Thanksgiving minus 1

Imorgon är det Thanksgiving här. Den stora stora stora högtiden i USA skulle jag nog vilja påstå. Den alla amerikaner firar oavsett religion, kulturell bakgrund och etnicitet. Den firas av amerikaner som fötts och vuxit upp här, kanske i generationer bakåt, men även av nya amerikaner, och av immigranter (som vi). Den firas i kristna hem, i judiska, i muslimska. Det är en högtid som på något vis förenar alla som bor och lever i detta stora och mycket delade land.

Såhär efter valet känns det på något vis som en extra stark symbolik med just Thanksgiving. Att vara Tacksamma Tillsammans. Vi har så mycket i våra vardagliga liv att vara tacksamma över. För min egen del handlar det om att få vara frisk. Att min familj och mina vänner mår bra. Sådant vi oftast tar för givet och inte tänker på. För det är lätt att glömma bort i vardagsrutin och stress.

Tacksamhet. Inte alltid enkelt. Som nu till exempel, efter att det land jag bor och lever i fått en helt ny agenda. En som jag hoppas innerligt inte ska förstöra detta landet helt. Men trots att misströstan, frustration, ilska, sorg och maktlöshet sköljer över mig i stort sett varje dag sedan valet (alltid när jag läser eller hör om vad vår President-Elect har gjort, vem han tillsatt i sin administration, vilka som hälsat honom, hur han hanterar kritik och att han nu duckar sin rättegång genom att betala $25 miljoner (!!!) för en sk. "settlement") så finns det saker som lyser upp i mörkret. Som det nedan. Jag läste det igår på Facebook. Och det värmde. Vi Tillsammans. Kan. Hjälpa. Stötta. Visa Kärlek. Vara Medmänniskor Med Hjärta OCH Hjärna. Och Mod. Att stå upp för andra. För de som är mer utsatta än vi. Så för personer som kvinnan nedan är jag tacksam. Det är i en sådan värld jag vill leva. Det är i en sådan värld jag vill att mina barn ska växa upp. Så TACK till Alla Er där ute som hjälper till och skapar just en sådan värld!

Självklart är jag även otroligt tacksam över allt jag har i mitt eget liv också. Tacksam över min familj. Mina underbara barn. Att jag fick bli mamma var ju ingen självklarhet. Så för det är jag oändligt tacksam. För att jag och M känns som ett starkt team trots (eller kanske just på grund av...?) att vi gått igenom många mörkare perioder i vårt gemensamma liv. Att vi hållit ihop. Kanske rent av blivit starkare. Det är jag tacksam över. Mer än vad jag kan hitta ord för. Och så sist men inte minst, denna Thanksgiving är jag oerhört Tacksam över mitt nya jobb. Att jag fick denna chans känns helt fantastiskt! Just när jag var nära att ge upp. När självförtroendet var i botten och jag kände mig som en djur instängd i en fälla. En bur. Som jag inte kunde hitta några vägar ut hur desperat jag än försökte. Där skuld och skam härjade mer eller mindre fritt. Tillsammans med oro, maktlöshet och en enorm känsla av otillräcklighet. Att plötsligt räckas en nyckel och upptäcka en förut dold dörr. Inse att nyckeln passar i låset och plötsligt komma ut. DEN känslan. Blinka mot ljuset. Andas in. Djupt. Känna hur livet sakta återvänder. Kanske låter det dramatiskt och överdrivet, men för mig kändes det just så. Och för detta är jag som sagt så Tacksam att jag i stort sett varje dag när jag kör till jobbet kommer på mig själv med att le i bilen. Stort. Att äntligen ha hittat en balans i mitt liv. En balans jag sökt så länge. Helt fantastiskt. Och DET är jag extra tacksam över.

Vad är ni Tacksamma för? 

Mina Finaste!

Vart tog sommaren vägen?

Jag tycker att denna sommaren gått otroligt fort! Veckorna har runnit iväg som vattnet på väg mot ett högt vattenfall. När Storasyster slutade skolan i slutet av juni sträckte de 10 veckorna ut sig i nästan någon slags oändlighet. Tio veckor. Två och en halv månad. Att underhålla två barn. I åldern 2 samt 8. Hur gör man det? Egentligen? Men det har gått bra trots allt. Och varit mysigt och roligt. Om än tålamodsprövande. Nästan varje dag. 

