Hipp Hipp HURRA!!!

Idag fyller den här underbara Solstrålen 1 år! Kan inte fatta hur mycket som hänt under detta året. Och samtidigt hur snabbt det passerat. Svisch! Som en virvelvind. 

Fjärde mars kom han ut. Vår egen lilla semla. Och snabbt gick även det. Som jag skrev igår så gick hela förloppet väldigt fort och han var inte alls i lika gott skick då han kom till världen som Storasyster var då hon kom ut. Jag fick därför inte se honom alls efter att de tagit ut honom. Jag minns ändå att jag lyssnade efter det där Skriket. Och när det kom andades jag ut. Han skrek faktiskt mer än vad Storasyster gjorde då hon kom. 

Men efter det gick allt i rasande tempo och de hade ett väntade team från NICU (Neonatal Intensive Care Unit) som tog hand om honom direkt och nästan omedelbart rullade ner honom från operation till NICU. M hann dock ta några bilder medan de gjorde i ordning honom. Sedan fick jag ligga på uppvaket tills bedövningen släppt. Vilket tog lååång tid även denna gången. Man måste kunna vicka på tårna innan man får komma till sitt rum. M kom in då och då för att uppdatera mig lite. Han gick ju även tillbaka hem för att ta hand om Storasyster och ta henne till skolan på morgonen. Sedan kom han tillbaka.

Ett år sedan nu idag. 365 dagar. 12 månader. Fyllda av så många tankar, känslor, händelser. Helt. Galet. Här nedan följer en jättebildbomb från året som gått. 

En av de allra första bilderna på Lillebror. Lite drygt 2 kg tung. De tvättade honom inte ens innan de tog ner honom till NICU utan utförde bara de allra nödvändigaste medicinska testerna och procedurerna.

På kvällen när jag kunde röra benen igen fick jag komma ner till NICU och se vår lilla Drakunge för första gången. Fast han var då så inpackad i slangar, mössa (för att hålla c-papens slangar på plats, samt hakskydd att jag knappt såg hur han såg ut. Apparater apparater apparater. Hans lilla lilla näsa så uttänjd av c-papen att jag då tyckte den såg ut som en liten draknos. Därav Drakungen...

Liten hand i min

Men han växte på bra. Efter ungefär tio dagar kunde han andas själv utan hjälpmedel. Jag fick igång amningen också och han åt fint.

Pappa matar

Sonden fick dock hänga med ett bra tag till

Vi tillbringade dagarna såhär då. Känguru. Jag minns att jag ibland tänkte att det nästan kändes som om jag ruvade. 

Storasyster vakade och höll sällskap i kuvösen

Och i slutet drog han själv ut sonden. Ungefär som om han ville meddela att han nu var redo att komma hem

Och till slut fick han äntligen komma hem. Första april exakt 4 veckor senare var det dags.

Någon som var själaglad över att få hem sin Lillebror var Storasyster

Sedan har året som sagt sprungit iväg. Vi hann med en resa hem till Sverige under försommaren. Fantastiskt roligt att Lillebror kunde få träffa familj och vänner i Sverige såpass tidigt. Eller kanske snarare roligt för dem och för oss. Han kommer ju själv inte att minnas denna resan.

Hos Mormor

Och med Farmor och Faster

Och såklart med Kusin!

Vi hann självklart också med ett besök hos Olgakatt

Och sedan under hösten blev det ju en liten stund på dagis också. Åh, jag saknar verkligen Lillebrors dagis. Det var en av de saker jag kände störst sorg och saknad över att lämna faktiskt. Då när vi flyttade hit. Men vi har fortfarande kontakt. Både med personalen samt med ett par familjer där. Tanken med Lillebrors dagisstart var ju att jag skulle böjda söka jobb under hösten. Och att tacka nej till en plats på "vårt dagis" fanns inte på kartan. Platserna är få och eftersökta som guld. Men nu blev ju hösten lite annorlunda. Istället för att lägga tiden på jobbsökande så blev det till att förbereda och genomföra flytten hit. Men jag ska säga att jag var oerhört tacksam över att Lillebror då gick på dagis eftersom det var ett rätt drygt jobb att fixa med flytten. Och sedan vara ensam med både Lillebror och Storasyster i december då M flyttat i förväg.

Musik med Bari precis som Storasyster haft under alla sina år på dagiset

Och ja, nu är vi här. I södra Kalifornien. Och Lillebror kommer ju inte att minnas ett dugg från NYC så han lär bli en Västkustkille (ifall vi nu stannar här ett tag). Solig är han iallafall redan nu. Och han har precis börjat gå "på riktigt". Så nu är han väl per definition en "toddler" gissar jag. Ett år idag. Och på språng. Alltid. Det kommer att bli ett riktigt roligt och intressant kommande år. Jag minns från Storasyster att året mellan ett och två år hände det så himla mycket. Särskilt med talet. Kommunikationen. Och såklart kommer mer och mer av personligheten att avslöjas. Något jag tror alla föräldrar är väldigt nyfikna på.

I vår närmaste park

 Vatten är bland det allra roligaste som finns!

Hej nu går jag minsann!