Vissa dagar är bara sådana att man helst skulle vilja börja om från början. Gör om gör rätt. Även fast man vet att det inte handlar om just det. Man KAN kanske inte göra rätt. Hur mycket man än skulle vilja. Just de här dagarna. Man försöker göra det bästa man kan. Men känslan av otillräcklighet kliar sådär jobbigt irriterande under huden hela tiden. Och Tålamodet. Det där man borde ha oceaner av. Det har liksom dunstat bort. I värmen. Tillsammans med den där bufferten man som förälder måste ha på sig, med sig, som en flytväst. För utan den är det himla lätt att sjunka ner i utmattningens träsk.
De här dagarna. Man kippar runt efter luft. Försöker att hinna med i svängarna. Trots att man helst av allt skulle vilja lägga sig raklång ner och bara stirra upp i taket. Over and Out. Unplugged. Stirra osedde. Rakt upp. Ut. Eller kanske allra helst upp på himlen om man fick välja. Men det får man inte. Inte de under de dagarna. Då gäller det bara att försöka bita ihop. Hålla ihop. Inte få (ännu) ett utbrott. Inte tappa det där tålamodet som ju redan var borttappat för länge sedan. Andas.
Andas andas andas. Och tänk på att du grät när du såg filmen Philomena igårkväll. Jag älskar mina barn. Mer än mitt eget liv. Men vissa dagar. Då ligger kärleken och sammanbrottet jädrigt nära varandra.
Ikväll hoppas jag ändå att det ska kännas bättre. Jag ska i vilket fall göra allt jag kan för att vi ska kunna ta oss upp till vår favoritlekplats Hilltop och få ta del av det här naturfenomenet Månen. För ikväll är det väl ingen som missat att vi kommer att ha tre Månfenomen samtidigt. Supermåne. Blodmåne. Och Månförmörkelse. Allt på samma gång. Och ja, jag vill så gärna få se det. Hoppas att det klara vädret håller i sig och att jag lyckas samla ihop mig tillräckligt tills dess. Att jag hittar tålamodet igen. Och lite energi. På vägen.
Stor kram! Du gör och har gjort ett jättejobb genom den här sommaren! Och med det här vädret - som jag också tappat tålamodet med och bara vill ska gå bort - så är det inte konstigt att det känns så! Hoppas ni kommer iväg och ser månen och att du får lite vila snart.
SvaraRaderaAnnika
Det finns flera utmattade föräldrar runt mig som har all förståelse för din desperation! Jag berättade om ditt inlägg för en av dem här i Princeton! (Den andra är och handlar just nu.) Men en annan mig närstående mamma vars barn nu är litet mera självgående flöjtade nöjt i somras att hon nu "fått tillbaka sitt liv"!
SvaraRaderaBeen there done that. Du har mina fulla sympatier och förståelse. Heaven and hell är ju verkligen livet med barn. Aldrig trodde man att man skulle kunna bli så j-a förbannand, primitiv och med kort tålamod. Aldrig trodde man ju heller man skulle kunna känna så mycket, älska så mycket, osjälviskt offra så mycket. Vi hade några dagar förra veckan då jag kände allting gick fel, men som du säger, det kan nog inte göras rätt även om det kunde göras om. Vissa dagar är bara så. Nu har ju du två, men jag tycker det är fullt upp även med bara ett lite "större" barn, det kan komma de här stunderna ändå även om de antagligen i andras ögon inte borde vara så jobbigt med bara ett barn. Det värsta är nästan att när det börjar gå tokigt så fortsätter det, vi hade en sån dag förra veckan då allting gick skit. Det var bråk ett före lunch, jag tappade tålamodet, skämdes, ångrade mig (samtidigt var det befogat, men ändå, min reaktion var kanske inte så pedagogisk och textbok), sen bara fortsatte det i samma anda hela dagen med saker som gick sönder av "någon" som borde veta bättre, jag hade noll tålamod. Oh well, det är som det är.
SvaraRaderaMånen ja!! Jag hoppas att det ska bli läckert, det börjar ju rätt tidigt, runt 7:30 här på västkusten om jag förstått det rätt och det är ju inte riktigt mörkt då än så jag hoppas att det ändå ska vara spektakulärt.
Stor kram och hoppas ni far njuta dessto mer av en valdigt vacker och speciell mane.
SvaraRaderaKram!
Skickar också kramar. Vissa dagar med småbarn är ju sååå slitsamma. Jag minns. Vissa dagar med tonåringar är också jädrigt slitsamma :-)
SvaraRaderaJag vet att du är en toppenmamma!
HOPPAS att du fick se månen. HOPPAS. Här var det genommulet så allt gick om intet.
Kramar!!
PS, fattar att du saknar hösten i NYC, men jag kan berätta att vi har massor av gråväder och regn att vänta i veckan som kommer.
Man kan inte vara på topp alltid. Det är slitsamt att vara förälder. Oj så många såna dagar jag haft när jag tänkt likadant. Nu är båda utflugna och då är det annat. När man varit mamma i 36 år. OJ:
SvaraRaderaJAG SÅG Månen och det var oslagbart. Satt uppe hela natten och det var magiskt. Verkligen blodröd. Såg från början till slut. Alla skeenden. Solen började vakna när jag somnade och just då var månen på väg att bli som vanligt. När den var på väg att bli som vanligt och hade en skärva av ljus så såg det ut som om det låg två "klot" framför. Det var det bästa fenomen jag sett. Älskar supermåne för ljuset är så häftigt. Det var så vackert. Hos ser väl månen större ut kanske. Här var den inte så stor, men det var så tydligt. Först visste jag inte vad jag skulle titta efter men det var ju så självklart sen.
Kram
/Susanne
Tack alla rara söta finaste ni för era uppmuntrande, tröstande och stöttande ord!!!! Det värmer enormt!
SvaraRaderaTusen KRAMAR till er!!!!