Lägerstart

Idag är det första augusti och halva sommarlovet har gått. Därmed är också Storasysters "Latedagar" slut. Idag var hennes första dag på Summer Camp. Där kommer hon nu att spendera sina kommande 4 veckor av sommaren innan skolan börjar igen i slutet av augusti. Det är samma organisation som har hand om hennes After-School verksamhet som också har detta Sumer Camp. Under sommaren håller de dock inte till i skolans lokaler utan har hyrt in sig på Miramar College, ett stenkast från oss. Det är inget läger med övernattning utan heldagar med blandade aktiviteter. Lite sport, lite konst, lite drama, lite dans, lite matte och läsning, lite kodning och två dagar i veckan även simning samt en del andra aktiviteter.

Det var hon själv som i slutet av skolåret sa att hon ville gå på deras Summer Camp. Jag hade inte planerat in något för henne eftersom jag är hemma med Lillebror på dagarna, men hon ville verkligen gå och det kändes bra att veta att hon skulle få göra mer aktiviteter och träffa kompisar under en del av sommarlovet. Inte bara gå och hänga med mig och Lillebror. Fast nu i morse var hon nervös. Vid frukosten sa hon att hon hade ångrat sig och inte ville gå. Sedan grät hon en skvätt. Som vanligt är det hennes oro över sådant som är nytt och "okänt" som visar sig. Men vi pratade om att hon ju känner de flesta instruktörerna där redan eftersom de även är hennes ledare på After School. Likaså barnen. De flesta på lägret trodde jag skulle vara barn som även går på After-School och som hon känner därifrån.

I bilen på väg till Miramar College var hon tyst. Hennes allvarsamma ansikte vänt ut mot fönstret i baksätet. När vi promenerade från parkeringen till klassrummet där hon skulle vara på morgonen sa hon att hon kände sig konstig i magen. Nervös. Som förälder hoppas  man ju att det ska gå bra. Att allt det där man försäkrar sitt barn om ska visa sig vara riktigt. Och denna gången var det så. För så fort vi steg in genom dörren vändes ett tiotal ansikten mot oss. Barn som redan var på plats. Någon sekund senare kom en kör av röster som ropade hennes namn. Flera sprang fram för att krama om henne. En av hennes bästa kompisar från After-School var där och drog henne med sig till platsen bredvid. När jag lämnade Storayster och sa hejdå, vickade hon bara lite lätt med huvudet mot mig, pratandes och skrattandes med sin kompis. Det kändes så himla skönt. Detta blir bra. Det tror jag verkligen nu.