Idag kändes vapnen närmare än vanligt. Läskigt nära. Här i San Diego utsattes nämligen 10 high schools för hot om skjutningar och/eller explosioner. Tio skolor. Alla i San Diego Unified School District, vilket är det skoldistrikt som Storasyster går i. Två av de hotade skolorna ligger på varsin sida om hennes skola (inte alldeles intill utan ca 10 minuters bilfärd bort men ändå) och är de två potentiella high schools som hon skulle börja i om vi bor kvar här då det är dags för henne att gå i high school. Den ena av dem är dessutom den skola där eleverna i Storasysters skola tar sina simlektioner.
Hoten hade ringts in och självklart kontaktades polisen och skolorna försattes då i s.k "Lockdown". Ingen får passera varken ut eller in. Man stänger helt enkelt ner skolan och enligt mycket detaljerade protokoll försöker man att sätta alla inne i byggnaderna i säkerhet. Jag vet att man har regelmässiga övningar för sådant här i skolorna. Ungefär som brandövningar. Men FY FAN säger jag bara! Jag kan inte ens tänka mig hur det måste ha känts för alla tusentals föräldrar här idag när de fick besked om att deras älskade barn befann sig i en skola som hotats på det viset. Eller familjer och släktingar till skolpersonalen. Avgrundsrädslan. Ångesten. Paniken. Maktlösheten. Nej, det går inte att förstå tror jag.
Som tur var var det tomma hot. Inget hände i någon av de tio skolorna. Alla kom välbehållna hem till sina familjer. Men ångesten som föräldrar, barn och skolpersonal måste känna nu gissar jag är fruktansvärd. Jag tror att det är oerhört många som helst inte skulle vilja släppa sina barn till skolan imorgon. Jag känner själv en stor olust. Även om jag vet att risken för att sådant här sker i en låg- och mellanstadieskola är väldigt liten, så sitter tanken såklart där i bakhuvudet nu. Skaver.
Minnet av Sandy Hook i Connecticut flammar upp. Och jag känner hur det kramar åt om hjärtat. Jag minns när vi passerade denna lilla ort för ett par år sedan och åt på deras ganska kända Diner. Två gånger har vi ätit där. Första gången var inte alltför långt efter skolskjutningen i det lilla samhället. Innanför ytterdörren satt skylten "We are Sandy Hook and We Choose Love". Känslan jag fick i magen då. Den kommer jag alltid att minnas.
Samtidigt måste man försöka att inte bli alltför rädd. Ångesten får inte ta över. För man kan inte gå runt och vara konstant rädd i sin vardag. Det går inte. Då lever man inte. Skolorna ska självklart ha en bra säkerhetsrutin. Här låser man grindar och man har ordentlig koll på folk som går in och ut. Bra. Så. Men rädslan och misstänksamheten får ändå inte förblinda. Fördumma. Även om känslorna svallar får de INTE TA ÖVER förnuftet.
Som i fallet med den 14-åriga Ahmed Mohamed som i måndags blev arresterad efter att ha tagit med en egenhändigt byggd klocka tills skolan. En klocka han ville visa sin lärare i engineering. Tyvärr blev dagen inte alls så som Ahmed hade tänkt sig utan skolan ringde polisen som satte handfängsel på honom han arresterades eftersom man misstänkte att hans klocka var en hemmagjord bomb. Han blev dessutom avstängd från skolan i tre dagar. Så småningom uppdagades misstaget, men varken skola eller polis verkar tycka att de gjort det minsta fel. Något jag inte kan förstå. Självklart inser jag att man kan bli rädd då man först ser Ahmed's klocka. En låda med kablar, display och kretskort. Men jag tycker att man absolut borde ha förstått att det handlade om något ofarligt då man tittade lite närmare på den. Dessutom undrar man ju VARFÖR man inte evakuerade skolan om man nu misstänkte att det verkligen var en bomb?!?! Det sista är verkligen något jag tycker är utomordentligt konstigt, och det är en av de saker som gjort att det nu rasar en livlig debatt här över om detta handlar mer om ett övergrepp som aldrig skulle skett om Ahmed inte haft sitt utländska namn, utseende och härkomst. Och ja, vad vet jag? Kanske handlar det om fördomar blandat med en rädsla som tagit över där förnuftet borde varit? Som förblindat. Eller så handlar det om mer än så. Jag tycker som sagt att det som är mest konstigt i allt detta är att man hade tid och energi att behandla denna 14-åring som en terrorist och brottsling, men uppenbarligen inte tog itu med det man trodde var en bomb. Så även om skolan hävdar att man gjorde allt detta för att man alltid sätter säkerheten först, så tycker jag att deras handlingssätt visar på det motsatta. Dessutom är det skamligt att hans föräldrar inte kontaktades av skolan utan att de först fick veta vad som skett när polisen hörde av sig till dem efter att Ahmed arresterats. Nu har Ahmed dock blivit inbjuden till Vita Huset av president Obama, och han har ett enormt stöd i sociala medier så en viss upprättelse har han väl fått. Jag hoppas bara att han fortsätter med sina uppfinningar och att detta inte påverkar hans nyfikenhet och lust att bygga och skapa.
