Efter drygt nio år i NYC flyttade jag med hela familjen till San Diego alldeles i slutet av 2014. Ett äventyr slutar och ett nytt tar vid. Storstadsmetropolen är utbytt mot ett mer "riktigt amerikanskt" liv. Här i min nya blogg kommer jag skriva om vår vardag och om olika tankar och funderingar jag har.
Gamla bloggen för er som vill läsa hittar ni på saltistjejen.blogspot.com
Och vill ni kontakta mig via email kan ni göra det på saltistjejen@hotmail.com
Kom just hem från att ha lämnat Storasyster i skolan. På fredagarna har de alltid sin s.k "Friday Morning Assembly" när alla elever och lärare i skolan samlas och rektorn Mr T pratar med dem. Ofta handlar det om att Mr T ger information om något som ska hända den kommande veckan och även pratar lite om saker de gjort eller åstadkommit i skolan. Väldigt ofta är det också elever som blir "recognized" för något bra de gjort. Det kan vara allt från att de slutfört någon uppgift de fått, till att de hjälpt till med något i skolan. Jag minns att jag de första gångerna jag var med på deras "morgonsamlingar" tänkte att rektorn Mr T var mer som en coach än som en rektor. Och jag gillar det. Han pratar mycket om värderingar. Om vikten av att hjälpa och stötta andra. Att se utanför sig själv. Han vill att barnen ska få med sig mer än enbart akademiska kunskaper från skolan och det är något jag verkligen tycker är bra och uppskattar. Alltför många skolor och rektorer här koncentrerar sig helt på prov, poäng, och akademiska resultat. Men en av de saker jag verkligen älskar med Storasysters skola är att alla från rektorn ner till lärare och administrativ personal ser till BARNEN. Till HELHETEN. Utan att för den skull släppa på vikten av att alla (elever, lärare, personal, föräldrar...) ändå måste uppföra sig väl, visa respekt mot andra och helt enkelt vara bra medmänniskor. Man är inte rädd att säga till barn som inte uppför sig. Som inte följer de regler som finns. Men man är också tillräckligt flexibel och lyhörd att man lyssnar på vad barnen har att säga, och jag vet att man tar dem på allvar. Dessutom älskar jag att alla i hennes skola jobbar för att kommunikationen mellan skola och föräldrar ska vara så bra som möjligt.
Efter morgonsamlings har de Dance Fitness på skolgården. Varje fredag. Och ja, jag älskar det också. Då tas de stora högtalarna fram och dansmusik sprids över hela skolan. Barnen dansar. Hoppar. Skuttar. Skrattar. Tillsammans med de vuxna. Tänk, just SÅ skulle man önska att alla fick böja sina fredagsmorgnar! Själv lämnade jag skolan då när dansen började. Detta är min sista lediga dag på ja, jag vet inte hur länge riktigt. På måndag börjar jag mitt nya jobb. Fjärilarna fladdrar i magen. Känslorna likaså. Jag är så glad och otroligt motiverad att börja jobba. Samtidigt känner jag mig nervös. Så som sagt, fjärilsfladder.
Denna lilla filmsnutt är från Dance Fitness en fredagsmorgon förra hösten.
När jag lämnade skolan kom plötsligt en massa känslor över mig. I och med att jag börjar heltidsarbeta och även kommer att ha en ganska lång pendling så kommer jag ju inte alls att kunna var en del av skolan på det vis jag varit hittills under vår tid här i San Diego. Jag har ju varit volontär i skolan en del. Förra året undervisade jag Art Corps (bildundervisning) tillsammans med en annan mamma i klassen. Året innan var jag rätt involverad i PTA (föräldragruppen i skolan). Men nu kommer det att bli väldigt annorlunda. Och jag insåg att jag kommer att sakna det. För som sagt, jag tycker otroligt mycket om Storasysters skola och den "community" som är där.
En av de Art Corps lektioner jag var med och höll i förra året i Storasysters klass.
Gårdagskvällens Sociala Event på Storasysters skola. PTA bjöd på glass och jag bara älskar att rektorn själv Mr T är med och serverar. Toppings. Säger hej till alla både barn och föräldrar. Lite senare gav han information till alla familjer om nyheter under höstterminen. Nytta med Nöje.
