera det igen dock. Detta att det inte handlar om att endast uppmärksamma de som är traditionellt "duktiga" i skolan vad gäller studieresultat. Utan det handlar om att uppmuntra eleverna och stärka barnens självförtroende. För de framsteg var och en gjort. På sina egna villkor. Både akademiskt och i andra sammanhang. Under ceremonin i fredags fanns barn som blivit Student of the Month med motivationer som "Good citizenship", "Great development in his/her reading/writing or maths or science", "Worked very hard on his/her English and taken it to a new level". Det senare gissar jag var en elev som flyttat hit från ett annat land och därmed har haft lite svårt med engelskan. Sådant är ju fantastiskt tycker jag! Att man kan få sådan uppmuntran även som nyinflyttad i ett nytt land, med en ny kultur och ett nytt språk. För Storasysters del så fick hon sin utmärkelse för "Excellence in Citizenship och Academics".

Ceremonin avslutades sedan med att alla barn får två kakor var ute på skolgården och så tas en bild på respektive barn med sin familj. De här fotona sätts sedan upp på väggen ute i receptionen där administrativa personalen sitter (det är också här barn och familjer kommer då man har frågor eller bara ska "checka in" som t ex volontär etc.

Själva firade vi lite extra i fredags med gofika. Och på lördagen fick Storasyster också en present. Jag tycker som sagt att det känns så himla bra att hon kommit in i klassen och skolan så fort som hon gjort. Och jag ser denna utmärkelse nu lite som ett "bevis" på att hon trivs och mår bra där. Något som är otroligt viktigt. Även för oss föräldrar.

8 kommentarer:

  1. Ett jättefint sätt att uppmuntra eleverna på tycker jag. Vilken fin ceremoni och att de faktiskt tar sig mödan att ordna med en hel liten ceremoni och även bjuda in föräldrar blir ju extra kul för både eleverna som fått sin utmärkelse och för er föräldrar. Duktiga fina E. Hon har blivit så stor. Nog stärker sådant här att man fixat att flytta till nytt ställe med ny skola, lärare och klasskompisar och dessutom sett till att klara av allt och göra bra ifrån sig. Det är sådant här som gör att man växer och en pepp som denna är så viktig att bära med sig i framtiden.
    Ni har all rätt att vara mycket stolta över E.
    Ni måste ha gjort helt rätt val som valde att ta denna skola istället, bo lite längre ut och längre ifrån men jag antar att det som sagt nu känns som helt rätt beslut.
    Varma kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Desiree! Ja det känns verkligen som rätt beslut nu att bo här en bit "utanför" men med en väldigt bra skola.
      Kram!

      Radera
  2. ÅH NU BLEV jag med stolt. Hälsa Storasyster att det var bra gjort :) Hon är ju mitt livs första" internetbaby " :) och det känns som om jag känner henne ju. Så duktig tös. Jag skrattade så mycket när lillebror pratade med spegelbilden killen mittemot på din insta. Att han tog ut nappen när han sa ifrån på "skarpen"

    Så fint att höra att Mr T är en sån eldsjäl. Hoppas nu han orkar med sitt underbara koncept och har bra stöd så han inte- bränner ut sig. -

    Roligt ord Lill-Skruttan hittade på

    Kram
    /Susanne

    SvaraRadera
  3. Tack Suzesan vad söt du är! :-)
    Hon är duktig och jag är verkligen stolt över henne. Inte enbart för skolprestationer utan ännu mer för att hon är så otroligt gullig mot sina vänner och är så omtänksam.
    Och ja den lilla filmsnutten med Lillebror är rolig haha jag skrattar själv när jag ser den. Men så håller han på. Pratar ut mycket som helst. Och gärna med sin egen spegelbild haha!
    Kram!

    SvaraRadera
  4. Heja E! Vad kul att kommit in så bra i den nya skolan. Tycker också att det är bra att man motiverar eleverna till att förbättra sig, så länge de jämför med vad eleven själv så att det inte blir en tävling som samma person vinner jämt, utan att alla har en chans om de anstränger sig. De har liknande prisutdelningar på Ronjas skola. Vi ska själva på utdelning på onsdag :-)
    Ha det så bra. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt för Ronja!! Och för er Mala. Visst är det fint med sådana här uppmuntrande och stöttande utmärkelser. Jag gillar det mycket. Just detta att det inte handlar om resultaten i sig utan om prestationen dvs alla som gör framsteg utifrån sin egen förmåga.
      Kram!

      Radera
  5. Ja, det är väldigt amerikanskt. Jag gillar det, och har alltid gjort. De plockar ju inte bara fram de barnen som är "bäst" utan även de som har utvecklats mkt, och kämpat. I MS fick K ett Most Improved Math Student. DET var ju jättekul.
    Och, hon har ju även fått andra genom åren, både för prestation och utveckling. Ja, de där dekalerna ja...nej, jag har aldrig satt dem på bilen. Däremot har jag sparat dem här hemma. Men never, ever att de åkte upp på bilen. Tycker det är fånigt, och ja skrytigt. Ja, som du vet har jag egentligen bara gott att säga om skolan här. SÅ glad över att K gick K-12 i en så bra kommun. Precis som Ella gör nu. När skolan är bra i detta land ÄR den verkligen BRA!! Och de flesta av oss som skriver USA/Sverige-bloggar har nog barn i just sådana kommuner.
    SÅ glad över att flytten för Ella gått så otroligt bra!
    Kramar!

    SvaraRadera
  6. Annika, nej eller hur! JUST så att man vill stötta och uppmuntra allas framsteg och förbättringar. Att alla som jobbat hårt uppmärksammas positivt. Haha så du har aldrig kört runt med dekalerna då?? :-) Det känns väldigt främmande, men jag tycker på ett sätt att det är lite gulligt också. Ändå.
    Och ja när skolorna är bra är de väldigt bra. Och det är något vi är tacksamma över.
    Flytten har på vissa vis nog varit enklare för barnen. Ja även E. De anpassar sig så himla fort. Även om hon fortfarande saknar sina vänner i NYC och ibland blir ledsen så tror jag att det på något vis ändå är lättare. Själv tycker jag att jag fått igång en vardagsrutin här men saknar mitt gamla liv något kopiöst ibland... Särskilt mina vänner. OCH staden. Ja, det kan jag göra. Även om jag börjar älska södra Kaliforniens fantastiska natur och jag njuter av klimatet, men visst kan jag sakna pulsen i NYC. Och lättillgängligheten till allt. Promenadvänligheten. Att strosa runt. Kolla folk. Köpa en kaffe. Sätta sig i Central Park....
    Men man får liksom inte fastna i det heller. Saknaden och längtan tillbaka. För jag tycker verkligen mycket om vårt nya liv här också! Väldigt mycket. Haha, helst skulle jag vilja ha båda. :-)
    Kram!!

    SvaraRadera