Efter drygt nio år i NYC flyttade jag med hela familjen till San Diego alldeles i slutet av 2014. Ett äventyr slutar och ett nytt tar vid. Storstadsmetropolen är utbytt mot ett mer "riktigt amerikanskt" liv. Här i min nya blogg kommer jag skriva om vår vardag och om olika tankar och funderingar jag har. Gamla bloggen för er som vill läsa hittar ni på saltistjejen.blogspot.com Och vill ni kontakta mig via email kan ni göra det på saltistjejen@hotmail.com
lördag 31 oktober 2015
fredag 30 oktober 2015
Fall Festival
Ikväll hade Storasyster´s skola sin Fall Festival. Vi hade hört talas om den redan under förra året när vi kommit hit och förstått att detta var något ganska enastående. Det är den största Fundraisern som skolan har under året och man satsar massor. Det är lärare och personal på skolan som gör en hel del, MEN det är först och främst FÖRÄLDRAR som jobbar med denna Festival. Planering, förberedelser och sedan även under kvällen. Helt OTROLIGT om ni frågar mig. Och jag undrar om man någonsin skulle kunna ha något som ens liknar detta i en svensk skola med tanke på att det handlar om hur många timmar som helst av obetalt arbete. För här fanns allt från klättervägg, extrema gungor, spel av alla det slag, mat, grillad korv, godis, sockervadd, glass, till fotobås och försäljning av allehanda varor, gigantiska rutschkanor, lotterier, auktion av olika aktiviteter med lärare och annat. Personligen ÄLSKADE jag The Haunted House som man ordnat i deras auditorium. SÅ välgjort! Jag och Storasyster samt hennes bästa kompis gick den "non-scary" turen vilket var tur för även under denna fick jag hålla båda barnen i handen för att de tyckte det var sååå läskigt. Under den "scary" turen interagerar de utklädda personerna inne i The Haunted House med de som går runt och ropar Bu, hoppar fram, ibland kan de även försöka ta på en och så vidare. Och detta hade helt klart varit för mycket för Storasyster och hennes kompis. Jag övertalade dock M och Olgakatt att gå den turen och det gjorde de.
En liten Ghostbuster och en varulv
Just framkomna till skolan
Storasyster och hennes kompis J
Hela skolgården var förvandlad till en nöjespark
En brandman och en fjäril på väg mot nya mål
En stor och en liten Ghostbuster
En Maid och en Superhjälte
Och för jämställdhetens skull...
Olgakatt slog till och köpte ett av dessa otroligt fina och goda karamelliserade äpplen
Exemplaren av pumparna i Pumpakarvningstävlingen inspekteras av en sumobrottare och en randig katt...
...och när de vände på sig såg de ut såhär...!
Storasyster och E med varsin cupcake som de vunnit i The Cupcake Walk
Sedan slog sockerchocken till
Say no more...
Sötare zebra får man leta efter
En sista omgång av spel innan vi drog oss hemåt ungefär 5 minuter innan Festivalen stängde
Det var verkligen en upplevelse. Och Storasyster hade en fantastiskt rolig kväll. Lillebror hade nog lika roligt han tror jag. Han blev till slut såpass vild och galen att vi insåg att det var bäst att han fick komma hem och varva ner lite. Så M och Olgakatt promenerade hem med honom lite innan Festivalen var slut.
Imorgon är det ju RIKTIGA Halloween och då ska vi fira det också.
Etiketter:
amerikanska fenomen,
amerikanskt,
amerikanskt vs svenskt,
besök,
familj,
Lillebror,
second grade,
skola,
Storasyster
Morgonpromenad i La Jolla och eftermiddagstur till Balboa Park
Här fortsätter vi roa oss och vår till kära besök. Igår var M ledig och då tog vi oss till La Jolla på förmiddagen för att promenera runt lite vid vattnet och sedan ta en fika. Vädret var helt perfekt. Sol men ändå inte alltför hett. Lite lagom bris och saltstänk i luften. Vi såg både sälarna och pelikanerna. Lillebror fick leka av sig på gräset och kafét vi fikade på var bra. Jag älskar att promenera längs havet och detta är helt klart en av de fantastiska fördelarna med att bo så som vi gör nu.
