Äntligen!

Med självförtroendet på väg ner i skorna hade jag nästan gett upp hoppet. Jag veeeeet, man ska aldrig ge upp. Men det är lättare sagt än gjort. När man befinner sig i en situation som inte är självvald och där man inte har minimal kontroll över vad som sker eller inte sker. Och där man dessutom har nästan obefintlig tid och energi att försöka fixa med de få och ytterst små faktorer man ändå kan försöka jobba med. Då är det lätt att sakta men säkert dras med neråt. Utan att gå in på några detaljer kan jag ändå säga att det varit en tung period detta. Iallafall det senaste halvåret. Men så plötsligt hände det jag nästan inte längre trodde var möjligt. Jag blir kontaktad av en före detta kollega. Som berättar om ett jobb som skulle passa mig otroligt bra. Och naturligtvis söker jag. Med hjärtklappning och ett försiktigt stigande hopp. Jag går igenom de sedvanliga telefonintervjuerna. Blir kallad till intervju på företaget. Ännu en telefonintervju, då med ytterligare några i "teamet". Sedan väntan. Väntan, väntan och ännu mer väntan. Som alltid sjunker hoppet. Ju fler dagar som går desto längre ner försvinner hoppet. Återigen sätter man på sig pansarkostymen. Plagg för plagg. Lager på lager. Man går igenom vad man sagt. Hur man sagt det. Och även vad man inte sagt. Ställer in sig på besvikelsen. Jag har gjort det så många gånger under det senaste året. Men denna gången. Denna gången slutade det hela annorlunda. Denna gången. ÄNTLIGEN! Och nu har jag fjärilar i magen, lyckobubblor i hela kroppen och såklart även en stigande nervositet. Över hur allt ska gå. Mitt nya liv. Vårt nya liv. Jo, för det kommer ju att bli en stor omställning för hela familjen. Med vardagspusslande. Pendling. Tider att passa. Men trots detta ser jag oerhört mycket fram emot att få börja jobba! Vad jag har längtat. Saknat. Nu, när jag har det i min hand. Först nu kan jag tillåta mig att släppa efter och riktigt känna efter. Och ja, då inser jag verkligen vad detta betyder för mig. Och den känslan, den känns helt vanvettigt fantastisk!

Häromdagen skrev jag på alla papper och på kvällen firade vi med lite bubbel. Bubblorna kan representera hur jag känner just nu.

Vart tog sommaren vägen?

Jag tycker att denna sommaren gått otroligt fort! Veckorna har runnit iväg som vattnet på väg mot ett högt vattenfall. När Storasyster slutade skolan i slutet av juni sträckte de 10 veckorna ut sig i nästan någon slags oändlighet. Tio veckor. Två och en halv månad. Att underhålla två barn. I åldern 2 samt 8. Hur gör man det? Egentligen? Men det har gått bra trots allt. Och varit mysigt och roligt. Om än tålamodsprövande. Nästan varje dag. 

Mina två Hjärtan

Storasysters summer camp har iallafall hittills varit en riktig hit! Jag är sååå glad över att jag anmälde henne till det. Hon har så ROLIGT! Varje kväll när jag hämtar henne är hon på strålande humör och berättar om allt stort och smått som hänt under dagen. Att hon får träffa jämnåriga kompisar, både gamla och nya är den perfekta upptakten till skolstarten tycker jag. Och samtidigt får utmana sig själv med nya aktiviteter. Redan andra dagen berättade hon att hon hoppat från "the diving board" vilket jag gissar är 1-meters trampolinen. Hon klarade även simtestet i "Djupa Poolen" vilket gjorde att hon får simma där. På schemat har det även varit Kung Fu vilket hon verkar tycka jättemycket om, samt Hip Hop. Och Abacus. Kinesisk kulram. Olika bollsporter, läsning, matte, public speach, drama och konst. Samt såklart hennes kära Huladans. 

