Var finns tiden nuförtiden?

Okej, det är helt enkelt så att jag inte hinner med att blogga längre. Tiden bara FINNS INTE. Eller ibland finns den men inte orken. Eller lusten. Vet inte riktigt men just nu känns det som om allt flyger runt i 200 knyck minst. Det är jobb, skolevent, nattningar, matlagning, Svenska Skolan, dagisaktiviteter (som vi knappt hinner med eller tar oss tid till vilket är ett ständigt dåligt samvete.... kanske typiskt "andra-barnet-syndrom"???), mer jobb, vardagssysslor som måste göras, så var det ju lägenhetsförsäljningen i Stockholm vilken som tur var är över nu. Nästan i varje fall... En del praktikaliteter kvar såklart men vår gamla lya är iallafall såld. Sedan försökte jag få igång någon slags rutin på att börja springa igen, men det haltar mest. Kom igång ett tag, men nu är det återigen två veckor sedan sist... Alltid så mycket som kommer emellan! Jag veeeet det är ingen ursäkt. Hoppas koma ut imorgon igen.

I helgen var vi iallafall och såg U2 när de hade sin Joshua Tree 2017 konsert i Pasadena. Rose Bowl Arena. SÅ mycket känsla. Historia. Mäktigt. Fantastiskt. Ja, GALET BRA! Ska försöka hinna och orka skriva lite om denna magiska upplevelse senare. Min födelsedagspresent.

Jag tog nästan inga bilder under konserten, men här är iallafall en.

Nu i eftermiddag är det ny konsert. Inte lika kända 2-manna bandet Longkalsong kommer att spela för oss i Svenska Skolan. Sedan ska de faktiskt bo hos oss. Deras vanliga "sovfamilj" fanns inte tillgängliga denna gång, så ja, vi erbjöd dem en sängplats och en luftmadrassplats. De får slåss om sängen sedan. När jag berättade det för barnen igår trodde jag de skulle tycka det var både kul och spännande. Men nej då. Storasyster var inte alls så säker på att det var någon bra idé för "vi känner ju inte dem. De är ju främmande." Men hallå! Är detta min dotter?!? Jag försökte förklara att helt främmande är de ju inte, plus att om någon behöver hjälp så ställer man upp. Så enkelt är det. Tror jag behöver jobba lite mer på det här med att förklara (både i ord och handling) att det är viktigt med generositet. Och att ta vara på ögonblick, besök, upplevelser här i livet. Självklart med säkerhetstänk i ryggen, men man får inte låta "stranger danger" styra ens liv. Då kommer man sluta som en sipp gammal skrutt som bittert ångrar en massa som aldrig blev vare sig gjort eller sagt.

Vi får se hur det blir ikväll. Förhoppningsvis riktigt trevligt.

Bilden ovan är från förra gången Longkaslong var här i San Diego och spelade. Två år sedan. Och himmel så liten Lillebror var då!!! (på bilden längst ner till höger står han med sin kompis)

Nu kallar "gruvan" igen...
Ska försöka vara lite bättre på att skriva inge så det inte behöver dröja ytterligare två månader till nästa inlägg.
Ha en fin vecka!

Vart tog sommaren vägen?

Jag tycker att denna sommaren gått otroligt fort! Veckorna har runnit iväg som vattnet på väg mot ett högt vattenfall. När Storasyster slutade skolan i slutet av juni sträckte de 10 veckorna ut sig i nästan någon slags oändlighet. Tio veckor. Två och en halv månad. Att underhålla två barn. I åldern 2 samt 8. Hur gör man det? Egentligen? Men det har gått bra trots allt. Och varit mysigt och roligt. Om än tålamodsprövande. Nästan varje dag. 

Mina två Hjärtan

Storasysters summer camp har iallafall hittills varit en riktig hit! Jag är sååå glad över att jag anmälde henne till det. Hon har så ROLIGT! Varje kväll när jag hämtar henne är hon på strålande humör och berättar om allt stort och smått som hänt under dagen. Att hon får träffa jämnåriga kompisar, både gamla och nya är den perfekta upptakten till skolstarten tycker jag. Och samtidigt får utmana sig själv med nya aktiviteter. Redan andra dagen berättade hon att hon hoppat från "the diving board" vilket jag gissar är 1-meters trampolinen. Hon klarade även simtestet i "Djupa Poolen" vilket gjorde att hon får simma där. På schemat har det även varit Kung Fu vilket hon verkar tycka jättemycket om, samt Hip Hop. Och Abacus. Kinesisk kulram. Olika bollsporter, läsning, matte, public speach, drama och konst. Samt såklart hennes kära Huladans. 

