Sista dagen i mitt "gamla liv"

Kom just hem från att ha lämnat Storasyster i skolan. På fredagarna har de alltid sin s.k "Friday Morning Assembly" när alla elever och lärare i skolan samlas och rektorn Mr T pratar med dem. Ofta handlar det om att Mr T ger information om något som ska hända den kommande veckan och även pratar lite om saker de gjort eller åstadkommit i skolan. Väldigt ofta är det också elever som blir "recognized" för något bra de gjort. Det kan vara allt från att de slutfört någon uppgift de fått, till att de hjälpt till med något i skolan. Jag minns att jag de första gångerna jag var med på deras "morgonsamlingar" tänkte att rektorn Mr T var mer som en coach än som en rektor. Och jag gillar det. Han pratar mycket om värderingar. Om vikten av att hjälpa och stötta andra. Att se utanför sig själv. Han vill att barnen ska få med sig mer än enbart akademiska kunskaper från skolan och det är något jag verkligen tycker är bra och uppskattar. Alltför många skolor och rektorer här koncentrerar sig helt på prov, poäng, och akademiska resultat. Men en av de saker jag verkligen älskar med Storasysters skola är att alla från rektorn ner till lärare och administrativ personal ser till BARNEN. Till HELHETEN. Utan att för den skull släppa på vikten av att alla (elever, lärare, personal, föräldrar...) ändå måste uppföra sig väl, visa respekt mot andra och helt enkelt vara bra medmänniskor. Man är inte rädd att säga till barn som inte uppför sig. Som inte följer de regler som finns. Men man är också tillräckligt flexibel och lyhörd att man lyssnar på vad barnen har att säga, och jag vet att man tar dem på allvar. Dessutom älskar jag att alla i hennes skola jobbar för att kommunikationen mellan skola och föräldrar ska vara så bra som möjligt.

Efter morgonsamlings har de Dance Fitness på skolgården. Varje fredag. Och ja, jag älskar det också. Då tas de stora högtalarna fram och dansmusik sprids över hela skolan. Barnen dansar. Hoppar. Skuttar. Skrattar. Tillsammans med de vuxna. Tänk, just SÅ skulle man önska att alla fick böja sina fredagsmorgnar! Själv lämnade jag skolan då när dansen började. Detta är min sista lediga dag på ja, jag vet inte hur länge riktigt. På måndag börjar jag mitt nya jobb. Fjärilarna fladdrar i magen. Känslorna likaså. Jag är så glad och otroligt motiverad att börja jobba. Samtidigt känner jag mig nervös. Så som sagt, fjärilsfladder.

Denna lilla filmsnutt är från Dance Fitness en fredagsmorgon förra hösten.

När jag lämnade skolan kom plötsligt en massa känslor över mig. I och med att jag börjar heltidsarbeta och även kommer att ha en ganska lång pendling så kommer jag ju inte alls att kunna var en del av skolan på det vis jag varit hittills under vår tid här i San Diego. Jag har ju varit volontär i skolan en del. Förra året undervisade jag Art Corps (bildundervisning) tillsammans med en annan mamma i klassen. Året innan var jag rätt involverad i PTA (föräldragruppen i skolan). Men nu kommer det att bli väldigt annorlunda. Och jag insåg att jag kommer att sakna det. För som sagt, jag tycker otroligt mycket om Storasysters skola och den "community" som är där.

En av de Art Corps lektioner jag var med och höll i förra året i Storasysters klass.

Gårdagskvällens Sociala Event på Storasysters skola. PTA bjöd på glass och jag bara älskar att rektorn själv Mr T är med och serverar. Toppings. Säger hej till alla både barn och föräldrar. Lite senare gav han information till alla familjer om nyheter under höstterminen. Nytta med Nöje.

Men så är det ju i livet. Förändringar. Olika faser. Man lämnar gamla och går in i nya. Jag inser att i mitt liv har det varit ganska många sådana faser. Som inneburit både stora och mindre stora förändringar. I stort sett tycker jag att förändringar är bra. Jag välkomnar dem. Det är ett sätt att växa. Att utvecklas. Utan förändring står man still och det har jag svårt att tro är bra för någon. I längden. Men visst, bara för att jag tror på förändringars positiva kraft gör det ju inte att jag känner saknad och även att jag blir ledsen över de saker man förlorar i och med förändringen. Eller oro, stress, nervositet och rädsla inför allt nytt och okänt som kommer. Jobbigast är det ju oftast när man står INFÖR en stor förändring. Innan man riktigt vet. Hur det ska bli. Och nu är det ju precis så. Jag stor i dörrhålet och försöker kika genom nyckelhålet. Inte förrän nästa vecka får jag nyckeln och kan låsa upp och gå ut. Ut i allt det nya.