Hemresa och hemkomst

I skrivande stund var det nästan exakt ett dygn sedan vi klev in genom vår dörr. Hemma. ÄNTLIGEN! Efter en mycket lååååååååång resa. Och många vakna timmar. Vi hade då varit uppe och igång i över ett dygn. För upp gick vi tidigt på lördagsmorgonen. Klockan stod på 5.30 men både M och jag var vakna tidigare. Resstress ni vet. Packa det sista. Stoppa lite i magen. Väcka barnen. Prångla på dem kläder och ut i bilen. Köra till Lunds station. Farmor i sin bil och M i hyrbilen. Den senare lämnade han tillbaka medan jag köpte biljett till Öresundståget. Sedan kånkade vi väskor. Isvindarna och mörkret matchade väl våra känslor just då. Avsked är som sagt aldrig roligt. Alltid svårt. Tungt. Särskilt när man inte vet när man kommer att ses igen. 

Jag med Lillebror i arla morgonstund väntades på hissen till perrongen på Lunds Station

Här väntar vi på tåget tillsammans med Farmor

Så kom då tåget. Och det blev vink och tårar i dörröppningen. Sedan bar det av. Mot Köpenhamn. Väl framme på Kastrup gick det rätt bra ända fram till säkerhetskontrollen. Här gav nämligen vårt ena handbagage utslag på den där lilla "stickan" som de drar över väskor och kläder med. Explosiva ämnen. Säger kvinnan i marinblå kläder till mig. Själv står man som ett frågetecken. Förstår ingenting. Men självklart får de packa ur allt. Och köra det genom röntgen. Igen. Och självklart får de dra med stickan över mina händer. Mina underarmar. Mina anklar. Och så väskan ännu en gång. Men mer noggrant. Under tiden känner man sig skyldig skyldig skyldig. Och en massa tankar hinner snurra i huvudet? Hur KAN en mätsticka som dragits över min väska ge utslag för "explosives"?? Fattar verkligen inte. Kvinnan som utför det hela ser dock vänligt på mig. Försöker förklara lite lugnande. Som om hon försöker att trösta. Först på danska sedan på engelska. Hon säger att en del barnmat ibland kan innehålla nitrit och att detta kan ge utslag på hennes sticka. Om man haft sådan barnmat i väskan. Herregud tänker jag! Men då allt undersökts ännu en gång är både jag och väskan "cleared". Och vi kan båda återförenas med resten av familjen.

Nu väntar ett par timmar på Kastrups flygplats. Och vi börjar med frukost. Kaffe och macka for mig. Korv till de andra. Lillebror klämmer i sig hur många korvar som helst... Efter det går i stort sett resten av resan till åt att roa Lillebror.

Att kolla in flygplan är spännande. Men framförallt är det bussarna som lockar. Tänk om han visste att en av mina gamla svenska vänner (som vi dessutom träffat under denna Sverigevistelsen) var busschaufför tidigare och körde buss på just en flygplats. 

Storasyster var hur duktig som helst. Hon försökte även hjälpta till att roa Lillebror

Vi får ganska tidigt reda på att vårt plan är försenat. Vi får köa till Gaten. Länge. Varje gång någon kommer och frågar personalen hur lång tid det är kvar svarar de "5-10 minuter". Efter en halvtimme inser vi att de verkligen inte har någon koll själva. Eller så vet de men vill inte säga det till alla oss trötta, irriterade passagerare som väntar på att får påbörja den långa flygningen. Lillebror blir tröttare och tröttare men som det så ofta är med småbarn så visar det sig inte i att han säckar ihop i en hög, utan istället blir han vildare och vildare i sina försök att springa runt, hoppa, klättra, sno en sparkcykel, rullar runt på golvet, ta andras handbagage på hjul och dra runt med dem... Till slut är enda lösningen att verkligen bära honom.

Trötta är vi allihop.

Efter ca 1,5 timmes väntant får vi äntligen gå ombord. För att påbörja vår 12 timmar långa flygning. Vad kan jag säga mer än att 12 timmar är jädrigt långt. Lillebror somnade ett litet tag efter att vi startat. Och sov sedan bra ett par timmar. Men med sådana här känga flygningar innebär det ändå att vakentiden är ganska lång den med. Efter ett par timmars sömn vaknar han, pigg och alert. Då har vi 5 timmar kvar. De känns ungefär som 10.... När planet äntligen landar i Los Angeles är vi alla rätt slut.

Väl i immigration tar det en evighet. Nytt säkerhetssystem. Som jag inte för mitt liv kan fatta varför man infört. Det hela är tidskrävande och krångligt, men jag kan inte se någon som helst nytta med det? Man får först köa till en "kiosk" dör man själv ska scanna sina pass och knappa in uppgifter. Sedan ska man ta sina fingeravtryck och även foto. När detta är avklarat måste man ändå gå till en kö (läs jättelååååång) och vänta hur länge som helst innan man kommer fram till ett bås där det sitter en immigration officer som gör om allt det man gjorde själv i "kiosken". Allt tar bara dubbelt så lång tid jämfört med tidigare system då man enbart skulle köa till båset med säkerhetskontrollanten. Att vi har en liten kille med som nu får totalt hjärnsläpp gör inte saken lättare. Lillebror är så övertrött vid det här laget att han är nästintill kontrollerbar. Han vill hela tiden bara springa runt runt runt och hoppa, dra i banden som skiljer de köande leden åt, rulla sig på golvet och skratta hejdlöst. Och vi försöker såklart hejda honom. Genom att dra, lyfta, bära en ovillig snart 2-åring som viftar med armar och ben som en väderkvarn. Jag är genomsvettig när vi väl kommit genom immigration. Och kan gå till bagagebandet.

Sedan väntar bussen till parkeringsgaraget där vi parkerat vår bil. I selen på väg dit somnar Lillebror. Totalt utmattad. Sedan tar det ännu en liten evighet innan vi kan köra iväg. Själv klarar jag inte av att hålla ögongen öppna vid det laget. M kör och min hjärna slocknar mer eller mindre så fort jag satt mig i bilen. Som Jag vaknar då och då och försöker anstränga mig att vara vaken så jag kan prata med M. Försöka hjälpa honom att kämpa mot sin trötthet. Men jag misslyckas. Hela tiden. Mikrosömn. Min hjärna kan inte stå emot. Som tur var är trafiken inte så farlig som den kan vara runt LA, så vi är hemma på lite mindre än två timmar. Men då har vi som sagt varit vakna i 25-26 timmar ungefär. Och M är min hjälte. Än
Lillebror nu mer än vanligt. För själv hade jag aldrig klarat av att köra den biten.

Lillebror slocknar på väg till garaget

Ut i Los Angeles-Trafiken. Ett par minuter efter att jag tog denna bilden somnar jag. Ofrivilligt men oundvikligen.

Natten gick bra. Vi var oroliga att barnen skulle vakna mitt i natten på grund av jetlag och att de somnat så tidigt. Men de vaknade inte förrän efter 5. Vilket var jättebra tycker jag. Det blev en tidig morgon. Frukost. Tvättmaskiner med tvätt. Sedan har dagen mest gått åt till att packa ur och tvätta samt handla och fixa lite inför vardagen som drar igång nu. Det känns både jobbigt och skönt på samma gång. Rutiner är rätt skönt ändå. Men visst kommer man sakna ledigheten.