Kung Fu träning på Summer Camp

På det personliga planet händer det också en del. Sommaren har färgats en del av mitt jobbsökande och mina humörsvängningar och mitt trytande tålamod med barnen från och till har nog egentligen ofta varit grundade i just detta jobbsökande. Okej, Lillebrors trotsperiod har inte direkt hjälpt till.... Men detta med jobbsökande tar sådan otrolig energi. Suger liksom musten ur en. Alla som någonting varit arbetslösa en längre tid vet exakt vad jag menar. Tröttheten har såklart varit mycket på grund av alla tankar och känslor. Av tillkortakommanden. Av oro inför framtiden. Av att självförtroendet får sig smäll efter smäll. Ibland tar det tid att plocka ihop alla bitarna och pussla ihop de efter ytterligare ett "Tack men nej tack!" Eller ännu värre är när man aldrig hör tillbaka från dem man varit i kontakt med. Allt från HR (personalavdelningen) till rekryterare till folk man faktiskt träffat personligen på intervjuer. Sådant tar på krafterna. Äter på ens självbild. En liten tugga i taget. Samtidigt har jag ju lagt ner en hel del sena timmar på min hemsida också. Även den i syftet att försöka öka mina framtida jobbchanser. Så tröttheten har även botten i många sena kvällar, ja även nätter med allt för få timmars sömn som följd.

Tillbaka till min nya hemsida. Jag bara MÅSTE få TACKA för den respons jag fått av så många av er! Det känns otroligt roligt och ja, vissa av er blir jag riktigt rörd av. Jag fick bland annat ett email av en av er läsare som tagit kontakt med en släkting som arbetar på en fertilitetsklinik i Sverige. Skickat min länk vidare dit. Så otroligt gulligt! Omtänksamt, hjälpsamt och generöst. Jag blir ibland stum av all support och kärlek man får från er! Och jag vill även tacka alla som velat följa min sida och eller klickar in där ibland. Det är en stor hjälp att få läsare. Så TUSEN TACK!

Och på tal om min nya hemsida. Idag är det exakt 3 år sedan jag fullbordade min IVF. Tre år sedan min "embryo transfer". Som senare resulterade i Lillebror. Jag minns att jag när jag kom hem från sjukhuset hade kräftskiva med våra svenska vänner i vår lägenhet i New York. Och jag tänkte att jag hoppades att kräftor, västerbottenspaj och en halv snaps skulle vara det vinnande konceptet för att bli gravid. Och ja, så blev det ju. Livet är märkligt.

För tre år sedan var han ett litet embryo på väg mot min livmoder, och nu är han en liten vilde som charmar öronen av oss men även driver oss till vansinne med sin envishet och sin trots... Men kanske är det just hans envishet och styrka som gjorde att han inte gav upp på vägen utan klarade strapatserna hela vägen från petriskålen till att fästa i min livmodersägg och sedan köpa sig genom sin månad på NICU? Vår lilla Drakunge. Vårt glimrande kvicksilver. 

Ny baby

Nej, jag är inte gravid. Ber om ursäkt om titeln lurade hit er. Men känslan är ändå lite lik. Den där pirriga förväntansfulla lite skräckblandade förtjusningen. Att känna att man tar ett steg ut i något som fortfarande känns ganska okänt. Ny mark. Spännande. Småläskigt.

Vad ÄR det då?!?!? Undrar ni säkert. Eller jag hoppas såklart ni undrar. Jo, det är ett projekt jag funderat ett bra tag på nu. Men det tog tid att få igång. Först skulle det ju funderas. Skissas lite. I huvudet. Så småningom tog det form. Visserligen suddigt i konturerna men ändå. Någon slags form. Sedan fick formen vila lite till. Mogna. Och så lyckades jag till slut samla ihop energi, mod och framförallt tid. För att påbörja det hela. Och nu är det igång. "A work in progress" som det så käckt kallas här.

En ny hemsida och blogg. Inte privat denna gången. Ingen dagboksform. Utan en där jag hoppas nå ut till nya läsare. Denna gången med ett mer specifikt intresse. Att vilja bli förälder men inte kunna det på naturlig väg. Jo, jag har insett att min erfarenhet både på det vetenskapliga och det personliga planet borde kunna tas till vara. Att kunna skriva med en vetenskaplig bakgrund och kunskap men samtidigt ha den personliga erfarenheten är något inte alla har så jag hoppas kunna tillföra en ny pusselbit i den annars ganska välfyllda infertilitet-cyberrymden. Båda dessa sidor tillsammans med mitt stora intresse för de här frågorna är något jag efter hand insett skulle kunna vara något att försöka bygga upp en plattform kring.

