Dagis och födelsedag

Idag är det den 5 november. Jag kan knappt fatta att vi redan har kommit till månad nummer elva. Tycker året gått i rasande tempo. Samtidigt känns det känns det långt. Mycket har hänt. Mitt liv för ett år sedan var så otroligt annorlunda och självklart känns det också i den tid som förflutit sedan dess. Denna vecka har det dessutom varit en hel del omkring oss.


Lillebror har gått sina första dagar på det dagis jag efter mycket letande till slut hittade och tyckte var värt att prova. Sökande efter dagis kan jag skriva mer om i en annan bloggpost, för det är en berättelse i sig det med...

Detta är ett s.k "In-Home-Daycare". Så lite mer likt den svenska dagmamma-varianten. Det är en kvinna och hennes dotter som driver och arbetar med barnen i kvinnans hem. Kvinnan är en f.d Montessorilärare men har haft eget daghem hemma i mer än 20 år nu. Vi fick rekommendationer från en familj vi lärt känna här som hade sitt äldsta barn där tidigare och nu har sin yngste son (han är några månader äldre än Lillebror). Det känns alltid bra att gå efter personliga rekommendationer tycker jag och hittills är jag nöjd. Om jag kunnat välja helt fritt hade jag nog ändå valt ett "vanligt dagis". Jag besökte ett i närheten som jag verkligen gillade mycket. Det påminde mycket om Storasysters och även Lillebrors dagis i NYC. Men eftersom vi bor i ett land där barnomsorgen inte är ett dugg subventionerad blev det helt enkelt för dyrt för oss nu när jag inte arbetar. För två dagar i veckan vilket var vad jag tänkt mig för honom (och vilket även var minimum av dagar man kunde ha sitt barn där) skulle det kostat nästan $1000 dollar i månaden.  Så vi valde det näst bästa alternativet. Ja, barnomsorg i detta landet är galet dyrt! Åtminstone fram till dess att barnen fyllt 3 och de eventuellt kan börja en public pre-school. Storasyster gick ju i pre-school på samma dagis där hon började vilket var privat och därmed mycket dyrare, men vi valde att ha henne kvar där eftersom vi älskade det och det låg ju på ca 5 minuters gångavstånd från oss vilket var suveränt på alla vis.

Just nu försöker jag mest sätta på mig stålrustningen vid lämningarna. För de är inte roliga. Att lämna sitt förtvivlat gråtande barn är hemskt. Fruktansvärt! Mitt hjärta blöder. Och första morgonen tänkte jag nästan att "Nej vi struntar i detta, jag tar med mig honom hem igen. Dagis kan vänta". Fast jag sansade mig. För jag vet att vi båda behöver detta. Själv behöver jag lite tid från Lillebror så att jag kan börja söka jobb mer aktivt. För det har varit väldigt svårt, näst intill omöjligt, hittills. Och Lillebror behöver få vara med andra barn. Lära sig interagera socialt med andra. Han är en väldigt social varelse och jag har insett under de senaste månaderna att han behöver en annan typ av interaktion med barn än vad jag har kunnat ge honom.

Men även om jag vet varför vi bestämde oss för dagis nu så är det ändå tungt och jobbigt med de här lämningarna. Jag vet att man måste igenom denna fasen. Och jag vet att han kommer att lära sig. Men just den här åldern känns tuff eftersom han är gammal nog att verkligen förstå att jag lämnar honom, men inte gammal nog att förstå att jag kommer tillbaka. Varje gång. Det är något han måste lära sig. Och det gör han genom upprepning. Att visa att varje gång han lämnas så kommer mamma tillbaka. Jag överger honom inte.


Under de här dagarna har jag fått sms-uppdateringar med jämna mellanrum. Foton, små filmklipp, och såklart vanliga textmeddelanden. För att visa hur han har det. Hur det går. Det har känts jättebra. Lillebror kommer som sagt att vara två dagar i veckan på dagis, men just nu under de här första dagarna har föreståndaren velat att jag skulle komma med honom tre till fyra dagar i sträck. Inte heldagar, men just så att han ska få lite rutin på detta med lämningarna och förhoppningsvis lära sig att de inte innebär att jag lämnar honom för alltid. I morse gick det rätt bra. Så vi får se hur det utvecklar sig. Nackdelen med att han endast kommer att gå där två gånger per veckar ju att det kan ta lite längre tid innan han kommer in i den rutinen. Jämfört med att bli lämnad varje dag.

Ja, vad mer har hänt denna veckan? Förutom att Lillebror har haft nya omtumlande dagar. Jo, M fyllde år igår. Det firade vi på kvällen med middag, marängsviss och sedan fick han Star Wars flingor i födelsedagspresent. Limited Edition. Inköpta på Costco. Ja, vi har nästan helt slutat att ge varandra "riktiga" presenter vilket kanske är en trist utveckling, men ingen av oss känner att vi behöver något direkt. Vi fick en kväll tillsammans på bio förra veckan då Olgakatt var här och det var liksom present nog för oss båda tror jag.

Jag vet inte vem som är mest förväntansfull inför paketöppningen...

Star Wars "flingor"!

En uppdatering från tidigare. Jag har under dagen fått regelbundna uppdateringar från Lillebrors dagis och han verkar ha haft en toppendag där. Foton och filmer visar en glad, aktiv kille. Precis som vi är vana att se honom. Han har varit med på sångstunden, han har åkt rutchkana, "kört flygplan", sprungit runt, "hoppat", dansat, pratat och busat med de andra barnen. Han har dessutom sovit den längsta "middag" någonsin sedan han var liten bebis. 3,5 timmar sov han mitt på dagen. Otroligt! När han är hemma med mig sover han oftast runt 70 minuter och i vissa sällsynta fall upp emot två timmar.

När jag och Storasyster kom för att hämta honom i eftermiddags lät konversationen mellan oss såhär:
Jag: "Hej Gubben! Vill du åka hem nu?"
Lillebror (gungandes på ett flygplan): "Nä!!!"

Sedan kastade han sig bakåt på marken, skrattade och sprattlade med benen allt vad han kunde innan han reste sig och sprang iväg.
Kanske är hans inskolning klar nu....???