Men så är det ju i livet. Förändringar. Olika faser. Man lämnar gamla och går in i nya. Jag inser att i mitt liv har det varit ganska många sådana faser. Som inneburit både stora och mindre stora förändringar. I stort sett tycker jag att förändringar är bra. Jag välkomnar dem. Det är ett sätt att växa. Att utvecklas. Utan förändring står man still och det har jag svårt att tro är bra för någon. I längden. Men visst, bara för att jag tror på förändringars positiva kraft gör det ju inte att jag känner saknad och även att jag blir ledsen över de saker man förlorar i och med förändringen. Eller oro, stress, nervositet och rädsla inför allt nytt och okänt som kommer. Jobbigast är det ju oftast när man står INFÖR en stor förändring. Innan man riktigt vet. Hur det ska bli. Och nu är det ju precis så. Jag stor i dörrhålet och försöker kika genom nyckelhålet. Inte förrän nästa vecka får jag nyckeln och kan låsa upp och gå ut. Ut i allt det nya.
Måndag idag men här i USA har vi långhelg. Ledigt idag alltså. Labor Day. Denna helgen anses också vara det officiella slutet på sommarsäsongen. Vi har haft en otroligt bra helg hittills. Och att ha en extra dag ledigt är alltid välkommet. Igår var vi ute och roade oss i stort sett hela dagen. Tillsammans med våra bästa vänner Familjen S.Vi körde till Mission Beach där vi åt lunch på Draft och sedan gick några av oss ut på Pokemonjakt medan resten stannade på stranden och hade det skönt. Senare på kvällen samlades vi hemma hos Familjen S och åt middag ihop och hade en jättemysig kväll. Som vanligt ville inget av barnen sluta leka när det var dags att ta sig hemåt igen. Ett gott tecken. Jag är så ofantligt glad över att vi träffat och lärt känna Familjen S! Våra barn leker så otroligt bra tillsammans och vi vuxna har alltid så trevligt ihop.
Gårdagen kunde inte varit mer lyckad.
Träffpunkt Mission Beach!
Pokemon Go
Helt okej vy att titta på medan man väntar på att restaurangen ska ha ett bord färdigt
De här två alltså. Jag ler varje gång de är tillsammans. Igår hade de nästan en heldagsdate. Lunch, strandhäng och sedan middag hemma hos den lilla damen ifråga.
Och de här två också. Finaste vännerna.
Efter lunchen gick de äldre barnen och papporna ut och jagade Pokemons medan det dejtande lilla paret hängde på stranden med sina förkläden (oss mammor...)
Ett parti Corn Hole
Här ska de i. Ja just det i hålet!
Here you go!
Bean bags är mjuka så man kan gosa med dem
Något Lillebror också ville göra
Pokemonjägarna kom tillbaka. nöjda och glada efter sin "hunt".
Lite tjejsnack
På väg hemåt
Middag hemma hos Familjen S på kvällen
Idag blir det en lugnare dag med en del hemmafix. Det känns också bra. Och ja, sedan är det endast en vecka kvar innan jag börjar mitt nya jobb. Bubblorna sprudlar fortfarande runt i kroppen. Stort TACK också till Alla Er som hört av sig och grattat mig! Här på bloggen och/eller på andra vis. Ni är så gulliga. Det känns som sagt fortfarande overkligt. Iiiiiih! Så tack för era hurrarop, grattis och ert stöd! Det betyder jättemycket och jag blir som alltid både glad och rörd. Hoppas nu att ni alla får en fin vecka ni också var än ni befinner er i världen och livet!