Mer specifika tankar kring detta började ta form under de senaste 6-9 månaderna ungefär. De började pocka på mer och mer uppmärksamhet när jag slagit huvudet i den där mer eller mindre berömda jobbsökarväggen alltför många gånger. För det är mentalt jobbigt att försöka komma tillbaka ut på arbetsmarknaden igen. Jag har ju gjort den resan en gång tidigare. Då i NYC. För flera år sedan. Och det var svårt även då. Självförtroendet åker berg-och-dal-bana. Det är lätt att känna sig som om man inget vet och inget kan. Även om man vet rent logiskt att det inte är så.

Efter att Lillebror kom till världen och vi senare bestämde oss för att flytta hit till Kalifornien så har jag ju återigen varit utan jobb en längre tid. Egentligen började jag försöka söka en del redan för något år sedan, men det har varit tufft. Ännu svårare nu än i NYC. Dels för att jag ju är hemmamamma på heltid nu. Med en otroligt aktiv liten Lillebror. Alltså finns minimalt (läs ingen...) tid eller kraft att göra någon forma av jobbsökarinsatser dagtid. Alla mina vakna timmar går åt till Lillebror och Storasyster. Så den tid som finns kvar är kvällstid efter att barnen somnat. Ofta har klockan då hunnit bli närmare 22 och ni som varit hemma med barn på heltid vet att man vid det laget är rätt slut i rutan. Dels för att jag inte hade något nätverk alls här på Västkusten. Och som alla "vet" är ju ingången till nya jobb framförallt via de man känner. Eller de som känner någon man känner. Men här har jag inte haft något professionellt (eller privat) nätverk alls.  Alltså inte de mest optimala förutsättningarna direkt.

Jag har ändå suttit och sökt igenom jobbsökarsidor med jobbannonser, filat på resuméer, cover letters, ansökningar. Jag har läst in mig på olika företag, produkter och annat. Jag har haft en hel del telefonintervjuer. Till och med några F2F intervjuer. Men det har ändå hela tiden slutat i ett "Tack men nej tack". Alla motgångar har såklart lett till att jag funderat män mer aktivt på vad jag egentligen skulle vilja arbeta med. Och just detta med reproduktiv medicin och infertilitet är något jag under lång tid varit och fortfarande är intresserad av. Så jag har tänkt att kanske är detta något jag borde försöka satsa på. Självklart är det inte så att jag tror att jag kommer att landa ett jobb bara för att jag har en hemsida. Men tanken med en hemsida och en blogg är att jag hoppas att jag åtminstone ska kunna visa att jag är intresserad av fältet, att jag hänger med i vad som pågår, att jag faktiskt "gör" något som har med detta fält att göra. Men faktum är att jag även gör detta för "min egen skull", utan tankar på framtida  jobb. Att ha något annat än alla vardagsbestyr med barn, hushåll och familj att fokusera på. Att ta mig tiden att inte enbart läsa in mig i fältet, följa olika infertilitetsbloggar och lära känna "the community" lite bättre, utan även lära mig mer om hur man kan göra en hemsida mer tillgänglig för alla. Rent tekniskt. Sökmotorer. Metrics. Analys. Sådant tycker jag är riktigt roligt att få försöka ta del av nu. Lära mig nytt. Och att kunna göra detta enbart för mig. Mitt eget höga nöjes skull. Det känns jätteroligt.

Som sagt, min baby är fortfarande väldigt nykläckt. Jag hoppas att den så småningom ska utvecklas mer även om jag såklart inser att det kommer ta tid. Jag har idéer och tankar kring vad jag skulle vilja göra. Så med tiden kanske. Men dygnet har ju fortfarande bara 24 timmar så det blir mest skrivet lite då och då. Alltså går det inte fort. Inga stordåd. Detta är även en av anledningarna till att den här bloggen blivit lite eftersatt på sistone. En stor del av min "lediga tid" d v s nattetid, har jag ägnat åt min nya bebis.

