Igår fredag, kom Storasyster hem och berättade att hon var en av de elever i klassen som blivit vald till "Student of the Month". De är ett par elever i varje klass som får utmärkelsen varje månad. I hennes klass var det hon samt två elever till som kommer att få vara med på den lilla ceremonin nästa fredag. Jag är kanske väldigt osvensk när det gäller sådant här, men jag tycker verkligen att det är ROLIGT och jag blir otroligt otroligt stolt! Kanske lite extra också eftersom detta kommer bara två månader efter att Storasyster "bytt" inte bara skola och klass utan även hela sitt vardagsliv och sina vänner. Stora omställningar som skulle kunnat få även den bästa lite i svajning. Jag är även väldigt GLAD över att det känns som om vårt val vad gäller skolan (och därmed också bostadsområde) verkar varit ett bra sådant. För om hon inte trivts och mått bra i skolan tror jag inte hon hade fått en sådan här utmärkelse nu. Så detta känns även lite som en bekräftelse på att vår magkänsla var rätt.
Nästa fredagsmorgon kommer givetvis både M och jag att vara med på ceremonin i auditoriet.
Jag vet att man i Sverige (iallafall när jag växte upp, kanske är det annorlunda nu??) inte alls ville ha några sådana här typer av utmärkelser. Alla skulle "vara lika" och man skulle inte på något vis lyfta fram någon framför de andra i klassen. Ett resonemang som jag tycker är helt snedvridet. Det handlar ju i mina ögon om att UPPMUNTRA. Att få barnen att tycka att det är roligt att lära sig och att försöka göra bra saker i skolan. Både akademiskt OCH socialt. Att vara en bra kompis. Att hjälpa. Att lyssna. Att inte ge upp. Att kämpa. Förbättra. Inte på bekostnad av andra. Utan tvärtom. För att lyfta inte bara sig själv utan även andra.
För när jag frågade Storasyster vad kriterierna var för att bli Månadens Elev så berättade hon att det handlade om att man skulle "jobba hårt". Att inte ge upp utan kämpa på även med sådant man kanske tycker är lite svårt. Och att vara en bra vän. Alltså handlar det inte alls om vilka resultat man har jämfört med andra i klassen, utan mer om att man gjort individuella framsteg eller på annat vis visat att man just den månaden gjort något extra. Och den tanken tycker jag om. Alldeles väldigt mycket. Uppmuntran. Uppskattning. Att faktiskt få vara stolt över vad man åstadkommit. Det spelar ju egentligen ingen roll om det sedan handlar om att man skrev bäst på ett prov eller att man äntligen lyckats förstå den där knepiga matten som man kämpat med i månader. Eller kanske för att man ställt upp och hjälpt sina klasskamrater med något särskilt. Eller att man om man har svårt med koncentrationen, lyckats sitta still och lyssna bättre. Eller att man om man är blyg äntligen vågat prata mer i klassen. Alla har vi våra saker vi kämpar med. Saker vi försöker förbättra. Att uppmuntra och visa uppskattning för de bra och positiva saker vi utför, och för de framsteg vi gör är ju något som vi alla människor, oavsett ålder eller nationalitet, mår bra av. Och det får oss ofta att anstränga oss lite till. Igen. Och igen. Plus att jag tror att uppmuntran och uppskattning "sprider sig". Om man själv gör något bra som man får uppskattning för har man sedan lättare att ge det till andra också för något de gjort. Ringar på vattnet ni vet.
Detta är något jag känner att vi svenskar borde bli bättre på rent generellt. Att visa uppskattning. Att ge varandra en positiv kommentar. Ett tack. Beröm. Ett stöttande ord på vägen. Det kostar inget men gör världen till en så mycket skönare plats.