Med självförtroendet på väg ner i skorna hade jag nästan gett upp hoppet. Jag veeeeet, man ska aldrig ge upp. Men det är lättare sagt än gjort. När man befinner sig i en situation som inte är självvald och där man inte har minimal kontroll över vad som sker eller inte sker. Och där man dessutom har nästan obefintlig tid och energi att försöka fixa med de få och ytterst små faktorer man ändå kan försöka jobba med. Då är det lätt att sakta men säkert dras med neråt. Utan att gå in på några detaljer kan jag ändå säga att det varit en tung period detta. Iallafall det senaste halvåret. Men så plötsligt hände det jag nästan inte längre trodde var möjligt. Jag blir kontaktad av en före detta kollega. Som berättar om ett jobb som skulle passa mig otroligt bra. Och naturligtvis söker jag. Med hjärtklappning och ett försiktigt stigande hopp. Jag går igenom de sedvanliga telefonintervjuerna. Blir kallad till intervju på företaget. Ännu en telefonintervju, då med ytterligare några i "teamet". Sedan väntan. Väntan, väntan och ännu mer väntan. Som alltid sjunker hoppet. Ju fler dagar som går desto längre ner försvinner hoppet. Återigen sätter man på sig pansarkostymen. Plagg för plagg. Lager på lager. Man går igenom vad man sagt. Hur man sagt det. Och även vad man inte sagt. Ställer in sig på besvikelsen. Jag har gjort det så många gånger under det senaste året. Men denna gången. Denna gången slutade det hela annorlunda. Denna gången. ÄNTLIGEN! Och nu har jag fjärilar i magen, lyckobubblor i hela kroppen och såklart även en stigande nervositet. Över hur allt ska gå. Mitt nya liv. Vårt nya liv. Jo, för det kommer ju att bli en stor omställning för hela familjen. Med vardagspusslande. Pendling. Tider att passa. Men trots detta ser jag oerhört mycket fram emot att få börja jobba! Vad jag har längtat. Saknat. Nu, när jag har det i min hand. Först nu kan jag tillåta mig att släppa efter och riktigt känna efter. Och ja, då inser jag verkligen vad detta betyder för mig. Och den känslan, den känns helt vanvettigt fantastisk!
Häromdagen skrev jag på alla papper och på kvällen firade vi med lite bubbel. Bubblorna kan representera hur jag känner just nu.
Så har det nya skolåret börjat igen. Första dagen var nu i måndags. 29:e augusti. Fredagen innan helgen var vi och kollade klasslistorna som skoladministrationen satt upp i fönstren vid grindarna till skolan. Här i USA splittras klasserna varje år och barnen får därmed både ny(a) lärare samt "nya" klasskompisar varje höst. Anledningen tror jag är dels att motverka att det bildas alltför starka strukturer i klasserna. Alltså att barnen etablerar en "hierarki" i klassen. Ett sätt att motverka mobbning. Jag tycker det på många vis är bra även om det varenda höst är lika jobbigt i början eftersom Storasyster är blyg och inte särskilt pigg på förändringar. Fördelen är såklart (förutom just det att jag tror det är bra att barnen inte cementerar de olika rollerna i klassen) att om man går i samma skola flera år känner man till slut de flesta i sin årskurs. Man har ju varit klasskompis med i stort sett alla någon gång under sin skoltid.
Efter tre dagar känns det bra. Storasyster verkar tycka bra om sin nya lärare Mrs P och idag kom hon hem och berättade att hon blivit kompis med en ny tjej i klassen. Stolt berättade hon att det var hon själv som gått fram och tagit initiativet. Dessutom har det börjat en pojke i hennes klass som flyttat hit från New York. Det tyckte hon också var lite roligt. Så numera har vi alltså en Tredjeklassare här hemma. Otroligt! Tiden rinner så fort.
Vår stora Third Grader
Varje år får hon en ny ryggsäck. I år valde hon denna från Hanna Andersson
Återigen tystnad här på bloggen. För lite tid. För mycket runtomkring. Till viss del på grund av min andra blogg, men även annat. Återkommer till detta snart men just nu tänkte jag visa lite från denna helgen. Sommaren är definitivt inte över än trots att Storasyster börjar skolan om en vecka. Men här i San Diego har den varmaste tiden på året just börjat. Här är augusti, september och oktober oftast de varmaste månaderna. Jämfört med NYC är det dock skönt här. Torr värme gör att den inte känns jobbig. Och där vi bor sjunker temperaturen på kvällarna vilket är otroligt skönt. I NYC var det ju fuktigt som en ångbastu under sommarhettan och temperaturen sjönk nästan inget på nätterna vilket gjorde att jag aldrig tyckte om värmen där. Så de senaste dagarna har det blivit en hel del poolbadande. Men i helgen höll vi oss mest på land. Igår blev det lite shopping och lunch på vårt favorit mall. Bland annat ny skolväska till Storasyster. Och idag tog vi en tur till la Jolla Cove.
LÖRDAG
Igår lördag, tog vi en tur till Westfield Mall i UTC. Vår favoritmall här. Där blev det lunch på Eureka. De har väldigt goda burgare samt Storasysters högsta betyg på Grilled Cheese Sandwich.
Vi satt ute men när vinden tog i lite kändes det nästan lite kyligt tyckte både jag och Storasyster. M skrattade åt oss. Han kollade temperaturen och det var 25 grader. Haha, jag tror jag har blivit San Diego-mesiga vad gäller väder och temperaturer...