På eftermiddagen efter att vi hämtat Storasyster i skolan körde vi ner till Balboa Park för att gå på The San Diego Museum of Art som ligger där. Olgakatt kände till att de hade fyra Georgia O´Keefe men tyvärr var ingen av dessa framme nu på grund av en specialutställning. Det blev ändå ett fint besök och vi fick se både lite äldre och modernare konst.
Idag är det fredag och det är Halloweenfirandet i skolan. Vi har redan varit på barnens Halloweenparad som gick av stapeln i morse. Sedan stannade Olgakatt och jag kvar och hjälpte till i Storasysters klass där man fortsatte firandet. Vi var ansvariga för barnens dekorering av cupcakes. Men mer om detta senare. Ikväll är det dessutom skolans stora Fall Festival och jag tror att jag själv är nästan lika nyfiken på den som Storasyster är. Vi har nämligen hört mycket om den och det är ju första gången vi kan vara med eftersom förra hösten bodde vi i NYC och då "missade" hon ju den här.
Sedan är det den stora dagen imorgon. HALLOWEEN! Den kommer vi fira med våra vänner här och jag kommer såklart att skriva och visa bilder från den senare.
Olgakatt, M och Lillebror
Det var högt tidvatten igår när vi var i la Jolla och vågorna var riktigt mäktiga. Därav inga surfare ute då.
Måsar och trutar
Sälarna på "The Childrens beach"
Och så pelikanerna
Fika på The Living Room
Efter fikastunden kom vi tillbaks till promenaden men då lät vi Lillebror springa runt på gräset
Det är mycket spring i benen på den här lille killen...
...men ibland stod han ändå still i några sekunder för att kolla in havet
Olgakatt och Storasyster
Storasyster hade med sitt skissblock och ritade lite
Lillebror gillade trappan allra bäst
Olgakatt och Storasyster
Solnedgångsbänken
Idag är det fredag och det är Halloweenfirandet i skolan. Vi har redan varit på barnens Halloweenparad som gick av stapeln i morse. Sedan stannade Olgakatt och jag kvar och hjälpte till i Storasysters klass där man fortsatte firandet. Vi var ansvariga för barnens dekorering av cupcakes. Men mer om detta senare. Ikväll är det dessutom skolans stora Fall Festival och jag tror att jag själv är nästan lika nyfiken på den som Storasyster är. Vi har nämligen hört mycket om den och det är ju första gången vi kan vara med eftersom förra hösten bodde vi i NYC och då "missade" hon ju den här.
Sedan är det den stora dagen imorgon. HALLOWEEN! Den kommer vi fira med våra vänner här och jag kommer såklart att skriva och visa bilder från den senare.
Etiketter:
amerikanska fenomen,
amerikanskt,
Balboa Park,
konst,
La Jolla,
Lillebror,
museum,
San Diego,
skola,
Storasyster
tisdag 27 oktober 2015
Besök!
Lite tyst på bloggen just nu. Anledningen - BESÖK! Kära Olgakatt är här och hälsar på. Hon anlände i lördagsnatt och ska stanna en vecka.
Tittut till frukost
Birch Aquarium i La Jolla
Båtrace
I måndags hade Storasyster en field trip med klassen och både jag och Olgakatt följde med. Skolan uppmärksammar dessutom Red Ribbon Week så i måndags var det röda kläder som gällde.
Under måndagskvällen var vi i Svenska Skolan som vanligt och Olgakatt var såklart med även där. Här lite energipåfyllning under rasten.
Idag har vi varit i Balboa Park en sväng men tyvärr glömde jag telefon och kamera så jag fick inga bilder därifrån. Men det var en riktigt mysig utflykt med kaffe intill Niki de Saint Phalle´s "Nikigator", ett litet besök i växthuset, en mycket god lunch på The Prado och sist ett litet kort tur i The Spanish Village Art Center.
