Jag tycker att denna sommaren gått otroligt fort! Veckorna har runnit iväg som vattnet på väg mot ett högt vattenfall. När Storasyster slutade skolan i slutet av juni sträckte de 10 veckorna ut sig i nästan någon slags oändlighet. Tio veckor. Två och en halv månad. Att underhålla två barn. I åldern 2 samt 8. Hur gör man det? Egentligen? Men det har gått bra trots allt. Och varit mysigt och roligt. Om än tålamodsprövande. Nästan varje dag.
Mina två Hjärtan
Storasysters summer camp har iallafall hittills varit en riktig hit! Jag är sååå glad över att jag anmälde henne till det. Hon har så ROLIGT! Varje kväll när jag hämtar henne är hon på strålande humör och berättar om allt stort och smått som hänt under dagen. Att hon får träffa jämnåriga kompisar, både gamla och nya är den perfekta upptakten till skolstarten tycker jag. Och samtidigt får utmana sig själv med nya aktiviteter. Redan andra dagen berättade hon att hon hoppat från "the diving board" vilket jag gissar är 1-meters trampolinen. Hon klarade även simtestet i "Djupa Poolen" vilket gjorde att hon får simma där. På schemat har det även varit Kung Fu vilket hon verkar tycka jättemycket om, samt Hip Hop. Och Abacus. Kinesisk kulram. Olika bollsporter, läsning, matte, public speach, drama och konst. Samt såklart hennes kära Huladans.
Kung Fu träning på Summer Camp
Tillbaka till min nya hemsida. Jag bara MÅSTE få TACKA för den respons jag fått av så många av er! Det känns otroligt roligt och ja, vissa av er blir jag riktigt rörd av. Jag fick bland annat ett email av en av er läsare som tagit kontakt med en släkting som arbetar på en fertilitetsklinik i Sverige. Skickat min länk vidare dit. Så otroligt gulligt! Omtänksamt, hjälpsamt och generöst. Jag blir ibland stum av all support och kärlek man får från er! Och jag vill även tacka alla som velat följa min sida och eller klickar in där ibland. Det är en stor hjälp att få läsare. Så TUSEN TACK!
För tre år sedan var han ett litet embryo på väg mot min livmoder, och nu är han en liten vilde som charmar öronen av oss men även driver oss till vansinne med sin envishet och sin trots... Men kanske är det just hans envishet och styrka som gjorde att han inte gav upp på vägen utan klarade strapatserna hela vägen från petriskålen till att fästa i min livmodersägg och sedan köpa sig genom sin månad på NICU? Vår lilla Drakunge. Vårt glimrande kvicksilver.