Kolla här då! Denna såg vi i den lokala leksaksaffären Gepetto's och visst måste den ha en Dalahäst som förebild?!?!?!
SÖNDAG
I förmiddags körde vi till La Jolla. Tänkte promenera längs strandpromenaden och kolla in sjölejonen och sälarna. Som vanligt var det svårt att hitta parkering längs vattnet men till slut lyckades vi.
Livvaktstorn
Vilken ateljé eller hur!
Tidvattnet var på väg i vilket märktes på de höga vågorna och på att stränderna nedanför klipporna var endast smala remsor på väg att täckas helt av havet.
Children's Beach var den enda som vi kunde gå ner på med tanke på tidvattnet och vågorna. Jag och Storasyster svalkade tårna och kollade in sjölejonen som lekte i vågskummet intill stranden.
Här kan ni skymta två sjölejon. Ett mörkt litet huvud som sticker upp över vattenytan till höger i bilden, samt en liten nos strax ovanför skummet lite snett ovanför den främre pojkens huvud.
Denna strand har man "anlagt" genom att bland annat bygga piren ni ser till vänster i bilden. För att hålla de mäktiga vågorna ute och skapa lite lugnare vatten så att barnfamiljer skulle kunna bada här med småbarn. Därav namnet Children's Beach. Men det lugnare vattnet visade sig bli väldigt populärt hos sjölejonen och sälarna som "tog över" stranden. Vissa dagar ligger det packat med sjölejon och sälar här. Lite kul tycker jag, men jag har förstått att det blivit en diskussion mellan de som vill att sjölejonen och sälarna ska få ha stranden ifred och de som tycker att den borde tillhöra familjer och andra som vill bada här. Själv gillar jag att man kan dela på stranden.
Eftermiddagen spenderade vi hemma. Tog det lite lugnt vilket var skönt. Nu börjar sista sommarlovsveckan för Storasyster. Det är Summer Camp även denna veckan medan Lillebror och jag får roa oss här hemma.
Jag tycker att denna sommaren gått otroligt fort! Veckorna har runnit iväg som vattnet på väg mot ett högt vattenfall. När Storasyster slutade skolan i slutet av juni sträckte de 10 veckorna ut sig i nästan någon slags oändlighet. Tio veckor. Två och en halv månad. Att underhålla två barn. I åldern 2 samt 8. Hur gör man det? Egentligen? Men det har gått bra trots allt. Och varit mysigt och roligt. Om än tålamodsprövande. Nästan varje dag.
Mina två Hjärtan
Storasysters summer camp har iallafall hittills varit en riktig hit! Jag är sååå glad över att jag anmälde henne till det. Hon har så ROLIGT! Varje kväll när jag hämtar henne är hon på strålande humör och berättar om allt stort och smått som hänt under dagen. Att hon får träffa jämnåriga kompisar, både gamla och nya är den perfekta upptakten till skolstarten tycker jag. Och samtidigt får utmana sig själv med nya aktiviteter. Redan andra dagen berättade hon att hon hoppat från "the diving board" vilket jag gissar är 1-meters trampolinen. Hon klarade även simtestet i "Djupa Poolen" vilket gjorde att hon får simma där. På schemat har det även varit Kung Fu vilket hon verkar tycka jättemycket om, samt Hip Hop. Och Abacus. Kinesisk kulram. Olika bollsporter, läsning, matte, public speach, drama och konst. Samt såklart hennes kära Huladans.
Kung Fu träning på Summer Camp
På det personliga planet händer det också en del. Sommaren har färgats en del av mitt jobbsökande och mina humörsvängningar och mitt trytande tålamod med barnen från och till har nog egentligen ofta varit grundade i just detta jobbsökande. Okej, Lillebrors trotsperiod har inte direkt hjälpt till.... Men detta med jobbsökande tar sådan otrolig energi. Suger liksom musten ur en. Alla som någonting varit arbetslösa en längre tid vet exakt vad jag menar. Tröttheten har såklart varit mycket på grund av alla tankar och känslor. Av tillkortakommanden. Av oro inför framtiden. Av att självförtroendet får sig smäll efter smäll. Ibland tar det tid att plocka ihop alla bitarna och pussla ihop de efter ytterligare ett "Tack men nej tack!" Eller ännu värre är när man aldrig hör tillbaka från dem man varit i kontakt med. Allt från HR (personalavdelningen) till rekryterare till folk man faktiskt träffat personligen på intervjuer. Sådant tar på krafterna. Äter på ens självbild. En liten tugga i taget. Samtidigt har jag ju lagt ner en hel del sena timmar på min hemsida också. Även den i syftet att försöka öka mina framtida jobbchanser. Så tröttheten har även botten i många sena kvällar, ja även nätter med allt för få timmars sömn som följd.