Mina två Hjärtan

Storasysters summer camp har iallafall hittills varit en riktig hit! Jag är sååå glad över att jag anmälde henne till det. Hon har så ROLIGT! Varje kväll när jag hämtar henne är hon på strålande humör och berättar om allt stort och smått som hänt under dagen. Att hon får träffa jämnåriga kompisar, både gamla och nya är den perfekta upptakten till skolstarten tycker jag. Och samtidigt får utmana sig själv med nya aktiviteter. Redan andra dagen berättade hon att hon hoppat från "the diving board" vilket jag gissar är 1-meters trampolinen. Hon klarade även simtestet i "Djupa Poolen" vilket gjorde att hon får simma där. På schemat har det även varit Kung Fu vilket hon verkar tycka jättemycket om, samt Hip Hop. Och Abacus. Kinesisk kulram. Olika bollsporter, läsning, matte, public speach, drama och konst. Samt såklart hennes kära Huladans. 

Kung Fu träning på Summer Camp

På det personliga planet händer det också en del. Sommaren har färgats en del av mitt jobbsökande och mina humörsvängningar och mitt trytande tålamod med barnen från och till har nog egentligen ofta varit grundade i just detta jobbsökande. Okej, Lillebrors trotsperiod har inte direkt hjälpt till.... Men detta med jobbsökande tar sådan otrolig energi. Suger liksom musten ur en. Alla som någonting varit arbetslösa en längre tid vet exakt vad jag menar. Tröttheten har såklart varit mycket på grund av alla tankar och känslor. Av tillkortakommanden. Av oro inför framtiden. Av att självförtroendet får sig smäll efter smäll. Ibland tar det tid att plocka ihop alla bitarna och pussla ihop de efter ytterligare ett "Tack men nej tack!" Eller ännu värre är när man aldrig hör tillbaka från dem man varit i kontakt med. Allt från HR (personalavdelningen) till rekryterare till folk man faktiskt träffat personligen på intervjuer. Sådant tar på krafterna. Äter på ens självbild. En liten tugga i taget. Samtidigt har jag ju lagt ner en hel del sena timmar på min hemsida också. Även den i syftet att försöka öka mina framtida jobbchanser. Så tröttheten har även botten i många sena kvällar, ja även nätter med allt för få timmars sömn som följd.

Tillbaka till min nya hemsida. Jag bara MÅSTE få TACKA för den respons jag fått av så många av er! Det känns otroligt roligt och ja, vissa av er blir jag riktigt rörd av. Jag fick bland annat ett email av en av er läsare som tagit kontakt med en släkting som arbetar på en fertilitetsklinik i Sverige. Skickat min länk vidare dit. Så otroligt gulligt! Omtänksamt, hjälpsamt och generöst. Jag blir ibland stum av all support och kärlek man får från er! Och jag vill även tacka alla som velat följa min sida och eller klickar in där ibland. Det är en stor hjälp att få läsare. Så TUSEN TACK!

Och på tal om min nya hemsida. Idag är det exakt 3 år sedan jag fullbordade min IVF. Tre år sedan min "embryo transfer". Som senare resulterade i Lillebror. Jag minns att jag när jag kom hem från sjukhuset hade kräftskiva med våra svenska vänner i vår lägenhet i New York. Och jag tänkte att jag hoppades att kräftor, västerbottenspaj och en halv snaps skulle vara det vinnande konceptet för att bli gravid. Och ja, så blev det ju. Livet är märkligt.

För tre år sedan var han ett litet embryo på väg mot min livmoder, och nu är han en liten vilde som charmar öronen av oss men även driver oss till vansinne med sin envishet och sin trots... Men kanske är det just hans envishet och styrka som gjorde att han inte gav upp på vägen utan klarade strapatserna hela vägen från petriskålen till att fästa i min livmodersägg och sedan köpa sig genom sin månad på NICU? Vår lilla Drakunge. Vårt glimrande kvicksilver.