För er som är intresserade är ni mer än hjärtligt välkomna att kika in:
Dreams, Eggs and Sperm är namnet. En liten ordlek med Dr Seuss' bok "Green Eggs and Ham".
Adressen är: dreamseggsandsperm.wordpress.com
Jag har även ett Twitterkonto: dreamseggsandsperm. Om ni vill följa mig där.

Ni får också mer än gärna komma med konstruktiv kritik, frågor, åsikter, önskningar om vad ni skulle vilja se där eller annat ni funderar över när ni läst eller läser. Jag bli bara glad av att få höra mer om vad ni eventuellt gillar, inte gillar, vad ni tycker kunde göras bättre ellr annorlunda. Och om ni är hemma på Wordpress får ni mer än gärna hojta till eftersom jag har valt denna plattform till min nya blogg, men jag kan fortfarande väldigt lite om den. Den biten hör också till "att lära nytt". Sa jag att jag känner mig otroligt inspirerad.

Lite blandad konfekt

Jag trodde i min enfald att jag skulle få mer tid att uppdatera bloggen nu då M och Lillebror är i Sverige. Men så har det inte alls varit. Det har varit hundra andra saker som kommit i första, andra, femte och sjuttiotredje hand. Så tystnaden här verkar fortsätta. Trots att jag de senaste dagarna haft mer tid att förfoga över än då jag är med Lillebror. Men jag hade många saker på mitt "måste-göra-schema" så det har inte blivit mycket datortid alls. Och imorgon kommer de hem igen! Hurra! Jag har njutit av att kunna planera mina dagar utifrån mitt eget och Storasysters schema, men nu känns det ändå mysigt att M och Lillebror ska komma tillbaka till oss. Vi har saknat dem. Imorgon bär det alltså av till Los Angeles igen för att hämta dem på flygplatsen. Det kommer bli många timmar i bil, men jag hoppas det ska gå bra.

Här kommer en liten sammanställning över vad vi gjort den senaste veckan.  

Förra tisdagen var det avslutning på Lillebrors musikklass han gått på under våren.

På tisdagseftermiddagen var Storasyster medbjuden till sin kompis J´s karateträning

Så var det ju hennes födelsedag också. I torsdags. Får jag lov att presentera en mycket glad 7-åring! Och precis som hennes t-shirt säger så är det en smart, funny, cool och silly 7-åring. Och alldeles alldeles... underbar!

Här ritar Lillebror ett kort till henne.

Det var ju vanlig skoldag då men på eftermiddagen hängde vi med våra fina vänner i en av lekparkerna här i grannskapet. En riktigt härlig födelsedagseftermiddag blev det.

Och så åt vi pannkakor på kvällen (Födelsedagsbarnets middagsönskning)

I lördags var det ju Sveriges Nationaldag 6 juni. Den firade vi. Först med pannkakslunch på vår uteplats.

Sedan fortsatte firandet med SWEA och Svenska Skolan (och andra glada svenskar) i Balboa Park

Självklart hade Svenska Skolan fiskdamm och jag fick jättebra hjälp bakom skynket, först av Storasyster och sedan tog hon och några av hennes kompisar över och skötte det hela helt själva. De älskade det! Särskilt att överraska de som fiskade med "bottennapp" som t ex en gammal strumpa, en diskborste, en (oanvänd!) blöja och annat smått och gott...

I måndags frågade min kompis om jag ville följa med henne till Mission Bay för att promenera och det gjorde jag. En riktigt fin morgonpromenad blev det.

Storasyster och jag har även passat på att mysa lite extra nu när vi varit ensamma. I helgen hann vi med att gå ut och äta Brunch tillsammmans. Och sedan läxade vi till det med en god smoothie från Jamba Juice. Och igår gick vi på bio efter skolan. Det blev en resa till Tomorrowland.