President Obama twittrade och bjöd in Ahmed till Vita Huset
Bilderna på Ahmed, Obamas Twitter samt denna på klockan Ahmed byggt är samtiliga lånade från en artikel om Ahmed i Washington Post. Förövrigt en mycket bra artikel tycker jag så läs den gärna här
Det är svårt med rädsla. Skräck är inte en logisk känsla. Utan snarare motsatsen till allt vad förnuft och logik heter. Man kan göra otroligt mycket om man är tillräckligt rädd. Saker man ångrar efteråt. Och visst, man rår inte för att man blir rädd. Men jag tror ändå att det är av yttersta vikt att vi åtminstone försöker att se bortom rädslan. För hur ska vi annars kunna leva? Och kanske framförallt hur ska vi kunna leva med varandra och oss själva.
Som sagt väldigt konstigt att de inte evakuerade skolan om de nu misstänkte en bomb. Men det är väl rädsla som leder till ologiskt tänkande - men då kan man ju be om ursäkt efteråt i alla fall. Eller så vill de statuera ett exempel att ni ska passa er eller något konstigt. Kul i alla fall att det ändå ledde till något positivt för pojken - Mark Zuckerberg har ju hälsat honom välkomnat till Facebook i framtiden också :)
SvaraRaderaJättebra inlägg, Saltis! Jag tänker ofta på det där faktiskt - speciellt som att skjutningarna är väldigt mycket vanligare på universitetsnivå. Och speciellt som jag jobbat på universitet som har open carry-policies. Jag vet ju hur mycket stress amerikanska studenter är under - depressioner, liv som faller sönder - och undrar när någon av dem nästa gång ska tro att lösningen är att ta med sig vapen in i klassrummen och skjuta på andra... Förresten var det en assistant professor i mitt ämnesområde på Delta State U som blev mördad häromdagen, av en kollega, en instruktör. Du har rätt, man kan inte leva med ständig rädsla utan man får acceptera att det helt enkelt är så - att våldet är enormt nära hela tiden och att man inte kan ha kontroll för det mesta (för man kan ju inte låsa in sig själv - eller sina älskade eller sina barn - eller vandra runt i skottsäkra västar hela tiden. Då går man miste om för mycket).
SvaraRaderaPS. MEN - glömde jag säga - hemskt med hoten mot skolorna idag! Det missade jag helt. Kom de på vem som låg bakom och om det var tomma hot eller på riktigt?
RaderaFörstår din rädsla! Nu finns det väl inget överhängande hot för skjutningar i skolor i England, men det är så mycket annat att vara rädd för! Jag är främst rädd för att Alfred ska bli påkörd av en bil, folk kör som galningar här och även fast jag vet att han är försiktig när han är ute så är det ändå så lätt att något skulle kunna hända! Usch.
SvaraRaderaOch ja, man kan ju tycka att de borde evakuerat skolan om de nu var övertygade om att det var en bomb?! Tyvärr tror jag inte att det hade blivit samma ståhej om det hade varit en Mike, Adam eller John med ljus hy som kom med en hemmagjord klocka till skolan....