Kung Fu träning på Summer Camp

På det personliga planet händer det också en del. Sommaren har färgats en del av mitt jobbsökande och mina humörsvängningar och mitt trytande tålamod med barnen från och till har nog egentligen ofta varit grundade i just detta jobbsökande. Okej, Lillebrors trotsperiod har inte direkt hjälpt till.... Men detta med jobbsökande tar sådan otrolig energi. Suger liksom musten ur en. Alla som någonting varit arbetslösa en längre tid vet exakt vad jag menar. Tröttheten har såklart varit mycket på grund av alla tankar och känslor. Av tillkortakommanden. Av oro inför framtiden. Av att självförtroendet får sig smäll efter smäll. Ibland tar det tid att plocka ihop alla bitarna och pussla ihop de efter ytterligare ett "Tack men nej tack!" Eller ännu värre är när man aldrig hör tillbaka från dem man varit i kontakt med. Allt från HR (personalavdelningen) till rekryterare till folk man faktiskt träffat personligen på intervjuer. Sådant tar på krafterna. Äter på ens självbild. En liten tugga i taget. Samtidigt har jag ju lagt ner en hel del sena timmar på min hemsida också. Även den i syftet att försöka öka mina framtida jobbchanser. Så tröttheten har även botten i många sena kvällar, ja även nätter med allt för få timmars sömn som följd.

Tillbaka till min nya hemsida. Jag bara MÅSTE få TACKA för den respons jag fått av så många av er! Det känns otroligt roligt och ja, vissa av er blir jag riktigt rörd av. Jag fick bland annat ett email av en av er läsare som tagit kontakt med en släkting som arbetar på en fertilitetsklinik i Sverige. Skickat min länk vidare dit. Så otroligt gulligt! Omtänksamt, hjälpsamt och generöst. Jag blir ibland stum av all support och kärlek man får från er! Och jag vill även tacka alla som velat följa min sida och eller klickar in där ibland. Det är en stor hjälp att få läsare. Så TUSEN TACK!

Och på tal om min nya hemsida. Idag är det exakt 3 år sedan jag fullbordade min IVF. Tre år sedan min "embryo transfer". Som senare resulterade i Lillebror. Jag minns att jag när jag kom hem från sjukhuset hade kräftskiva med våra svenska vänner i vår lägenhet i New York. Och jag tänkte att jag hoppades att kräftor, västerbottenspaj och en halv snaps skulle vara det vinnande konceptet för att bli gravid. Och ja, så blev det ju. Livet är märkligt.

För tre år sedan var han ett litet embryo på väg mot min livmoder, och nu är han en liten vilde som charmar öronen av oss men även driver oss till vansinne med sin envishet och sin trots... Men kanske är det just hans envishet och styrka som gjorde att han inte gav upp på vägen utan klarade strapatserna hela vägen från petriskålen till att fästa i min livmodersägg och sedan köpa sig genom sin månad på NICU? Vår lilla Drakunge. Vårt glimrande kvicksilver. 

Ny baby

Nej, jag är inte gravid. Ber om ursäkt om titeln lurade hit er. Men känslan är ändå lite lik. Den där pirriga förväntansfulla lite skräckblandade förtjusningen. Att känna att man tar ett steg ut i något som fortfarande känns ganska okänt. Ny mark. Spännande. Småläskigt.

Vad ÄR det då?!?!? Undrar ni säkert. Eller jag hoppas såklart ni undrar. Jo, det är ett projekt jag funderat ett bra tag på nu. Men det tog tid att få igång. Först skulle det ju funderas. Skissas lite. I huvudet. Så småningom tog det form. Visserligen suddigt i konturerna men ändå. Någon slags form. Sedan fick formen vila lite till. Mogna. Och så lyckades jag till slut samla ihop energi, mod och framförallt tid. För att påbörja det hela. Och nu är det igång. "A work in progress" som det så käckt kallas här.