Tillbaka till min nya hemsida. Jag bara MÅSTE få TACKA för den respons jag fått av så många av er! Det känns otroligt roligt och ja, vissa av er blir jag riktigt rörd av. Jag fick bland annat ett email av en av er läsare som tagit kontakt med en släkting som arbetar på en fertilitetsklinik i Sverige. Skickat min länk vidare dit. Så otroligt gulligt! Omtänksamt, hjälpsamt och generöst. Jag blir ibland stum av all support och kärlek man får från er! Och jag vill även tacka alla som velat följa min sida och eller klickar in där ibland. Det är en stor hjälp att få läsare. Så TUSEN TACK!
Och på tal om min nya hemsida. Idag är det exakt 3 år sedan jag fullbordade min IVF. Tre år sedan min "embryo transfer". Som senare resulterade i Lillebror. Jag minns att jag när jag kom hem från sjukhuset hade kräftskiva med våra svenska vänner i vår lägenhet i New York. Och jag tänkte att jag hoppades att kräftor, västerbottenspaj och en halv snaps skulle vara det vinnande konceptet för att bli gravid. Och ja, så blev det ju. Livet är märkligt.
För tre år sedan var han ett litet embryo på väg mot min livmoder, och nu är han en liten vilde som charmar öronen av oss men även driver oss till vansinne med sin envishet och sin trots... Men kanske är det just hans envishet och styrka som gjorde att han inte gav upp på vägen utan klarade strapatserna hela vägen från petriskålen till att fästa i min livmodersägg och sedan köpa sig genom sin månad på NICU? Vår lilla Drakunge. Vårt glimrande kvicksilver.
Idag är det första augusti och halva sommarlovet har gått. Därmed är också Storasysters "Latedagar" slut. Idag var hennes första dag på Summer Camp. Där kommer hon nu att spendera sina kommande 4 veckor av sommaren innan skolan börjar igen i slutet av augusti. Det är samma organisation som har hand om hennes After-School verksamhet som också har detta Sumer Camp. Under sommaren håller de dock inte till i skolans lokaler utan har hyrt in sig på Miramar College, ett stenkast från oss. Det är inget läger med övernattning utan heldagar med blandade aktiviteter. Lite sport, lite konst, lite drama, lite dans, lite matte och läsning, lite kodning och två dagar i veckan även simning samt en del andra aktiviteter.
Det var hon själv som i slutet av skolåret sa att hon ville gå på deras Summer Camp. Jag hade inte planerat in något för henne eftersom jag är hemma med Lillebror på dagarna, men hon ville verkligen gå och det kändes bra att veta att hon skulle få göra mer aktiviteter och träffa kompisar under en del av sommarlovet. Inte bara gå och hänga med mig och Lillebror. Fast nu i morse var hon nervös. Vid frukosten sa hon att hon hade ångrat sig och inte ville gå. Sedan grät hon en skvätt. Som vanligt är det hennes oro över sådant som är nytt och "okänt" som visar sig. Men vi pratade om att hon ju känner de flesta instruktörerna där redan eftersom de även är hennes ledare på After School. Likaså barnen. De flesta på lägret trodde jag skulle vara barn som även går på After-School och som hon känner därifrån.
I bilen på väg till Miramar College var hon tyst. Hennes allvarsamma ansikte vänt ut mot fönstret i baksätet. När vi promenerade från parkeringen till klassrummet där hon skulle vara på morgonen sa hon att hon kände sig konstig i magen. Nervös. Som förälder hoppas man ju att det ska gå bra. Att allt det där man försäkrar sitt barn om ska visa sig vara riktigt. Och denna gången var det så. För så fort vi steg in genom dörren vändes ett tiotal ansikten mot oss. Barn som redan var på plats. Någon sekund senare kom en kör av röster som ropade hennes namn. Flera sprang fram för att krama om henne. En av hennes bästa kompisar från After-School var där och drog henne med sig till platsen bredvid. När jag lämnade Storayster och sa hejdå, vickade hon bara lite lätt med huvudet mot mig, pratandes och skrattandes med sin kompis. Det kändes så himla skönt. Detta blir bra. Det tror jag verkligen nu.