Idag har jag försökt inhandla det mesta inför Storasysters kalas som ska gå av stapeln nu på lördag. För jo, på lördag smäller det. Det blir alltså inget Prinsbröllopstittande för vår del. Inte för att jag bryr mig alls faktiskt, så det gör mig inget. Istället kommer det att bli till att försöka få en jetlaggad pappa att fixa inför samt under 7-års kalaset, och även att få en jetlaggad Lillebror att lyckas hålla ut under de här eftermiddagstimmarna. Vi får se hur det går. Filmtema blir det iallafall.

Jag har även hunnit med att söka ett jobb. Tyvärr fick jag veta idag att de vill ha någon med mer erfarenhet än vad jag har för just detta jobb. Så jag får leta vidare. Jag försöker att inte känna mig alltför besviken men visst är det jobbigt det är det. Fast som sagt, jag försöker att inte känna mig alltför nedslagen. Och just denna gången var det ändå lite lättare än för ett par månader sedan då jag fick nej. Till viss del hjälpte det att jag fick svar såpass snabbt nu. Efter endast ett par dagar. Då hinner man inte gå och hoppas och undra så länge. Jag får helt enkelt ta nya tag. Fast jag tvivlar på att det kommer att finnas så mycket ork till jobbletande nu under sommaren. Att vara ensam hemma med två barn på heltid i nästan tre månader kommer att kräva en hel del energi. Kanske är det lika bra att ställa in sig på att just de kommande månaderna så får man helt enkelt lägga jobbletandet på hyllan. Och liksom vila i den tanken. Att det är okej. Och njuta av sommaren.

Lång vecka

Denna veckan har känts lång. Det har varit mycket omkring oss, både praktiskt och mentalt och det sätter sina spår. M har de senaste kvällarna suttit och förberett ett "talk" som han ska ha idag på jobbet.  Och igår hade jag ett samtal som tyvärr gjorde att luften gick ur mig lite. Jo, det handlade om jobb. För nu försöker jag att kolla runt efter jobb igen. Dels saknar jag verkligen en professionell identitet och den stimulans som ett intressant yrke ger. Dels skulle det inte vara fel med två inkomster igen. Men jag har verkligen ingen aning om hur svårt det kommer att bli denna gången. Jag har ju erfarenhet från min arbetslösa tid för ett par år sedan och det är inga rosenskimrande minnen direkt. Så lite ångest har jag helt klart. Att söka jobb är tufft. och efter gårdagen känner jag att jag behöver lite tid att samla ihop mig igen så att jag kan hoppa upp i sadeln igen.

Men idag är det äntligen fredag och jag är väldigt glad för det. Även om detta blir en ganska lång fredag också. M kommer att gå ut med sitt jobb ikväll för att avtacka en av hans högre chefer och Storasyster har Movie Night i sin skola. Och eftersom jag är ensam med båda barnen så kommer jag helt enkelt att ta med Lillebror dit också och hoppas att han inte blir alltför trött för att stanna under hela filmen.

Nu i förmiddags stannade jag kvar lite i skolan för att hjälpa till med förberedelserna inför nästa veckas Fundraiser. Det är skolans Stora Årliga Fundraiser och man hoppas få in minst $25 per elev. Jämfört med Storasysters skola i NYC är det inte alls mycket pengar. Där körde man en mycket mer aggressiv form av fundraising än här. Pengarna från denna fundraiser kommer till största delen att gå till att bekosta den simundervisning som Storasysters skola har för sina tredje- till femteklassare. Något jag tycker är fantastiskt bra! Här är simundervisning inte alls obligatoriskt i skolorna (iallafall inte i NYC eller här i San Diego) vilket gör att väldigt många barn (och därmed även vuxna) inte kan simma. Skrämmande med tanke på att folk tar sig till stränder och sjöar (här i Kalifornien är det ju även pooler som gäller för många) där man tillbringar rätt mycket tid. Så jag tycker det är otroligt bra att man i Storasysters skola satsar så mycket på att få alla barnen simkunniga.

Men som sagt, denna aktivitet är inte förrän nästa vecka. Ikväll blir det alltså Movie Night. I skolan. Fast själv längtar jag just nu mest efter att få slappa med en kopp te tillsammans med M ikväll efter att barnen somnat. Nämnde jag att det känns som om denna veckan varit lång...?