En ny hemsida och blogg. Inte privat denna gången. Ingen dagboksform. Utan en där jag hoppas nå ut till nya läsare. Denna gången med ett mer specifikt intresse. Att vilja bli förälder men inte kunna det på naturlig väg. Jo, jag har insett att min erfarenhet både på det vetenskapliga och det personliga planet borde kunna tas till vara. Att kunna skriva med en vetenskaplig bakgrund och kunskap men samtidigt ha den personliga erfarenheten är något inte alla har så jag hoppas kunna tillföra en ny pusselbit i den annars ganska välfyllda infertilitet-cyberrymden. Båda dessa sidor tillsammans med mitt stora intresse för de här frågorna är något jag efter hand insett skulle kunna vara något att försöka bygga upp en plattform kring.

Mer specifika tankar kring detta började ta form under de senaste 6-9 månaderna ungefär. De började pocka på mer och mer uppmärksamhet när jag slagit huvudet i den där mer eller mindre berömda jobbsökarväggen alltför många gånger. För det är mentalt jobbigt att försöka komma tillbaka ut på arbetsmarknaden igen. Jag har ju gjort den resan en gång tidigare. Då i NYC. För flera år sedan. Och det var svårt även då. Självförtroendet åker berg-och-dal-bana. Det är lätt att känna sig som om man inget vet och inget kan. Även om man vet rent logiskt att det inte är så.

Efter att Lillebror kom till världen och vi senare bestämde oss för att flytta hit till Kalifornien så har jag ju återigen varit utan jobb en längre tid. Egentligen började jag försöka söka en del redan för något år sedan, men det har varit tufft. Ännu svårare nu än i NYC. Dels för att jag ju är hemmamamma på heltid nu. Med en otroligt aktiv liten Lillebror. Alltså finns minimalt (läs ingen...) tid eller kraft att göra någon forma av jobbsökarinsatser dagtid. Alla mina vakna timmar går åt till Lillebror och Storasyster. Så den tid som finns kvar är kvällstid efter att barnen somnat. Ofta har klockan då hunnit bli närmare 22 och ni som varit hemma med barn på heltid vet att man vid det laget är rätt slut i rutan. Dels för att jag inte hade något nätverk alls här på Västkusten. Och som alla "vet" är ju ingången till nya jobb framförallt via de man känner. Eller de som känner någon man känner. Men här har jag inte haft något professionellt (eller privat) nätverk alls.  Alltså inte de mest optimala förutsättningarna direkt.

Jag har ändå suttit och sökt igenom jobbsökarsidor med jobbannonser, filat på resuméer, cover letters, ansökningar. Jag har läst in mig på olika företag, produkter och annat. Jag har haft en hel del telefonintervjuer. Till och med några F2F intervjuer. Men det har ändå hela tiden slutat i ett "Tack men nej tack". Alla motgångar har såklart lett till att jag funderat män mer aktivt på vad jag egentligen skulle vilja arbeta med. Och just detta med reproduktiv medicin och infertilitet är något jag under lång tid varit och fortfarande är intresserad av. Så jag har tänkt att kanske är detta något jag borde försöka satsa på. Självklart är det inte så att jag tror att jag kommer att landa ett jobb bara för att jag har en hemsida. Men tanken med en hemsida och en blogg är att jag hoppas att jag åtminstone ska kunna visa att jag är intresserad av fältet, att jag hänger med i vad som pågår, att jag faktiskt "gör" något som har med detta fält att göra. Men faktum är att jag även gör detta för "min egen skull", utan tankar på framtida  jobb. Att ha något annat än alla vardagsbestyr med barn, hushåll och familj att fokusera på. Att ta mig tiden att inte enbart läsa in mig i fältet, följa olika infertilitetsbloggar och lära känna "the community" lite bättre, utan även lära mig mer om hur man kan göra en hemsida mer tillgänglig för alla. Rent tekniskt. Sökmotorer. Metrics. Analys. Sådant tycker jag är riktigt roligt att få försöka ta del av nu. Lära mig nytt. Och att kunna göra detta enbart för mig. Mitt eget höga nöjes skull. Det känns jätteroligt.