Hemskt otäckt. Också otäckt vad rädsla gör med oss människor.
SvaraRaderaBra inlägg, tyckte om det och du fick mig tänka lite extra igen på de här sakerna. Jag håller helt med dig om Ahmed-historien, skolans agerande känns motsägelsefullt till vad man sade sig vilja uppnå (säkerhet för alla). Men upprättelsen han fått hoppas jag dels stärker honom och dels blir en väckarklocka för framtida ageranden, men det är väl det där med förnuft och rädsla...går inte alltid hand i hand.
SvaraRaderaDet läskiga med alla skolskjutningar tycker jag är att de utförs oftast av elever eller fd elever. Studenter, barn, tonåringar som är de som dödar. Så fruktansvärt hemskt. Det är ingen 45-årig "galning" som regel som bara går in och skjuter i skolan utan just barn/tonåringar som skjuter andra i samma ålder och på nåt sätt känns det ju svårare att skydda sig mot det kanske. Det är här vapentillgången blir så sjuk tycker jag, för vapnen de barnen/unga tar till skolan och begår dåden med är ju oftast vapen de kommit över i sitt eget hem eller en släkting. Finns det vapen hemma så är det föräldrarnas skyldighet att se till att det är totalt omöjligt för någon annan att komma över dem (som t.ex. familjens barn) men tyvärr verkar det ju inte se ut så. Här tycker jag de vuxnas ansvar brister mycket och att man som vuxen tar för slappt på det.
Tidigare i år, vill jag minnas, var det ju en mamma som precis som alla andra dagar hade med sig sitt vapen i handväskan då hon var ute och handlade. Fråga mig inte varför hon hade det laddat men i nåt skede hade hennes 2-åring (tror jag det var) som blivit rastlös i kundvagnen fått hålla i hennes väska för att leka och distrahera sig ett tag. Pojken hade på sekunder hittat vapen råkade avfyra det, skottet gick mot mammans huvud och hon dog direkt. Jag blir fortfarande upprörd då jag tänker på det här, hur f-n kan man som förälder inte ta ansvar. Vapen är inga leksaker, det ska aldrig få finnas en situation då ditt barn ska kunna komma åt dit vapen. Visst, hon glömde ju, tänkte inte på att hon hade vapnet där, men varför ha det laddat.... vilken skuld att leva med för pojken som kommer växa upp och veta att han dödade sin mamma. Förstås ovetande, oskyldig och ingen skuld för skulden ligger på mamman, men det spelar nog ingen roll för honom.
Det här med rädsla och att inte tänka på det, leva som vanligt. Som du skriver är det viktigt, som du säger, annars lever man ju inte.
Jag kan själv känna och ser det i min omgivning hur rädslan för det statistiskt sett minst riskfyllda ändå är det som dominerar. Jag menar, risken för en pedofil att kidnappa ditt barn, en skolskjutning eller liknande är ju inte det vi mest behöver vara rädda för eller skydda oss själva eller våra barn. Större risk att barnen utan hjälm cyklar till skolan, åker bil och en massa annat som vi inte tänker på eller har större rädsla inför men sen kan de här läskiga dåden som det inte finns så stor risk för blir till panisk rädsla.
Jag vet en del som i somras lät barnen gå en "saftey" kurs som ordnades via parks and rec. Bra innehåll, absolut. Men mycket av säkerhetstänket gick ut på att skydda sig mot kidnappare, pedofiler och liknande. Visst, jättebra att lära barnen vad det innebär närma sig främlingar osv. Men faktum kvarstår att det är extremt liten risk bortrövas av en främling. Istället hade det varit bättre med mer fokus på vikten av att vara försiktig i trafiken och en massa andra liknande vardagliga saker som är "farligare".
Jättebra skrivet Saltis. Detta är svårt. Hur lär man sig leva med rädslan över att något sådant här som en skolskjutning eller bombning kan inträffa. För när det finns vapen i omlopp som det finns i USA så finns det ju alltid en risk och som Anne tar upp så är det ju ofta elever eller fd elever som står många av incidenterna. Man får hoppas att det aldrig händer. Man orkar ju inte leva med denna rädsla varje dag ens barn går till skolan. Något allmänt vapenförbud kommer nog aldrig att införas i USA. Inte ens efter incidenter som i Sandy Hook blev det någon skärpt lagstiftning i vapenfrågan.
