torsdag 3 december 2015

Återigen

Så har det hänt. Igen. Detta som händer här mer eller mindre varenda dag. Oförståeligt. Fruktansvärt! Nu alldeles runt hörnan. För oss. Säg kanske 2 timmars bilfärd från oss. Ungefär den tiden det tar att köra från södra Stockholm till Uppsala. Ofattbart. Ännu spekuleras om motivet. Var det en terrorattack? Eller var det något annat?

Oavsett så har 14 personer mist livet. I en av historiens största masskjutningar här i USA. Den hamnar i nyhetsbruset enbart för att den var just det. En av de största. För dödsskjutningar här är ju annars vardagsmat. Enligt Washington Post har det hittills i år skett fler masskjutningar än vad året haft dagar. Det säger en del. Mörka siffror. De går nästan inte att ta in. Eller rättare sagt, det GÅR INTE att  ta in.

Washington Post har kartlagt dödsnjutningarna i USA under 2015

Nu kommer rädslan att växa ytterligare. Och här innebär det att många fler kommer att skaffa just vapen. Eller kanske har de redan vapen, men nu skaffar de fler. Eller större. Mer effektiva. Sådana som kan döda bättre. Jag förstår inte. Jag GÖR verkligen inte det! Hur kan man tro att man ska lösa sådana här tragedier med ännu fler vapen?! Dessutom i händerna på rädda människor. På arga människor.

Jag tänker också på den lilla 6 månaders baby som efter igår ska växa upp i vetskapen att hens föräldrar var skyldiga till att ta 14 människors liv. Hur formar det ett barn? Hur utvecklas ens personlighet med det baggaget? Och hur kan man som förälder lämna sitt halvårsgamla barn för att ge sig ut och döda. De måste ha vetat att de aldrig skulle överleva detta. Att de aldrig skulle få ta del av sitt barns uppväxt. Hur kan man välja att TA liv istället för att få TA DEL av ett. Sitt eget barns. Jag kan inte förstå. Det går bara inte. Just nu känns The Holiday Spirit så otroligt avlägsen. Starbucks kan servera varma drycker med käcka namn i röda muggar, men just nu känner jag mest att jag bara skulle vilja krypa upp i soffhörnet med en varm filt runt benen och krama mina egna barn medan jag lyssnar till katternas spinnande. Tröst. Kärlek. En stund. Innan vardagen återigen måste få ta över. För livet går vidare. Iallafall för oss som är såpass lyckligt lottade att vi inte befunnit oss på fel plats vid fel tillfälle.

12 kommentarer:

  1. Fint uttryckt! Håller med om det där med den avlägsna holiday spirit och att gömma sig i soffan med sina älskade <3

    SvaraRadera
  2. Ja Annika det känns lite så just nu. Är inte helt på topp vad gäller festligheter och "all jolly"...Läste ditt blogginlägg också (han bara inte kommentera) och håller med dig också. Det är en komplicerad fråga detta men vapen löser inget.
    Kram!

    SvaraRadera
  3. Bra beskrivet Salts. Så tragiskt det är med alla skjutningar och allt våld. Jag delade ditt inlägg hos mig då jag tycker att det berör så mycket.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Katta! Men visst är det fruktansvärt med alla dessa masskjutningar! Jag förstår verkligen inte.

      Radera
  4. Det är verkligen djupt tragiskt. Det går inte förstå detta med hur man ser på vapen i USA. Så onödigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej det är otroligt att det fått gå såhär långt Desiree!

      Radera
  5. Det här året har varit hemskt. Önskar att jag levde i en annan tid!

    SvaraRadera
  6. Orkar knappt med det här. Det är så sjukt, och inget kommer att ändras. No never ever...
    Tycker det är otäckt när man får info av polisen hur man ska bete sig under en ev attack. Bra att veta, såklart, men samtidigt så hemskt.
    Vi år bara hoppas att vi aldrig kommer att befinna oss på fel plats vid fel tid. OCH nu i juletid är det ju mkt folk ute...Nä, bäst att inte tänka på det. Jag orkar inte med det...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej det är så hemskt. och det allra värsta är att det verkligen blivit "vardag" här!!

      Radera
  7. Det känns märkligt med USA:s paranoida rädsla för syriska flyktingar när landet har så många skjutglada egna medborgare. Nog borde det vara hög tid för nya vapenlagar, federala sådana. Australien gjorde framgångsrikt slag i saken för 20 år sedan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej det är så konstigt att folk har så snedvriden uppfattning om vadsöm är farligt!
      Och ja, det känns som om många många är för hårdare vapenlagar men det är starka organisationer med mycket pengar som lobbar mot reglering. Man blir så fruktansvärt ledsen, arg och känner sådan maktlöshet.

      Radera