Dan före dan före dan

Ja, idag är det torsdag. Näst sista dagen denna veckan. Även näst sista dagen innan Storasysters jullov börjar. Och ja, även dan före dan före dan. Alltså RESDAGEN. Jag bävar. Jag känner mig stressad så att det krullar sig i magen och killar i hårbotten när jag tänker på den. Trots att jag ju är hyfsat van att resa med barn. Jag har flygit både en och två och fler gånger ensam med Storasyster, samt förra sommaren även ensam med båda barnen. Men denna gången känns det så långt! Nästan oöverkomligt långt. Det handlar om ungefär dubbla restiden (enbart i luften) jämfört med våra resor till Sverige från New York. 11 timmar ska vi sitta uppe i ett flygplan med sikte österut. Med barn. Lägg därtill bilresan till Los Angeles. Puh!

Om det endast varit att flyga med Storasyster hade jag inte tyckt det varit så jobbigt. Hon är stor nu. Van resenär. Visserligen enormt flygrädd vilket brukar orsaka en hel del oro på planet, men hon är ändå fantastiskt duktig. Dessutom kan hon ju roa sig själv långa stunder. Med böcker, filmer, iPad, spel. Och inte minst, hon KAN SITTA STILL.

Nej, det som gör denna resan till en något stressig och inte särskilt njutbar sådan är Lillebror. Han är just nu i den värsta fasen. Iallafall för just långa resor. Tillsammans med andra. Den där "jag-kan-o-vill-absoluuuut-inte-sitta-still-utan-jag-vill-gå-springa-hoppa-klättra-fasen". Dessutom noll tålamod att göra saker en längre stund. Inget fångar hans intresse i mer än någon minut åt gången. Utom just att springa runt, sparka boll, klättra, och i vissa fall bygga med Duplo, läsa en bok och titta på Bamse. De två senare hoppas vi att han ska kunna göra lite under flygresan. För de första alternativen går ju helt bort.

Att vi dessutom inte har ett eget säte till honom utan kommer att turas om att ha honom i knät gör ju inte saken bättre. Känner jag honom rätt kommer han nog helst inte alls vilja sitta i någons knä. Det kommer att bli viljornas kamp. Puh! Puh! Puh! Och jag gissar att ordet "nej" kommer att sägas otaliga gånger och i olika volym, intensitet och med en stigande desperation vartefter timmarna går. Jaja, jag tröstar mig med att vi i vart fall är två vuxna på denna resan. Man får vara glad för det man kan. Och så hoppas jag att det kommer att vara fler barnfamiljer på resan. Mest för att de ofta är i liknande sits, eller åtminstone varit i en liknande sits för inte alltför länge sedan. Sådant brukar öka förståelsen och minska de sura blickarna.

Sedan är det ju packningen. Att resa med småbarn innebär att man reser med en enorm packning! Det är blöjor och våtservetter, "mellanmål", saker att roa (hoppas man) barnen med. Det är ombyten om det inträffar olyckor vilket det ofta gör på längre resor. Och framförallt måste man se till att ha tillräckligt av allt detta i handbagaget. Helst lite extra också inför en eventuell försening som gör att t ex blöjorna inte ska ta slut. Så Packåsna är bara förnamnet. Även efter incheckningen. Denna gång struntar vi dock i både vagn och bilbarnstol. När jag flög hem ensam med Storasyster för ett antal år sedan släpade jag faktiskt på båda de sakerna också. Det gick ju bra på flyget där man kunde checka in allt utom handbagaget. Det var värre på X2000 som skulle ta mig ner till Skåne. Då stod jag ensam med en hopfälld paraplyvagn, en stor bilbarnstol, en resväska samt en ryggsäck och en gråtande 3-åring i klädd pyjamas på perrongen. Ingen hjälp fick jag heller. Alla sprang förbi eller passade helt enkelt på att tränga sig före mig på tåget när de insåg att jag inte kunde kliva på med allt detta själv. Jag minns min stigande förvåning. Som senare utbyttes mot ilska och desperation. I nästan lika delar. Jag var dessutom helt stum över de otroligt oartiga, ohjälpsamma svenskarna och när jag väl insett att ingen skulle erbjuda någon hjälpande hand  grabbade jag helt enkelt själv tag i en ung kille på perrongen och beordrade honom att hjälpa mig på med mitt bagage.

Men som sagt. Denna gången reser vi med lite lättare bagage. Och vi är två. Som kan hjälpas åt. Positivt. Tänkande. Hjälper. Har. Jag. Hört.