SvaraRaderaFy farao vad läskigt! Jag är så glad att de tar detta på allvar i alla fall. För efter Sandy Hook så inser man att det kan hända varsomhelst och vemsomhelst!!
SvaraRaderaUsch och fy! Förstår att man blir orolig. Jag blir också orolig...krama henne från mig!
SvaraRaderaMycket läskigt. Jag själva hade varit skitnervös om jag haft mina barn där. Men man måste ju koppla av och tänka det bästa men alltså NÄR det är så nära....fy.
SvaraRaderaFörstår mig inte på detta med vapen och amerikat. Till och med så tänker in lite oro om att åka dit . Om det är så att folk har till och med sådana i sin handväska.
Men tur de tar säkerhet före så inget händer. Som i dessa skolor som hade lockdown. Men fy för att skicka sitt barn till en skola som varit hotad.
Kram till er i lilla familjen
/Susanne
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaÅ jag håller med. När föräldrarna på föräldramötet förra året frågade hur skolans lockdownprocess såg ut tårades mina ögon. Jag var inte beredd på frågan och jag fick svårt att andas. Självklart tänkte jag själv på hur mellansonens klassrum såg ut. Hörnklassrum med fönster på två sidor, i markplan. Lätt att ta sig in utifrån men samtidigt enkelt att hoppa ut genom om det skulle behövas. Det blir så nära och så påtagligt. Vi har haft några lockdowns i skolor i närliggande städer här. Ingen än hos oss. Middle school (där äldsta går) sitter ihop med high school. Pre-K och K ligger precis bredvid med bara en parkeingsplats (liten) emellan. Vad händer om det blir skarpt läge?
SvaraRaderaGällande Ahmed. Så blir allt så bakvänt i detta land ibland. Barn behandlas så hårt i skolan. Som om de vore färdiga vuxna med konsekvenstänk och logik fullt utvecklat i 6 års ålder. Men samtidigt så tycker man inte att barn kan gå själva till parken och leka när de är 10 år. Ibland blir jag väldigt trött på det. Samtidigt som jag när jag är här också är så van med att det är så att jag själv ibland inte ens tänker att det är konstigt, förrän jag berättar för någon kompis i sverige som reagerar.
Kram till dig
Karolina började skolan, Kindergarten, i september 2001. Bara ngra dagar innan 9/11. Efter 9/11 ändrades ALLT. Från att man kunde komma och gå som man vill i skolan blev det nu koll av samtliga besökare. SÅ är det än idag. Karolina känner inte till ngt annat än det här. Vet att de övat Lockdowns sedan KG, och sen hela vägen upp till HS. Jag har mest tyckt att det varit hemskt, men samtidigt bra. BRA att skolorna övar även om det är för jävligt att det ska behövas. DC-området är ju starkt utsatt vid eventuella terrorattacker, så jag vet inte om det är värre här? Men jag befarar att det är likadant över hela USA.
SvaraRaderaSkolskjutningar har varit min mardröm sedan Columbine. Jag har tänkt så mkt på sådana, och fått skjuta de tankarna ifrån mig. Min stora skräck. Ja, nu när hon är på college också. Den rädslan vill inte släppa taget om mig. Skolskjutningen på Virginia Tech 2008 tror jag är den största i USA hittills. Gärningsmannen kom härifrån, från Northern VA, från en förort nära mig. När det hände ville jag bara skrika. Samma med Sandy Hook, minns den dagen så väl. I december. På en ES, alltså fy fan.
Nej,. vapenlagarna kommer aldrig, aldrig att ändras i USA.
Jag är glad att skolor tar samtliga hot på största allvar, även om det är fullkomligt horribelt att det ens förekommer hot.
Jag lärde mig iaf att koppla bort den där rädslan, till viss del. Man står ju inte ut att leva om man ska vara rädd hela tiden, det gäller väl på det hela taget när man bor i DC, eller i stora amerikanska städer. Allt kan hända, och det kan slå till närsomhelst.
Kramar!!