Som sagt, min baby är fortfarande väldigt nykläckt. Jag hoppas att den så småningom ska utvecklas mer även om jag såklart inser att det kommer ta tid. Jag har idéer och tankar kring vad jag skulle vilja göra. Så med tiden kanske. Men dygnet har ju fortfarande bara 24 timmar så det blir mest skrivet lite då och då. Alltså går det inte fort. Inga stordåd. Detta är även en av anledningarna till att den här bloggen blivit lite eftersatt på sistone. En stor del av min "lediga tid" d v s nattetid, har jag ägnat åt min nya bebis.

För er som är intresserade är ni mer än hjärtligt välkomna att kika in:
Dreams, Eggs and Sperm är namnet. En liten ordlek med Dr Seuss' bok "Green Eggs and Ham".
Adressen är: dreamseggsandsperm.wordpress.com
Jag har även ett Twitterkonto: dreamseggsandsperm. Om ni vill följa mig där.

Ni får också mer än gärna komma med konstruktiv kritik, frågor, åsikter, önskningar om vad ni skulle vilja se där eller annat ni funderar över när ni läst eller läser. Jag bli bara glad av att få höra mer om vad ni eventuellt gillar, inte gillar, vad ni tycker kunde göras bättre ellr annorlunda. Och om ni är hemma på Wordpress får ni mer än gärna hojta till eftersom jag har valt denna plattform till min nya blogg, men jag kan fortfarande väldigt lite om den. Den biten hör också till "att lära nytt". Sa jag att jag känner mig otroligt inspirerad.

Bloggvänsmiddag

Läste just på Annikas blogg att hon ska träffa allra finaste Lotta ikväll. Och jag blir sååååå avis!!!! onsdagskväll hade jag själv den fantastiska turen och lyxen att få träffa henne. Då var hon här i San Diego för att jobba. Det blev en middag tillsammans på det goda Thaistället Chi Extraordinary, vilket var ett tips frånen annan fin bloggkompis som faktiskt också heter Annika, samt alla fina Yelp-recensioner. Vi har inte sett på flera år så det var fantastiskt roligt att äntligen kunna snicksnacka en massa och kramas och äta gott och uppdatera oss lite om våra liv, tankar och framtidsfunderingar. Tyvärr gick tiden alldeles för fort och jag tyckte att jag nyss hämtat henne utanför hennes hotell intill Balboa park, när jag plötsligt skulle lämna av henne där igen. Men så är det ju när man har det bra. Tiden springer iväg. Gånger som dessa känns Kalifornien så långt bort. Man vet inte när man alls kommer att träffas igen. Men det var verkligen fantastiskt mysigt och roligt att få träffas.

TACK Käraste Lotta!!!!

TACK!!!

Jag måste TACKA er alla som gav så fina och insiktsfulla kommentarer på mitt förra inlägg. Ni är för Goa! Och KLOKA. Visst är det så att det tar tid när man förändrat livet såpass drastiskt som vi ändå gjort. Tid. Något vi nog alla förstår om vi tänker efter. Men det svåra kan vara att faktiskt acceptera att det FÅR ta tid. Helst vill man ju vara framme direkt. Ha klarat av alla de där hindren på vägen. Ha gått i alla uppförsbackar och lämnat de bakom sig. Man vill stå där framme vid mållinjen. Trött men glad över att vara framme.

Ändå inser jag ju när jag tänker efter lite igen (det är det där med att tänka efter då och då...) att vägen är en DEL av målet också. För även under våra år i New York hade vi våra uppförsbackar. Hinder som vi var tvungna att ta oss över. Det är lätt att glömma bort eller bagatellisera såhär i efterhand. Man minns det som var mer eller mindre perfekt. Och även om man kanske kommer ihåg ett par av motgångarna så känns de flesta inte så branta såhär med facit i hand. Sådant bleknar med tiden. Tappar skärpa. Och de uppförsbackar man ändå minns väl kan nästan te sig lite sådär pittoreska när man ser tillbaka på dem. Hur man oroade sig. Kämpade. Men när man lagt flera kapitel mellan sig och de där uppförsbackarna så ja, då är det som om det lägger sig något slags skimmer över den där gamla våndan.

