lördag 22 juli 2017

11 år sedan

För 11 år sedan sa vi ja till varandra inför familj och vänner en mycket varm julidag i Stockholm. Det är en dag jag aldrig kommer att glömma. Så mycket känslor. Så mycket kärlek. Till varandra. Men också till alla våra helt fantastiska vänner och våra familjer som var där för att fira tillsammans med oss. Trots att sådana här högtider brukar innebära höga förväntningar så kan jag inte säga annat än att alla mina förväntningar uppfylldes med råge. Det blev en helt fantastisk dag. Det är inte ofta man känner att en dag verkligen blev perfekt, men denna blev verkligen Perfekt. Med stort P. 

Att vi dessutom flyttat till New York året innan, och såg detta som ett underbart tillfälle att samla våra närmaste gjorde ju inte saken sämre. Från eftermiddagen då vigseln hölls utomhus, alldeles intill Västerbron med förbipaddlande kajaker och Stadshuset i bakgrunden (förgrunden?), genom middag med helt underbara tal och roliga lekar, till dans och häng och "korv-med-bröd-vickning" i den sena men ljusnande svenska sommarnatten tillsammans med de vänner och festdeltagare som orkade hänga kvar så länge. Skorna hade för länge sedan åkt av och jag dansade barfota minns jag. Sedan när det ljusnade än mer, stängde och låste vi och tog en taxi genom ett sömnigt Stockholm sådär vid fyra halv fem tiden på morgonen. Trötta men helt fantastiskt lyckliga.
Vår dag

Nu 11 år senare har vi varit med om så mycket. Man tittar i backspegeln och inser hur mycket som faktiskt skett i ens liv och det känns på många vis nästan overkligt. Hur mycket man själv förändrats. Och hur mycket ens relation förändrats. För det gör den ju. 11 år smyger ju inte förbi helt obemärkt. Det har varit upp och det har varit ned. Hit och dit. Så som det ju är i livet. 

När man kollar upp 11-årig bröllopsdag är det visst Stålbröllop som firas. Jag vet inte, men stålbröllop låter kanske inte särskilt romantiskt, men å andra sidan känns det som om stål symboliserar styrka. Och förhoppningsvis innebär ett år in på det andra decenniet av ens liv tillsammans att man hittat en balans och en styrka tillsammans. Rent symboliskt gillar jag även tanken på stål eftersom det ju är en legering. En blandning av flera metaller, främst järn samt kol. Något som man sedan kan forma till nya saker. Hitta nya funktioner för. Men trots detta finns styrkan kvar. Så som ett bra förhållande ska vara. Man blandar. Man formar nytt. Och styrkan finns hela tiden där. Med tanke på att vi numera bor i San Diego där Comic-Con pågår för fullt just nu avslutar jag med att lägga upp en bild på Superman och Superwoman. Stålmannen och Stålkvinnan. 

Bilden ovan är hämtad från: http://www.giantfreakinrobot.com/scifi/difference-supergirl-superman-powers.html

Och om någon funderar på om och hur vi ska fira så lär det bli en biokväll utan barn. Enbart för att vi har sådana fantastiska vänner som kan ställa upp som barnvakter på kort varsel. Kanske bör även sådant läggas till i den här stållegeringen. Inblandning av externt stöd. För att lyckas få till en stark relation krävs ofta ett bra nätverk runtomkring också. Och jag är glad att vi har funnit det här trots att vi flyttat nästan ett halvt klot bort från familj och vänner i Sverige och även en kontinent mellan oss och vårt fd nätverk i New York.

2 kommentarer:

  1. Så fint! Det är sant, man ska måna om sina nätverk :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anna!
      Och visst är det så. Nätverk är dyrbarare än guld på många vis.
      Kram!

      Radera