Etiketter:
Balboa Park,
besök,
Birch Aquarium,
familj,
San Diego,
Storasyster,
svenska skolan
fredag 23 oktober 2015
Kan inte förstå
Igår vaknade jag som vanligt av att alarmet på min telefon vibrerade. Jag gick upp. Kollade Facebook. Jo, ofta är det just FB och instagram jag brukar öppna på morgonen. Såg genast att något hänt. Något fruktansvärt. I Sverige. Men när jag då läste DNs och SvDs hemsidor trodde jag ändå knappt det jag såg. En ung man. Med svärd! Maskerad. Som stuckit ner barn, ungdomar och vuxna. I en skola. I Trollhättan. Nej, jag kan inte förstå. Det är så sorgligt. Så hemskt.
Några timmar senare framkom det att detta var ett s.k hatbrott. Dvs den unge mannen hade avsiktligt valt ut sina offer. Det handlade om barn och personer med invandrarbakgrund. En annan hudfärg. Ett namn som inte klingade svensk sill med färskpotatis. Så det är nu det verkligen börjar tänker jag. Känner sorg och bedrövelse. Oro och ilska.
Jag förstår att det är en otroligt svår tid man möter hemma nu. I Sverige. I Europa. En flyktingvåg som vi inte sett sedan andra världskriget om ens då. Jag har inga siffror så jag ska inte uttala mig om konkreta fakta. Men jag har förstått att det är tufft. Svårt. Att hittat lösningar. Förmågan att att tänka om. Tänka nytt. Världen idag ser inte ut som den gjorde igår. Och imorgon är den definitivt annorlunda. Igen. Sådant är alltid svårt. Jag har inga svar att ge. Men jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att den uppdelning som sker nu mitt framför våra ögon. I ett Vi och ett De. Ett Svart och ett Vitt. Ett Rätt och ett Fel. Ett Gott och ett Ont. Att den uppdelningen ska sluta. Och att man ska öppna sina hjärtan. Sina sinnen. Till dem som kommer och behöver hjälp. Men även till alla de som med farhågor, oro, rädsla och ilska. Att kunna diskutera i hela färgskalan och inte enbart i svart och vitt tror jag är det viktigaste just nu. Att alla ska få känna att de får sin röst hörd och att man inte ska möta oliktänkande åt något håll med tystnad eller explosioner av hat. För att kväva debatt och diskussion tror jag är det absolut farligaste man kan göra. Sådant som inte får komma ut i luften ligger ofta och jäser, växer, ruttnar i mörkret.
Ett av de mest använda orden i svensk politik idag är "utanförskap". Att hamna utanför. Att inte "få komma in". I värmen. I gemenskapen. Ordet är såpass använt att jag personligen tycker det är rejält uttjatat. Men jag förstår meningen med det. I mitt huvud får jag en nästan smärtsamt tydlig bild av någon som inget hellre vill än att få komma in i värmen från kylan. Jag tror dock tyvärr att det existerar många olika utanförskap i dagens samhälle. Mänskligt lidande har många skepnader. Och tyvärr är gårdagens horribla dåd, samt de anlagda bränder som flammat den senaste tiden i flera påtänkta flyktingförläggningar bara några av de långa skuggor som vissa av de här utanförskåpen kastar.
Hoppet jag har är att folk ändå ska samlas efter gårdagens fruktansvärt tragiska händelse. En motkraft till alla destruktiva krafter. Lite på samma vis som Norge samlades i sorgen och chocken efter händelserna på Utöya. Men jag förstår att det är svårt. Hat föder oftast hat. Och våld. Och uppgivenhet.
Jag vill avsluta med de här fina orden som en av mina vänner skrev på Facebook tidigare idag:
"It breaks my heart. I have like most Swedes spent the night in tears. Daring to feel the refugees walking through Europe dreaming of a better life. The work of the volunteers welcoming them. Yesterday I was reading an interview with a Swedish police officer working with refugees. The youngest refugee travelling alone that the policeman had seen was ten. I breaks my heart. Yesterday a kid at the same age was knifed down in a Swedish school side by side with other victims in Trollhättan. The perpertrator was young lonely man. It breaks my heart.