Så återigen TACK! Till er alla! Och nu  till något riktigt positivt. Vår semester har börjat! SÅ SKÖNT!!! M har nu tio dagar ledigt och det känns helt fantastiskt. Jag vet, med svenska mått mätt är tio dagar inget annat än den första fasen av semestern men här är det annorlunda och tio dagar känns om inte jättelångt så ändå väldigt bra. Vi kommer ha en del dagar här hemma och en del i Palms Springs. Som såhär års lär vara superhett. Puh! Just nu känns det kanske sisådär med tanke på att vi redan här har en värmebölja. Men vi får väl tillbringa mycket tid i poolen då... och göra saker inomhus. Det är trots allt skönt att få lite miljöombyte och få se något nytt. Och framförallt att få göra det tillsammans allihop. Som familj.

Att njuta av det man har men att också sakna våren

Jag vill börja med att TACKA alla som kommit med tips på maträtter och webbsidor där man kan hitta recept. TACK TACK TACK!! Så glad att ha fått lite råd om var man kan leta efter mer inspiration.

I övrigt kan jag berätta att värmen nu verkar ha kommit på allvar. De närmaste dagarna ser det ut som om det ska bli lite drygt 30 grader och sol. Sommaren är här! Jag hade gärna haft en lite längre "vår" måste men andra sidan så njuter jag av vädret också. I helgen har vi en playdate inbokad med en av Storasysters kompisar och eftersom det ska bli så varmt hoppas jag att tjejerna ska kunna bada i poolen.

Fast jag gillar nog temperaturer runt 25 grader bäst. Å andra sidan är 30 grader här inte på långa vägar lika "illa" som i NYC där det ju alltid var en enormt hög luftfuktighet under sommaren. Här känns luften torr. Plus att kvällarna faktiskt blir svala. Jag har ju nämnt att vi bor nära öknen och det känns på klimatet en del. Varma dagar men svala nätter. Något jag verkligen tycker om. Det värsta med högsommarvärmen i NYC var just att man aldrig slapp undan värmen och fukten. ACn fick gå för fullt dygnet runt. Annars klibbade man bort. Och om kvällarna kändes det ibland nästan ännu värre då all betong, asfalt och tegel liksom "släppte ifrån sig" den värme som sugits upp under dagen.

Här är det såklart annorlunda eftersom vi inte bor smack, mitt inne i en storstad. Och att dessutom ha tillgång till pool där vi bor, samt att kunna köra till havet på en halvtimme känns inte heller fel nu när den varma årstiden börjar. Men jag har förstått att den stränga vintern på amerikanska ostkusten nu har börjat släppa sitt kyliga grepp. Skönt! OCH jag kan villigt erkänna att när alla vårbilder därifrån (och även från Sverige) kommer att börja slå ut på Insta och Facebook så kommer jag att längta och att sakna. För jag kan säga att sedan vi flyttade hit har jag inte saknat vintern. Alls. Däremot vet jag redan nu att jag kommer att sakna våren. Vårkänslorna. Den där första sprittande energin när vintern släpper taget. Och när allt slår ut i blom.

Jag kommer att sakna körsbärsträden, magnolian och alla andra blommande träd i NYC. Jag kommer att sakna den fantastiska känslan när man strosade runt på Manhattan och solen värmde och folk runtomkring en gick solblekta men glada och alla uteserveringar började fyllas igen. Känslan av att livet återvände.

Och skyarna i vitt och ljusrosa man såg i vissa gathörn där träden stod i full blom. Jag kommer att sakna Vårstaden. Den yrvakna. Som blinkar lite ovant mot den starka vårsolen. Jag kommer att sakna lövsprickningen i Central Park. Att sitta vid dammen och se änderna simma ikapp med de nyss framtagna radiostyrda segelbåtarna. Att inte kunna promenera förbi Balto och säga "hej nu är våren här".

Jag kommer att sakna att ta färjan över till Red Hook. Och att strosa runt i vårsolen vid vattnet i DUMBO och se på Jane´s Carousel. Jag kommer att sakna att kunna ta en springtur runt The Reservoir när det snöar körsbärsblomsblad i luften. Jag kommer att sakna hur solen skiner mellan de höga husen och de skarpa kontraster som uppstår av skuggorna från skyskraporna. Eller att jogga längs med East River och se båtarna som återigen börjar ta sig upp och ned längs med floden. Segelbåtar. Tug boats. Stora fartyg. Och så turistbåtarna.

Ja, jag vet hur mycket jag kommer att sakna just våren. Liksom hösten. I New York City. De var mina absoluta favoritårstider där.

Denna bilden på Storasyster vid Dammen i Central Park är från 5 april förra året. 

Ängelstatyn (Bethesda Fountain) är ett av mina favoritställen i Central Park. Fotot taget i slutet av april förra året

Detta på dammen är taget under samma promenad i Parken.

East River. Vårt närmaste promenadstråk. Bilden från Mors Dag i maj förra året.

Men just nu njuter jag av att slippa klä på en massa kläder på barn som inte vill ha några på sig. Jag tycker det är fantastiskt skönt att det enda man behöver tänka på att ta med sig är solhatt till Lillebror. Och keps till Storasyster. Snart kommer man behöva tänka på solskyddsfaktor och att smörja dem, men än så länge har kläder och skugga räckt. För temperaturen och vädret har hittills varit näst intill perfekt. Visst har det regnat vissa dagar, men mest har det varit sådär lagom skönt. Som en svensk sommardag när den är som bäst. Och ja, det njuter jag av. Det gör mina eftermiddagar med barnen så mycket roligare och enklare. Och våra helger likaså. Här nedan är ett par bilder från veckan som gått.

Storasyster har blivit riktigt "hooked" på Pokémon och förra fredagen spelade hon med en kompis efter skolan. Tyvärr blåste det lite för mycket så de fick avsluta mitt i spelandet eftersom korten ville flyga iväg. Ny spelomgång får snart planeras. Som ni ser satt de i skuggan. De flesta lekparker vi besökt här har bord under tak så att man ska kunna finna skugga. Bra tycker jag.

Och i lördags var vi till Westfield Mall, UTC och testade glassen på The Sloans. 

Inne på The Sloan´s ser det ut såhär.

Förutom glass i massor av olika smaker säljs även godis i olika form samt leksaker.

I tisdags efter skolan stannade vi till vid den lekpark som vi passerar när vi går hem.

När jag ser detta fotot tycker jag att Storasyster ser så stor ut!

Och här är en bild från ikväll. Vi tog en tur till vår favoritlekpark vid halvfemtiden och stannade där någon timme innan det var dags att åka hem och fixa middag. Fantastiskt skön kväll!

Och imorgon är det fredag. Det känns skönt. Trots att jag tycker denna vecka känns som om den gick väldigt fort. Men stundande helg känns alltid bra. Vi har inga stora planer inför helgen. Antagligen lär vi se Mellofinalen på lördag. Och på eftermiddagen då har ju Storasyster sin playdate. Vi måste även börja barnsäkra köket nu. För Lillebror går fram som en virvelvind. Överallt. Men i övrigt inga planer. Vilket känns skönt. Bästa helgerna är ofta dem med lagom blandning av spontanitet och inplanerade saker. Tycker jag. Önskar er alla en fin helg!

Ny blogg men samma Saltis

Okej, det blev en ny blogg. Det var det enda som kändes rätt. Min gamla Saltistjejen får helt enkelt vara min New Yorkblogg. Men nu är det Nytt Kapitel & Nya Äventyr och därmed också Ny Blogg. Jag hoppas ändå ni som följt mig på min gamla blogg kommer att fortsätta hänga med här!

Än är jag inte säker på om jag gillar denna mallen riktigt. Jag kommer nog pilla lite. Ändra. Fixa. Trixa. Dona. Liksom "bo in mig".  Sådant brukar ta sin tid. Så det blir nog bara då och då när tid finns. Men nu till att börja med får detta duga. Det viktigaste är ju ändå att jag kan börja blogga här.

Okej, håll i hatten. Nu kör vi! Är ni med?!