This is the time that brings out the best and worst in us. I am crying for those who feel so small and afraid they percieve burning housing for refugees and commiting violence as a way to reach empowerment and a sense of context.
An act of terror or an act of violence towards a group of people is an attack on all and therefore in the end on oneself. We have this short moment together. Is it about numbers, or is it about seeing each other, daring to feel each other?"
Bilden är från Trollhättan och är lånad från DN.se
Några timmar senare framkom det att detta var ett s.k hatbrott. Dvs den unge mannen hade avsiktligt valt ut sina offer. Det handlade om barn och personer med invandrarbakgrund. En annan hudfärg. Ett namn som inte klingade svensk sill med färskpotatis. Så det är nu det verkligen börjar tänker jag. Känner sorg och bedrövelse. Oro och ilska.
Jag förstår att det är en otroligt svår tid man möter hemma nu. I Sverige. I Europa. En flyktingvåg som vi inte sett sedan andra världskriget om ens då. Jag har inga siffror så jag ska inte uttala mig om konkreta fakta. Men jag har förstått att det är tufft. Svårt. Att hittat lösningar. Förmågan att att tänka om. Tänka nytt. Världen idag ser inte ut som den gjorde igår. Och imorgon är den definitivt annorlunda. Igen. Sådant är alltid svårt. Jag har inga svar att ge. Men jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att den uppdelning som sker nu mitt framför våra ögon. I ett Vi och ett De. Ett Svart och ett Vitt. Ett Rätt och ett Fel. Ett Gott och ett Ont. Att den uppdelningen ska sluta. Och att man ska öppna sina hjärtan. Sina sinnen. Till dem som kommer och behöver hjälp. Men även till alla de som med farhågor, oro, rädsla och ilska. Att kunna diskutera i hela färgskalan och inte enbart i svart och vitt tror jag är det viktigaste just nu. Att alla ska få känna att de får sin röst hörd och att man inte ska möta oliktänkande åt något håll med tystnad eller explosioner av hat. För att kväva debatt och diskussion tror jag är det absolut farligaste man kan göra. Sådant som inte får komma ut i luften ligger ofta och jäser, växer, ruttnar i mörkret.
Ett av de mest använda orden i svensk politik idag är "utanförskap". Att hamna utanför. Att inte "få komma in". I värmen. I gemenskapen. Ordet är såpass använt att jag personligen tycker det är rejält uttjatat. Men jag förstår meningen med det. I mitt huvud får jag en nästan smärtsamt tydlig bild av någon som inget hellre vill än att få komma in i värmen från kylan. Jag tror dock tyvärr att det existerar många olika utanförskap i dagens samhälle. Mänskligt lidande har många skepnader. Och tyvärr är gårdagens horribla dåd, samt de anlagda bränder som flammat den senaste tiden i flera påtänkta flyktingförläggningar bara några av de långa skuggor som vissa av de här utanförskåpen kastar.
Hoppet jag har är att folk ändå ska samlas efter gårdagens fruktansvärt tragiska händelse. En motkraft till alla destruktiva krafter. Lite på samma vis som Norge samlades i sorgen och chocken efter händelserna på Utöya. Men jag förstår att det är svårt. Hat föder oftast hat. Och våld. Och uppgivenhet.
Jag vill avsluta med de här fina orden som en av mina vänner skrev på Facebook tidigare idag:
"It breaks my heart. I have like most Swedes spent the night in tears. Daring to feel the refugees walking through Europe dreaming of a better life. The work of the volunteers welcoming them. Yesterday I was reading an interview with a Swedish police officer working with refugees. The youngest refugee travelling alone that the policeman had seen was ten. I breaks my heart. Yesterday a kid at the same age was knifed down in a Swedish school side by side with other victims in Trollhättan. The perpertrator was young lonely man. It breaks my heart.
This is the time that brings out the best and worst in us. I am crying for those who feel so small and afraid they percieve burning housing for refugees and commiting violence as a way to reach empowerment and a sense of context.
An act of terror or an act of violence towards a group of people is an attack on all and therefore in the end on oneself. We have this short moment together. Is it about numbers, or is it about seeing each other, daring to feel each other?"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)